• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Premiär för Relatively Speaking på Maxim

8 mars, 2012 by Redaktionen

Relatively Speaking av Alan Ayckbourn

Premiär den 7 mars 2011 på

Plats: Teater Maxim

Pjäsen spelas på engelska

Relatively Speaking är en förvecklingskomedi i sann brittisk anda. Högt tempo, slingrig handling och ingen situation för bedrövande för ett humoristiskt sidospår.

Relatively Speaking är Alan Ayckbourns första framgångsrika pjäs och hade premiär på Duke of York Theatre 1967. Sedan dess har spelats både i West End och på Broadway. Mer än hälften av hans 76 pjäser har satts upp i Londons West End.

Realtively Speaking utspelar sig på sextiotalet och vi får höra den tidstypiska popmusiken när ridån går upp. Gregg vaknar av att telefonen ringer men ingen ger sig till känna.

Gregg och Ginny är nykära och denna morgon skall Ginny resa till landet och hälsa på sina föräldrar. Ginny har bråttom till tåget och Gregg går runt och undrar över blombuketter, chokladkartonger, mystiska telefonsamtal och inte minst ett par okända tofflor. Gregg är svartsjuk och Ginnys svar blir alltmer långsökta. När Ginny lämnat lägenheten bestämmer sig Gregg för att följa med Ginny till hennes föräldrar…

Det är inledningen till den två timmar långa förvecklingsfarsen. Hoppen från total förvirring till klarhet är många och de stunder aktörerna är överens om vad som pågår är korta. I sista minuten reds allt upp förstås, förutom en liten detalj….

Vems var egentligen tofflorna?

Förvecklingskomedier kan vara det mest irriterande som finns men så inte här. Rapp dialog, ett fint manus och skådespelare som har känsla för timing gör pjäsen rolig. Dessutom noterar jag att skådespelarna inte har mikrofoner (som annars är regel på teatrar nuförtiden) men de talar tydligt och naturligt och det är inte svårt att höra eller hänga med trots att de talar engelska. Klassisk, skickligt skådespeleri alltså.

Alan Ayckbourn har lyckats göra en snårig handling njutbar och begriplig och det är bara att tacka Maximteatern och alla inblandade för detta gästspel. Gästspelet varar en månad så det gäller att passa på.

Ett extra plus för den fina presentationen av regissören Maurice Thorogood före pjäsen.

Teatermagasinet har också recenserat föreställningen.

Läs mer om gästspelet på Maximteaterns hemsida

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Maxim, teater, gästspel, komedi, premiär, recension

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: gästspel, Komedi, Maxim, premiär, Recension, Teater

Crime Scenes på Göteborgs stadsteater – träffsäker och tiden gick alldeles för snabbt

7 mars, 2012 by Redaktionen

Crime Scenes
Idé och regi: Nadja Horton, Carolina Frände
Scenografi: Henrik Ekberg
Kostym: Hélène Otterbeck
Ljus: Max Mitle
Ljud: Frej Obenius
Dramaturgi: Anna Berg
Göteborgs stadsteater
Premiär 7 mars 2012

Föreställningen handlar inte om kvinnor som en brottsplats eller om rån, mord eller kvinnomisshandel. Den handlar i första hand om att våga ta plats, om kön, om förväntningar, om makt, om vad som är betydelsefullt. Den handlar om politik så det bara stänker om det och är så lämpligt passande i tiden dagen innan Internationella kvinnodagen.

Jag ser fem kvinnor i svarta t-shirts med loggorna Still Young Beautiful, Locals, Men in Black, med en apterad bomb. De trökar in elva stycken apelsinklyftskivor i sina käftar, deras rollprestationer är formidabla, sittande i de två slitna hammockarna idkar de ekivokt språkbruk, de verkligen berör, Ja, jag blir blyg! De tar scenen i besittning när de tar på sig instrumenten; trumset, elgitarr, elbas, akustisk gitarr, keyboard. Musiken de praktiserar ger ekon av feministiska kampsånger.
Nya Studion på översta våningen i Stadsteatern, Göteborg, är denna urpremiärkväll verkligen fullsatt. Jag ser en kvinna i röd kappa och tycker mig känna igen henne. Det är möjligt att hon tillhörde laget kring Den sista wrestlern på Hagateatern som nyligen hade premiär. Wrestling idkar de också. De 90 minuterna går alldeles för fort.

