• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension av tv-serie: Squid Game 3 – spännande nagelbitare och känns ända in i benmärgen

27 juni, 2025 by Rosemari Södergren

Squid Game 3

Squid Game 3
Betyg 4
Premiär på Netflix 27 juni 2025
Regissör, manusförfattare och producent Hwang Dong-hyuk

Spännande, djupt berörande och engagerande, går inte att slita sig och jag bara måste se avsnitt efter avsnitt och en knivskarp kritik av det kapitalistiska samhällssystemet. Den som kan se denna säsong utan att gå igenom en berg-och-dalbana av känslor har ett hjärta av sten.

Säsong 3 av Squid Game är nog den mest efterlängtade av sommarens tv-serier. Räkna med spänning, knivskarp kritik av det kapitalistiska samhället och en djupdykning i vad människor är och kan vara, på gott och ont. En säsong där karaktärerna och vad de utsätts för känns ända in i benmärgen. Det går inte att se denna säsong utan att bli berörd.

Gi-hun, spelare 456, som vann Squid Game när han tävlade och blev gigantiskt rik tog sig tillbaka till tävlingen i säsong 2 för att kunna avsluta spelet. Han insåg att alla pengarna inte räckte för att bli lycklig. Gi-hun var djupt upprörd över att det finns ett sådant spel där svaga, fattiga och utsatta utnyttjas på detta brutala sätt för att skapa underhållning åt de stenrika vinnarna av kapitalismens system. I säsong 2 kämpande han på många sätt för att få deltagarna i spelet att förstå hur sjuk tävlingen är, fast utan att lyckas få med majoriteten.

Säsong 3 tar vid precis där säsong 2 slutade. Ett blodigt och misslyckat uppror och insikten om svek har gjort att Gi-hun mår sämre än någonsin tidigare. Men Squid Game tar ingen paus, så Gi-hun blir tvungen att fatta några viktiga beslut i sin förtvivlan när han och de överlevande spelarna ställs inför ännu dödligare lekar som sätter deras viljestyrka på prov. För varje runda som går får deras val större konsekvenser.

Vi får också följa hur spelets frontman In-ho tar emot VIP-gäster som ska avnjuta spelets sista delar. Det ger en obehaglig insikt om de gigantiska skillnaderna mellan människors liv. På havet utanför kommer samtidigt den tidigare polisen Jun-ho med två båtar för att hitta ön och söka efter sin försvunne bror. Vi får också följa den unga nordkoreanska kvinnan som flytt från Nordkorea och arbetar som soldat och vakt på tävlingen. Andra starka karaktärer som är i fokus i handlingen är den äldre mamman och hennes vuxne son som båda deltar i tävlingen. Den unga gravida kvinna som deltar i tävlingen är också en viktig del i berättelsen.

Denna säsong är den blodigaste hittills. Vissa scener är så grymma att det är svårt att se dem – samtidigt inser jag att även om det inte finns en spel som detta i verkligheten (får vi hoppas) så är verkligheten på många sätt ett spel fyllt av orättvisor och där människor utnyttjas och far illa. Scenerna berättar om hur människor agerar under press och visar människor både som extremt själviska och andra som medkännande varelser. Denna säsong är välgjord in i minsta detalj och gripande, engagerande och djupt tankeväckande.

Säsong 2 blev en besvikelse för många. Förmodligen var orsaken till att många blev besvikna inte att den skulle vara dåligt gjord eller att handlingen inte är engagerande utan missnöje grundade sig troligen på att den visade sig ju ha ett abrupt avslut med en lång rad oavslutade händelsekedjor. Bara några dagar före premiären av säsong 2 kom informationen att det inte var den sista avslutande delen utan att de skulle komma en tredje säsong som ska vara den avslutande säsongen.

