• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Joe Bonamassa på Cirkus – på första raden satt prins Carl Philip

21 mars, 2012 by Redaktionen

Joe Bonamassa
Cirkus, Stockholm
Betyg 4

Att sälja slut Cirkus i Stockholm är egentligen ingen konst, men att göra det tre gånger är något stort. Den 34-årige amerikanen Joe Bonamassa har lyckats göra det tre gånger (en gång tillsammans med Black Country Communion). Redan när han kliver på scenen i ett moln av rök som lyser upp och blänker svart så bjuds han på publikens jubel och applåder. Han vet verkligen hur gitarren ska tas, varje liten sträng som han klingar på fylls med melodier i sång och ekande. Man ryser på ett glädjande och uppmuntrande sätt. Publiken som mest är äldre gillar verkligen vad de ser. Trots Joes unga ålder är han en legend. Han är hur grym som helst genom att få fram de långa dirrande ljuden på ett musikaliskt, nästan konstnärligt sätt. Jag är inte direkt ensam om att tycka det.

På den första raden precis framför scenen satt nämligen ingen mindre än prins Carl Philip. Han satt med två styck säkerhetsvakter bredvid sig och diggade bluesen. Under korta stunder tog han även fram sin telefon som han filmade och fotograferade med. Han såg ut att njuta av den nästan två timmar långa konserten.

Text och foto: Calle Andersson

Läs även andra bloggares åsikter om Joe Bonamassa, bilder, blues, musik, konsertbilder

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: bilder, blues, Joe Bonamassa, konsertbilder, Musik

Recension av The Lady av Luc Besson

21 mars, 2012 by Redaktionen

The Lady

Betyg  3

Regi av Luc Besson

Sverigepremiär 4 april 2012

Luc Besson har gjort sig känd genom filmer som Det stora blå, Femte elementet, Nikita och Ronin. Han har gjort actionfilm med högt tempo och mer eftertänksamma produktioner.

The Lady berättar historien om Aung San Suu Kyi och hennes väg till att bli en ledare för oppositionen i Burma (Myanmar). Filmen börjar när hennes pappa Aung San lämnar hemmet för sista gången. Året är 1962 och Burma står inför en omvälvningar som skall föra militären till makten. Militären har ännu inte accepterat valresultatet från 1989.

Nästa gång vi får möta Aung San Suu Kyi bor hon i England och är gift med Michael Aris. De två barn. Hon reser till Burma för att besöka sin mamma som drabbats av stroke.

Överallt ser hon spår av förtrycket. Demonstranter skjuts ner på öppen gata och plötsligt är hon mitt uppe i våldet. Som dotter till politikern och den antifascistiske frihetskämpen Aung San ber opppositionspolitker henne at tställa sig i spetsen för kampen

Vi får sedan följa Aung San Suu Kyi på hennes väg som oppositionsledare. År av husarrest och isolering från familj och vänner följer men hon tvekar aldrig.

Detta är en djupt personlig film, vi får följa den politiska utvecklingen ur familjens och deras närmaste perspektiv. Michael Aris sjukdom och död långt från den han älskar är en smärtsam påminnelse om vad integritet kan kosta. Ang San Suu Kyi får erbjudandet att lämna Burma men säger nej. Militärjuntan beviljar inte hennes make Michael Aris visum. Allt för att pressa henne att lämna landet och knäcka hennes vilja.

Det som stannar kvar hos mig efter den här filmen är relationen mellan makarna. Michael Aris och Aung San Suu Kyi gör svåra val och betalar ett högt pris. Trots detta står deras vilja att kämpa och deras kärlek sig stark.

Filmen slutar i nutid. Med munkarnas uppror. Vi har sett dem på TV och i pressen. I Burma fortsätter diktaturen. Aung San Suu Kyi kandiderar tilsammans med ett tiotal medlemmar av oppositionspartiet Nationella demokratiska förbundet om några veckor. Några dagar innan denna film har premiär i Sverige.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om film, recension, Aung San Suu Kyi, Luc Besson

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Aung San Suu Kyi, fil, Luc Besson, Recension

Hotell Marigold – Småtrevlig kulturkrock

21 mars, 2012 by Redaktionen

Hotell Marigold
Betyg: 3
Regi: John Madden
Sverigepremiär: 23 Mars

Madge vill fånga sig en rik Maharadja, Muriel ska få en ny höft, Graham har just pensionerat sig och drömmer om en gammal ungdomskärlek, paret Jean och Douglas har gjort en oklok investering och drunknar i äktenskaplig bitterhet, Norman hoppas på en storslagen kärleksnatt och Evelyn skulle verkligen behöva en nystart.

