• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Stockholm Jazzfestival 2024 del 1 – akter från när och fjärran

20 oktober, 2024 by Mats Hallberg

Vijay Iyer trio – foto Leo Ahmed

11-20/10 på över sjuttio scener

I skrivande stund pågår en begivenhet i vår huvudstad för musikälskare. Syftar på årligen återkommande Stockholm Jazzfestival vars 300 konserter för en tillresande recensent kan kännas som om de mest omtalade av konserter äger rum på annan plats än man själv befinner sig. Är ändå mycket nöjd med min lagom intensiva jazzhelg. Flera minnesvärda konserter i intim miljö, mellanvarianten med jazzens högborg och Kulturhuset samt ett besök i utsålt konserthus. Bonusen i form av möten med musiker inte att förglömma. Att lägga program handlar mycket om fördelen med omväxling, kunna fixa logistik och beräkna tidsåtgång samt att skapa luckor för att äta gott i lugn och ro. Riktar härmed ett hjärtligt tack till arrangörerna för att önskemål beviljades. Mycket nöjd med vistelsen i huvudstan fram tills hemresan och strulet från SJ.

SVANTE SÖDERQVIST TRIO på Kulturhuset Lilla Studion är enligt presentatören den första större konserten på en späckad festival. Vad Studion anbelangar var det troligen premiär för min del. Spelningen under en timme drygt var fullsatt, vilket ju är en självklarhet då basisten och cellisten flankeras av tungviktarna Adam Forkelid vid flygeln jämte Calle Rasmusson bakom trumsetet. De är konstnärligt framgångsrika med egen produktion och arrangemang och Forkelids musik avnjöts så sent som i våras live. På ett par låtar gästar den svensk-estniske accordeonisten Tullike Bartosik, tillför genomgående en dimension av folkloristiskt vemod. Vi får veta att det är releasedag för vinylutgåvan av The Rocket där hon medverkar.

2020 debuterade man med Arrival och nu är trion i färd med att spela in sin tredje skiva. Ska sägas att jag var förhållandevis inlyssnad genom att ha recenserat debuten och haft med den i omröstning till Gyllene Skivan, skrev ett par år senare på OJ:s hemsida om lyckad turnéavslutning på Utopia och har dessutom recenserat två senaste skivorna av kvinnan som framställer drömska, elektroakustiska sound av magnitud. Den miljömedvetne praktikern Söderqvist presenterar hur engagemanget tagit sig uttryck och bakgrunden till deras original, vilka med ett undantag signeras honom själv.

foto Patrik Sandberg

Önskvärda komponenter för att ljuv musik ska uppstå och växa samverkar Vill utbrista i påståendet att allt i deras kammarjazziga approach stämmer. Blir aldrig stelt eller förutsägbart! Att Söderqvist visat sig vara en fullfjädrad komponist vars idéer ledigt lanseras i givande mellansnack, får mig att höja på ögonbrynen. Inledande Ny ankomst sprider tassande elegant en bubblande livsglädje spetsad med arabiska influenser. och kröns av förföriskt tema. I intervaller skiftas pulsen raffinerat under konserten. Samtliga påverkar resultatet i lika hög grad, får soundet att vibrera, att sjuda och svänga. Jämfört med exempelvis Vijay Iyer trio håller trions meriterade trumslagare en avsevärt lägre profil. En höjdpunkt i en tillställning utan svackor heter Exil, med feature från den gästande kvinnan och med Svante på cello. En drömsk låt med starkt temperament draperad i moll, som rymmer stor skönhet trots instoppad dramatik. Tännforsen emanerar ur nationalromantisk dikt av Snoilsky, framförs på duo med Forkelid vars bitterljuva löpningar hänför. Dennes bidrag är en minimalistiskt slipad juvel som skiftar till livligare inriktning mitt i från ett romantisk diskret utgångsläge. Spännande!

Vi får ett uruppförande. I Efter stormen färgar Bartosik efter pregnant basintro en fridfullt framskridande komposition. I reflekterande toner som drivs framåt av Forkelid celebreras tillökning hos familjen Söderqvist medan Rocket – ”kampsång för frihet” med utgångspunkt i kriget mot Ukraina – bjuder på attraktiv rytmik. Ett understatement med tanke på trions fabulöst explosiva samspel där Forkelid lägger blockackord(?) och Rasmusson släpper loss, ser inspirerad till att låten både sjuder och hettas upp till max. En kollega beskrev musiken som en spegling av en hektisk samtid. Enligt mitt förmenande kanske den snarare kommenterar brutal och polariserande tidsanda, skänker trösterika alternativ.

foto Leo Ahmed

Hade sett fram emot THE HEADHUNTERS på Fasching länge, inte minst eftersom jag missade dem på Nef härom året. Fusionpionjärerna utan sin ikoniske grundare Herbie Hancock gör numera, för att citera Jonas Kullhammar, covers på sig själva. Med fyra egna plattor i bagaget har deras groove både utvidgats och finslipats efter omfattande turnerande.

