• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Strindberg som tolkad av Monty Python – när Moment:teater ger Nya Spöksonaten

25 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Nya Spöksonaten
Av August Strindberg
Regi och bearbetning: Andreas Boonstra
Musik: Simon Steensland
Scenografi & kostym: Åsa Berglund Cowburn
Moment:Teater, Gubbängen, Stockholm
Premiär 25 februari 2012

Strindberg tolkad av Monty Python. När Andreas Boonstra från Moment:Teater sätter upp en teaterföreställning är det bara att räkna med att det blir mycket musik och en hel del totalt utflippade scener. Och alltid med rejäl politisk udd.

När han nu satt händerna på Strindbergs Spöksonaten är det likadant. Direktör Hummel som i Strindbergs manus lurar stundenten att jobba för honom med konstiga och falska argument blir i Boonstras version en man och ett parti som sade att de var ett nytt arbetarparti men egentligen stod för samma politik som de alltid haft. Hummel spelad av Martin Jonsson har har många likheter med Fredrik Reinfeldt, i maner och sätt att tala.

Regissören Andreas Boonstra beskriver sin tolkning av Hummel:
Vad några tyckte som var lite konstigt var att det nya partiet hade precis samma politik som de hade innan de blev nya, det nya var att nu skulle skattesänkningar och ökat privatisering leda till ökad välfärd, solidaritet, nya jobb.
…
Det är ju trolleri.

Översten i Spöksonaten blir en symbol för det socialdemokratiska partiet som suttit så länge på makten att deras politik upplevts som föråldrat. Mumien i garderoben och späket i originalmanus har blivit Olof Palme.

Ja det är mycket politik och de som förbereder sig inför valet 2014 kan hämta en hel del argument från föreställningen. Dessutom är det som alltid i Boonstras föreställningen en hel del fars och komik. Men föreställningen gör återvänder hela tiden, efter alla komiska politiska utvikningar, till Strindbergs manus. Strindbergs Spöksonaten blir ett sammanhållande kitt som Boonstras vidlyftighet mår bra av att följa.

Nya Spöksonaten bjudet på en skrattfest, åtminstone om du är kritisk till utvecklingen av samhället i Sverige idag. För rakt igenom politiskt är det. Andreas Boonstra radar upp argument efter argument till varför högerregeringen bör röstas bort 2014.

En av föreställningen roligaste scener är när Direktör Hummel rabblar upp årtal för alla saker som hans parti sagt nej till genom historien: som kvinnlig rösträtt, två veckors semester, fyra veckors semester, sjukförsäkring, rätt till partnerskap för homosexuella, a-kassa, ATP med mera, med mera.

Det subtila och mångtydiga i Strindbergs Spöksonaten försvinner förstås. Men ingen har väl heller väntat sig att Andreas Boonstra ska sätta upp en föreställning utan att tala klarspråk politiskt?
Känslan av att befinna sig i en galen dröm finns däremot kvar, fast i en dröm hos en politiskt engagerad person.

Den som sett mer traditionella föreställningar av Spöksonaten får uppleva hur berömda citat och dialoger framförs på ett nytt sätt och i nya sammanhang. Det är intressant och får mig att vilja se fler klassiker tolkas på det här yviga, fria och rent av respektlösa förhållningssättet, med ett nutida samhällsperspektiv.

Roligt är att våra bloggvänner på bloggen Alliansfrittsverige tackas i programmet för ovärderlig hjälp och inspiration.

Läs även andra bloggares åsikter om Andreas Boonstra, Nya Spöksonaten, teater, moment:teater, samhälle, politisk teater

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Andreas Boonstra, moment:teater, Nya Spöksonaten, politisk teater, samhälle, Teater

En rolig timme med Mad (Wo)men på Teater Brunnsgatan Fyra

25 februari, 2012 by Redaktionen

Mad (Wo)men
Teater Brunnsgatan Fyra, Stockholm
Premiär den 25 februari 2012

Två kvinnor i svarta kostymer, vita skjortor, slips och blonda peruker har tagit plats på scenen. Golvet är fyllt med mer eller mindre tillknycklade papper. Föreställningen inleds med ett citat ur Lasse Bergs bok Skymningssång i Kalahari: ”Men för 10 000 år sedan gav sig plötsligt hela mänskligheten ut på en resa utan karta. Vi ändrade helt livsstil, blev jordbrukare, flyttade in i städer, skapade civilisationer, fick bråttom, började slåss.”

