• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: A Samurai in Time – en film som har allt: spänning, värme, romantik och oväntade vändningar

8 juli, 2025 by Rosemari Södergren

A Samurai in Time
Betyg 5
Svensk biopremiär 11 juli 2025
Regi Junichi Yauda

Ibland dyker det upp en film som har allt: spänning, komedi, värme, romantik och som tar upp existentiella frågor, moralfrågor och vänskap och sätter igång tankar kring film och realism och vad berättelser är och gör med oss. En film som kretsar kring frågan om vad kultur betyder för våra liv. A Samurai in Time är en film som överraskar och har oväntade vändningar och är långt ifrån förutsägbar. A Samurai in Time vann pris som bästa film på Japanese Acacemy Awards 2025 (Japans Oscarsgala) och av mig får den stående ovationer. Det är en sådan film som både värmer hjärtat och får mig att skratta och som har full fart och spänning och eftertänksamma scener i en mästerlig kombination.

Under Edo-perioden i Japan stred samurajer på liv död – en del var trogna shogun, andra ville ha en annan ledare för landet. Under en kamp på liv och död under Edo-perioden träffas en samuraj av en blixt och slungas genom tiden och vaknar upp på en modern filminspelning av en samuraj-TV–serie. Samurajen är förvirrad, förstås. Saker ser inte riktigt ut som det brukar göra men ändå ser han människor som liknar samurajer.

Efter några snurriga situationer får samurajen jobb som stuntman vid inspelningar av samuraj-filmer. Han inser att han förts till en tid mer än hundra efter sin egen egentliga livstid. Sakta börjar han förstå hur livet ser ut i den tid han vaknat upp till. Men han avslöjar inte för någon att han är en äkta samuraj som förflyttats i tid.

Yuko är en ung, pigg och ambitiös regiassistent som drömmer om att bli regissör. Hon tar sig an samurajen och hjälper honom att navigera genom filminspelningar och i nutiden.

Denna berättelse är helt fantastisk, fylld av välgjorda spännande actionscener med samurajsvärd och fint skådespel men också många många scener om människors relationer. Allt är så välspelat av en lång duktiga skådespelare.

Filmen ger många tankar och är som det står i filmens pressmeddelande: En unik pärla.

A Samurai in Time skapades till minne av Seizo Fukumoto, Japans främsta kirareyaku, en stuntman vars jobb är att dö spektakulärt på film, som dog över 50.000 gånger framför kameran och spelade den tyste samurajen i Last Samurai (2003).

Det var inte helt väntat att filmen skulle ta hem priset för bästa film i Japan. Den hade premiär i augusti 2024, först med en liten release endast i Tokyo, men den blev snabbt så populär att den fick bred distribution över hela Japan. Nu har filmen haft över 700.000 biobesökare i Japan. Den har också vunnit ett flertal publikpriser på olika internationella filmfestivaler. Och den har definitivt vunnit mitt hjärta, Jag kommer att se den flera gånger. Och jag kommer att hålla utkik efter regissören Junichi Yauda. Jag förväntar mig att det kommer fler mästerverk av denna regissör.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Japan, Japsn, Junichi Yauda, Samuraj

Krönika – Oasis i Cardiff – andra kvällen blev legendarisk

6 juli, 2025 by Thomas Johansson

Oasis i Cardiff den 5 juli 2025. Foto: Thomas Johansson

Att vänta på något i åratal kan vara riskabelt – förväntningarna hinner bli nästan omöjliga att leva upp till. Men ibland händer det otroliga: verkligheten överträffar drömmen. För mig hände det den 5 juli 2025 i Cardiff, när jag äntligen fick se Oasis live – och det blev allt jag hoppats på och lite till.

Länge leve väntan

Jag har längtat så länge efter att se Oasis. När de spelade under sina storhetsår gick jag knappt på konserter, och chansen rann liksom bara förbi. Så när ryktet kom att bandet skulle återförenas för några exklusiva spelningar, fanns det ingen tvekan: vi måste dit.

Vi försökte få biljetter till premiärkvällen den 4 juli – men gick bet. Som plåster på såren lyckades vi istället få tag på biljetter till kvällen efter. Det visade sig bli en ren vinstlott.

Festen börjar redan på tåget

Redan på tåget till Cardiff började känslan byggas upp. Överallt Oasis-tröjor, bucket hats, öl i plastglas och förväntansfulla blickar. Våra bordsgrannar berättade att det alltid blir så här inför spelningar: en spontan fest på hjul. Mannen vid vårt bord var på väg till sin sjuttonde Oasis-spelning (!), medan hans vän, precis som vi, skulle se dem för allra första gången.

