• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Roza Takiporians novellsamling ger mersmak

26 mars, 2012 by Redaktionen

Om att gråta sig till sömns och annat trams
Författare: Roza Takiporian
Förlag: Mimer bokförlag
ISBN: 978-91-979277-2-7
Utgiven: 201202

Novellsamlingen Om att gråta sig till sömns och annat trams är Roza Takiporians debutbok. Bara 23 år gammal har hon gett sig på att skildra glimtar ur livsöden för en lång rad människor i olika åldrar.

Takiporians noveller behandlar åldrande och sjukdom, livslånga kärlekar, ofödda barn och förlorade barndomsår. Den röda tråden i dem är att de alla handlar om någon slags oåterkallelig förlust, saknad och sorg. Bara en av de elva novellerna har ett lyckligt slut, men den är nog den som känns minst trovärdig.

Språket är målande och ibland känns det som om den unga författaren tar i i överkant och i det närmaste frossar i starka känslor. Men ibland griper berättelserna tag på allvar, kanske speciellt när Roza dämpar sig något och låter läsaren läsa lite mellan raderna. En av de starkaste novellerna tycker jag en liten saga om en gumma som bodde i en pumpa och hennes utflyttade son.

I de olika berättelserna framkommer att Roza Takiporian är medveten om svårigheten med att fånga de riktigt starka upplevelserna i ord, men hon framhåller samtidigt nödvändigheten av att försöka skriva ned sina känslor. Hon återkommer också till flera gånger till vikten av att ta vara på dagen – till att ”man får aldrig blunda bort åren”.

Som debutant är Roza Takiporian absolut en lovande författare och Om att gråta sig till sömns och annat trams ger mersmak för hennes kommande alster. I nästa bok hoppas jag att vi får lära känna några av hennes personer lite mer på djupet.

Läs även andra bloggares åsikter om Debutbok, noveller

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Debutant, novellsamling

Kartan och landskapet av Michel Houellebecq – väcker starka känslor

26 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Titel: Kartan och landskapet
Författare: Michel Houellebecq
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 201111
ISBN: 978-91-0-012638-4

Konstnären Jed Martin är trött på livet. Han är en typisk Houellebecqfigur, en ensam medelålders man som verkar ha gett upp. Dock har Jed Martin nått en viss framgång med sina bilder av Michelinkartor och sina porträtt av människor i deras arbetsmiljö. Hans mest berömda verk har titeln ”Bill Gates and Steve Jobs discussing the future of information technology. The conversation at Palo Aalto”.

I Kartan och landskapet har författaren skrivit in sig själv. Jed Martin anlitar nämligen Michel Houellebecq som skribent för sin utställningskatalog. Och författaren är inte nådig i sina beskrivningar. Houellebecq luktar illa, ansiktet är rödflammigt och han kliar sig ursinnigt på fötterna så att de blöder. I den senare delen av boken blir Houllebecq plötsligt mördad och romanen går från satir till kriminaldrama. Ja, det är faktiskt rena massakern, författarens hund stryker också med på kuppen!
Men det är inte intrigen eller karaktärerna som är det väsentliga i Houellebecqs böcker. Det är idéerna. Michel Houllebecq är en provokatör, en sanningssägare och kanske rentav en moralist. Det enda som räknas i vårt moderna samhälle är jakten efter sex och pengar – och evig ungdom. Kroppsligt förfall skys som pesten. Det finns ingen författare som kan beskriva konsumtionssamhället på ett sådant brutalt sätt som Michel Houellebecq. Konstnären Jed Martin är bara en affärsman. Mänskliga relationer och sexualitet är i högsta grad varor på marknaden.

Houllebecq väcker starka känslor och jag skrattar ofta av pur förskräckelse när jag läser Kartan och landskapet åt författarens drastiska formuleringar och svarta humor. Houllebecq har kallats pornograf, misantrop, nihilist och har anklagats för kvinnoförakt. Vilket inte är så konstigt i och med att han bl.a. sagt att ”prostitution gör alla lyckliga”. Hans roman Plattform (2002) blev mycket omdebatterad, där påstås nämligen att sexturism i Thailand kan lösa den materiella och andliga nöden i världen. Plattform är enormt porrig, det är sex på längden och tvären och mycket könsord.
Det är sant att kvinnorna är objekt i Houellebecqs universum, de poängsätts ständigt av männen. De ska ha fasta bröst och stjärtar och spänstiga vaginor. Dock är de ofta driftiga och engagerade affärskvinnor, som Jed Martins kärlek den ryska Olga. Det verkar som om Houellebecq är ännu skoningslösare mot männen i sina romaner. Hans vanlige huvudperson är en lönnfet, medelålders man som hasar runt i tillvaron utan mål och mening.
Man kan fråga sig varför författaren tar i och provocerar så mycket i sina romaner och i sina uttalanden i media. Kan det vara så att Houellebecq vill skapa en reaktion hos sina läsare?
Få oss att se vad som händer med människor som lever under den globala marknadsekonomins villkor. Jag har en känsla av att Hoellebecqs romaner kommer att tillhöra framtidens klassiker.
Iggy Pop lär ha sagt att den enda bok han gillat de senaste 10 åren är Houllebecqs roman ”Refug” (2006).
Kartan och landskapet fick Gouncourtpriset 2010.