Dansmomentet i sista scenen går över alldeles för fort. De uppmärksammar Madonna och de fem damerna har verkligen något gemensamt i det att de vägrar ge tappt för manliga kollektiv; även manliga kollektiv som talibaner och Hells Angels på något sätt ändå ger en föreställning om att dessa ändå är bättre än kvinnliga kollektiv.

Föreställningen igenom fnittras det hej vilt bredvid mig. De yngre kvinnorna i publiken verkligen klappar takten och reser sig upp och hyllar skådespelarna. Det är en fröjd att få vara med om föreställningen och det är bara att lyckönska laget bakom produktionen för utmärkta rollprestationer och regi och produktion och ljud- och ljussättning. Gissningsleken, pratet om muttningsaktionen, lysrör, skjortor, Pink Floydmusik, kvinnor som begår brott mot normer. Underbar uppsättning!

Skådespelare:
Carina Boberg, Marie Delleskog, Lisa Lindgren, Victoria Olmarker, Caroline Söderström

Text: Katarina Bredberg

Läs även andra bloggares åsikter om Göteborgs stadsteater, Crime Scenes, teater, recension, kvinnokamp

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Crime Scenes, Göteborgs stadsteater, kvinnokamp, Recension, Teater

Arrington De Dionyso och Grouper, Sjömanskyrkan Göteborg, recension

7 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Arrington De Dionyso och Grouper, Sjömanskyrkan Göteborg
Betyg: 4

Arrington De Dionyso
Jag är på Sjömanskyrkan i Göteborg och framför mig hukar en märklig man i basketlinne på en bit aluminiumfolie och med en liten mic fastklistrad vid adamsäpplet. Han har två micar vid munnen och börjar andas i dem, och andningen ekar ut i salen. Jag tittar på min bror bredvid, han tittar tillbaka. Vi sitter på en bänk, stilla som vore vi trä, och har ingen som helst aning om vad som väntar.

Arrington De Dionyso börjar sitt soloframträdande och andningarna förvandlas till en dånande ström av elektroniskt manipulerad strupsång. Ett koncentrat av verklighet på scenen likt ett bombnedslag. Den höga volymen känns mot huden, man måste nästan värja ansiktet mot oljudet. Balanssinnet försämras som vid en verklig explosion. Jag blir rädd. Det känns som att vad som helst kan hända.

Vi vaggas in i en viss trygghet. Men det är en dum idé att känna sig bekväm. Plötsligt kommer nästa steg i förvandlingen: den avmonterade saxofonens klockstycke. Ja, det här är ett sceniskt konststycke utan like. Ännu en vild sprängladdning av oljud slungas genom salen och jag måste vända bort ansiktet för att det susar och ilar i högerörat. Det är nästan så att man tappar andan av kraften. Sällan rockclichér blir så här verkliga.

Allt börjar kännas overkligt. Jag uppmärksammar väggmålningarna vid sidan om scenen, de ser ut att vara gjorda av William Blake. Framträdandet är nästan över och Dionyso har nu monterat ihop hela saxofonen, lindat in den i aluminium, och spelar primitivistiska solon. Om man blundar kan man tro att det är en elefant som skriker eller ett lejon som vrålar bland förstärkarna och predikarstolen. Sa jag förresten att allt detta utspelas i en kyrka?

Dionyso har varit i indonesien och tagit intryck från folkets musik och konst. Efteråt pratade jag med honom och blev ännu mer övertygad om hans passion. När han går av scen är han världens härligaste kille, vilket nästan alltid är fallet när man har att göra med artister som sysslar med extremmusik. Jag blev så övertygad faktiskt att jag köpte två album som han gjort med sitt band Malaikat dan Singa och en bok med hans konstverk i. Jag fick även indonesisk trancekompilation på köpet.