Ansiktet utåt är främst originalmedlemmen Bill Summers på percussion och rapp som fanns med redan för drygt femtio år sedan på legendariska albumet Head Hunters ( finns i vinylsamlingen) och i andra hand elegante pådrivaren Mike Clark i slips och kostym på trummor. Rytmsektionen kompletteras med klippan Chris Severin på elbas, därutöver finns Kyle Rousell på keyboard och flygel samt altsaxofonisten Donald Harrison, vars roll på slutet som eggande party-fixare fick honom att låta som Otis Clay, Bobby Byrd och andra anstiftare av soulig, smittsam extas. Den som anförde tonen när andra set drog igång var förvisso den oförliknelige Summers.

foto Leo Ahmed

Meddelandet till ett utsålt Fasching lyder : ”We came here to kick ass” Låt av eleganten på bilden ovan drar igång en funkigt uppsluppen spelning som härbärgerar osedvanligt många och extensiva features. Först ut är slickade fraser på altsax. Inledande låtar har en sammanhållen form fast de görs med elastisk finess. Vi tas in i deras rytmiska feststämning genom ett publikfriande bassolo som övergår i en praktisk introduktion från maestro Clark. Känns som om Headhunters vill hålla oss på halster, strössla med soloutflykter istället för att lira utbroderade versioner av Spider och Hang Up Your Hangups.

I första set får vi i alla fall den innovativa kompositionen E.S.P (W. Shorter) vars original Herbie Hancock ju spelade på i sin ungdom med Miles Davis. Efter lika självklar som snyggt polerad insats från Harrison avlöser instrumentalisterna varann. Och i ett avsnitt därpå lyfts forne bandledarens påverkan fram, vilket sker när Rousell konverserar intimt med rytmsektionen. Setet avrundas med en ballad tillägnad alla kvinnor varvid det bjuds på en betagande utvikning på flygeln.

foto Leo Ahmed

Blir en sprakande start när konserten återupptas efter paus. Skönt souljazzigt beat framkallas med pianist och rytmläggande parhästar i centrum. Ska sägas att jag sällan uppfattade titlar på låtar. I ett skede lät det som temat ur hypnotiska Watermelon Man, vilket var en högtidsstund. Det blir slap-bass uppvisning av Severin och nestorn bakom sitt trumset hamnar i framkant, är i sitt esse.

Gänget eskorterar oss in i ett funkfusion-paradis när en sjungande och rappande Harrison lösgör sig. Kul att Headhunters numera adderar vokal anrättning till sin repertoar. Även om det är en nymodighet man inte associerar med originalupplagan uppstår ett oemotståndligt gung á la New Orleans. Står på det trånga loftet och genomströmmas av deras härliga groove. Upplystes efteråt att min referens till The Meters stämde.

Bill Summers ovan intar i andra halvan en förbluffande diskret framtoning, fyller istället på ett strålande sätt i deras vägvinnande sound mest i skymundan. För dessutom in en delikat västafrikansk vibe i somliga sjok. Mitt mest extatiska, tillika mest minnesvärda ögonblick under årets festival uppstår efter en extremt utdragen introduktion av kompet. Alla på Fasching som lyssnat på jazziga funkpionjärerna vet vad som väntar. Syftar givetvis på ögonblicket när ikoniska temat ut deras signatur Chameleon briserar. Brister då ut i ett berättigat utrop: äntligen levererades momentet jag hade längtat efter och några minuters underbart instant appeal. Ska påpekas att ljudet var bästa tänkbara.

foto Leo Ahmed

I motsats till föregående akter i detta svep fanns hos mig ringa kunskap om THE VIJAY IYER TRIO. Lyckligtvis hade jag nyligen lyssnat på en inspelning som fanns tillgänglig hos Jazzradion. Mångfaldigt prisade pianisten, kompositören, producenten, bandledaren, pedagogen och skribenten uppfyller kriterierna för en renässansmänniska. Den 52-årige amerikanen vars föräldrar emigrerade från Indien har exempelvis utnämnts till socialt samvete, multimedia-kollaboratör, erhållit gästprofessur samt fyra gånger framröstats i Down Beat till årets Jazzartist. Festivalens programhäfte berättar att Iyer släppt tjugosex plattor, varav tre Grammy-nominerats. Tolv av dessa utgivna i Europa på ACT eller ECM. Han har vidare komponerat för orkestrar, solister och kammarensembler över hela världen.

Under konserten på Fasching på festivalens första söndag gjorde detta fenomen en kortfattad introduktion. Talade då om att låtar kommer bakas samman och att han kalkylerar med få avbrott varför jag saknar låtlista. Han och hans rytmsektion – Linda May Han Oh på kontrabas jämte batteristen Jermy Dutton, hon anses vara världsledande på sitt instrument och är tillika kompositör och leder egen grupp medan han är en stigande stjärna från New York med samarbeten hos Brandee Younger, Gerald Clayton, Tigran Hamasayan med flera – uttryckte sig i övrigt genom sitt musicerande. Två album har trion tillverkat varav det senaste med titeln Compassion är det vi får höra mest från. Den skivan såldes på plats av Naxos. Också Jazzradion var föga förvånande närvarande och spelade in konserten.

foto Leo Ahmed

Sitter perfekt placerad på en pall nära bortre baren. Hejar eller pratar med fyra välkända musiker från Skandinavien (tre av dem pianister/ keyboardister) i lokalen som brukar kallas för jazzens högborg. Pianotrions konsert genomförs utan paus på ett välfyllt fast märkligt nog inte i närheten av utsålt Fasching. I långa stycken artade sig den livemusik jag var tämligen obekant med till en mycket njutbar upplevelse. Deras gig i Stockholm är sista anhalt på en omfattande turné i Europa.