Text: Ulrika Bergman

Relaterat:
Dagens Nyheter och Expressen och Göteborgsposten

Läs även andra bloggares åsikter om Michel Houellebecq, bok, litteratur, bokrecension, bokblogg

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bok, Bokblogg, Bokrecension, Michel Houellebecq

Skivrecension: Madonna – MDNA

26 mars, 2012 by Jonatan Södergren

Artist: Madonna
Titel: MDNA
Betyg: 2

På sitt tolfte studioalbum förklär Madonna sin lätt föråldrade pop med sprakande produktioner, men inte ens photoshop-redigerade porträttbilder och gästspel från nya stjärnor som M.I.A och Nicki Minaj kan rädda henne från ålderns oundvikliga grepp.

Inledande elektroniska dansgolvsfyllaren Girl Gone Wild, en flirt med Cyndi Laupers Girls Just Wanna Have Fun, är en av få ljusglimtar på skivan medan efterföljande Gang Bang mest känns som ett tafatt försök till något uppseendeväckande. Det verkar som hon mitt i låten plötsligt drabbats av Skrillex-mani och när hon fram emot låtens uppbyggande avslutning får ett utbrott och börjar skrika ut saker i stil med ”die bitch” når min skepticism sin topp.

På något vis känns det som att MDNA åtminstone till viss del fungerar som en sammanfattning av hennes förflutna. Hon hänvisar friskt till äldre låtar. Problemet är att det är en tillbakablick som inte alls gör hennes stilbildande karriär som världens främsta popstjärna rättvisa. Som att hon lagt ned mer tid på att framstå som ung och modern att hon inte hunnit skriva låtar av substans. Skivans höjdpunkt är i min mening Turn Up the Radio där de peppande beatsen och slingorna får lite större utrymme.

Bästa spår: Turn Up the Radio

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Madonna, MDNA

This is not a film – underfundig och skrämmande beskrivning av det låsta samhället i Iran

25 mars, 2012 by Rosemari Södergren

This is not a Film
Betyg 4
Av och med Mojtaba Mirtahmasb och Jafar Panahi
Släpps på DVD 28 mars 2012

Också den som sitter i husarrest med förbud att göra film kan hitta ett sätt att göra en film och få ut den i världen. Den iranske regissören Jafar Panahi sitter i husarrest i sin bostad i Teheran och är dömd till sex års fängelse och tjugo års förbud att göra film. Då ställer han undan den professionella filmkameran och skildrar sitt liv i husarrest med sin iPhone.

Filmen smugglades till Cannes i ett USB-minne, inbakat i en kaka som postades till Paris.

Jafar berättar om en film han vill göra och spelar upp den på en matta i lägenheten. Mattan delas in i olika delar som representerar de rum och platser där filmen ska utspela sig.
– Jag har förbud att göra film men jag har inte förbud att prata om filmer, säger han.

Instängd och frustrerad, med ett 20-årigt yrkesförbud och en rättegång framför sig, passar han på att göra en film. Med sin iPhone filmar han sitt liv i lägenheten, sina besökare och den enorma iguana som han får passa eftersom han ändå inte får gå ut.

Jafar Panahi har vunnit ett antal internationella filmpriser, bland annat Guldkameran vid Filmfestivalen i Cannes 1995 för Den vita ballongen, Guldlejonet vid Venedigs filmfestival 2000 för filmen Dayereh och Silverbjörnen vid Berlins filmfestival 2006 för filmen Kvinnor offside.

I ”This is not a Film” berättar han om flera filmprojekt han inte fått tillstånd att göra av den iranska staten. Att vara filmskapare i Iran betyder att stångas mot krångliga regler och att ständigt balansera inom vad som är tillåtet av staten. Han berättar hur krångligt det kan vara att spela in filmer med kvinnor eftersom de inte får vara inomhus med män hur som helst.

