• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: The Legend of Ochi – ett monstruöst och pretentiöst skrotupplag

15 maj, 2025 by Elis Holmström

The Legend of Ochi
Betyg 1
Svensk biopremiär 16 maj 2025
Regi Isaiah Saxon

Varför göra en fantasifull och stämningsfull barnsaga då man kan förvränga det hela till ett monstruöst och pretentiöst skrotupplag. The Legend Of Ochi är ett praktexemplar på hur hybris kan kapsejsa något som i teorin vore osänkbart.

I grund och botten borde det inte vara någon ohelig katastrof. Berättelsens tematik om missförstånd och rädsla är lika klassiska som ketchup på varmkorven. The Legend Of Ochi är i mångt och mycket en klassisk barnsaga vars mörka undertoner kan spåras till bröderna Grimm och H.C. Andersen. Synd då att långfilmsdebutanten Isaiah Saxon inte har någon förståelse – än mindre något genuint intresse, för sina inspirationskällor. Istället för att skapa en personlig, känslofylld och patosdriven film gör Saxon om det hela till en smärtsam uppvisning i motbjudande pretention och pseudo-intellektualism.

Redan i filmens utdragna och märkliga introduktioner börjar brandlarmet tjuta. Istället för att låta de deprimerade och våta miljöerna – de rumänska slätterna, tala för sig själva får publiken utstå den värsta tonsättningen till en film sedan Jonny Greenwood och Mica Levis vedervärdiga skapelser från Pablo Larraín-projekten Jackie och Spencer. Det spelar ingen roll att det finns en intention att belysa meningen bakom vokaliseringar och läten i filmens usla patos, denna ljudliga tortyr med falska fioler och gnölande mässingsinstrument får öronen att blöda och tålamodet att implodera.

Givetvis räcker det inte att utsätta intet ont anande biobesökare för denna soniska fasa. Visuellt väntar samma hiskeliga domedag, detta genom ett allmänt utseende som är så pass artificiellt och identitetslöst att det i många scener liknar en smetig AI-bild. The Legend Of Ochi är som en förvrängd och hiskelig TV-shop reklam som konstant utstöter ”men inte nog med det!”.

Dialog och personregi är bortom all beskrivning. Isaiah Saxon kan tillsammans med den Stephen Norrington – mannen bakom den katastrofala The League of Extraordinary Gentlemen, vara en av få människor som är tondöva inför att förundras eller glädjas av att arbete med fantastiska och övernaturliga element. Där mästare inom ämnet som Guillermo del Toro njuter av varenda sekund, då han kan utforska det osannolika, skrämmande men samtidigt fascinerande, verkar Saxon endast besvärad. Hela filmen drar sig för att verkligen anamma sina sagoboks-rötter, istället verkar målet vara att skapa någon absurd och fullkomligt grotesk version av Det Sjunde Inseglet, ja, utan den vassa dramatiken, minnesvärt skådespelet och det vackra fotot. Saxon liknar en ung filmstudent vars enda erfarenhet är introduktionsboken i första kursen i filmvetenskap. Därför plockar han element och inslag från klassiska och renommerade filmskapare som Andrei Tarkovsky och Wes Anderson, dock utan förstånd eller insikt, vilket gör att allt känns som en ytlig och – genomgående, löjlig imitation.

Inte för att det är brist på skådespelare av hög kaliber. Willem Dafoe fortsätter att vara en av industrins mest underskattade och mest magiska aktörer, men inte ens denna tillgång används till något annat än total dravel. Här får Dafoe springa runt, gapa och utstöta infernaliskt dålig dialog. Detsamma gäller Emily Watson som spökats ut till någon hipsterversion av Pomperipossa och som får den stora äran att spotta ut nonsens som måste skrivits då alkohol och gräs kombinerats. Unga Helena Zengel i huvudrollen gör inte heller mycket för att avancera sin karriär med ett dött skådespel som på sin höjd inspirerar till att fly fältet.