I Hotell Marigold har några av Storbritanniens allra härligaste tanter och farbröder, åtminstone i skådespelarväg, samlats för att spela in ännu ett sådant där trivsamt och lite småkul drama som vi så väl känner igen. Personligen är jag oerhört svag för Bill Nighy, och även namn som Judi Dench, Tom Wilkinson och Maggie Smith lockar. Dessutom dyker charmige Dev Patel från Slumdog Millionaire upp, som den överenergiske hotellägaren Sonny. För regin står John Madden, som för några år sedan gav oss Shakespeare in Love.

Handlingen är kort och gott denna: Ett gäng mer eller mindre vilsna pensionärer med olika bakgrund beslutar att lämna gråa England bakom sig för att ta in på det, enligt annonsen, nyrenoverade och luxuösa, hotell Marigold i Jaipur, Indien. Verkligheten motsvarar dessvärre inte riktigt deras förväntningar, och mötet med det nya landet blir en minst sagt omvälvande upplevelse för dem alla. Dock börjar de sakteligen upptäcka nya sidor hos sig själva. Det är som om detta virrvarr av ljud och färger är precis den knuff i rätt riktning som de alla så länge har behövt.

Filmen slår mig inte med häpnad, och det hade jag inte heller förväntat mig. Hotell Marigold är snarare den sortens film som kryper upp i knäet på en, rullar ihop sig, småmyser en stund, och sedan lämnar en utan några större funderingar. Det är på det hela taget väldigt få saker med den som känns överraskande, det mesta är uppbyggt på aningen tröttsamma klichéer. Fast visst, ibland kan det ju vara skönt att slippa oroa sig för mycket för vad som ska hända. Hotell Marigold leder en tryggt och säkert i hamn, utan några chockartade vändningar. Det är bara att följa med från början till slut. De olika karaktärerna är dessutom mycket lätta att tycka om, och lite varm i magen blir jag allt. Det enda som jag verkligen hakar upp mig på är hur den lilla pensionärsgruppen framställs som nästintill uråldriga. Herregud, de ser ju knappt ut att ha fyllt 70 år och ändå finns där den ständiga påminnelsen om att döden står och flåsar dem i nacken. Så gamla är de väl ändå inte?

Så, sammanfattningsvis; vill du uppleva något häpnadsväckande? Näe, då är det antagligen inte Hotell Marigold du ska se. Vill du däremot vaggas till ro en mulen söndagskväll, när nästan alla tankar känns för stora? Då är det ett utmärkt filmval.

Text: Josefina Linde

Läs även andra bloggares åsikter om Maggie Smith, Hotell Marigold, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Hotell Marigold, Maggie Smith, Scen

Skivrecension: Professor P & DJ Akilles – The Realism

20 mars, 2012 by Redaktionen

Artist: Professor P & DJ Akilles

Titel: The Realism

Betyg: 4

Release: 21 Mars

Svensk hiphop är en sån genre lever sitt liv lite i det dolda. Visst vi har våra ”folkliga” rappare som Petter och Timbuktu, men det finns så mycket mer grymma musiker som inte får den uppmärksamhet de förtjänar, såna som Professor P och DJ Akilles. Det finns många i vårt avlånga land som är bra, men dessa två uppsalabor spelar i en egen liga. Efter att ha varit förband till kungligheter som De La Soul och Talib Kweli är det dags för dem att vara huvudakt. Jag hoppas innerligt att de med denna skiva kan nå ut till en bred publik och få the recognition de borde ha.

The Realism består av tolv feta spår och innehåller samarbeten med älsklingar som Promoe och Adam Tensta. Professor P rappar på engelska och det känns trovärdigt, Akilles beats är feta och jag kommer med största sannolikhet ta med mig denna skiva in i sommardimman.

I helhet är det en mycket bra skiva. Man har med denna skiva gjort något så fett som att fånga in det bästa från det som var. Det doftar 90tal och det doftar ljuvligt. Det känns nostalgiskt, det känns som musiken jag lyssnade på när jag var liten, och det är sköt att se att det finns folk som bevarar det och kan göra det på ett modernt sätt. Ett stort plus till alla bra samlpingar. Mina favoritspår är ”Nothing’s gonna stop me” och ”Mind Travel”.

Lätt det bästa skivsläppet än iår och det må vara tidigt att ropa hej redan i mars men det KAN hända att detta blir det bästa svenska skivsläppet(hiphop) iår. Congratz.

Releasefest för skivan kommer att hållas på Slakthuset i Stockholm den 22a Mars. Dörrarna öppnar 21:00 och det kostar 100spänn. 18år. Grabbarna går på scenen vid 23tiden, och jag har känslan av att det komer bli tungt. Be there.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Albert Nobbs – bättre än Oscarsvinnarna

19 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Albert Nobbs
Betyg 4
Biopremiär: 23 mars
Regi: Rodrigo Garcia

Albert Nobbs är ett fantastisk berättelse om livet bland de anställa på ett lyxhotell i Dublin under depression och då många var fattiga och arbetslösa och de rika kunde i princip spotta på de anställda, som accepterade allt för att inte förlora sitt jobb.