Sedan får vi se ett filmklipp på hur de två kvinnorna tar sig in i ett konferensrum där två kostymklädda män dricker whisky, röker och pratar affärer. De attackerar, oskadliggör dem och tar deras kläder, portföljer och identitet. Nu är de Creative Directors på reklambyrån Framers & Partners som just köpts upp av ett kinesiskt företag. Jag har själv dålig koll på Mad Men, men förstår att det finns gott om blinkningar till den populära TV-serien, allt från introscenen till huvudpersonen Don Drapers förehavanden.

De två kvinnorna är födda på 60-talet och uppväxta med tydliga värderingar och omprövningar av dessa. Nu i 50-årsåldern har de svårt att finna sig till rätta i en värld där värdegrunden är mer svävande. De prövar en lång rad yrken och roller under föreställningen, allt från reklambyråchefer och kobönder till att sälja sina egna kroppar till forskning. Men ingenting känns riktigt rätt. Kvinnorna frågar sig vad Alfahanarna som de försöker leva som har som de saknar.

Pjäsen bygger vidare på frågor som Skymningssång i Kalahari ställer: Vilket liv är vi egentligen gjorda för? Hur ska människan leva för att få frid med sin inre natur? Är det genom att prestera och tjäna mera eller är det genom att dela med sig som man blir lycklig? Moderna fenomen som återvinning, sponsring, personlighetstester och mindfulness blandas i en salig röra.

Michaela Granits och Åsa Kalmérs Mad (Wo)men bjuder på en rolig timme fylld av träffsäker satir och lekfulla upptåg. De två skådespelarna/dramatikerna är samspelta och utstrålar såväl energi och humor som allvar på scenen.

Förutom Lasse Bergs bok citeras även Tim Jacksons Välfärd utan tillväxt och David Ogilvys En reklammans bekännelser i föreställningen.

Mad Wo(men)
Av och med: Michaela Granit och Åsa Kalmér
Regikonsult: Judith Hollander
Scenografi/kostym/mask: Tomas Sjöstedt
Musik: Leif Jordansson
Videoprojektioner/film: Patrik Instedt
Ljus: Jan M Eriksson
Scenmästare/ljud: Moa Deurell

Foto: Karin Alfredsson

Relaterat: Teatermagasinet

Läs även andra bloggares åsikter om Teater Brunnsgatan 4, Mad Men, Michalea Granit, Åsa Kalmér, Lasse Berg

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Teater Brunnsgatan 4, Teater Brunnsgatan Fyra

Den sista wrestlern – explosivt drama om nutiden

25 februari, 2012 by Redaktionen

Den sista wrestlern
Teater Kurage, på Hagateatern
Text: Samuel Ek
Regi: Ulrica Almgård
Producent: Naemi Pebaqué
Koreografi: Soledad Howe
Scenografi & kostym: Jenny Emanuelsson & Gitte Gustafsson
Premiär 25 februari 2012

Den sista wrestlern är ett explosivt wrestlingdrama, med mycket musik och wrestlingfighter och politiska slagord. Formen är hämtad från wrestlingens värld med triggade matcher och förutbestämda regler. De fyra wrestlarna möts och vägrar underordna sig matchens regler och ifrågasätter de roller de måste spela match efter match.

Det är 2012 och ändå inte. Det pratas om övermänniskan och det får mig att tänka på nihilismen, övermänniskotanken, Friedrich Nietszes Så talade Zarathustra, Fjodor Dostojevskijs Brott och Straff (639 sidor) där Raskolnikov sätter sig över den gamla kvinnan. Samma känslostämning finns i pjäsen. Bara en av de fyra medverkande kan bli mästare, när han säger att en kvinna inte kan bli mästare börjar i alla fall jag tänka på Robinson – Sveriges första dokusåppa – och Alexandra Scacci.