Squid Game har flest antal visningar någonsin för en TV-serie på Netflix. En andra säsong hade premiär den 26 december 2024, och en tredje och sista säsong har premiär 27 juni 2025.
Producenten och regissören har lovat att det är den sista säsongen men nu börjar det ryktas om möjliga spinoff-serier.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV-serier Taggad som: Korea, Netflix, Recension av tv-serie, Squid Game, Tv-sere

Teaterrecension: Stadsvandring i Ronneby anno 1658 under en hårdför försvenskningsprocess..

25 juni, 2025 by Martin Moberg

(Ronneby anno 1658 och årtionden därefter – Ronneby folkteaters stadsvandring 2025 – foto: Visit Ronneby)

Betyg: 4

PREMIÄR
Tisdag den 24 juni kl. 18.00 samling utanför Turistinformationen, Ronneby Torg
Vandringen tar cirka en och en halvtimme.
Guide: Anneli Vik, tisdagen den 22 juli guidar Urban Jönsson.

ÖVRIGA DATUM
Tisdagar: 24/6, 1/7, 8/7, 15/7, 22/7, 29/7, 5/8, 12/8. (eventuellt en extra vandring den 19/8)

Tid: kl. 18.00
Antal platser per vandring: 60 personer

Igår kväll den 24e juni, var det premiär för årets dramatiserade stadsvandringar av Ronneby folkteater. Startpunkten var inte som tidigare års sommarkvällar på Torget i Ronneby, utan vid den vackert nymålade byggnaden där Turistinformation sitter och årets dramatiserade stadsvandring fokuserar man på det historisk dramatiska året 1658 och decennierna därefter. För då skedde det så pass påtagliga och pådyvlade förändringar i vardagen, som än i dessa dagar ligger i bakgrunden.

Stadsvandringen sker under en tid när svenskarna bl a erövrade Blekinge och inledde en hårdför försvenskningsprocess. Det kom definitivt att märkas i Ronneby, staden vid åkröken. Ta t ex när prästerna plötsligt skulle predika på svenska, och liturgin var inte som under dansktiden. Eftersom kyrkan vid den här tiden var något alla bara skulle gå till om söndagarna, kom nyordningen i gudtjänstfirandet att bli svårsmält för invånarna i handelsstaden nästintill mitt i Blekinge.

Men det kom inte att bara stanna vid det, följderna för Ronnebyborna när svenske kungen Karl XI 1679 grundade en ny stad på en ö i skärgården drygt tre mil österut blev ännu bistrare än förändringar i hur kyrkans predikan kom att innebära. Det var bra skådespelarinsatser från Folkteaterns emsemble och man kan tydligt förstå hur militär erövring av landområden så brutalt slår mot civilbefolkningen i årtionden efteråt. Tiden läker alla sår, nja kanske det. Rekommenderar att man följer med på Ronneby folkteaters stadsvandring anno 2025.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Blekinge, historia, Kulturbloggen, Recension, Ronneby, Ronneby folkteater, sommar, stadsvandring, Teaterkritik

Anmärkningsvärt avspänd elegans när oftast softa standards delikat tolkas på duo – At Home med Champian Fulton & Klas Lindquist

24 juni, 2025 by Mats Hallberg

Champian Fulton & Klas Lindquist

At Home

4

Inspelad hos Turtle Bay Records i New York (hemma hos Scott Asen), inspelning, mix och mastring: Michael Perez-Cisneros

Producent: Scott Asen

Turtle Bay Records

Releasedatum: 2/5 2025

Som jazzskribent känner jag väl till Klas Lindquist, den 50-årige altsaxofonisten och klarinettisten ursprungligen från Mölndal som är en mästare på swing och dessutom behärskar bebop-språket och är en fena på att backa upp vokalister. Hört honom live ett tvåsiffrigt antal gånger i långlivade Stockholm Swing All Stars, med den Nonet han leder och ett flertal andra konstellationer, smågrupper och storband. Han har varit solist på över fyrtio album och släppt en handfull skivor i eget namn. Härom året gav jag i en utförlig recension högsta betyg till senaste plattan med Klas Lindquist Nonet, vilket påtagligt gladde honom. Fick efter konsert i Stenhammarsalen hans Handle With Care där namnkunnig kvartett musicerar. Har lyssnat på gåvan ett par gånger med behållning utan att det resulterade i recension. Ska flikas in att lusten att lyssna på min ständigt ökande skivsamling avtagit, vilket fått konsekvenser för högarna av recensions-cd:s. Trist att man varje gång numera måste kämpa för att ta sig ur tillståndet av skrivkramp. Prestationskrav och tendensen att grotta ner sig i fakta underlättar inte precis.

