Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dragqueens

Filmrecension: Regn över Babel -färgsprakande, bra steampunk-musik och inte lik någon annan film

by

Regn över Babel
Betyg 3
Svensk biopremiär den 2 januari 2026
Regi Gala del Sol

En magisk fantasy från Colombia där döden är är bodyguard utskickad av en dragqueen. En unik film, inte lik någon annan. Regn över Babel visades på Sundance (samt Rotterdam, San-Sebastian, Toronto med flera festivaler) och är en galen film, inspirerad av Dantes Den gudomliga komedin, pepprad med i steampunk-tappning och bjuder på en udda dragshow.

Babel är en legendarisk nattklubb där stadens bästa musiker och dragqueens uppträder. Tiden tycks stå stilla, många av dess besökare som är där ständigt är flera hundra år men ser ut som unga eller medelålders personer. Tiden står stills och en av dess dragqueen är självaste Döden där den som spelar kort eller kasta tärning kan vinna flera år till sitt liv, fast oftast förlorar den som spelar mot Dödens dragqueen, som heter La Flaca och är en enväldig härskare. Alla själar som samlas där får ta chansen att spela om sina livsår.

Salai, nattklubbens Babels ägare, försöker vinna över döden genom att anlita salsa-bandet Mamba Negra. För att bandet ska kunna vinna över döden behövs dess frontfigur musikstjärnan El Callegüeso som tycks vara försvunnen. Salai skickar sin son att leta efter El Callegüeso. Kommer han att hinna i tid eller ska de blir dödade?

Med i filmens finns också en berättelse om Jacob, som är son till ortens pastor. Pastorn fördömer dragqueens och homosexualitet och könsbyten. Men Jacob tränar i smyg med en dansgrupp av dragqueens. De ska uppträda på denna konsert också. Men ska Jacob våga dansa klädd som kvinna?

Namnet Babel kommer från Bibeln, Gamla Testamentet, specifikt i Första Mosebok 11:1-9, där historien om Babels torn berättas: mänskligheten talade ett enda språk och försökte bygga ett torn till himlen för att göra sig ett namn och slippa spridas över jorden, vilket ledde till att Gud skapade språkförbistring och skingrade folket, vilket är ursprunget till världens olika språk. Berättelsen är en symbolisk myt om mänskligheten hybris. Detta ligger som en liten undertext till filmens handling,

Filmen är bubblig och dess handlingslinje är av och till svår att greppa. Jag har personligen svårt att roas av filmer som skildrar starka, livsfarliga droger som något högst normalt och vardagligt. Det vimlar av dragqueens i filmen och det är sorgligt att detta alltid, eller oftast i alla fall, i filmer sätts i samband med att använda droger och leva utsvävande. För mig är det svårt att se det komiska i det. Men filmen är högst speciell och ändå värd att ägna tid att se. Det är färgsprakande, bra steampunk-musik och inte lik någon annan film jag sett på länge.

Filmrecension: National Anthem – en annorlunda westernfilm med dragqueens på rodeo

by

National Anthem
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 oktober 2024
Regi Luke Gilford

En vacker, charmig och storslagen berättelse om en ung mans uppvaknande till att göra det han drömmer om. Dylan (spelas av charmfulla Charlie Plummer) är 21 år, lever med sin mamma och lillebror Cassidy på vischan i New Mexico. Dylan tar hand om Cassidy medan mamman jobbar och också när mamman är ute och festar och jagar män. Dylans mamma har alkoholproblem och mår inte bra och tar inte sitt ansvar som vuxen. Det är Dylan som får se till att Cassidy gör läxor och mår bra och får frukost. Dessutom måste Dylan måste ta ett stort ansvar för försörjningen av deras lilla familj.

Dylan sliter hårt med tillfälliga påhugg, oftast inom byggsvängen. Han har en dröm och sparar till att köpa en husbil för att kunna köra vart än vägen för honom. I bokhyllan har han en burk där han sparar pengar för att kunna köpa husbilen.