Budskapet/temat i pjäsen är att det inte är en kamp på liv och död, det är bara en tillställning för nöjes skull. Höljet är dock skört. Det kan så lätt ändra sig. Plankan är – och är inte – av balsaträ. Flaskan är – och är inte – sockerglas. Smärtan är spelad – och verklig. Det farliga harmlösa är njutbart och när allt ställs på sin spets så blir slagen verkliga, det blir blodigt allvar, det blir en kamp på liv och död. Allt hänger på om vi i publiken rusade upp, upp i ringen, och stoppade det. För frågan är: Stoppar vi det som händer eller gör vi det inte?

Musiken är väldigt techno. Rekvisitan är fyra sjuttiotalslampor, galler. De fyra kombattanterna – Rebecca, Evalena, Ivan, Jarle – kämpar till det bittra slutet. Det blir aldrig klargjort vad som händer i slutet; det är upp till åskådaren, med sin enskilda referensram, att bestämma sig för det faktiska slutet.

Pjäsen är helt klart politisk – vilka medmänniskor är vi? Rebecca, Jarle, EvaLena, Ivan är väldigt intensiva och fokuserade och det är enkelt att tro att de själsligen befinner sig på en subnivå fjärran från det civiliserade samhället.

Wrestling är ett modernt påfund. Stämningen i teaterpjäsen får mig att tänka på 1830-tal och 1890-tal; 1830-talet – romantiken – historicism, kyrkogårdsromantik, vampyrer, varulvar (tänk på nutida bioduk); vår nuvarande tidsanda.

Det är en bra pjäs som får oss i bästa fall att göra upp med oss själva och faca vart verkligheten är på väg.

Medverkande: Rebecca Almfors, Jarle Hammer, Evalena Ljung Kjellberg, Ivan Wahren

Text: Katarina Bredberg

Läs även andra bloggares åsikter om Hagateater, Teater Kurage, teater, teaterrecenson, Göteborg

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Göteborg, Hagateater, Teater, Teater Kurage, teaterrecenson

Lillan och pappa August – dockteater när den är som bäst

25 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Lillan och pappa August
Bryggan, Stockholms stadsteater
Manus Margareta Sörenson
Regi Helena Nilsson
Premiär 25 februari 2012

En lekfull pappa som visserligen jämt jobbar med att skriva och skriva, men som ändå visar sin dotter hur mycket han älskar henne och gärna leker teater med henne. ”Lilla och pappa August” är en pjäs för fem- till nioåringar med två skådespelare, en musiker och massor av olika dockor. Den färgsprakande föreställningen bjuder på en annorlunda bild av nationaldramatikern och författaren August Strindberg än vad som annars brukar visas upp.

Manus är skrivet av journalister, författaren och teaterkritikern Margareta Sörenson som debuterar som dramatiker med ”Lillan och pappa August”. Berättelsen bygger på brevväxling mellan August Strindberg och hans femte och yngsta barn, dottern Anne-Marie. Hon var dotter till Harriet Bosse och föräldrarna. Eftersom föräldrarna skiljdes växte Anne-Marie inte upp med August Strindberg.

Föreställningen visar en Strindberg som har en varm relation till dottern, som han är mån om. Magnus Erenius som pappa August är mänsklig och leker gärna på barnets villkor.

Föreställningen är dockteater när den är som bäst med fina dockor av olika material, den stora dockan som Anne-Marie bär med sig, pappersfigurer i den lilla dockteaterscenen hon sköter tillsammans med pappa August och Barbieliknande dockor som föreställer mamma Harriet Bosse och hennes nya man. Jag gillade skarpt den enkla scenlösningen med en massa vita lådor i bakgrunden som visar sig innehålla de mest spännande saker och dessutom är perfekta att gömma sig i.

August Strindberg var mycket road av dockteater, berättade Margareta Sörenson, när jag träffade henne i foajén före premiären. Han hade en Kasper-klubb tillsammans med några vänner. Denna sidan av Strindberg hör vi inte alltid så mycket om.

Musiken är en viktig del i berättelsen. Musikern Mikael Augustsson är med på scen och spelar omväxlande på ett litet leksakspiano, dragspel och ett litet keyboard. Lillan och pappa August sjunger, dansar och leker till musiken. När de sjunger ”Bä bä vita lamm” efter ett trolleritrick av pappa August går det inte att låta bli att sjunga med. Visste ni förresten att ”Baa, Baa Black Sheep” översattes av August Strindberg till svenskan redan 1872?

