• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Till Damaskus på Dramatens Stora scen, tankar efter premiären

1 april, 2012 by Rosemari Södergren

Till Damaskus
Manus: August Strindberg
Regi: Karl Dunér
Scenografi Karl Dunér och Peder Freij
Musik på självspelande piano: Franz Liszt, Morton Feldman, Erik Satie och Franz Schubert
Övrig musik: Walter Fähndrich och Mats Persson
Piano: Ingvar Kjellson, Mats Persson
Dramaten, Stora scenen
Premiär 31 mars 2012

Scengolvet är en labyrint och från taket hänger flera långa snören. Där möter Den okände de klassiska karaktärna Tiggaren, Damen och de i första akten på Till Damaskus, i Dramatens uppsättning på Stora scenen.
En labyrint är en bra bild av vår vandring genom livet. I Till Damaskus som är ett av Strindbergs Inferno-draman känner vi förstås igen mycket av August Strindbergs eget liv, men dramat är mycket mer än en slags surrealistisk biografi över författarens liv.
Den skildrar livet och de existentiella frågorna och för den som någon gång haft en depression kan också känna igen sig i hur Den okände upplever det han möter under livet.

Frågan Den Okände får i slutet är central för hela dramat: Är svårigheterna, motgångarna i livet till för att bättre uppskatta framgångarna, eller är framgångarna till för att ännu mer betona hur djupa motgångarna är?
Den som sitter fast i en depression kan inte ta sig ur den bara genom att tänka rätt, för det är vi alldeles för inlåsta i livets labyrint för att med en fingerknäpp förändra.

Olof Lagercrantz skriver om dramat i boken ”August Strindberg” 1979:
Den Okände har berövats ett individuellt namn just därför att i honom möts ett myller av gestalter, Kain, därför har han ett märke i pannan, Jakob, därför haltar han, tiggare, kejsare, brottslingar. I honom trängs i själva verket hela mänskligheten. När den Okändes motspelerska, Damen – också hon berövad sitt namn som ett tecken på att hon representerar många – grips av sådan medkänsla med honom, förstår vi varför. Han erbjuder en tidlös bild av en kämpande människa och vi igenkänner oss själva.

Johan Holmberg spelar Den Okände, Ylva Ekblad spelar Damen och Torkel Petersson gör läkaren. Den rutinerade teaterlegendaren Ingvar Kjellson gör flera roller som Krogvärden, Hotellvärden, Den gamle och Professorn. Roll-listan är diger med rutinerade duktiga skådespelare. Johan Holmberg är en duktig skådespelare som passar bra i rollen som den anonyme människan, han gör en sårbar man på livets vandring som pendlar mellan övermod och nedstämdhet.

Ändå lyfter föreställningen aldrig riktigt, den är för jämntjock på något sätt, som inte beror på några dåliga prestationer av skådespelarna utan har mer att göra med strukturen på dramat, på iscensättningen. Scenlösningarna är fantasifulla, med labyrinten i första akten och med huset med det kritade människoskelettet som hissas ned i andra akten. Ändå lyfter det inte.

Till Damaskus är liksom Ett drömspel drömlik, surrealistisk. Med modern teknik borde det filmatiska scenbilderna kunna utnyttjas mer. Kanske är Dramatens nya uppsättning för realistisk, för enkel, för att fånga publikens hjärta? När jag ser på bilderna från föreställningen efteråt ser jag hur fantastiskt visuella scenbilderna är, hur starka de är. Jag kan därför inte sätta fingret på varför föreställningen ändå inte grep tag i mig mer?

Strindberg har skrivit tre pjäser som heter Till Damaskus. Till Damaskus I blev klar i mas 1898 och i juli samma år blev Till Damaskus II klar. Till Damaskus III blev klar 1904. Oftast när Till Damaskus sätts upp är det Till Damaskus I som åsyftas. Dramatens uppsättning nu, i regi av Karl Dunér, innehåller alla tre. Ettan spelas för paus och akten efter paus består av Till Damaskus II och III.

Jag avslutar mina tankar om föreställningen med ett av många underbara tankvärda citat från dramat, som får mig att känna igen känslan för de för mig viktiga sammanträffanden i livet med de människor som kommit att betyda mest för mig:
Den Okände: Se, där är ni! Jag visste att ni skulle komma.
Damen: Ni kallade på mig, jag kände det. Varför står ni här i gathörnet?
Den okände: Jag vet inte, jag ska nånstans stå medan jag väntar.