Vill nu försöka anstränga mig efter att ha absorberat ett charmerande avskalat sound på At Home som innehåller nio standards plus ett original. Klas konverserar som väntat på altsax och klarinett med sin musikaliska partner sittandes vid pianot. I och med att den tio år yngre Champian Fulton från Oklahoma är en alldeles utmärkt interpret kan man jämföra med en stjärna som Diana Krall. Likheter finns, men exempelvis stämmorna skiljer sig åt då det märks att Fulton låtit sig influeras av svarta förebilder, så som Dinah Washington, Nat King Cole samt Sarah Vaughan. Hon är produktiv, har sedan 2007 släppt nitton album som ledare.

Kan vara värt att nämna att prisade kvinnan som undervisat på bland annat Lincoln Center samarbetat med trumslagaren Jimmy Cobb och mjukt spelande saxofonisten Scott Hamilton (framträder påfallande ofta i Sverige), två framstående musiker jag hört live. Vad beträffar pianistens inspirationskällor framhävs tungviktare som Monk och Art Tatum jämte storheter som ligger närmare hennes spel. Enligt uppgift finns i sådan förteckning Red Garland, Wynton Kelly och Hampton Hawes. Ska erkänna att jag tidigare bara vagt hört namnet på den sjungande pianisten som på plattan inspelad i två tagningar utanför studio, sömlöst interagerar med Lindquist.

Albumet öppnar med viga utflykter på klarinett vilka får mig att associera till såväl ”Dompan” som i vissa tidlösa fraser till Benny Goodman i en standard från 1934. De understöds lika ledigt av Champian vars ljuva replik i sitt solo indikerar kalibern på samarbetet. Hennes nyanserade vokala reflektioner doftar Dinah Washington. The Very Thought Of You är precis den önskvärda fullträff som sätter standarden. Angående repertoaren noteras att mest frekventa standards med ett par undantag undviks, också att alstren ter sig förunderligt enhetliga fast de inte enbart hämtats från tidiga swing-epoken. Finalen utgörs av en trogen, sofistikerad tolkning av P.S I Love You (G Jenkins/ J Mercer) från samma år som inledande melodi. Hälften av låtarna dateras till 30-talet plus från Broadway-musikal som hade premiär 1924 – Tea For Two. , Lyssnaren ges kött på benen i liner notes skrivna av chefen för Louis Armstrongs Museum och Forskningsinstitut.

Själva inspelningen utgick från intim soaré med litterära förtecken hos skivbolagets grundare där duon medverkade och gjorde bländande avtryck. Föreslogs att musiken borde hamna på skiva, varför Fulton & Lindquist återvände för att återskapa magin. Njuter av det raffinerat sömlösa samspelet, likaså av deras respektive kongeniala solon vilka storartat vårdar traditionen samtidigt som eget temperament skiner igenom. Som troligen framskymtat saknas friktion och spännande övergångar. Har tidigare skrivit att enda invändning möjlig att rikta mot Lindquists magnifika musicerande och komponerande, är att svärta ytterst sällan förekommer. I denna väl valda bukett av standards jämte ett original kan ändå tillkortakommande och sorg anas emellanåt. Endast någon enstaka gång försvinner magin på en imponerande 4+ utgåva. Och lyckligtvis hittar mainstream-utövarna tillbaka till den laddning som fångar in lyssnaren. Har varit viktigt för de ansvariga att uppnå rätt atmosfär, spontant avslappnad sådan. Något man definitivt gått i land med i ett mycket genomarbetat projekt.