En dag när han hänger på uppsamlingsplatsen för arbetssökande som kommer Pepe, en ranchägare och plockar upp Dylan för ett jobb några dagar. Det visar sig att på ranchen har Pepe samlat ett stort gäng av transpersoner och dragqueens. Hisnande vidsträckta naturfoton från den amerikanska sydvästern möter queer-gemenskapen på ranchen i denna film. Filmen är regissören Luke Gilfords debut-långfilm. Han känner väl till queer-gemenskapen inom amerikansk rodeo. 2020 publicerade Luke Gilford en fotosamling som dokumenterar queergemenskap i International Gay Rodeo Association.

I pressmeddelanden om filmen står det:
National Anthem är Luke Gilfords långfilmsdebut – ett starkt drama som utmanar såväl westerngenren som bilden av queera livsöden. Charlie Plummer, Eve Lindley och Mason Alexander Park gör huvudrollerna.

Egentligen är det queera inte huvudsaken, fast jag tror att det kommer att bli mest omtalat. Tyvärr. Dylan träffa en grupp människor som lever på en ranch och som bryter traditionella könsmönster och klär sig som de vill och känner för och flera uppträder då och då som dragqueens.
Dylan är helt fördomsfri, nyfiken och öppen och blir vän med dem. Jag tycker det är synd att mänskligheten inte har kommit längre än att det ska göras en stor affär av hur människor klär sig. För mig är det en berättelse om en ung man som träffade människor som vågar vara sig själva och där han trivs och så småningom kan ta steget att förverkliga sin dröm. Queer-gemenskapen på ranchen bildar bakgrunds-miljön till Dylans möte med kärlek och sorg, gemenskap och avsked. På ranchen upplever Dylan nya sidor av sig själv och upplever stor kärlek och han får också lära sig att ta konsekvenser av sina handlingar.

Filmens styrka ligger bland annat i att den inte handlar om homofobiska reaktioner runt om. Visserligen reagerar Dylans mamma första gången yngste sonen Cassidy kommer hem i en klänning men det blir inget mer av det. Mamman kan ta det naturligt framöver.

Vad spelar det för roll vilka kläder någon bär? Varför är det så speciellt om en man vill gå i klänning och vill sminka sig? Varför? Den dag vi accepterar att varje individ får vara som den är och får klä som han eller hon eller hen vill kommer inte ordet queer att ha någon betydelse alls
Dragartister kommer bara att få jobb som artist för att de sjunger bra eller är proffsiga på scen, när den dagen äntligen kommer där ingen bryr sig om någon har höga klackar eller inte. Borde inte varje människa ha rätt att klä sig han, han eller hen vill.

Men vi har inte hunnit dit i samhället eller världen ännu. Långt ifrån på många håll. Men Dylan och hans lillebror möter denna gemenskap med queer med öppet sinne och tar vara på glädjen och sammanhållningen. Dylan blir också kär, ja djupt förälskad. Men öppenheten i gruppen är inte total. Då Dylan blir kär i Sky som lever tillsammans med Pepe kommer det in mörka moln på den tidigare blå himlen.

Charlie Plummer är hur söt som helst i rollen som Dylan. Han är född 1999 i Poughkeepsie, New York. Han spelade huvudrollen i Lean on Pete (2017), med Steve Buscemi, Chloë Sevigny och Travis Fimmel. I slutet av 2017 medverkade han i Ridley Scotts kidnappningsthriller All the Money in the World och spelade John Paul Getty III tillsammans med Christopher Plummer, Michelle Williams & Mark Wahlberg, som spelades in i Rom, Jordanien och i London. Räkna med att vi kommer att se Charlie Plummer i många stora roller framöver.

En annorlunda cowboyfilm med rodeo och dragqueens. Vackra naturvyer och en berättelse som skär in i hjärtat. Ett minus för filmen är att när Dylan ska förföras sexuellt måste det ske med droger. Att hela gruppen använder droger är negativt. Betyder det att queer och missbruk måste höra ihop? Filmen är tidlös. Vi får inte se några mobiltelefoner och inget surfande på sociala medier. Det är befriande.