16/10 2024
Nefertiti i Göteborg
Får erkänna att klaviaturspelaren (främst hammondorgel), låtskrivaren, producenten och arrangören Ronnie Foster från New York i princip gått under min radar. I veckan genomförde 74-åringen sin enda spelning i Norden på pågående Europaturné, tillsammans med sonen Chris Foster bakom trummorna och vid sin andra sidan Michael Ó Neill sittandes på en hög pall med sin elgitarr. Inviterades av arrangörer och lyckligtvis krockade inte konserten med andra begivenheter. Med tanke på Fosters rykte är det ett underbetyg åt kollegor att ingen annan hade hörsammat inbjudan.
Började snabbt påbörjad uppladdning (hade nämligen missat att anteckna datumet i almanackan) genom att lyssna in mig och forska i hans cv. Insåg att detta gig hade förutsättningar att kunna utkristalliseras till en minnesvärd konsert. Så blev också fallet inför ett entusiastiskt om än inte utsålt Nef en småkylig höstkväll mitt i veckan. Eftersom sättningen är identisk med den hos stjärntrion Goldings/ Bernstein/ Stewart (recenserades här i fjol), vill jag hävda att Foster och hans medmusiker med sin mer soulfunkiga approach, rörde sig ledigt på motsvarande hög nivå. Gav den ljudansvarige en stor eloge efteråt eftersom kvalitén var superb. Integreringen av instrument inklusive features skedde med förundransvärd balans. När vi vid ankomst tålmodigt köar till entrén, i paus och efteråt hörs i högtalarna vax utvalda av ett svensk-engelskt DJ-kollektiv, vars val av låtar givetvis anknyter till aftons liveakt.
Några fakta som präglat den charmerande mannens musicerande: I sina tidiga tonår fick han möjlighet att lyssna på legendaren Jimmy Smith live och träffa sin idol som han sedermera samarbetat med. Sajnades vid tjugoett års ålder av Blue Note vars berömda skivbolag släppt sex skivor i hans namn. I och med att A Tribe Called Quest samplade hitten Mystic Brew blev Foster en inspiratör för acid jazz-scenen på 90-talet. Andra halvan av 70-talet förekom han på ett halvdussin album med stilbildande mjuksväng-gitarristen George Benson bland annat kommersiella succén Breezin´ Vidare spelar han på milstolpen Songs In The Key Of Life, magnifika Night Parade från Robbie Robertsons andra soloalbum och refererar på Nef till samarbeten med gitarristen Grant Green och Carlos Santana. Han har därutöver tillfört sitt rika sound hos Roberta Flack, Earl Klugh, Grover Washington Jr och Stanley Turrentine.
Spelningen över två generösa set inleds med en groovy blues signerad Jimmy Smith. Gitarristen väver omgående tilltalande mönster medan trumslagarsonen fyller i. Det stretchas vitalt på sedvanligt manér från hammondorganisten med sin leslie-högtalare inkopplad. Angenämt sväng uppstår och man anar vart konserten kommer ta vägen. Repertoaren är inte tvärsnitt ur Fosters karriär, även om turnén döpts efter senaste skivan Reboot. En första höjdpunkt infaller tidigt, ett nyskrivet original som lånat från klassiska grupper med snarlik sättning med tema inte olikt megahitten Sunny. Broderas magnifikt på tangenter och sonen står för stadigt beat. Det karaktäristiskt roterande dova soundet kompletteras med skönt lir i i form av avspänt riffande av O´Neill vars cv innehåller samarbete med Stevie Wonder.
Vad hände mer i ett lika piggt som omväxlande första set? Jo vi fick härligt intrikata Big Farm Boy Goes To A Latin City från kritikerrosade On The Avenue (1974). Här får trion sätta tänderna i ett ösigt komplext beat, särskilt den frilansande rytmläggaren baserad i Las Vegas. Den avlöses av en sugande stampa-taken-komposition där publik ombeds medverka, vilket vi villigt gör. En funkig dänga som kännetecknas av uppbrutna rytmer och ett eldigt gitarrsolo. I slutdelen adderas ett anslående solo med imponerande tekniska crescendon. Man avrundar genom att framföra titellåten på Reboot, vars själfullt elastiska och dynamiska sound sprider oförställd glädje.
Efter paus blir det kickstart genom en jambetonad komposition skriven för Grant Green. Raffinerat kryddad kännetecknas låten ändå av ett exceptionellt rakt beat. Vid det här laget befinner sig den samspelta trion i zonen. Anförare Ronnie Foster är i sitt esse när han garnerar. Självfallet framförs fler titlar från senaste plattan som är dedikerad till instrumentkollegan Dr Lonnie Smith (1942-2021). Till att börja med balladen Sultry Song II vars ackord flyter fram makligt. Melodin har ett subtilt sväng med ett mittenparti som oväntat ändrar skepnad.
I ett av sina mellansnack introducerar artisten det lite ytliga lyckopillret Hey Good Lookin´Woman där den fryntlige mannen med kultstatus överraskar genom att sjunga. Vi mår bra av en kul stänkare som bygger på en hommage till grunden inom svart musik, det vill säga blues. Den frilansande sonen baserad i Las Vegas får verkligen bekänna färg när han tar med publiken på en exalterande utflykt av uppvisningskaraktär. Ett annat alster från ovan nämnda skiva heter kort och gott Carlos och indikerar ett samarbete med latin-hjälten med efternamnet Santana (sett dem minst tre gånger). Utvecklas till ett expressivt, virtuost nummer med imponerande feature som sig bör av O´Neill. Medryckande melodin avslutas genom en sanslös urladdning av Foster d,y. Snacka om statement som nästan övergår i metal-excesser.
Näst sist levereras megahitten Mystic Brew med osviklig pondus – låten med stort L Tribe Called Quest framgångsrikt samplade – vilket innebar att Ronnie Foster blev en förgrundsfigur för acid jazz-rörelsen när det begav sig. Svänget, samspelet och soundet gör succé på Nef. I en sista snabb sak surfas på liknande framvällande våg. Foster meddelar att ytterligare en klubb-hit framförs. Blir hänryckt av positiv energi som vi uppmanas att omvandla. Ett smittsamt beat stimulerar således både kropp och hjärta. Publiken reagerar kärleksfullt instinktivt på trions dansanta tonspråk. Trummisen imponerar ånyo kolossalt och gitarristen som har flera album i eget namn i bagaget står för svettigt strängbänderi. Summa summarum en av årets mest helgjutna konserter! Finns anledning att tro att spelglädjen som strålade ut från scen parat med kemin emellan trion, gick långt utöver standard för denna soulfunkiga orgeljazztrio.