Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Maggie Smith

Filmrecension: The Miracle Club – en riktig feel-good-film med Maggie Smith

by

The Miracle Club
Betyg 3
Regi Thaddeus O’Sullivan
Manus Joshua D. Maurer, Timothy Prager och Jimmy Smallhorne, baserat på en berättelse av Jimmy Smallhorne
I rollerna Maggie Smith, Kathy Bates och Laura Linney
Svensk biopremiär 20 oktober 2023

En riktig feelgood-film med stjärntrion Maggie Smith, Kathy Bates och Laura Linney. Att se Maggie Smith i en film är alltid lika underbart. Vilken roll hon än tar sig an så gör hon det bästa av den.

Vi får följa några familjer och speciellt några kvinnor under sextiotalet på Irland. Lily (Maggie Smith), Eileen (Kathy Bates) och Dolly (Agnes O’Casey) är till största delen fast vid att passa upp sina tidskrävande män och vardagens alla sysslor i den lilla byn. Det är en by dit jämställdhet inte nått. Det är kvinnornas uppgifter att sköta barn, handla mat, laga mat. städa och ja över huvud taget finnas till och passa upp. Männen är handfallna när det gäller hemmets alla sysslor. En dag får de tre väninnorna chansen att resa utomlands, till Lourdes i Frankrike. Lourdes är en berömd pilgrimsort med heligt vatten som sägs kunna utföra mirakel på de som badar i det.

Resan kompliceras av att deras män inte alls ger dem något stöd. En man till och med försöker hindra sin fru att åka iväg. Ovanpå det dyker Chrissie (Laura Linney) upp i byn för sin mors begravning. Chrissie övergav byn fyrtio år tidigare och det finns många olösta konflikter och sårade känslor som dras upp till ytan när Chrissie kommer till byn. Dessutom har Chrissie mage att följa med till Lourdes. Som vi förstår är det svek och sårade relationer som far runt.

Det är en mänsklig berättelse som säkert många kan identifiera sig med. Även om männens handfallenhet när det gäller hemmets sysslor väl förändrats i vårt samhälle idag. Filmen är till rätt stor del förutsägbar. Mycket kan vi räkna ut hur det ska gå. Det gör dock ingenting. Skådespelarna är alla så bra och vi kan behöva en film med feel-good-känsla som ger hopp i en rätt dyster tid i världen.

Ett pressmeddelande berättar att Dublinbon Jimmy Smallhorne, författaren till boken som filmen bygger på, inspirerades av sin egen mamma och sin barndoms alla starka kvinnor. Regissören Thaddeus O’Sullivan har också ett personligt förhållande till innehållet då hans mamma brukade be till jungfru Maria för sin mans vacklande hälsa och reste till Lourdes när han blev bättre, som ett tack.

Regissören Thaddeus O´Sullivan berättar om sitt arbete med skådespelarna:
-Jag brukar släppa skådespelarna fria först, och sedan regissera dem. Jag var i synnerhet försiktig med Maggie Smith för att hon är en sådan legend, men hon sa bestämt till mig ”Bara tala om vad du vill ha!” .

Hotell Marigold – Småtrevlig kulturkrock

by

Hotell Marigold
Betyg: 3
Regi: John Madden
Sverigepremiär: 23 Mars

Madge vill fånga sig en rik Maharadja, Muriel ska få en ny höft, Graham har just pensionerat sig och drömmer om en gammal ungdomskärlek, paret Jean och Douglas har gjort en oklok investering och drunknar i äktenskaplig bitterhet, Norman hoppas på en storslagen kärleksnatt och Evelyn skulle verkligen behöva en nystart.

I Hotell Marigold har några av Storbritanniens allra härligaste tanter och farbröder, åtminstone i skådespelarväg, samlats för att spela in ännu ett sådant där trivsamt och lite småkul drama som vi så väl känner igen. Personligen är jag oerhört svag för Bill Nighy, och även namn som Judi Dench, Tom Wilkinson och Maggie Smith lockar. Dessutom dyker charmige Dev Patel från Slumdog Millionaire upp, som den överenergiske hotellägaren Sonny. För regin står John Madden, som för några år sedan gav oss Shakespeare in Love.

Handlingen är kort och gott denna: Ett gäng mer eller mindre vilsna pensionärer med olika bakgrund beslutar att lämna gråa England bakom sig för att ta in på det, enligt annonsen, nyrenoverade och luxuösa, hotell Marigold i Jaipur, Indien. Verkligheten motsvarar dessvärre inte riktigt deras förväntningar, och mötet med det nya landet blir en minst sagt omvälvande upplevelse för dem alla. Dock börjar de sakteligen upptäcka nya sidor hos sig själva. Det är som om detta virrvarr av ljud och färger är precis den knuff i rätt riktning som de alla så länge har behövt.

Filmen slår mig inte med häpnad, och det hade jag inte heller förväntat mig. Hotell Marigold är snarare den sortens film som kryper upp i knäet på en, rullar ihop sig, småmyser en stund, och sedan lämnar en utan några större funderingar. Det är på det hela taget väldigt få saker med den som känns överraskande, det mesta är uppbyggt på aningen tröttsamma klichéer. Fast visst, ibland kan det ju vara skönt att slippa oroa sig för mycket för vad som ska hända. Hotell Marigold leder en tryggt och säkert i hamn, utan några chockartade vändningar. Det är bara att följa med från början till slut. De olika karaktärerna är dessutom mycket lätta att tycka om, och lite varm i magen blir jag allt. Det enda som jag verkligen hakar upp mig på är hur den lilla pensionärsgruppen framställs som nästintill uråldriga. Herregud, de ser ju knappt ut att ha fyllt 70 år och ändå finns där den ständiga påminnelsen om att döden står och flåsar dem i nacken. Så gamla är de väl ändå inte?

Så, sammanfattningsvis; vill du uppleva något häpnadsväckande? Näe, då är det antagligen inte Hotell Marigold du ska se. Vill du däremot vaggas till ro en mulen söndagskväll, när nästan alla tankar känns för stora? Då är det ett utmärkt filmval.

Text: Josefina Linde

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,