I all sin enkelhet är citaten, Strindbergs egna ord, den stora behållningen av föreställningen för mig. Tyvärr betyder ju det att trots bra skådespelarinsatser skulle jag få ut lika mycket genom att läsa de tre pjäserna. Synd på ett sådant stort verk.

Hoppas det händer något efter att föreställningen spelats några gånger, att den lyfter mer. Det är trots allt ett stort drama om livet och fyllt av sceniska visuell fantasifullhet. Vissa scener är briljanta, som scenen i andra akten när Den Okände ska få sin fina utmärkelse, som är en underbar drift med den fina akademiska världen. Men som helhet grep föreställningen inte tag i mig, men jag vill ju att den ska göra det. Kanske jag ska se om den om några veckor, kanske den blir starkare då?

I rollerna:
Den okände: Johan Holmberg
Damen: Ylva Ekblad
Confessorn: Peter Engman
Läkaren: Torkel Petersson
Dåren: Niklas Ek
Systern, Krögerskan, Dottern: Mirja Turestedt
Modern: Malin Ek
Abbedissan, Kvinnan: Irene Lindh
Krogvärden, Hotellvärden, Den gamle: Ingvar Kjellson

Foto: Sören Vilks


Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Till Damaskus, Strindberg, Karl Dunér, Dramaten, drömspel, surrealistiskt, Johan Holmberg

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, drömspel, Johan Holmberg, Karl Dunér, Strindberg, surrealistiskt, Till Damaskus

Ett arabiskt vemod – en modig självbiografisk roman om att ta sig vidare

31 mars, 2012 by Redaktionen

Ett arabiskt vemod
Författare: Abdellah Taïa
Förlag: Elisabeth Grate Bokförlag
Utgiven: 201202
ISBN 978-91-86497-15-6

Abdellah Taïa är Marockos förste öppet homosexuella författare. Ett arabiskt vemod är den första av hans böcker som ges ut på svenska – vilken premiär, att vi fått vänta!

Boken är en vacker hyllning både till den grymhet och den kärlek som kan uppstå i livet. Den är en självbiografisk roman och handlar om hur han själv som en ung pojke råkar ut för en traumatisk händelse och hur han tar sig vidare i livet. Hur han gör för att orka. Hur han kämpar med relationer, med närhet till andra.

”Jag var i mitt andra liv. Jag hade nyss mött döden. Jag hade gått bort. Kommit tillbaka. Jag sprang. Jag sprang. Fort. Fort. Fort. Vart? Varför? Jag vet inte just nu. Jag minns inte allt. Jag minns egentligen ingenting just nu. Men det kommer tillbaka, det vet jag”, är inledningen till Abdellah Taïas bok.

Hans språk är enkelt men ändå väldigt känslosamt. Det är som att få se glimtar av någons själ, att få komma under den där ytan vi alla har. Jag försöker dra mig till minnes någon svensk författare som skriver lika öppet och kämslosamt. Lika modigt. Men jag kommer inte på någon. Det står helt enkelt still just nu. Jag är så fångad av vad jag nyss har läst. Att jämföra honom med författare som till exempel Marcus Birro eller Jonas Gardell känns helt enkelt inte rättvist, även om det finns vissa likheter i deras sätt att skriva.

Abdellah Taïa är född 1973 i Marocko, men lever numera i Paris. Hans författarspråk är franska. 2009 valdes han ut bland över 400 nominerade författare att vara en av de 39 bästa arabiska författare i ett projekt kallat Beirut 39. Beirut 39 var huvudprojekt då Beirut var Unescos utvalda bokhuvudstad 2009.

Jag hoppas att fler av hans böcker blir översatta till svenska så att fler kan ta del av hans verk, om inte annat blir det till att snabbt lära sig franska.

Text: Jenny Lagebjörk

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Marocko, självbiografi

Laputa – Slottet i Himlen

31 mars, 2012 by Redaktionen


Titel: Laputa – Slottet i Himlen
Betyg: 5
Utgivning på DVD och Blu-Ray; 7 Mars 2012

I ”Laputa – Slottet i Himlen” möter vi prinsessan Sheeta och unge gruvarbetaren Panzu som måste följa en kristall med fantastiska krafter till ett försvunnet rike som svävar bland molnen, jagade av såväl pirater som landets militärstyrkor. Vi bjuds på en underbar upplevelse där många genrer kombineras. Ett actionfyllt äventyr berikas av komiska inslag och det blir väldigt emotionellt när vi får följa huvudkaraktärernas utveckling och relationer.