Jag tror barn mycket lätt kan identifiera sig med Malin Halland som spelar Anne-Marie, det spritter i henne av liv och lust och hon är så tydlig i kroppsspråket som barn ofta är.

Jag hoppas många fritis och dagis med barn mellan fem och nio bokar biljetter till föreställningen. Den har så mycket och den berättar på ett lekfullt och roligt sätt. Det är en berättelse om lek, längtan och om hur det känns när ens föräldrar är skilda, om relationen mellan barn och föräldrar men också om teaterns, berättelsens och fantasins kraft. Och en sak är säker: Vuxna har lika stor behållning av den 45 minuter långa föreställningen som barn.

I rollerna: Malin Halland, Magnus Erenius och Mikael Augustsson

Regi Helena Nilsson
Scenografi& Kostym Peter Holm
Dockmakare Jenny Bjärkstedt Thomas Lundqvist Kay Tinbäck du Rées
Ljus Jonatan Winbo
Bild och ljudcollage Appel
Mask Anna Arktoft Jensen

Foto: Carl Thorborg
Bildtex bilden ovan: Malin Halland i Lillan och pappa August. Premiär 25 februari på Bryggan.
Bildtext bilden nedan: Malin Halland och Magnus Erenius i Lillan och pappa August. Premiär 25 februari på Bryggan.

Relaterat: Teatermagasinet

Läs även andra bloggares åsikter om August Strindberg, dockteater, teater, Stockholms stadsteater, Margareta Sörenson, Helena Nilsson, Anne-Marie

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Anne-Marie, August Strindberg, Dockteater, Helena Nilsson, Margareta Sörenson, Stockholms stadsteater, Teater

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva på Uppsala Stadsteater

25 februari, 2012 by Redaktionen

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Premiär den 22 februari 2012

Salongen, Uppsala Stadsteater

Maria Sundborn framför en monolog som bygger på Ann Heberleins bok med samma namn. Förvänta er inte en teaterföreställning i vanlig bemärkelse. Det här är en inlevelseövning av starkaste slag.

Maria Sundbom framför monologen som om det var hennes egna ord. På sätt och vis blir de det. Det är ju ingen annan där och säger det hon säger. Flera gånger under föreställningen gör sig verkligehten påmind, mobiltelefonen ringer, ”kan jag få ett glas vatten”. Nära slutet rusar en ung kvinna ut och Maria går efter. Det är förvirrande och jag tror att fler än jag blir osäkra på var de är. På vem som står framför oss och pratar så forcerat om så obehagliga saker. Är det en skådespelare eller är det ”hon”?

Scenen är två whiteboardväggar som bildar ett hörn, ett litet bord med papper och en väska. Väggen fylls snart med text. Tankar, namn, övningar för att dämpa ångesten, mer namn, GUD. Argument för och emot döden men inte ett enda svar.

Ensamheten när inte ens Gud är anträffbar. ”Varför ringer inte min man…?” Enda sällskapet blir de döda filosoferna på väggen och den ständiga frågan. Har jag rätt att avsluta mitt liv?

När föreställningen är slut slocknar ljuset plötsligt. En kort stund lyser en ljusrektangel upp några ord på väggen: Vakna upp och stärk det som finns kvar och var nära att dö.

——————————————————————–

På väg ut ur salongen står Maria Sundbom och byter några ord med de som vill säga något. Hon är märkbart tagen och hennes ögon är blanka, som om hon är nära att gråta.

Jag stannar till och frågar hur  det är att göra den här föreställningen. ”Det är jättetungt…” svarar hon snabbt ”Det är jättetungt men vi valde att göra det så här rått med tanke på syftet…”.

Syftet är att berätta och känna på en liten bit av vad sjukdomen innebär. Maria Sunbom skall göra 15 föreställningar. Missa inte denna chans till en erfarenhet du inte får någon annan stans.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Jag vill int dö jag vill bara inte leva, Uppsala Stadsteater, Ann Heberlein, bipolär sjukdom typ 2, monodepressivitet

Arkiverad under: Recension, Scen, Teaterkritik Taggad som: Ann Heberlein, bipolär sjukdom typ 2, Jag vill int dö jag vill bara inte leva, monodepressivitet, Uppsala Stadsteater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1249
  • Sida 1250
  • Sida 1251
  • Sida 1252
  • Sida 1253
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in