På tal om trance, när han lade ifrån sig saxofonen visade han att även mungiga är farligt i hans mun: vi fick en progressive trance låt spelad på bara mungiga, ett våldsamt rytmiskt flöde vi borde ha rest oss och dansat till. Lyssna på youtubeklippet för att se hur det kan låta. Inspelat på Bjällansås, Bokenäs av Christian Pallin:

Grouper
Jag blir ordlös inför Liz Harris kassettbandssymfoni. Jag träder in i hennes universum ett band i taget. Med små rörelser kopplar hon in dem i en maskin som loopar och manipulerar ljudet. En ny dimension öppnar sig sakta för oss och vi blundar och tittar in i oss själva. Läs mer om hennes spelning på min blogg.

Arkiverad under: Musik, Recension

En fiende att dö för – med doft av Guldbaggar

6 mars, 2012 by Rosemari Södergren

En fiende att dö för
Betyg 4
Premiär 16 mars
Regi och manus: Peter Dalle

Några forskare från olika länder åker till Svalbard för ett forskningsprojekt: två tyskar, två engelsmän, en svensk och en norsk sjökapten och rysk besättning, strax före utbrottet av andra världskriget. Skuggan av konflikterna mellan länderna vilar över dem, men de är ju vetenskapsmän. Vetenskap har inte med politik att göra. Eller? Besättningen ställs inför svåra val.

”En fiende att dö för” är en ny film av Peter Dalle. Många förknippar nog Peter Dalle med komedier, han har ju varit med i en hel del. Med den här filmen visar har en helt annan sida.

Handlingen utspelar sig i hösten 1939 då Tyskland satt ihop en expedition för att leta efter bevis på Pangeateorin, Alfred Wegeners idé om att alla världsdelar en gång har hängt samman. Teorin diskuterades flitigt av en mängd forskare under 1900-talets tidiga decennier. Beviset de ska söka efter är ämnet Antracit som de ska hitta i fossil. En tysk geolog, Friedrich, och hans assistent Leni, leder expeditionen. Med på resan finns också framstående forskare, två engelsmän och en svensk – Gustav de Geer – samt skeppets norske kapten och den ryska besättningen.

Den svenske forskaren, Gustav de Geer (spelas av mycket bra av Richard Ulfsäter), är sprängämnesexpert vilket behövs för att kunna få fram stenar med antracit. Han har kommit på en metod att göra det på ett effektivt sätt så att de underliggande lagren kommer fram.

Fotot är vackert och spännande. Svalbard och Antarktis och ett skepp som tar sig fram där – det är fantastiska vyer. Vi får till och med se en isbjörn.

Skildringen är intressant på flera sätt. Inget är svart eller vitt. Den tyske vetenskapsmannen Friedrich brottas med svåra kval, han känner solidaritet med sitt land men han drivs också av en önskan att föra vetenskapen framåt. Han är medlem i nazistpartiet för att han tror att den politiken ska föra något gott med sig. Då, 1939, visste ingen att miljoner människor skulle gasas ihjäl i koncentrationsläger.

Till och med den person som är den största boven (jag tänker inte avslöja vem) har sin svaga punkt.

Det är både ett drama, en actionfilm och en romantisk berättelse och jag fångades in av handlingen hela filmen. Inget är förutsägbart, filmens handling tar oväntade vändningar flera gånger.

Ibland är det som teater där rollerna gestaltar olika förhållningssätt kring krig, liv och vetenskap.

Regissören Peter Dalle har tillsatt rollistan med mycket bra skådespelare. Norrmannen Sven Nordin i rollen som sjökaptenen kommer vi att få se mer av i Sverige, han har ju en av huvudrollerna i musikalen La Cage Auf Folles som har premiär i höst på Oscarsteatern.

Richard Ulfsäter som Gustav de Geer borde vi få se mer av framöver. Han gör sin roll bra.