Det här är den första filmen som animerats och släppts under det numera ökända varumärket Studio Ghibli, trots att Hayao Miyazakis tidigare film ”Nausicaa från Vindarnas dal” även brukar räknas med till Studio Ghiblis samlingar. Namnet Laputa är lånat från Jonathan Swifts bok, Gullivers Resor, där det också är namnet på en svävande ö. Trots att stora delar av filmen är återkommande element inom populärkulturen är helheten upplagt på ett enastående sätt och blir såpass enastående att det inte kan jämföras med något annat verk varken före eller efter den, utöver resten av Hayao Miyazakis egna filmer.

De svenska versionen är också den imponerande i sig då filmen är översatt ganska fritt och röstskådespelarna gör ett riktigt bra jobb med att överföra sin energi till karaktärerna och göra dem trovärdiga och underhållande.

Det högupplösta bildformatet på Blu-Rayversionen är en helt klar förbättring från tidigare versioner och gör äntligen filmen, med sina fantastiska detaljerade lansdskap och detaljer rättvisa Bilden är otroligt skarp och det handlar inte om någon uppskalad DVD.

Filmen från 1986 behåller förmågan att imponera än idag och lovar den hålla tittarnas intresse uppe från början till slut trots sina hela 124 minuter. Animerad film blir inte bättre än så, ett måste för både stora och små.

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Titanic 3D – en fröjd för hjärtat, hjärnan och ögat

31 mars, 2012 by Redaktionen

Titanic 3D
Betyg: 5
Sverigepremiär: 4:e april 2012

När filmindustrin såg en, för dem, negativ trend i avvikande biografbesök försökte de med lagregleringar och hot om polisanmälningar (och ett något desperat hänvisande till moral i kampanjen ”You wouldn’t steal a car, downloading is stealing”, som mest resulterade i skämtfilmer på Youtube och ett par skämtsidor på Facebook där man deklarerade att man inte skulle stjäla en bil, men ladda ner en om det vore möjligt och hänvisade till att kopiering inte är direkt stöld då originalet finns kvar) få folket tillbaka till såväl biograferna som filmhyllorna. Men det räckte givetvis aldrig så, det behövdes någonting mer för att locka dem. Och man hittade räddningen i Pocahontas-inspirerade Avatar med 3D-effekter (som petade ner tidigare listettan Titanic som mest inkomstbringande film med 1,858 mot 1,843 miljarder dollar) som fick gemene person att dra sig till biograferna eftersom tekniken saknades i hemmet. Än idag är det ovanligt med 3D-tvapparater, och med tanke på vilken succé filmen gjorde är det inte så konstigt det är med 3D-tekniken man uppmärksammar att det var 100 år sedan Titanic sjönk efter att ha åkt in i ett isberg genom att återigen visa James Camerons klassiker på bio. Med hela elva Oscars-statyetter och fantastiska recensioner i bagaget är det ett välkommet återseende.

När filmen först gick upp på biograferna var jag för liten för att komma in så fick invänta VHS-releasen, men då slog historien om den socialt fängslade Rose som sökte friheten i kärleken till den kringresande konstnären Jack som befinner sig på RMS Titanic enbart av den anledningen att han spelat av ett par svenskar deras biljetter tillsammans med sin vän Fabrizio hårt. Sättet James Cameron byggt upp hela berättelsen, kring en besättning som dyker ned i havet och in i Titanics vrak för att hitta en diamant de är övertygade ska finnas på skeppet, och flyger in en kvinna som påstår sig ha varit med på Titanic för att väl på plats återge hela sin berättelse om vad som hände, fungerar mycket väl och engagerar nu som då. Att filmen är tekniskt uppdaterad, och ser ut som en helt ny film istället för en 15 år gammal trasa som vridits om i 3D-skrud för att mjölka ett koncept, ger publiken en än större anledning att återupptäcka denna klassiker. Eller kanske se den för första gången på bio, eller alls.

Betygsmässigt kan man förstås diskutera huruvida den här filmen verkligen förtjänar högsta betyg, men med en fantastisk grund plus fantastisk teknisk restaurering kan jag inte ge den någonting annat. För om man tänker på hur fantastiskt berättad den är, och vilken variation den innehar trots sitt något begränsade utrymme, inser man att det både är en fröjd för hjärtat, hjärnan och ögat att uppleva den här filmen. Och enda negativa är väl att man inte inväntar 15:e april, då Titanic sjönk, för en extra speciell biopremiär. Men det hade väl å andra sidan blivit lite väl känslosamt kanske …

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om Titanic 3D, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen, Titanic 3D

Lubiewo – kärleksön, recensionen

31 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Lubiewo – kärleksön
Av Lucas Svensson efter Michal Witkowskis roman
Regi Ronnie Hallgren
Musik: Moto Boy
Göteborgs Stadsteater
Premiär 30 mars 2012

Det skulle gå att ha rubriken ”Lubiewo – kärleksön: kukar, kukar, kukar” på den här recensionen. För män som älskar just kuk är vad det här bittra dramat cirkulerar kring. Och ordet ”kuk” används i överflöd och vi får också se några sådana.