Panahi har haft de iranska myndigheterna emot sig under en längre tid. I juli 2009 greps han under oroligheterna efter det iranska valet 2009 och anklagades för att ha spridit propaganda mot regimen. Han släpptes senare, men hans pass beslagtogs och han förbjöds lämna landet. I februari 2010 nekades han att resa till den 60:e filmfestivalen i Berlin för att delta i en paneldiskussion om iransk film. Den 1 mars 2010 greps Panahi återigen. Den 20 december 2010 dömdes Jafar Panahi emellertid till sex års fängelse och förbjöds göra filmer, ge intervjuer eller lämna landet under 20 år.

”This is not a Film” är en av de bästa dokumentärerna jag sett på länge, den är finurligt gjord och det är mycket som sägs mellan raderna. Den handlar förstås egentligen om mycket mer än hur det är att leva under husarrest – filmen är en beskrivning av det låsta samhället i Iran.

Det skrämmande är att detta är verkligheten för människor som vågar tänka utanför myndigheternas fastställda ramar i Iran. Jag förstår inte varför det är så tyst om det enorma förtryck av mänskliga rättigheter som pågår där.

En mängd internationella filmskapare, filmkritiker och andra digniteter har uttryckt sitt stöd för Jafar Panahi och har skrivit under ett upprop där de kräver att han skall släppas. Bland de som skrivit under uppropet syns Hollywood-stjärnor som Martin Scorsese, Steven Spielberg, Francis Ford Coppola och Juliette Binoche.

Läs även andra bloggares åsikter om dokumentär, Iran, Jafar Panahi, this is not a film, recension, film

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Dokumentär, Iran, Jafar Panahi, Recension, Scen, this is not a film

Paradisets Barn – ett modigt projekt som lyfter när det absurda får råda

25 mars, 2012 by Redaktionen

Pjäs: Paradisets Barn
Scen: Lilla Scenen, Dramaten
Premiär: 2012-03-24
Regi: Ellen Lamm

Filmen Paradisets Barn är en av filmhistoriens största bedrifter. Inspelad i ett av nazisterna belägrat Paris, med en regissör som på grund av (delvis) judisk börd fick lämna arbetet, förseningar och komplikationer var den enorma produktionens främsta signum. Ändå sjuder filmen av liv och glädje, där den mystiskt undflyende Garance kryssar fram mellan uppvaktande herrar som alla vill ha henne för hennes skönhet – och som alla älskar, eller är oförmögna att älska, henne för just den.

Ellen Lamm lyfter i sin scenversion av filmen helt sonika ut den från Paris och låter handlingen vara förpassad till inspelningen av en radioversion av filmen. Som projekt betraktat är det modigt, för den ursprungliga historien är på inget sätt lätt att följa. Karaktärerna är talrika och handlingen myllrar av referenser till gammal fransk teatertradition.

I centrum står Garance, i Elin Klingas svala tolkning lika otillgänglig och mystisk som någonsin på filmduken. Det enda som väcker henne ur det uttråkade slummer där beundrarnas uppvaktande inviter på sin höjd är tidsfördriv, är den till blyghet nedtryckta Baptiste. Oskuldsfull, men också full av drömmar om att få beröra och väcka människor till tårar. Hamadi Kemiri gör denne klassiskt sorgsna clown säkert, med en tonårings trumpenhet. Plågade av sina förflutna, på ett eller annat sätt på ständig flykt, hittar de varandra en kort stund för att därefter ryckas från varandra. Att tro på kärleken är inte lätt när själva livet inte visat något annat än orättvisa, tycks filmens och pjäsens författare Prévert vilja säga oss.

När berättelsen tar sin start i en inspelningen av en radiopjäs blir rörelsen mellan verklighet och fantasi smidig. Pjäsen blir mer absurd än filmen och spelet mindre naturalistiskt. Märkligt nog lyfter pjäsen på riktigt först när den får utspela sig i ”sin egen” värld, och det tillgjorda och absurda får råda. Greppet med en radioversion av filmen är ett verktyg, som i sig inte tillför berättelsen någon dimension. Det blir en lång inledning, en väntan på att något ska börja, där den riktiga nerven mellan skådespelarna inte riktigt infinner sig (dock en eloge till Filip Alexanderson som gör en makalöst koncentrerad ljudtekniker). Känslan är att de, liksom vi, väntar på att det riktiga spelet ska börja och deras roller as i anspråk av Paradisets Barns riktiga karaktärer. Det är en vacker ansats, som faller på mållinjen.

Text: Johan Ranstam

Foto: Roger Stenberg

Läs även andra bloggares åsikter om Dramaten, teater, recension, Elin Klinga

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Elin Klinga, Recension, Teater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1231
  • Sida 1232
  • Sida 1233
  • Sida 1234
  • Sida 1235
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in