Svagheten är väl att kvinnan som så ofta i filmer mest får vara en person som männen blir förälskade i, trots att hon också är forskare, vilket inte kom fram så mycket.

Peter Dalle fick ju en Guldbagge 2011 för bästa manliga biroll för rollen som Gösta i Himlen är oskyldigt blå. Jag tror att det finns chans på fler baggar för honom. ”En fiende att dö för” är en av de bästa svenska filmerna jag sett på länge. Fast å andra sidan brukar Guldbaggegalans juryn inte alltid ha samma smak som jag har.

I rollerna: Richard Ulfsäter, Jeanette Hain, Tom Burke, Alan Corduner, Axel Prahl och Sven Nordin.
Regi och manus: Peter Dalle

Relaterat: DN

Läs även andra bloggares åsikter om Peter Dalle, film, filmrecension, Richard Ulfsäter, Sven Nordin, Svalbard, isbjörnar, Pangeateorin

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, isbjörnar, Pangeateorin, Peter Dalle, Richard Ulfsäter, Scen, Svalbard, Sven Nordin

Skivrecension: Bruce Springsteen – Wrecking Ball

6 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Artit: Bruce Springsteen
Titel: Wrecking Ball
Betyg 4
Releasedatum 6 mars

”Hold tight to your anger, don’t fall to your fears”, skanderar Bruce Springsteen i titelspåret. I balladen Jack of All Trades gör en arbetare som letar påhugg den urgamla observationen att bankiren blir fet medan arbetaren magrar och tänker att ”If I had me a gun, I’d find the bastards and shoot ’em on sight”.

Det är valår i USA och landet är delat. På den ena kanten tävlar de republikanska presidentkandidaterna i att utmåla president Obama som en socialist som skapar en välfärdsstat av europeiskt eller till och med – hu! – skandinaviskt snitt. På den andra hittar vi Occupy Wall Street-rörelsen, en pyrande ilska över växande klyftor och en stor besvikelse över att den ”Change” som man hoppades på när Barack Obama valdes har fastnat i den gyttja som är Washington. I mitten finns de olika schatteringar av medel- och arbetarklass som drömmer om och jobbar för en bättre vardag för sig själva och sina familjer.

Det var om hur dessa drömmar grusades som 1970- och 1980-talets Bruce Springsteen – den Springsteen som gjorde Darkness on the Edge of Town, The River, Nebraska och Born in the USA – sjöng. Det fanns ilska, men mer bitterhet. Och tydligast: Ett hopp som trots allt vägrade slockna.

Han tog ett steg åt vänster på becksvarta Ghost of Tom Joad 1995 och han har – gradvis men stadigt – blivit allt mer politisk under 2000-talet, men på Wrecking Ball tar Bruce Springsteen ett sista resolut kliv in i aktivisternas skara. Vi talar Kamp. Även om det gamla lejonrytandet numera har tappat en hel del kraft känns vreden ärlig och äkta.

Musikaliskt blir skivan lite av en hybrid mellan den storslaget orkestrerade folkmusiken från Seeger Sessions och den vanliga bredbenta Springsteenrocken. Irländska toner – American Land och Death to My Hometown är så mycket Pogues att Bruce själv nästan låter som Shane MacGowan – blandas med afrikanska rytmer och countrystomp.

Så värst spännande är det inte även om synkoperingarna här och var är lite mer äventyrliga än när Max Weinberg satt bakom trumsetet. Men sammantaget fungerar musiken effektivt som bakgrund till texterna. Och jag misstänker att Bruce Springsteen väldigt medvetet har tänkt just så. För detta är en man med en mission, att störta rövarkapitalismen.

Då är det svårt att inte ryckas med.

Text: Anders Emretsson

Läs även andra bloggares åsikter om Wrecking Ball, Bruce Springsteen, skiv, skivrecension, recension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Bruce Springsteen, Recension, skiv, skivrecension, Wrecking ball

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1243
  • Sida 1244
  • Sida 1245
  • Sida 1246
  • Sida 1247
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in