Patricia (spelas av Björn Kjellman) och Lukrecia (spelas av Sven-Åke Gustavsson) är två åldrade fjollor. Håret har glesnat och biivit grått, de sitter i den park där de som yngre brukade ragga upp unga kraftfulla män och de minns sina fjollvänner, som nu är döda. De är bedrövade över att leva i ett Polen som kastat ut kommunismen, i den nya kapitalistiska världen har inte deras liv förbättras. De tillhör fortfarande samhällets bottenskikt och de har svårare att hitta unga män när inte längre den röda arméns soldater finns att ragga upp.

Det är den yttre handlingen men egentligen handlar denna bittra, strama, kalla berättelse om annat. Jag tycker på sätt och vis den inte ens primärt handlar om bögar eller homosexuella. Patricia och Lukrecia är en speciell slags homosexuella män som är fixerade vid att ha sex med män där sex är det viktiga och inte relationen. De söker inte någon partner eller någon att älska på annat sätt än att ha sex med. Sex med män är vad deras liv kretsar kring. Eftersom deras läggning varit förbjuden eller inte önskvärd har de levt ett liv i utanförskap.

Vad har gjort dem så utan förmåga till långvariga relationer? Om de hade haft samma förhållande till sex men till kvinnor istället, då hade de inte betraktats som samhällets bottenskikt och de hade inte varit hänvisade till att ragga i en skum park och på pissoarer. Föreställningen får igång tankarna, den är stark och den är delvis ganska provocenrande. Ordet ”kuk” sägs säkert femtio gånger under föreställningen och vi får se minst tre nakna män som visar sitt könsorgan.

Att åldras är en del av livet, vilket vi kan förhålla oss till på många olika sätt. Att åldras för en människa som bygger hela sitt liv på att vara sexuellt aktraktiv och sexuellt aktiv är åldrandet svårare. Björn Kjellan och Sven-Åke Gustavsson speglar de två åldrade fjollorna Patricia och Lukrecia naket, ömsint, trovärdigt och så mänskligt.

”Lubiewo – kärleksön” har en lång rad starka skådespelarinsatser, inte bara Björn Kjellman och Sven-Åke Gustavsson: Eivin Dahlgren som den sorgliga Jessie som dör i aids imponerar liksom David Fukamachi Regnfors som den unge mannen, författarens alter ego, för att nämna några. David Fukamachi Regnfors är en begåvad ung skådespelare vi lär få se mer av.

Scenografin var estetiskt stram och kall: ett stort rum med cementväggar, kanske är det en stor fuktig källare eller ett gravvalv, som inramat föreställningen på ett starkt sätt.

Musiken till föreställningen är skapad av Moto Boy alias Oskar Humlebo. Hans sakrala vackra vemodiga stämma och hans fina gitarrspel är helt rätt. Det som däremot är helt fel är att föreställningen inte använder mer av hans stämnings-skapande musik. Ett stort minus för att regissören låter musiken stå i skymundan. Oskar Humlebo själv är däremot med på scen nästan hela tiden, han får stå i bakgrunden med sitt vitsminkade ansikte och röda läppstift, med gitarren hängande i ett band för att skapa en bild, en suggestiv bild. Men vi ville ha mer av hans musik.

”Lubiewo – kärleksön” lämnar nog ingen oberörd, men den som tar illa upp av ordet ”kuk” och mäns könsorgan ska kanske se upp.

Skådespelare:
Björn Kjellman, Sven-Åke Gustavsson, Anna Bjelkerud, Eivin Dahlgren, Eric Ericson, Fredrik Evers, David Fukamachi Regnfors, Nils Granberg, Oskar Humlebo, Lars Väringer, Kjell Wilhelmsen, Ulf Rönnerstrand, Johan Karlberg, Christoffer Strandberg.

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Moto Boy, Göteborgs Stadsteater, teater scenkont, Lucas Svensson, homosexuella, fjollor, bögar, Polen

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: bögar, fjollor, Göteborgs stadsteater, homosexuella, Lucas Svensson, Moto Boy, Polen, teater scenkont

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1227
  • Sida 1228
  • Sida 1229
  • Sida 1230
  • Sida 1231
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in