Hela cirkusen avslutas sedan med ett klimax så sockersött och sliskigt att tänderna ilar. The Legend Of Ochi hade potentialen att vara en vass och egensinnig barn- och ungdomsfilm i samma anda som Henry Selicks animerade Coraline eller en mer personlig karaktärsstudie likt Debra Graniks Leave No Trace. Vad vi istället får är en patetiskt pretentiös soppa som känns lika inbjudande som en våt filt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Fulländning av skenbart enkel formel – Slottsskogen av Anders Boson Jazz Ensemble

14 maj, 2025 by Mats Hallberg

Anders Boson Jazz Ensemble

Slottsskogen

5

Inspelad i Kungsten Studios av Åke Linton

HOOB Records

Releasedatum: 2/5 2025

Trumpetaren, sångaren och låtskrivaren Anders Boson har många projekt igång. Vad beträffar hans Jazz Ensemble som är en septett släpps nu tredje plattan. Har recenserat såväl de två föregående som flera andra av konstellationerna han initierat. Har vidare hört dem live vilket ett par gånger synts i skrift. Bör också sägas att jag känner Boson och hans medmusiker så pass väl, att hade musiken inte varit till belåtenhet skulle jag avstått från att skriva. Inte värt att ödsla tid på mediokra verk är min huvudregel. För ett tag kom en påminnelse. Skyllde då oklart besked på tilltagande skrivkramp. Nu har jag ändå lyssnat två-tre gånger och tagit anteckningar. Ni som känner undertecknad någorlunda som självständig recensent, vet att jag inte låter mig värvas, vägrar ägna mig åt att promota kompisar. I det här fallet fick jag en kick av vad som åstadkommits och står för mitt beslut. Att jag åtskilliga gånger hört medlemmar ur ensemblen ska inte hindra mig från att recensera männen hemmahörande i Göteborgstrakten. En av få omständigheter man möjligen skulle kunna invända mot på detta snyggt sammanhållna verk är den korta speltiden på endast 32 minuter.

Anders Boson Jazz Ensemble består förutom honom själv på trumpet och sång (två spår) av snillet Axel Mårdsjö på saxofoner och klarinett vars uppdrag utökats till att arrangera Slottsskogens sju kompositioner. Boson har skrivit samtliga av dem undantaget titelspåret vars original signerat John Coltrane heter Central Park West (1964). Det har tolkas i år av Göteborg Jazz Orchestra. Övriga på blås är trombonisten Jakob Sollerman jämte Jonathan Kronevik på flygelhorn och kanske också trumpet. För att få en uppfattning om standarden de upprätthåller kan nämnas att de medverkat i produktioner med heltidsanställda Bohuslän Big Band. Vid flygeln sitter Simon Westman medan Michael Edlund från Music Music Music och allestädes närvarande kontrabasisten Olli Rantala utgör rytmsektion, den sist nämnde en finländare bosatt i Göteborg som ofta ses med BBB.

foto Kristian Kärin

Söker du efter utmanade vassa kanter har du hamnat helt fel. Det låter överlag lent och lyriskt inbjudande om Anders Boson Jazz Ensemble, vilket i dessa dystra polariserande tider måste framhållas. Fäster mig i vanlig ordning vid ett trösterikt sound, påfallande sammanhängande. Melodierna är i högre utsträckning snarlika än tidigare. Boson får finna sig i att få epitetet obotlig romantiker klistrat på sig. Septettens svepande stämmor förenas ljuvt. Invirade i antingen nordisk melankoli eller avskalade 50-tals stämningar ´a la Kind Of Blue, alternativt blåa West Coast-toner, skjuter behagliga harmonier framför sig. Delikata arren blandar betagande moll med hoppfulla stämningar. Smeksamma klanger får mig att vid upprepade tillfällen rysa av välbehag.