Två omständigheter medförde att högsta betyget uteblev. Syftar på hur dominant trumslagaren agerade inledningsvis, sammantaget förvisso en marginell anmärkning. En renommerad dansk pianist höll med mig efteråt om att det blev för mastigt med flödande akustisk musik pågående i två timmar plus extranummer på närmare en kvart. Kanske som att svära i kyrkan att påstå att det nästan blev för händelsefattigt i längden? Men jo, hade behövt paus och det blev lite för mycket av samma sak, likartade växlingar, även om raffinerat samspel på högsta nivå utkristalliseras. Skulle bättre kunna tillgodogöra mig denna djupverkande jazzkonfekt om öronen fått vila ett slag och formatet varit ett annat. Ett tecken på trions storhet är att jag sällan refererar till andra förstklassiga pianotrios. Närmast kommer främst Bad Plus, också Brad Mehldau och Shai Maestro. Arrangören menar att kompositörens snirklande bågar influerats av såväl Monk som Geri Allen.

Tittar nyfiket efter impulsiva beskrivningar och bedömningar i min anteckningsbok. Utforskande trummönster utgör överraskande intro och när de andra hakar på uppstår en oväntat febrig, oordnad struktur. Efter några minuters stökigt ”härjande” bereds väg för åtråvärd puls. En synnerligen expressiv, rent av sensationell öppning. Akustiken håller högsta klass! Den förhållandevis kortväxta kvinnan får kontrabasen att sjunga. Pianistens löpningar, klang och pendlingar i tempo präglar förstås deras underfundiga sound. Första stopp inträffar efter cirka trettiofem minuter.

Nästa segment blir totalt annorlunda, mycket varsamt påminns publiken om ett tonspråk som tycks härröra från Satie. Växlingarna är effektfulla. Den australiensiske basisten som är biträdande professor på Berklee sticker ut, har ett första attraktivt solo i ett porlande tema. Under den långa konserten vävs kontinuerligt mönster kreerade utifrån ständigt nya utskott. Kompositionerna hänger stundom i luften, saknar då ett centrum att hålla tag i. Å andra sidan existerar hos den till synes telepatiskt sammanlänkade trion, en avgörande framgångsfaktor. Syftar på stunderna av svindlande dynamik. Avseende deras exceptionella pendelrörelser från kraftfullt till försynt, kan tanken leda till festivalfavoriten Shai Maestro. Det är lätt att bli förtjust i trions sällsamma och omtumlande klangvärld.

I ett stråk fullkomligen frossas det i uppbrutna rytmer med strålande trumspel längst fram. Ett stycke som dediceras en mördad poet övergår från elegisk ton till att efterhand bli av mer uppbrusande natur. Konstaterar att Iyers melodier är minst sagt intrikat konstruerade. På sluttampen glänser trion i ett minimalistiskt tema med typisk ECM-identitet. Trots uppseendeväckande längd ställer som framgått, fabulösa musiker upp på ytterligare omkring en kvart med elegant tänjande tonal konversation. Nöjd eller rent av salig publik har fyllda till brädden kunnat inkassera pianotrio-musik live av högsta dignitet. Förvisso kvalitet som varade i längsta laget.

Arkiverad under: Musik, Recension

Souljazzig orgel-nestor levererar på topp med inspirerad trio – Ronnie Foster på Nefertiti

18 oktober, 2024 by Mats Hallberg

16/10 2024

Nefertiti i Göteborg

Får erkänna att klaviaturspelaren (främst hammondorgel), låtskrivaren, producenten och arrangören Ronnie Foster från New York i princip gått under min radar. I veckan genomförde 74-åringen sin enda spelning i Norden på pågående Europaturné, tillsammans med sonen Chris Foster bakom trummorna och vid sin andra sidan Michael Ó Neill sittandes på en hög pall med sin elgitarr. Inviterades av arrangörer och lyckligtvis krockade inte konserten med andra begivenheter. Med tanke på Fosters rykte är det ett underbetyg åt kollegor att ingen annan hade hörsammat inbjudan.

Började snabbt påbörjad uppladdning (hade nämligen missat att anteckna datumet i almanackan) genom att lyssna in mig och forska i hans cv. Insåg att detta gig hade förutsättningar att kunna utkristalliseras till en minnesvärd konsert. Så blev också fallet inför ett entusiastiskt om än inte utsålt Nef en småkylig höstkväll mitt i veckan. Eftersom sättningen är identisk med den hos stjärntrion Goldings/ Bernstein/ Stewart (recenserades här i fjol), vill jag hävda att Foster och hans medmusiker med sin mer soulfunkiga approach, rörde sig ledigt på motsvarande hög nivå. Gav den ljudansvarige en stor eloge efteråt eftersom kvalitén var superb. Integreringen av instrument inklusive features skedde med förundransvärd balans. När vi vid ankomst tålmodigt köar till entrén, i paus och efteråt hörs i högtalarna vax utvalda av ett svensk-engelskt DJ-kollektiv, vars val av låtar givetvis anknyter till aftons liveakt.