Albert Nobbs skildrar på kornet klyftorna mellan samhällsklasser men framför allt är det en skildring av kvinnornas situation på Irland för hundra år sedan.

Alberts Nobbs är butler på hotellet och ruvar på en hemlighet. Albert är kvinna. Som en ung kvinna insåg hon att enda chansen att kunna försörja sig och överleva under hyggliga förhållanden var att leva som man. När Albert träffar en annan människa i samma situation som hon själv börjar hon drömma om ett framtida liv utan hemligheter.

Filmen är baserad på romanen romanen ”The Singular Life of Albert Nobbs” av George Moore. Filmen fick tre Oscarsnomineringar inför Oscarsgalan 2012. När jag nu sett den tycker jag det är skam att den inte fick några pris. I jämförelse med flera av de filmer som fick pris har Albert Nobbs som film mycket högre kvaliteter på flera plan.

Glenn Close spelar den blyge, försiktige Alberts Nobbs suveränt och Janet McTeer som målaren Hubert Page är helt suverän. Aaron Johnson är perfekt som Joe, en ung man ur fattiga omständigheter som har svårt att låta sig bli sparkad på och som drömmer om att emigrera till USA, men han har flicktycke.

Filmskaparna har lagt ner ett minutiöst arbete med att få fram miljöer och kläder för den tidsepoken. Det känns som jag blivit förflyttad dit: de fattiga områdena och röran där och de lyxiga miljöerna på finare hotell, men samtidigt schabbigt bakom ytan.

Musiken av Brian Byrne samverkar med berättelsen, den är pianobaserad och fungerar att lyssna på för sig själv också.

Skildringen av karaktärerna känns äkta, inget är bara svart eller vitt och jag blir överraskad flera gånger om under filmens gång när berättelsen tar oväntade vändningar. Ibland känns det i magen, så arg blir jag på den kvinnliga, vidriga hotellchefen och jag vill gå in i duken och tala om för henne hur äcklig hon är. Jag tror vi alla någon gång i livet har mött en sådan person som slickar uppåt och sparkar nedåt och utnyttjar sin makt över andra. Det är därför filmen är så stark, vi som åskådare vet att samma förtryck av den som har makt över anställda upprepas om och om igen genom historien.

Framför allt är filmen förstås en skildring av två kvinnor som valt att leva som män, den ena för att hon vill det, den andra är däremot inlåst i rollen som man, av yttre tvång för att överleva. Albert Nobbs är en stark och vacker film om hur svårt det är att vara sig själv i en värld där vi måste passa in i färdiga mallar.

Om regissören
Rodrigo Garcia föddes i Colombia 1959. Han växte upp i Mexico City och är son till författaren Gabriel Garcia Marquez. Under hans uppväxt fanns författare och konstnärer som Carlos Fuentes, Julio Cortazar, Pablo Neruda och Luis Bunuel ständigt närvarande.

Garcia har regisserat ett antal TV-produktioner, bland annat Sopranos, Six Feet Under och Carnivale. De första långfilmerna han regisserade var Things you can tell just by looking at her, 2000, och Ten Tiny Love Stories, 2001. Dessa följdes av Fathers and Sons, 2004, Passengers 2008 och Mother and Child, 2010.

Produktionsuppgifter
Originaltitel: Albert Nobbs
Irland/England, 2011

Regi: Rodrigo Garcia
Manus: Glenn Close, Gabriella Prekop, John Banville
Producenter: Glenn Close, Julie Lynn, Bonnie Curtis, Alan Moloney
Foto: Michael McDonough

I rollerna
Glenn Close – Albert Nobbs
Mia Wasikowska – Helen Dawes
Aaron Johnson – Joe
Janet McTeer – Hubert Page
Pauline Collins – Mrs. Baker
Brenda Fricker – Polly
Jonathan Rhys Meyers – Viscount Yarrell
Brendan Gleeson – Dr. Holloran
Maria Doyle Kennedy – Mary
Mark Williams – Sean
Serena Brabazon – Mrs. Moore
Michael McElhatton – Mr. Moore
Kenneth Collard – M. Pigot

Läs även andra bloggares åsikter om Albert Nobbs, Irland, genus, mansroller, kvinnoroller, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Albert Nobbs, Filmrecension, genus, Irland, kvinnoroller, mansroller, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1234
  • Sida 1235
  • Sida 1236
  • Sida 1237
  • Sida 1238
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in