Skivbolaget påpekar att ensemblens approach till jazz är stillsammare och mjukare än gängse. Bosons sång är ett obestridligt bevis för tesen. Hans svenska ljusa text till gigantens melodi framförs varsamt, på en bädd av sött stretchande arr. Idén uppstod när han i hörlurar lyssnade på Coltranes komposition i just Central Park och tänkte på Göteborgs motsvarighet. (Kan parentetiskt flika in att jag jobbat i parken fyra somrar samt praktiserat på Björngårdsvillan.) Rytmiken markeras mer hörbart i Will You Let Me In, en utlämnande kärleksförklaring. Boson känner sig som mest kreativ när han tillåter sig ett fritt förhållningssätt och undviker utstakade riktningar och kretsar helst kring glädjeämnen i tillvaron.

foto Emil Aspegren

Musikerna har en särskild kemi. Deras ledare vill inte se sig som producent eller så har uppgiften bara missats i lanseringen. Vill å det bestämdaste överösa Axel Mårdsjö med berättigat beröm. Han gjorde en påfallande mogen examenskonsert som blev till skiva för sju år sedan. Sedan dess flyttat till vår huvudstad, släppt eget album, setts på teaterscener, i strålande Kate Bush-tribut och Cross Over-sammanhang, medverkat i musikaler och massvis annat. Kontentan av remarkabla uppräkningen är att Mårdsjös spel på Slottsskogen håller svindlande hög nivå. Syftar inte i första hand på felfri teknik utan på emotionella tyngden i solon, vilket inte kan nog understrykas.

Ytterligare reflektioner är på sin plats, framför allt för att förträffliga insatser bör omnämnas. Edlunds trummor och fraser på trumpet av Boson hörs i ljuvlig konversation på Flugberget, utbytet avlöses av en saxofon från redan rosade Mårdsjö, vars magiska ton får mig att associera till Cannonball Adderley. Här hänför unisona aktioner. I Time To Say Goodbye är istället kontrabasen i förgrunden. Över dess pregnanta bottenplatta tillkommer charmerande slinga av pianist Westman. Great Expectations kännetecknas av förstklassigt klarinettspel i piggt kringstudsande melodi med feature på trombon. I avslutande Trust är det Jakob Sollerman som med sin sousafon (en slags tuba) bryter sig loss ur omgivningen, i fruktbar interaktion med känsligt musicerande Westman och en trumpet. I titellåten liras solo av Jonathan Kronevik på flygelhorn. Vem som gör vad är uppgifter inhämtade från bandledare Boson.

Uppskattar sannerligen denna rogivande prägel på jazz, vars inriktning inte sällan manar fram bilder. Tippar att albumet har kvaliteter för att passa till att sättas på repeat. Har ingen aning om andra recensenters bedömning, så kan inte anklagas för att ha hängt på någon hajp, förvisso till att ha blivit ”carried away”. Enda jag snappat upp om mottagandet är att releasekonserten i Lerum (hade planerat att vara med) betecknades som en succé. Som sagt, när till och med 4+ framstår som futtigt återstår inget alternativ, blir valet uppenbart.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Tre äpplen föll från himlen av Narine Abgarjan – en stillsam hyllning till berättandets kraft.

14 maj, 2025 by Anastasia Bark

Titel: Tre äpplen föll från himlen

Författare: Narine Abgarjan

Översättare: Lina Bysell

Förlag: Tranan

Utgivningsdatum: 2024-09-18

ISBN:  978-91-89814-40-0

”Tre äpplen föll från himlen: ett till den som berättade, ett till den som lyssnade, och ett till den som förstod.” Så avslutas många armeniska sagor – med en välsignelse som påminner oss om att berättelser är något som delas, inte bara konsumeras. I samma anda har Bokförlaget Tranan, med Lina Bysell som översättare från ryska (den armeniska författaren Narine Abgarjan skriver sina romaner på ryska), förra året gett ut denna lågmälda och eleganta roman.

Abgarjans Tre äpplen föll från himlen känns som en förlängning av den armeniska sagotraditionen: en stillsam, stundvis tragisk, stundvis hjärtevärmande skildring av det sköra livet i en undangömd by i de armeniska bergen.

Romanen kretsar kring platsen Maran och människorna som är förankrade där. Byn, liksom många andra platser vid världens ytterkanter, har avlägsnats från liv och rörelse – och ändå fortsätter den att existera. Eller kanske är det just tack vare sin lilla, ihärdiga befolkning. Invånarna i Maran är åldrande, de har överlevt världskrig, jordbävningar och personliga katastrofer. Än lever byn, mot alla odds.