Några fakta som präglat den charmerande mannens musicerande: I sina tidiga tonår fick han möjlighet att lyssna på legendaren Jimmy Smith live och träffa sin idol som han sedermera samarbetat med. Sajnades vid tjugoett års ålder av Blue Note vars berömda skivbolag släppt sex skivor i hans namn. I och med att A Tribe Called Quest samplade hitten Mystic Brew blev Foster en inspiratör för acid jazz-scenen på 90-talet. Andra halvan av 70-talet förekom han på ett halvdussin album med stilbildande mjuksväng-gitarristen George Benson bland annat kommersiella succén Breezin´ Vidare spelar han på milstolpen Songs In The Key Of Life, magnifika Night Parade från Robbie Robertsons andra soloalbum och refererar på Nef till samarbeten med gitarristen Grant Green och Carlos Santana. Han har därutöver tillfört sitt rika sound hos Roberta Flack, Earl Klugh, Grover Washington Jr och Stanley Turrentine.

Spelningen över två generösa set inleds med en groovy blues signerad Jimmy Smith. Gitarristen väver omgående tilltalande mönster medan trumslagarsonen fyller i. Det stretchas vitalt på sedvanligt manér från hammondorganisten med sin leslie-högtalare inkopplad. Angenämt sväng uppstår och man anar vart konserten kommer ta vägen. Repertoaren är inte tvärsnitt ur Fosters karriär, även om turnén döpts efter senaste skivan Reboot. En första höjdpunkt infaller tidigt, ett nyskrivet original som lånat från klassiska grupper med snarlik sättning med tema inte olikt megahitten Sunny. Broderas magnifikt på tangenter och sonen står för stadigt beat. Det karaktäristiskt roterande dova soundet kompletteras med skönt lir i i form av avspänt riffande av O´Neill vars cv innehåller samarbete med Stevie Wonder.

Vad hände mer i ett lika piggt som omväxlande första set? Jo vi fick härligt intrikata Big Farm Boy Goes To A Latin City från kritikerrosade On The Avenue (1974). Här får trion sätta tänderna i ett ösigt komplext beat, särskilt den frilansande rytmläggaren baserad i Las Vegas. Den avlöses av en sugande stampa-taken-komposition där publik ombeds medverka, vilket vi villigt gör. En funkig dänga som kännetecknas av uppbrutna rytmer och ett eldigt gitarrsolo. I slutdelen adderas ett anslående solo med imponerande tekniska crescendon. Man avrundar genom att framföra titellåten på Reboot, vars själfullt elastiska och dynamiska sound sprider oförställd glädje.

Efter paus blir det kickstart genom en jambetonad komposition skriven för Grant Green. Raffinerat kryddad kännetecknas låten ändå av ett exceptionellt rakt beat. Vid det här laget befinner sig den samspelta trion i zonen. Anförare Ronnie Foster är i sitt esse när han garnerar. Självfallet framförs fler titlar från senaste plattan som är dedikerad till instrumentkollegan Dr Lonnie Smith (1942-2021). Till att börja med balladen Sultry Song II vars ackord flyter fram makligt. Melodin har ett subtilt sväng med ett mittenparti som oväntat ändrar skepnad.

I ett av sina mellansnack introducerar artisten det lite ytliga lyckopillret Hey Good Lookin´Woman där den fryntlige mannen med kultstatus överraskar genom att sjunga. Vi mår bra av en kul stänkare som bygger på en hommage till grunden inom svart musik, det vill säga blues. Den frilansande sonen baserad i Las Vegas får verkligen bekänna färg när han tar med publiken på en exalterande utflykt av uppvisningskaraktär. Ett annat alster från ovan nämnda skiva heter kort och gott Carlos och indikerar ett samarbete med latin-hjälten med efternamnet Santana (sett dem minst tre gånger). Utvecklas till ett expressivt, virtuost nummer med imponerande feature som sig bör av O´Neill. Medryckande melodin avslutas genom en sanslös urladdning av Foster d,y. Snacka om statement som nästan övergår i metal-excesser.

Näst sist levereras megahitten Mystic Brew med osviklig pondus – låten med stort L Tribe Called Quest framgångsrikt samplade – vilket innebar att Ronnie Foster blev en förgrundsfigur för acid jazz-rörelsen när det begav sig. Svänget, samspelet och soundet gör succé på Nef. I en sista snabb sak surfas på liknande framvällande våg. Foster meddelar att ytterligare en klubb-hit framförs. Blir hänryckt av positiv energi som vi uppmanas att omvandla. Ett smittsamt beat stimulerar således både kropp och hjärta. Publiken reagerar kärleksfullt instinktivt på trions dansanta tonspråk. Trummisen imponerar ånyo kolossalt och gitarristen som har flera album i eget namn i bagaget står för svettigt strängbänderi. Summa summarum en av årets mest helgjutna konserter! Finns anledning att tro att spelglädjen som strålade ut från scen parat med kemin emellan trion, gick långt utöver standard för denna soulfunkiga orgeljazztrio.