Arren har en otrolig verkshöjd. Duon vet precis hur de ska variera sig, disponera noterna och inte minst pauseringar behärskas mästerligt.. Sättningen med två melodiinstrument där Fulton får utvinna bastonerna fungerar utmärkt, även om soundets renons på pulserande rytm skulle kunna ses som en brist. Under vidsträckt konversation höjs aldrig rösten, inga argumenterade utfall görs utan man lyssnar på varandras utsagor, svarar med meningsfulla inlägg vilka härrör från gemensam källa. Till skivans stora förtjänster hör den behagliga oklanderliga sången, vars sublima och emellanåt nära nog uppfordrande uttryck förhöjer värdet väsentligt på varje tolkning. De låter genomgående superbt småsvängiga kryddade med en genuint själfull aura.

Don´t Do That To Me är titeln på en bluesig melodi som tillhör topparna. Den visar sig överraskande vara skriven av duon som sannerligen bevisar att hantverket behärskas, att de är insatta i arvet från Earl Hines och Louis Armstrong vilka finns rikligt representerade. Innerliga balladen får mig att para ihop Bird med Oscar Peterson, som ju samarbetade bland annat på skiva 1952. En kvinnlig vokalist som ackompanjerade sig själv vid flygeln har inkluderats. Syftar på I Was Looking For You av Blossom Dearie (recenserade tribut på Sthlm Jazzfestival härom året).

Finns som antytts en uppsjö av instrumentala höjdpunkter på At Home. I Louis Armstrong-klassikern You Can Depend On Me skriven av bland andra Earl Hines briljerar Klas på altsax och därpå Fulton med sitt ljuvliga anslag på flygeln. Sprudlande samtidigt förunderligt samlad attityd i ett arr med något spetsigare profil. Deras spel på mexikanska älskade boleron Bésame Mucho blir till en perfekt slipad diamant. Att Errol Garner varit en annan förgrundsgestalt för duktig pianist framgår av suveränt solo på My Monday Date komponerad av instrumentkollegan Earl Fatah Hines 1961. Den har tydligen blivit en favorit inom dixieland. Summa Summarum mycket klokt beslut att spela in denna alldeles extraordinära, ledigt flytande konversation i toner som hyllar finessen i mainstream och förstklassigt förvaltar arvet.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: F1® The Movie – sanslös åktur med för övrigt en makabert usel fogmassa

23 juni, 2025 by Elis Holmström

F1® The Movie
Betyg 2
Svensk biopremiär 25 juni 2025
Regi Joseph Kosinski

Sportfilmer har sällan kunnat bryta sina berättarmässiga och strukturella trender som kunnat identifieras genom årtionden i filmer som Chariots Of Fire eller den förkastligt dåliga The Blind Side. Det handlar om att övervinna omöjliga odds, att få sitt hårda arbete belönat och att nå drömmen om att vara världsbäst med integriteten i behåll. Att tematik och dramaturgi återkommer i genrer är varken ovanligt eller ens fel, det är snarare en fråga om hur hela paketet iscensätts och presenteras. Motorsport verkar dessutom ha blivit vad boxningsfilmer var för filmindustrin då klassiker som Rocky och Tjuren Från Bronx anlände inom ett spann på fyra år. Vi har sett alltifrån Niki Lauda, striden mellan Ford och Ferrari samt den hiskeliga Gran Turismo.

Därmed finns det ett behov för F1 och regissören Joseph Kosinski att utmärka sig, tydligt demonstrera varför det behövs ytterligare en film som sätter snabba bilar och uppkäftiga förare i centrum. Men att förvänta sig något vidare narrativ från Kosinski är detsamma som att förvänta sig hälsosam mat på en amerikansk snabbmatskedja. Sedan långfilmsdebuten med Tron Legacy har Kosinski tydliggjort sina färdigheter – och icke färdigheter. Kosinski besitter en otrolig känsla för det visuella, han skapar moderna inramningar som gör att hans filmer ter sig närmast futuristiska. Han har också en stark känsla för att presentera teknik och maskiner vad gäller det visuella, det är som att han har en närmast ohälsosam fascination för mekanik.