På ytan sker både mycket och ingenting i berättelsen. Ibland brinner världen, ibland inte – men karaktärerna lever vidare. Vad som än händer, skildras det med en varm blick: en sorts ömsinthet inför människorna och den värld som formar dem. Maran må vara bortglömd av omvärlden, men i sig rymmer den en hel värld – ibland grym, ibland solidarisk, alltid levande.

Jag har funderat på vad som gör en historiskt och lokalt förankrad berättelse ’bra’. Bra är förstås ett subjektivt ord – här menar jag snarare trovärdig, verklig. Det jag tänker på är det engelska begreppet verisimilitude – känslan av att en text är sann inom sina egna ramar, även om den inte strikt följer verkligheten. Tre äpplen föll från himlen balanserar mellan vardaglighet och en personlig, lätt lekfull ton. Kanske beror detta på att Abgarjan också skrivit barnböcker. Det finns även ett svagt, nästan omärkligt stråk av magisk realism – inte i form av övernaturliga händelser, men i en öppenhet inför miraklernas möjlighet.

Och blir det trovärdigt? Ja. Abgarjan lyckas skildra en hel by av olika karaktärer utan att det blir spretigt. Visst, jag fäste mig mer vid vissa personer än andra, och några partier kändes mer levande än andra – men som helhet håller romanen en jämn och fin nivå. Det är en berättelse som stannar kvar, just för att den inte påstår sig vara större än vad den är, men ändå rymmer så mycket. 

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Marine Abgarjan, tranan, Tre äpplen föll från himlen

Virtuos och vacker salsajazz attraherar med sina pendlingar – Roberto Fonseca Quartet på Kungsbacka Teater

13 maj, 2025 by Mats Hallberg

foto Leif Wivatt

8/5 2025

Kungsbacka Teater

Hade viss kunskap om musiken i och med att jag fick ett recensionsex av cd:n Yesun, vilket resulterade i positiv recension 2020. Den 50-årige pianisten, multiinstrumentalisten, sångaren och låtskrivaren från Havanna har ett omfattande och imponerande cv. Arrangören lanserar honom därtill som författare och producent. På meritlistan finns nio album i eget namn, ett tjugotal samarbeten, en Grammy-nominering, turnerande med mytomspunna Buena Vista Social Club och högsta konstnärliga utmärkelse möjlig att få i Frankrike. Roberto Fonseca ärvde intresset för musik från föräldrarna, pappa trumslagare medan mamma var dansare och professionell bolerosångerska.

Turnén i regi av Musik Hallandia avslutas på Kungsbacka Teater inför uppskattningsvis ett par hundra entusiastiska latin-fans i varierande åldrar. Utlovas att kubanska musikens gyllene era kommer hyllas. Med extranummer pågår konserten i ett svep under cirka åttio minuter. Snyggt diskret ljusshow ingår och akustiken är superb från ytterplats på fjärde raden. Enda anteckning i marginalen avser flygeln vars klang blir aningens oren stundtals, då volymen dragits upp maximalt för att hävda instrumentet mot övrig sättning. Att få till exakt rätt balans kan vara ett dilemma även för medföljande erfaren ljudtekniker. Rent musikaliskt instämmer jag i arrangörens påstående om jazziga utflykter toppade med kubanska rytmer i världsklass.

Förutom honom själv består kvartetten av Felipe Cabrera på kontrabas och rytmläggarna Andrés Cuayo på percussion jämte trumslagaren Ruly Herrera. Jag råkar sitt endast fem-tio meter från den sist nämnde, vilket gör att hans lysande teknik kan studeras i detalj. Fångas av läckert varierad öppning när rytmisk attack kombineras med elegant tassande melodi och dito sång. Publiken ger livlig respons, bland annat genom handklapp i låtens refräng. Fonseca verkar ha ett öppet sinnelag för olika stilar. 2015 släpptes liveplatta där han samarbetade med Fatoumata Diawara. Singer Songwritern från Mali har jag kunnat höra på Sthlm Jazz Festival. I nuvarande bländande skickliga kvartett fokuseras på salsa och närliggande danser i jazzig tappning. Spännvidden erbjuder rikliga tillfällen till kontraster. Just kontraster och förflyttning av fokus parat med intrikat latin-groove, tycks vara de komponenter som utgör artistens signum. Andra iakttagelser är att medmusikerna ges gott om utrymme att uttrycka sig på egen hand och att kompositören tycks förtjust i smått experimentell harmonik.