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Kneecap – trovärdigheten är obefintlig

18 oktober, 2024 by Elis Holmström

Kneecap
Betyg 1
Svensk biopremiär 18 oktober 2024
Regi Rich Peppiatt

I en tid då den så kallade gangsterrappen är hett omdiskuterad i Svea rike kommer nu filmen om den nordirländska gruppen Kneecap som närmar sig hip-hopen med ytterst kontroversiell lyrik. Idén är också att visa ett modernt Belfast, en stad som vi – trots vår geografiska närhet och Kenneth Branaghs film med samma namn, sällan diskuterar förutom i historiska sammanhang och de oroligheter som länge präglat Nordirland.

Förhoppningar leder sällan till en bra film och Kneecap visar sig vara en uppseendeväckande röra som slår upp ett jättelikt cirkustält och erbjuder exceptionella pajaskonster.

Den surrealistiska – närmast fåniga, inledningen tyder på att regissören Rich Peppiatt stirrat sig blind på Danny Boyles klassiska Trainspotting. Det är samma kaotiska bildspråk, hurtiga tempo och uppkäftiga prosa i dialog och berättarröst. Associationerna blir än mer påtagliga då vi introduceras till den misär som filmen utspelar sig mot. Det är nedslitna gator och bostäder som lika gärna kunde ha varit hämtade från en tid då varken fjärrvärme eller avlopp existerade. I de värsta stunderna av förtvivlan gör sig filmer av Ken Loach och Mike Leigh påminda, två regissörer som bemästrat och förtrollat med sin diskbänksrealism. Om nu Kneecap hade varit en nykter, mörk och sammanhållen film hade det kunnat vara en god påminnelse om de oerhörda problem som ett antal länder inom Europa fortfarande dras med. Problem och politiska strider som vi i de privilegierade nordiska länderna många gånger väljer att inte se.
Idén att sammanföra fiktion och verklighet är sannerligen vågad. Den – enligt uppgift, sanna berättelsen presenteras genom att gruppens faktiska medlemmar spelar huvudrollerna. Ett vågat men också riskfyllt beslut som resulterar i dugligt men aningen platt skådespel. Men vad spelar misär, trovärdighet och interna stridigheter för roll då filmen, som skall framföra problematiken, är i det närmaste omöjlig att se på.

För det är inte det nyutexaminerade skådespelet som fallerar. Istället är det filmens attityd och totala avsaknad på disciplin som gör det hela till en närmast tortyrliknande upplevelse. Den kaotiska, våldsamma och aggressiva musiken som Kneecap basunerar ut på sina album och konserter är inte bara tänkt att vara filmens soundtrack, den skall också diktera det berättarmässiga. Detta leder till att filmen – på ett plågsamt krampaktigt vis, försöker injicera häpnadsväckande usla visuella säregenheter. Det förekommer ett överflöd av pulserande text och slagord som trycks upp på duken, tanken är att – likt Tony Scotts sista filmer som Man On Fire, hamra in budskap och understryka filmens centrala tematik.

Väldigt snart känns det hela stirrigt, onödigt stökigt och framförallt utmattande. Förhoppningen att förmedla intensitet och eldig motkultur fullkomligt imploderar då det allmänna utförandet är lika falskt som valfri reklamfilm på TV-shop. Dessa visuella egenheter känns istället som en vilseledande manöver som är tänkt att distrahera från det faktum att filmens narrativa kvalitéer är obefintliga. Rich Pepprat vill inget hellre än att skapa en uppkäftig best som ignorerar kutymer och normer vad gäller anständighet. Denna vilja leder snart till någon slags manisk hysteri där precis allting överdrivs och presenteras med en sådan desperation att det är svårt att inte känna djup sympati för hur genuint patetiskt allting framstår. Målet kanske är att bli nästa Trainspotting men det landar istället i att vara vara en hiskelig mix mellan Guy Richies sämsta filmer, Mr Bean och Jonas Åkerlunds vedervärdiga Spun, varav den sistnämnda verkar vara en spirituell förfader då en rad gräsliga visuella likheter förekommer titt som tätt.

Det är också svårt att veta om de tre huvudpersonerna är medvetna om hur de porträtteras. För där empati och förståelse borde vara av högsta prioritet för att engagera och få karaktärerna att framstå mänskliga, visar sig den stökiga trion – som den framträder här, vara en samling pappskallar som får kokosnötter att verka intelligenta. Detta är en trupp av pubertala idioter som beter sig likt svin och vars självgodhet inte vet några gränser. Sättet filmen också trivialiserar saker som droghandel och kopiöst missbruk är dessutom chockerande. I slutet försöker filmen intala tittaren att det egentliga syftet var att belysa det faktum att ett antal minoritetsspråk dör ut i alarmerande takt, ett drag som endast kan kategoriseras som löjeväckande då majoriteten av speltiden ägnats åt att demonstrera missbruk och idioti.

