Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva
Premiär den 22 februari 2012
Salongen, Uppsala Stadsteater
Maria Sundborn framför en monolog som bygger på Ann Heberleins bok med samma namn. Förvänta er inte en teaterföreställning i vanlig bemärkelse. Det här är en inlevelseövning av starkaste slag.
Maria Sundbom framför monologen som om det var hennes egna ord. På sätt och vis blir de det. Det är ju ingen annan där och säger det hon säger. Flera gånger under föreställningen gör sig verkligehten påmind, mobiltelefonen ringer, ”kan jag få ett glas vatten”. Nära slutet rusar en ung kvinna ut och Maria går efter. Det är förvirrande och jag tror att fler än jag blir osäkra på var de är. På vem som står framför oss och pratar så forcerat om så obehagliga saker. Är det en skådespelare eller är det ”hon”?
Scenen är två whiteboardväggar som bildar ett hörn, ett litet bord med papper och en väska. Väggen fylls snart med text. Tankar, namn, övningar för att dämpa ångesten, mer namn, GUD. Argument för och emot döden men inte ett enda svar.
Ensamheten när inte ens Gud är anträffbar. ”Varför ringer inte min man…?” Enda sällskapet blir de döda filosoferna på väggen och den ständiga frågan. Har jag rätt att avsluta mitt liv?
När föreställningen är slut slocknar ljuset plötsligt. En kort stund lyser en ljusrektangel upp några ord på väggen: Vakna upp och stärk det som finns kvar och var nära att dö.
——————————————————————–
På väg ut ur salongen står Maria Sundbom och byter några ord med de som vill säga något. Hon är märkbart tagen och hennes ögon är blanka, som om hon är nära att gråta.
Jag stannar till och frågar hur det är att göra den här föreställningen. ”Det är jättetungt…” svarar hon snabbt ”Det är jättetungt men vi valde att göra det så här rått med tanke på syftet…”.
Syftet är att berätta och känna på en liten bit av vad sjukdomen innebär. Maria Sunbom skall göra 15 föreställningar. Missa inte denna chans till en erfarenhet du inte får någon annan stans.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Jag vill int dö jag vill bara inte leva, Uppsala Stadsteater, Ann Heberlein, bipolär sjukdom typ 2, monodepressivitet