Kneecap
Betyg 1
Svensk biopremiär 18 oktober 2024
Regi Rich Peppiatt
I en tid då den så kallade gangsterrappen är hett omdiskuterad i Svea rike kommer nu filmen om den nordirländska gruppen Kneecap som närmar sig hip-hopen med ytterst kontroversiell lyrik. Idén är också att visa ett modernt Belfast, en stad som vi – trots vår geografiska närhet och Kenneth Branaghs film med samma namn, sällan diskuterar förutom i historiska sammanhang och de oroligheter som länge präglat Nordirland.
Förhoppningar leder sällan till en bra film och Kneecap visar sig vara en uppseendeväckande röra som slår upp ett jättelikt cirkustält och erbjuder exceptionella pajaskonster.
Den surrealistiska – närmast fåniga, inledningen tyder på att regissören Rich Peppiatt stirrat sig blind på Danny Boyles klassiska Trainspotting. Det är samma kaotiska bildspråk, hurtiga tempo och uppkäftiga prosa i dialog och berättarröst. Associationerna blir än mer påtagliga då vi introduceras till den misär som filmen utspelar sig mot. Det är nedslitna gator och bostäder som lika gärna kunde ha varit hämtade från en tid då varken fjärrvärme eller avlopp existerade. I de värsta stunderna av förtvivlan gör sig filmer av Ken Loach och Mike Leigh påminda, två regissörer som bemästrat och förtrollat med sin diskbänksrealism. Om nu Kneecap hade varit en nykter, mörk och sammanhållen film hade det kunnat vara en god påminnelse om de oerhörda problem som ett antal länder inom Europa fortfarande dras med. Problem och politiska strider som vi i de privilegierade nordiska länderna många gånger väljer att inte se.
Idén att sammanföra fiktion och verklighet är sannerligen vågad. Den – enligt uppgift, sanna berättelsen presenteras genom att gruppens faktiska medlemmar spelar huvudrollerna. Ett vågat men också riskfyllt beslut som resulterar i dugligt men aningen platt skådespel. Men vad spelar misär, trovärdighet och interna stridigheter för roll då filmen, som skall framföra problematiken, är i det närmaste omöjlig att se på.
För det är inte det nyutexaminerade skådespelet som fallerar. Istället är det filmens attityd och totala avsaknad på disciplin som gör det hela till en närmast tortyrliknande upplevelse. Den kaotiska, våldsamma och aggressiva musiken som Kneecap basunerar ut på sina album och konserter är inte bara tänkt att vara filmens soundtrack, den skall också diktera det berättarmässiga. Detta leder till att filmen – på ett plågsamt krampaktigt vis, försöker injicera häpnadsväckande usla visuella säregenheter. Det förekommer ett överflöd av pulserande text och slagord som trycks upp på duken, tanken är att – likt Tony Scotts sista filmer som Man On Fire, hamra in budskap och understryka filmens centrala tematik.
Väldigt snart känns det hela stirrigt, onödigt stökigt och framförallt utmattande. Förhoppningen att förmedla intensitet och eldig motkultur fullkomligt imploderar då det allmänna utförandet är lika falskt som valfri reklamfilm på TV-shop. Dessa visuella egenheter känns istället som en vilseledande manöver som är tänkt att distrahera från det faktum att filmens narrativa kvalitéer är obefintliga. Rich Pepprat vill inget hellre än att skapa en uppkäftig best som ignorerar kutymer och normer vad gäller anständighet. Denna vilja leder snart till någon slags manisk hysteri där precis allting överdrivs och presenteras med en sådan desperation att det är svårt att inte känna djup sympati för hur genuint patetiskt allting framstår. Målet kanske är att bli nästa Trainspotting men det landar istället i att vara vara en hiskelig mix mellan Guy Richies sämsta filmer, Mr Bean och Jonas Åkerlunds vedervärdiga Spun, varav den sistnämnda verkar vara en spirituell förfader då en rad gräsliga visuella likheter förekommer titt som tätt.
Det är också svårt att veta om de tre huvudpersonerna är medvetna om hur de porträtteras. För där empati och förståelse borde vara av högsta prioritet för att engagera och få karaktärerna att framstå mänskliga, visar sig den stökiga trion – som den framträder här, vara en samling pappskallar som får kokosnötter att verka intelligenta. Detta är en trupp av pubertala idioter som beter sig likt svin och vars självgodhet inte vet några gränser. Sättet filmen också trivialiserar saker som droghandel och kopiöst missbruk är dessutom chockerande. I slutet försöker filmen intala tittaren att det egentliga syftet var att belysa det faktum att ett antal minoritetsspråk dör ut i alarmerande takt, ett drag som endast kan kategoriseras som löjeväckande då majoriteten av speltiden ägnats åt att demonstrera missbruk och idioti.
Allt detta täcks sedan i ett soundtrack som fått mig att överväga mina livsval som filmskribent. Vi får sekvens efter sekvens där den mest hiskeliga hip-hopen spys ut, utrustad med lyrik som får Fröken Snusks samlade verk att framstå som något skrivet av Ernest Hemingway. Filmens trovärdighet är också helt obefintlig – mot filmens slut byts misär och missbruk ut mot något som liknar en bortkommen actionfilm, någonstans där kapitulerar den goda smaken och springer skrikande ut från biosalongen.