Hotell Marigold
Betyg: 3
Regi: John Madden
Sverigepremiär: 23 Mars
Madge vill fånga sig en rik Maharadja, Muriel ska få en ny höft, Graham har just pensionerat sig och drömmer om en gammal ungdomskärlek, paret Jean och Douglas har gjort en oklok investering och drunknar i äktenskaplig bitterhet, Norman hoppas på en storslagen kärleksnatt och Evelyn skulle verkligen behöva en nystart.
I Hotell Marigold har några av Storbritanniens allra härligaste tanter och farbröder, åtminstone i skådespelarväg, samlats för att spela in ännu ett sådant där trivsamt och lite småkul drama som vi så väl känner igen. Personligen är jag oerhört svag för Bill Nighy, och även namn som Judi Dench, Tom Wilkinson och Maggie Smith lockar. Dessutom dyker charmige Dev Patel från Slumdog Millionaire upp, som den överenergiske hotellägaren Sonny. För regin står John Madden, som för några år sedan gav oss Shakespeare in Love.
Handlingen är kort och gott denna: Ett gäng mer eller mindre vilsna pensionärer med olika bakgrund beslutar att lämna gråa England bakom sig för att ta in på det, enligt annonsen, nyrenoverade och luxuösa, hotell Marigold i Jaipur, Indien. Verkligheten motsvarar dessvärre inte riktigt deras förväntningar, och mötet med det nya landet blir en minst sagt omvälvande upplevelse för dem alla. Dock börjar de sakteligen upptäcka nya sidor hos sig själva. Det är som om detta virrvarr av ljud och färger är precis den knuff i rätt riktning som de alla så länge har behövt.
Filmen slår mig inte med häpnad, och det hade jag inte heller förväntat mig. Hotell Marigold är snarare den sortens film som kryper upp i knäet på en, rullar ihop sig, småmyser en stund, och sedan lämnar en utan några större funderingar. Det är på det hela taget väldigt få saker med den som känns överraskande, det mesta är uppbyggt på aningen tröttsamma klichéer. Fast visst, ibland kan det ju vara skönt att slippa oroa sig för mycket för vad som ska hända. Hotell Marigold leder en tryggt och säkert i hamn, utan några chockartade vändningar. Det är bara att följa med från början till slut. De olika karaktärerna är dessutom mycket lätta att tycka om, och lite varm i magen blir jag allt. Det enda som jag verkligen hakar upp mig på är hur den lilla pensionärsgruppen framställs som nästintill uråldriga. Herregud, de ser ju knappt ut att ha fyllt 70 år och ändå finns där den ständiga påminnelsen om att döden står och flåsar dem i nacken. Så gamla är de väl ändå inte?
Så, sammanfattningsvis; vill du uppleva något häpnadsväckande? Näe, då är det antagligen inte Hotell Marigold du ska se. Vill du däremot vaggas till ro en mulen söndagskväll, när nästan alla tankar känns för stora? Då är det ett utmärkt filmval.
Text: Josefina Linde
Läs även andra bloggares åsikter om Maggie Smith, Hotell Marigold, film, filmrecension