Även om sympatiske Fonseca presenterar musiken vid ett par tillfällen saknar jag uppgift om titlar. I långsamt utsträckta sjok refererades sannolikt till det vemodiga, romantiska soundet från Buena Vista Social Club. Samma sak i utsökt extranummer som hyllar enda kvinnliga sångerskan i Ry Cooders värdiga projekt.

Kontrabasisten Felipe Cabrera är ryggraden, står för osviklig stadga, ansvarar dessutom för såväl intro som ett överraskande omfattande solo då han är ensam musiker på scen. Hade föreställt mig att slagverkare Andrés Cuayo med meriter från ovan nämnda berömda projekt, skulle tilldelats minst motsvarande tid i rampljuset. Istället huserade han mestadels i en glänsande kompletterande roll. På slutet i minst sagt medryckande mambo färgar han desto mer. Första gången han på allvar ger sig till känna sker det i en repetitiv melodi förhållandevis tidigt in i konserten. Åtskilliga gånger visar sig stereotypen om latinskt framvällande temperament förträffligt spegla hur hetsig be bop låter. Magnifikt samspelta och exceptionellt lyhörda dyker kvartetten gärna ner i ekvilibristiska aktiviteter. Dessa får de utlopp för och ägnar sig åt efter softa, stillsamma ballader eller minnesvärda solon.

Samtliga uppvisar obestridlig pondus, vilket jag givetvis hade räknat med. Trumslagare Ruly Herrera som är förgrundsfigur i Real Project är navet i en passage centrerad kring ett avigt oemotståndligt tema. I en avskalad avdelning tycker jag mig känna igen en känd vacker ballad vars identitet jag inte kommer på. I detta segment får jag för mig att fraser från mexikanska Besame Mucho och Summertime förekommer.

Det excelleras i löpningar på flygeln med rafflande nerv för att i omgångar skifta till drömskt, dröjande anslag. Pendlingarna definierar konserten, gör den särskilt angenäm! Explosivt jazzigt tonspråk som kränger fram blandas med ljuvliga melodier varsamt utsträckta. En dansant melodi där Fonseca låter vänsterhanden ta hand om ackord i basregistret, stretchas och övergår till hypnotiskt beat med underbar assistans från fantastisk rytmsektion.

Efter successivt uppbyggt crescendo återvänds till en stillsam melodi, vilket skapar stor skönhet. I vad som aviseras som finalnummer understryker Fonseca att den mambo de ska framföra framkallar reaktioner i våra kroppar. Vi kanske borde ställt oss upp och skakat loss, istället för att nöja oss med att fysiskt digga sittandes. Här trakterar Fonseca det keyboard som finns intill honom, varvid härligt ös utbryter, battle emellan rytmläggarna och dessutom dialog percussionist – bandledare. Fonseca sjunger inspirerat medan basisten körar. Vi förunnas sanslöst sväng á la Miami Sound Machine.

Efter självklara stående ovationer levereras fint extranummer, ett omtyckt soundtrack som övergår i en snabb låt i dur. När året summeras kommer Roberto Fonseca Quartet troligen utses till årets konsert Kungsbacka. Hade jag fått välja skulle jag ha föredragit två set, fast upplägget funkade ändå galant.