Allt detta täcks sedan i ett soundtrack som fått mig att överväga mina livsval som filmskribent. Vi får sekvens efter sekvens där den mest hiskeliga hip-hopen spys ut, utrustad med lyrik som får Fröken Snusks samlade verk att framstå som något skrivet av Ernest Hemingway. Filmens trovärdighet är också helt obefintlig – mot filmens slut byts misär och missbruk ut mot något som liknar en bortkommen actionfilm, någonstans där kapitulerar den goda smaken och springer skrikande ut från biosalongen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: Titta en älg i Ofelia-bestruken bröllopsextas

18 oktober, 2024 by Pernilla Wiechel


Foto: Sören Vilks

Titta en älg
Av Kristina Lugn
Regi och bearbetning Mellika Melouani Melani
Scenografi Martin Chocholusek
Ljus Mikael Kratt
Kostym Jasminda Asplund Blanco
Mask och peruk Thea Holmberg Kristensen, Anne-Charlotte Reinhold
Kompositör Mikael Karlsson
Koreografi Ossi Niskala
Medverkande Rebecka Hemse, Ellen Jelinek, Göran Martling, Nancy Ofori, Marie Richardson, Andreas Rothlin Svensson, Sanna Sundqvist, Lotta Tejle och Hanna Ekberg och kören Stockholm City Voices under dirigent Tindra Thor.
Dramaturg Emma Meyer Dunér
Foto Sören Vilks
Premiär, Dramaten Stora scenen, 17 oktober 2024

Det har gått fyra år sedan poeten, dramatikern och akademiledamoten Kristina Lugn mötte sin Mor döden. Lugn som vände motgång till medgång, nådde ut i media och blev folkkär. Titta en älg sattes ursprungligen upp 1999 för tre skådespelare på Teater Brunnsgatan 4 – den hon senare tog över efter Allan Edwall, och hennes dotter nu driver. Manuset var specialskrivet för Staffan Westerberg, Jane Friedmann och Anna Pettersson. Ensemblen gjorde tillsammans regin.
Kvällens bearbetning av regissör Melouani Melani – som läst allt av Lugn – ska ses som en hyllning till hela hennes dramatiska gärning (DN 16/9). Hon regisserade nyligen också Idlaflickorna vid Göteborgs stadsteater (2021) och var tidigare bl.a. konstnärlig ledare på Folkoperan. I kväll är (fler än) åtta skådespelare och en hel kör närvarande. Nyskriven musik av Mikael Karlsson framförs – kompositören aktuell med Melancholia, uppsatt på Kungliga Operan (2023), byggd på Lars von Triers film.

Under arbetet med Titta en älg säger Melouani Melani – att Lugns språkligt drivna texter – som hon jämför med Elfride Jelinek som hon också arbetat med – beskriver ”kvinnor som inte får plats i sina egna kroppar” (DN 16/9). Kvinnor betraktar sig själva och strukturerna som snärjer dem. Centralt är kvinnorollen och viljan till självutplåning, menar hon. Samtidigt upplever Melouani Melani en ”dionysisk plattform”. I kväll ska även scener, roller, citat tas med ur andra verk. Kören ger röst åt de ”inlåsta och förvildade” som finns med verket När det utbröt panik i det kollektiva omedvetna (1986) (DN 16/9).

Att Lugn främst skrev absurd teater, med drag av filosofen Sartres existentialism, är känt. Det reflekterande jaget står inför beslut, i en värld utan mening. Hon kunde utan och innan sin Samuel Beckett och Harold Pinter (dramatiker inom absurdism). Poeten Sonja Åkesson, som Lugn hörde som ung, öppnade också en helt ny värld för henne – med sin vardagliga socialrealism. Och i kväll ska Dramatens stora scen bli en tågperrong, precis som vid uruppförandet, avslöjar Lars Ring (SvD 13/9). Tågen går mot döden. Jag sätter mig ner förväntansfull i salongen. Ridån går upp.

Scenografin och ljudeffekter är mycket realistiska. Perrongen – som löper längs scenen – är försedd med klassisk belysning i böjd järnarmatur som senare riktas mot publiken. Nertill finns varningstexter att läsa. De som träder in bär moderna kläder. En väntkur i glas dyker senare upp med plötsligt irriterande lysrörsproblem. Tågvagnarna som anländer hörs ljudligt och har sidor av räfflad plåt.

Allra först presenterar sig en allvarligt sinnad gestalt i kavaj. Det är Stickan Ogebratt, som arbetar på Folkhälsoinstitutet – en förvirrad med något strukturerad karaktär gestaltad av den nyligen prisade Lotta Telje med sin tydliga komik. De lite torra tragikomiska formuleringar lockar till små skratt. Sedan ansluter sig andra gestalter. De bildar en liten skara som med lustigt prat far upp och ner kring perrongen.