Men trots mer än ett årtionde i branschen har Kosinski inte lärt sig att addera någon som helst själ eller personlighet till sina filmer. Förutom Top Gun Maverick där Tom Cruise lyckades tillföra lite passion och livsglädje, är Kosinskis filmer lika döda och kalla som en högteknologisk fabrik. Saker som personregi, emotionell intelligens eller ens omsorg för något som kan benämnas som mänskligt finns inte. F1 är tyvärr inget undantag och ännu en gång så är berättartekniken under all kritik. Trots en magisk ensemble med Brad Pitt i spetsen samt Javier Bardem och den lysande Kerry Condon så verkar Kosinski genuint ointresserad av allt som inte är kall teknologi. Pitt klarar sig på sin – ofta underskattade, scennärvaro medan Bardem flänger runt i desperation med en karaktär och ett manuskript så pass tunt att det kan ta sig under en hermetisk tillsluten dörr. Med sig har Kosinski också manusförfattaren Ehren Kruger vars meriter inkluderar ’’grandiosa projekt’’ som ett antal av Michael Bays Transformers-uppföljare och den amerikanska remaken av The Ring. Detta leder till att F1 dras med dialog och patos så pass banalt att man kan fråga sig om en trasig AI skrivit det hela. De sekvenser som är menade att avancera romansen och relationen mellan Pitt och Condon kan redan nu klassas som något av det värsta som skådats, detta då de båda tvingas kämpa med verbal smörja som tangerar att vara hälsofarlig.

Filmens övergripande moral gällande att unga – givetvis av en etnisk minoritet, bör hålla mun och lära sig av alfahannar som besitter de mest tradiga maskulina troper är svidande tondöv i det nuvarande politiska klimatet. Detta förstärker känslan av att Kosinski antingen inte bryr sig eller inte förstår mänsklighet överhuvudtaget. Humor eller självdistans är det inte heller tal om, något som gör att de närmast otaliga klichéerna som haglar över tittaren framstår som en ren förolämpning.

Eftersom värme, mänsklighet och någon som helst personlighet uteblir finns det dock utrymme för en sak. För precis som förr är Kosinskis tekniska färdigheter imponerande. Då det kommer till att starta motorer och bränna gummi är F1 spektakulär. Detta är tveklöst de bästa racingscenerna som någonsin iscensatts, med ett makalöst foto som förmedlar den totala frenesin – som är att köra bil i över trehundra kilometer i timmen. I ett par scener känns det som att se på en ren actionfilm då bilar duellerar om positioner och då varje kurva blir en övning i att övervinna döden. Tillsammans med Hans Zimmers bombastiska och pulserande musik är allt som utspelar sig på racingbanan storslagen underhållning.

Tyvärr så är det inte mycket värt då allt som inte involverar avgaser och hastigheter hör hemma på en jättelik kalkonfarm. F1 må briljera då motorer skriker och publiken tas på en sanslös åktur, allt däremellan kan endast jämställas med makabert usel fogmassa.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Brad Pitt, F1, Filmkritik, Filmrecension, Joseph Kosinski, Sportfilm

Filmrecension: Beck – Den osynlige mannen – krafsar mest på ytan men är hygglig underhållning

21 juni, 2025 by Rosemari Södergren

Beck - Den osynlige mannen

Beck – den osynlige mannen
Betyg 3
Premiär på TV4 Play Plus 21 juni 2025
Regi Per Hanefjord
Manus Fredrik Agetoft och Peter Arrhenius.
Med Valter Skarsgård, Jennie Silfverhjelm, Martin Wallström, Peter Haber, Måns Nathanaelson, Elmira Arikan, Nina Zanjani, Oscar Skagerberg med flera.