Arkiverad under: Musik, Recension

Vi är inte maskiner – och det vet Kjell Rautio mycket väl

12 maj, 2025 by Anastasia Bark

Titel: Vi är inte maskiner

Författare: Kjell Rautio

Förlag: Arena idé

Utgivningsdatum: 23.01.2024

ISBN: 9789189077539

Det har gått ett tag sedan Vi är inte maskiner utgavs, och vi är fortfarande inte maskiner – trots att vi så ofta behandlas som om vi vore det. Denna bok är ett medmänskligt bidrag till debatten kring välfärd och sjukförsäkringssystemet, särskild i sin form och stil genom att Rautio utgår både från sina arbetserfarenheter och sina personliga erfarenheter. Hans positionering blir mycket intressant i detta verk: med en utbildning i ekonomisk historia försöker han skriva en faktabaserad analys av det svenska sjukförsäkringssystemet – som facklig utredare på TCO och LO, men också med en personlig förankring. Resultatet blir varken en akademisk avhandling eller ett journalistiskt reportage, utan någonting alldeles eget.

Att Rautio är medveten om hur hans personliga erfarenheter påverkat hans faktaanalys gör boken bara mer imponerande.

Ett par detaljer som tydliggör Rautios skicklighet i denna form är hur väl sammansatt narrativet är även ur ett litterärt perspektiv. Det vetenskapliga och det personliga flyter samman till en tydlig helhet, sammansatt med ett klister skapat av övertygelsen om alla människors lika värde. Det är inte alltid enkelt att väva ihop en faktabaserad analys med personliga berättelser, men Rautio lyckas väl med det – utan några störningar i texten. Han utgår exempelvis från sin uppväxt i Vittangi (Kiruna kommun) och beskriver sina personliga erfarenheter av att ha tre diskbråck, lång sjukskrivning och lyckad rehabilitering – som han sedan jämför med sin frus upplevelse av att bli utförsäkrad efter ett långt arbetsliv som brevbärare.

Denna sorts radikala förändring i sjukförsäkringssystemet får Rautio att fördjupa sig i en analys av hur det svenska välfärdssystemet förändrats sedan slutet av förra seklet, med särskilt fokus på 1990-talets kris och högerns offensiv under 2000-talet.

Såsom jag uppfattade det är boken uppdelad i två delar: en som går igenom de närhistoriska förändringarna i sjukförsäkringssystemet, och en andra där Rautio presenterar radikala och mycket tydliga förslag på hur man idag skulle kunna skapa ett mer medmänskligt system – där vi inte behöver arbeta som maskiner. Rautio gör alltså inte bara en historisk analys präglad av sina personliga erfarenheter, utan för även fram en politisk agenda med konkreta förslag på hur ett system kan behandla människor som just människor, med fokus på det gemensamma ansvaret när arbetsförmågan sviktar. I de sista kapitlen skissar han en sorts ’provisorisk utopi’, där sjukförsäkringen reformeras med fokus på mänsklig värdighet, solidaritet, arbetsgivaransvar och ett stärkt kollektivt inflytande – en modell där facket spelar en aktiv roll i att återupprätta ett rättvist och hållbart trygghetssystem.

Rautio lyckas alltså med mycket i Vi är inte maskiner: han kritiserar hur sjukförsäkringen successivt urholkats genom hårdare regler, karensdagar och en praktik som ofta går emot medicinska bedömningar; han förankrar detta i personliga erfarenheter och sin roll som facklig utredare; han gör en tung historisk analys; han diskuterar det politiska spektrumet kring välfärd; han lyfter fram hur köns- och klassdimensioner samverkar – särskilt hur lågavlönade kvinnor i välfärdsyrken drabbats hårt – och han presenterar dessutom konkreta förslag på hur man skulle kunna lösa de problem det svenska systemet står inför idag.

Förutom att Rautio upprepar att Sverige är det land i OECD där ojämlikheten ökat snabbast minst en gång per kapitel – jag kommer säkert kunna rabbla den statistiken i sömnen – har jag inte mycket att klaga på. Vi är inte maskiner är ett mycket viktigt bidrag till förståelsen av vad som hänt med den svenska välfärden – och vad som bör hända framöver.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension Taggad som: Arena Idé, Kjell Rautio, Vi är inte maskiner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 125
  • Sida 126
  • Sida 127
  • Sida 128
  • Sida 129
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in