Att kliva av tåget i Cardiff var som att gå rakt in i en enda stor supporterklubb. Gatorna fyllda av fans, pubarna smockfulla, och musiken hördes från varje hörn. Ljuden av olika coverband väller in över gatan, tydligen det som det satsas mest på. Vi går in på The Piano Works, och blir imponerade av kvalitén på coverbandet. Hade inte blivit besviken om jag sett dom som en huvudakt.  Vi försökte ta oss in på ett annat ställe, men trängseln fick oss att ge upp snabbt. Istället gick vi mot arenan – där festen fortsatte.. 

Förband och förväntan

Utanför arenan ringlade kön till merchshopen som en lång orm av förväntan. Vi gick in och satte oss, redo för timmar av väntan på det magiska klockslaget 20.15. Först ut var Cast, som för mig bara var Walkaway, men det räckte gott. Sedan kom Richard Ashcroft från The Verve, som skickligt byggde upp stämningen när han avslutade med The Drugs Don’t Work, Lucky Man och Bitter Sweet Symphony. När han gick av scenen kokade arenan av förväntan.

Med 30 minuter kvar började den stora rusningen till barerna – eftersom man bara fick köpa fyra öl åt gången blev det som en ritual. Folk skyndade tillbaka med armarna fulla av pint, bara för att snart springa vidare till toaletterna.

This is not a drill

Exakt 20.15 tändes skärmarna med orden This is not a drill. Arenan exploderade. Första låten Hello blev precis det – ett rungande, gemensamt hej mellan band och publik.

Setlisten var densamma som kvällen innan, men det spelade ingen roll. Morning Glory gav mig gåshud som inte släppte på hela kvällen, och Stand By Me träffade djupare än jag trodde var möjligt. Det kändes som en enda lång kavalkad av största hitsen, levererade med en kombination av självsäkerhet och spelglädje som man inte alltid får se från band med så lång historia.

Ett magiskt ögonblick

Men det var när Don’t Look Back in Anger kom som allt stannade upp. Liam lät publiken ta över, och arenan förvandlades till ett enda stort körfält. Plastglas höjdes, armar sträcktes mot taket, och plötsligt stod tusentals främlingar och sjöng samma ord som om vi känt varandra hela livet.

När vi lämnade arenan fortsatte festen på gatorna. Folk sjöng fortfarande refrängen, någon skrålade Wonderwall, och det kändes nästan svårt att förstå att det faktiskt var över.

Två kvällar av magi – men andra kvällen blev större

Det blev exakt så magiskt som jag hade hoppats på – och lite till. Jag hade väntat i så många år på att få stå där och sjunga med, och när chansen väl kom var det inte bara en konsert, utan en kväll jag kommer bära med mig för resten av livet. När de sista tonerna av Champagne Supernova klingar ut, får jag tårar i ögonen, är det redan över. Det jag väntat på så länge, är över efter två timmar. 

Två kvällar av magi i Cardiff, men den andra kvällen… den blev något större än bara bra musik. Den blev legendarisk. Ett av årets starkaste musikminnen

Arkiverad under: Krönikor, Musik, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Jurassic World: Rebirth – hur kan något så fascinerande som dinosaurier bli så dåligt på film?

30 juni, 2025 by Elis Holmström

Jurassic World: Rebirth
Betyg 2
Svensk biopremiär 2 juli 2025
Regi Gareth Edwards

Även om Jurassic Park-serien inte har varit i toppform sedan den första och legendariska filmen av Steven Spielberg från 1993 har den bibehållit en närmast helig plats i filmhistorien. Framförallt för filmentusiaster som många gånger om markerar filmen som startskottet för deras filmintresse. Trots att filmserien aldrig nått samma kulturella och tidlösa status som Spielbergs Indiana Jones är den alltid att räkna med vad gäller att skapa intresse.

Efter den senaste filmen Jurassic World: Dominion som önskade framkalla ohälsosamma mängder nostalgi genom att ta tillbaka trion Sam Neill, Laura Dern samt Jeff Goldblum, är tanken nu att inte starta om utan fortsätta, men denna gång utan några av de mer kända mänskliga ansiktena. Tanken är att gå tillbaka till den första filmen där skräck och spänning var prioriterat framför dundrande dinosaurieslagsmål.