Scen två tar plats i en vagn som rullar in. En man Harald och en kvinna Lillemor samtalar hemma i ett kök. De har två barn men är långt från lyckliga. Efter en stund hanterar kvinnan i morgonrock ett gevär. Gevärshanterandet upprepas, hon tar spjärn och försöker mödosamt skjuta sig med den långa pipan om och om igen – som en grotesk akrobat. Det tragikomiska slutar att roa – jag värjer mig. Kvinnan i den ljust rosa morgonrocken är en undfallande kvinna, tydligt gestaltad av Rebecka Hemse med van artikulering. Hon blir en i skaran vid perrongen.

Något sker här. Kanske är det – lite senare – när den inledande lugna mer stödjande musiken plötsligt ökas på och rytmiska trummor tar över. Eller om det är när den vackra kvinnokörens massa – i vita bröllopsklänningar vandrar mot oss i publiken, såsom körer gör i operaföreställningar, suggestivt. De sveper in på scenen när de inte ruvar som en zombieklunga mäktigt i kulisserna. Vartåt bär allt hän? Talandet övergår till operett eller musikal, filminslag? Demoniska och starka krafter kryper fram. Humorn lämnas därhän som annars gav lite andrum… Publiken kurar ihop sig. Ritualer med sång och suggestiv dans i Ofelia-liknande bröllops-extas tar över.

Av originalets tre roller – kanske alla Lugns alteregon – får man känna att den mer förtröstansfulla Karlsson (då Jane Friedmann) är nedtonad ikväll. De tre är: den strukturerade förvaltande Stickan Ogebratt som jobbat på Folkhälsoinstitutet (nu Lotta Telje), den unga mer känslostyrda Larsson (nu Sanna Sundqvist Ofelia-bestrukna gestalt) som är ”bröllopsresenär” – och sist Karlsson (nu lite stramare Ellen Jelinek) som är den ”dansanta småskollärarinnan”, den rara dalkullan med liten mössa (se Youtube). Karlsson vill ”gå genom natten” i sina ”flickkläder” och ”gå i barndom” för att ”det är en tröst” (texten). Hon är yrkeskvinnan som känner glädje över att ha ”lärt över tusen barn att skriva” och hon ”tycker mycket om sitt jobb”.
Karlsson speglar ju något av Lugns egen ambition – att skriva för de små (svaga) och stolt förvalta vårt svenska språk, tänker jag. Och självdestruktiviteten tog ju faktiskt inte över, även om Lugn skrev om döden och annat kraftfullt. Hon balanserade just det mörka via en genialiskt effektiv ordglädje. Just ikväll syns inte dessa små pauser, öarna, som bar henne.
Men Mikael Karlssons melankoliskt vackra musik – stödjer spelet – särskilt i början och slutet – och lugnar. Tonsättningen av raderna ”När jag var gift med Harald” – som Marie Rickardsson framför med sitt självklara sätt – är i sig själv vacker och blir sann. Anspelningar från Kvinnorna vid Svansjön och berättelser om Rune ur Stulna juveler känns igen. Synd är att musiken inte räcker som kitt för att hålla ihop lapptäcket av alla de små scenerna. Så trots skickliga välbalanserade skådespelarinsatser kommer inte karaktärerna nära och texterna förblir mest stumma. Att väva in så pass mycket mångbottnat material – dämpar tyvärr magin i delarna.

Kvar dröjer istället ett dionysiskt mörker, som skriker ut från avgrunden, ritualen som magnifikt tar plats och vill suggerera. Mängder av unga kvinnor i nyligen inköpta brudklänningar, försedda med gula prislappar, blir förlösta.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: National Anthem – en annorlunda westernfilm med dragqueens på rodeo

17 oktober, 2024 by Rosemari Södergren

National Anthem
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 oktober 2024
Regi Luke Gilford

En vacker, charmig och storslagen berättelse om en ung mans uppvaknande till att göra det han drömmer om. Dylan (spelas av charmfulla Charlie Plummer) är 21 år, lever med sin mamma och lillebror Cassidy på vischan i New Mexico. Dylan tar hand om Cassidy medan mamman jobbar och också när mamman är ute och festar och jagar män. Dylans mamma har alkoholproblem och mår inte bra och tar inte sitt ansvar som vuxen. Det är Dylan som får se till att Cassidy gör läxor och mår bra och får frukost. Dessutom måste Dylan måste ta ett stort ansvar för försörjningen av deras lilla familj.

Dylan sliter hårt med tillfälliga påhugg, oftast inom byggsvängen. Han har en dröm och sparar till att köpa en husbil för att kunna köra vart än vägen för honom. I bokhyllan har han en burk där han sparar pengar för att kunna köpa husbilen.

En dag när han hänger på uppsamlingsplatsen för arbetssökande som kommer Pepe, en ranchägare och plockar upp Dylan för ett jobb några dagar. Det visar sig att på ranchen har Pepe samlat ett stort gäng av transpersoner och dragqueens. Hisnande vidsträckta naturfoton från den amerikanska sydvästern möter queer-gemenskapen på ranchen i denna film. Filmen är regissören Luke Gilfords debut-långfilm. Han känner väl till queer-gemenskapen inom amerikansk rodeo. 2020 publicerade Luke Gilford en fotosamling som dokumenterar queergemenskap i International Gay Rodeo Association.