Nu har den kommit, Beck-film nummer 52, som är den andra i tionde säsongen av dessa filmer som alla baseras på Sjöwall Wahlöös fiktiva polis Martin Beck. Filmen lär vara en av de mest efterlängtade av sommarens online-premiärer. Tja, den ger en och en halv timmes underhållande halvspänning och ett möte med välbekanta karaktär. Långt ifrån något mästerverk men ändå något bättre än de senaste botten-nappen i serien av Beck-filmer.

Beck-filmerna och böckerna har alltid haft som signum att visa på orättvisor i samhället och skillnader i hur människor bemöts av myndigheter och polisväsendet. Från början var det berättelser som kunde säga något viktigt om hur samhället fungerar. Men varför filmerna nu tappat den kompassen kan jag bara spekulera i. Ett av de absolut största och allvarligaste problemen i det svenska samhället idag lyser totalt med sin frånvaro i Beck-filmerna. Denna nya Beck-film låtsas också att det inte finns någon gängkriminalitet i Sverige. Ändå är gängkriminaliteten ett djupt och allvarligt problem i Sverige i dag. Är problemet att TV4-ägda filmen inte vill på något vis visa att det finns någon kriminalitet bland unga män med invandrarbakgrund? Är det helt förbjudet för TV4 att visa att sådant kan förekomma?

Denna nya Beck-film utspelas en tid efter den förra där en av poliserna i Alex (Jennie Silfverhjelm) team blev dödad i slutet av förra filmen. Framför allt Oskar Bergman (Måns Nathanaelson) brottas med djup sorg medan Vilhelm (Valter Skarsgård) trycker ner sina känslor efter den situation där deras kollega blev dödad.

Alex får ett larm om ett bestialiskt mord och hon tar med sig både Josef och Vilhelm för att undersöka mordet på plats. Mordet verkar ha att göra med Victor Roos (Oscar Skagerberg), en svensk version av Andrew Tate, en kontroversiell influencer. Victor Roos, liksom Andrew Tate, sprider och predikar en ideologi som bygger på idén att män förtrycks i dagens samhälle. Män inte får vara det de rent biologiskt är byggda för. Män ska enligt Roos vara starka, skydda kvinnor och barn, vara ärliga och rättskaffens – de ska vara som män varit genom historien.

Martin Beck arbetar egentligen i en annan del av polishuset, men då det visar att det finns fingeravtryck i samband med det nya mordet som matchar en person från en tidigare utredning får Beck besöka Alex team och bistå dem.

Uppenbarligen är tanken att filmen ska skildra toxisk maskulinitet och det stryks under med att Vilhelm pratar med en psykolog om sådana problem. Det ironiska är att både Vilhelm och Josef som kan definieras som mer handlingskraftiga, mer actionbetonade och sådant som traditionellt har kategoriserats under manliga egenskaper är de som får saker gjort, som hittar ledtrådar som gör att brotten kan lösas. Det är bara Vilhelm och Josef som får något gjort som för dem till lösningen.

Det är trevligt att återse gänget kring Alex. Det har blivit ett antal filmer nu och karaktärerna har mejslats fram och vuxit. Men själva handlingen är något rörig och krafsar mest på ytan kring temat. Men filmen är ändå ett steg framåt sedan förra Beck-filmen i alla fall – så det kan vara värt att ägna en och en halv timme åt Beck – Den osynlige mannen. Sämre underhållning finns det i sommar.

Den förra Beck-filmen, Beck nummer 51, fick också betyg 3 av mig men nu känner jag att att det var lite för högt. Denna nya, Beck 52, får också betyg 3 men den är betydligt bättre än den förra. Fast ingen av dem når upp till den höga klass som en del tidigare Beck-filmer har. Kanske för att Beck-filmernas nuvarande skapare inte vågar ta upp de samhällsproblem som finns idag.
Filmrecension: Beck – Vilhelm: enda behållningen är Valter Skarsgård

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Beck, Peter Haber, Recension, TV4 Play, Valter Skarsgård

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 119
  • Sida 120
  • Sida 121
  • Sida 122
  • Sida 123
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in