Gareth Edwards lyckades med sin eminenta Star Wars-film Rogue One visa varför det finns ett behov att låta unga och inspirerade regissörer få skapa och verka i de världar som de växte upp med och beundrade djupt. Rogue One var som ett enda långt kärleksbrev till Star Wars. Edwards verkade leva ut alla sina drömmar från barndomen då han iscensatte otaliga scenarion med hjälp av Star Wars-leksaker. Dessutom var Rogue One bländande visuellt detta genom den geniala fotografen Grieg Fraser som gjorde varenda sekvens till en tavla.

Tanken är därför att samma magi och briljans ska kunna framkallas igen. Edwards har ännu en gång att göra med en filmserie som inspirerat otaliga filmskapare och fått dem att drömma. Det är en sandlåda med outtömliga möjligheter.

Men drömmen om att Jurassic Park ska få ett nyvunnet existensberättigande krossas på nolltid. För väldigt, väldigt snart börjar en horribel magkänsla infinna sig. Ett obehag som tyvärr bekräftas då Jurassic World Rebirth visar sig vara ett debacle som tyvärr fortsätter att ställa serien i ett förfärande ljus.

Nu har Gareth Edwards inte heller briljerat sedan Rogue One, hans The Creator blev ett rejält kommersiellt misslyckande och var långt ifrån så omtumlande som filmens potential utlovade. Dock fanns det element att beundra, framförallt scenografi och foto.

I Rebirth verkar Edwards tyvärr pensionerat – eller åsidosatt, sitt vanligtvis vassa estetiska handlag. Trots att filmen spelats in på analog film – ett faktum som understrukits gång på gång i filmens marknadsföring, är detta tveklöst den mest ointressanta filmen Edwards gjort vad det visuella anbelangar. Det analoga fotot gör inte heller mycket för sig, istället ger den filmen ett mossigt, onödigt grynigt och trött utseende. Inte blir det bättre av att Edwards också verkat förlorat sin talang för att visualisera det storslagna. Trots dinosaurier i skala XXXL är Rebirth chockerande loj och inte det minsta imponerande. De enorma kreaturen – med undantag för den legendariska Tyrannosaurus Rex, presenteras utan någon vidare kraft.

Spänningen – som filmen åtrår mer än något annat, uteblir också då allting telegraferas kilometervis i förväg och all form av nerv eller inspiration saknas. Sedan har vi filmens karaktärer eller rättare sagt skyltdockor. Trots en eminent och stjärnspäckad ensemble är resultatet lika spännande som att stirra på köksmöbler. Scarlett Johansson är märkligt icke övertygande i sin roll som stenhård soldat, detta trots sin medverkan i fyra Avengers-filmer. Den fantastiska Mahershala Ali får stirra och stöna, Rupert Friend har den stora äran att göra precis ingenting. Som om inte detta var illa nog har den magnifikt urusla Ed Skrein lyckats infiltrera inspelningen och gör en redan svår situation tusenfalt värre med sitt monumentalt ruttna skådespel.

I en tid då de flesta storfilmer har ett halvt dussin manusförfattare är Rebirth endast författad av en man, nämligen David Koepp som var ansvarig att adaptera Michael Crichtons bok för den första filmen. Att Koepp nu återvänder som manusförfattare har också varit en stor del av marknadsföringen. Men i en tid då filmer kritiseras för att vara gjorda efter fokusgrupper och marknadsundersökningar är det förvånande att manuskriptet till Rebirth känns fullkomligt schizofrent. Flera gånger tycks vi ha att göra med två helt olika filmer, där den enda delen ger rysliga påminnelser om den fantastiskt usla Jurassic Park 3 och den andra försöker – men misslyckas, att skapa ett aningen mer fantasifullt äventyr.

Gareth Edwards verkar också djupt obekväm med Koepps manus. Detta gör att filmen vill nå sin slutdestination på nolltid, varenda sekvens snubblar fram och innehåller värdelös exposition som kastas fram i rekordhastighet. Det hela känns ofärdigt, slarvigt men framförallt menlöst. Allt detta kommer till sin spets i finalen som inte kan beskrivas som något annat än ett platt fall.