I pressmeddelanden om filmen står det:
National Anthem är Luke Gilfords långfilmsdebut – ett starkt drama som utmanar såväl westerngenren som bilden av queera livsöden. Charlie Plummer, Eve Lindley och Mason Alexander Park gör huvudrollerna.

Egentligen är det queera inte huvudsaken, fast jag tror att det kommer att bli mest omtalat. Tyvärr. Dylan träffa en grupp människor som lever på en ranch och som bryter traditionella könsmönster och klär sig som de vill och känner för och flera uppträder då och då som dragqueens.
Dylan är helt fördomsfri, nyfiken och öppen och blir vän med dem. Jag tycker det är synd att mänskligheten inte har kommit längre än att det ska göras en stor affär av hur människor klär sig. För mig är det en berättelse om en ung man som träffade människor som vågar vara sig själva och där han trivs och så småningom kan ta steget att förverkliga sin dröm. Queer-gemenskapen på ranchen bildar bakgrunds-miljön till Dylans möte med kärlek och sorg, gemenskap och avsked. På ranchen upplever Dylan nya sidor av sig själv och upplever stor kärlek och han får också lära sig att ta konsekvenser av sina handlingar.

Filmens styrka ligger bland annat i att den inte handlar om homofobiska reaktioner runt om. Visserligen reagerar Dylans mamma första gången yngste sonen Cassidy kommer hem i en klänning men det blir inget mer av det. Mamman kan ta det naturligt framöver.

Vad spelar det för roll vilka kläder någon bär? Varför är det så speciellt om en man vill gå i klänning och vill sminka sig? Varför? Den dag vi accepterar att varje individ får vara som den är och får klä som han eller hon eller hen vill kommer inte ordet queer att ha någon betydelse alls
Dragartister kommer bara att få jobb som artist för att de sjunger bra eller är proffsiga på scen, när den dagen äntligen kommer där ingen bryr sig om någon har höga klackar eller inte. Borde inte varje människa ha rätt att klä sig han, han eller hen vill.

Men vi har inte hunnit dit i samhället eller världen ännu. Långt ifrån på många håll. Men Dylan och hans lillebror möter denna gemenskap med queer med öppet sinne och tar vara på glädjen och sammanhållningen. Dylan blir också kär, ja djupt förälskad. Men öppenheten i gruppen är inte total. Då Dylan blir kär i Sky som lever tillsammans med Pepe kommer det in mörka moln på den tidigare blå himlen.

Charlie Plummer är hur söt som helst i rollen som Dylan. Han är född 1999 i Poughkeepsie, New York. Han spelade huvudrollen i Lean on Pete (2017), med Steve Buscemi, Chloë Sevigny och Travis Fimmel. I slutet av 2017 medverkade han i Ridley Scotts kidnappningsthriller All the Money in the World och spelade John Paul Getty III tillsammans med Christopher Plummer, Michelle Williams & Mark Wahlberg, som spelades in i Rom, Jordanien och i London. Räkna med att vi kommer att se Charlie Plummer i många stora roller framöver.

En annorlunda cowboyfilm med rodeo och dragqueens. Vackra naturvyer och en berättelse som skär in i hjärtat. Ett minus för filmen är att när Dylan ska förföras sexuellt måste det ske med droger. Att hela gruppen använder droger är negativt. Betyder det att queer och missbruk måste höra ihop? Filmen är tidlös. Vi får inte se några mobiltelefoner och inget surfande på sociala medier. Det är befriande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Charlie Plummer, Dragqueens, Filmkritik, Filmrecension, Luke Gilford

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 125
  • Sida 126
  • Sida 127
  • Sida 128
  • Sida 129
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Saltstigen – magisk vandring genom livets svåra frågor

Saltstigen Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Saltstigen – magisk vandring genom livets svåra frågor

Georg ”Jojje” Wadenius (1945-2026) – En av landets främsta musikprofiler har avlidit

När jag skulle gå på pendeln för att ta … Läs mer om Georg ”Jojje” Wadenius (1945-2026) – En av landets främsta musikprofiler har avlidit

Grammisbelönade pianisten August Björn intervjuas efter lyckad releasekonsert

Vi genomför intervjun utomhus i solen … Läs mer om Grammisbelönade pianisten August Björn intervjuas efter lyckad releasekonsert

Poetiskt tema pendlar mellan det lågmälda och framsvepande – ”Blir det inte mer så är det nog” av Lovisa Jennervall

Lovisa Jennervall blir det inte mer … Läs mer om Poetiskt tema pendlar mellan det lågmälda och framsvepande – ”Blir det inte mer så är det nog” av Lovisa Jennervall

Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Djävulen bär Prada 2 Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Medelklassen betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

24/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Isabel Rumble Hold Everything … Läs mer om Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Det finns kvällar som inte riktigt går … Läs mer om Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Rat Pack Rhapsody, Kulturhuset … Läs mer om Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Av Monika Isakstuen Regi, … Läs mer om Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Örjan Hultén Peaceful … Läs mer om Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in