Jurassic World: Rebirth önskar återskapa magin och förundran från Spielbergs original men lyckas med konststycket att känns än mer desperat och torftig än de föregående tre filmer. Jag vägrar dock att tro att konceptet inte går att lyfta högre. Det kan inte vara möjligt att något så barnsligt, fascinerande och storslaget som dinosaurier på film måste vara såhär dåligt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: dinosaurier, Filmkritik, Jurassic World, Jurassic World: Rebirt

Med förtrollande skönsång i intimt format hedras ett fenomen – Tribut till Eva Cassidy med Märta & John

30 juni, 2025 by Mats Hallberg

26/6 2025

Utopia i Göteborg

Eva Cassidy? Antar att namnet får en klocka att ringa hos många även om det är nästan trettio år sedan hon lämnade jordelivet på tok för tidigt på grund av cancer. Flera av hennes nio postumt utgivna inspelningar och samlingar toppade försäljningslistor när det begav sig. Blev kanske inte lika besatt av sopranens storhet som hennes fans vilka hämtade glädje och tröst i musiken. Minns en gripande dokumentär om avtrycket den oerhört mångfasetterade interpreten gjorde.

Snacka om genomslag för en sångerska, ackompanjerande gitarrist och pianist tillika arrangör, som under sin alltför korta karriär tog sig an både, folkmusik, standards, betagande pop-ballader, soul, blues och örhängen från amerikanska sångboken. Samarbeten i skedde i ett osannolikt vidsträckt spektrum från symfoniorkester till go- go (klubbmusik från Washington D.C hetast på 80-talet)-pionjär. Att den makalöst begåvade Cassidy utrustad med förföriskt änglalik stämma, var så frapperande bred och dessutom tillbakadragen, gjorde henne svårhanterad för PR-ansvariga och skivbolag. Dessa omständigheter omnämns av vår guide på Utopia, nämligen utbildade musikalartisten Märta Fransson vars vokala förmåga och utseende har uppenbara likheter med sopranen som hyllas. Två fullsatta krogkonserter genomförs med ackompanjatör John Sarafian på två akustiska gitarrer. Jag sitter i baren och avnjuter i perfekt akustik den andra av dem. Ska sägas att jag i oktober i fjol fanns på plats efter paus när duon gjorde blott sin andra spelning med denna repertoar.

foto Veronica Fransson

Fast jag fick pratstund med dem var för sig och somliga upplysningar levereras från scen, är det inte särskilt mycket jag vet om duon från två olika generationer. Sarafian ingår i Himlaväsen, förstärker ibland husbandet i Bingolotto och spelat med Paulo Mendonca. Oftast har elförstärkta varianter trakterats men på senare år har han återvänt till klassisk gitarr och genomfört exempelvis flera kyrkokonserter. Han är efter högskolestudier utbildad improvisationspedagog på elgitarr. Fransson kunde ses göra sin praktik på Balettakademin på Göteborgs Stadsteater i Karl Gerhard (recenserad här) och återfinns numera i Arrival, framgångsrika ABBA-tribut bandet som snart ska iväg på turné i USA.

Kuriöst nog kommer båda från småländska orten Aneby. Lustiga anekdoten om hur duon bildades berättas av mannen med de spanska gitarrerna uppkopplade till pedaler inklusive en sinnrik, men i ett par sekvenser krånglande loop-pedal. Även om Sarafian enligt uppgift i intervju också komponerar, kan hävdas att båda har vanan inne som uttolkare. Det anmärkningsvärda i detta fall är ju tillförseln av ett ytterligare lager i och med att unika talangen Eva Cassidy – för eftervärlden en än större stjärna i och med sin sorgliga sorti – i sin tur ju tolkade andras musik.

foto Leila Gislén

Trots att det inte är standard att i recension redovisa låtlista kommer jag ändå tala om vilka melodier som kom med i programmet den kvällen jag närvarade. Vill inledningsvis påstå att konceptet är djärvt. Det är en konst att på jazzklubb attrahera krogpublik, få den att oavbrutet lyssna. Den konsten behärskas till fullo av duon då man knappt hör att det klirrar från bestick, inget sorl. Att utövare och mottagare förenas i kärleken till svindlande vackra klanger och melodier förhöjer tillställningen som sådan, vilket Märta också påpekar under konserten i två set. Den enda som bryter uppkomna elektriska stämningen ett par gånger råkar vara ackompanjatören, medan kvinnan med karisma i sina mellansnack, ägnar sig åt att introducera sångerna och ge oss fakta om den som på ett enastående sätt tolkade dem på 90-talet. Föreställer mig att svenska duon valt material idealiskt för Märtas stämband, även om de för en sångare av normalgraden skulle innebära väsentliga utmaningar. Räknar jag rätt görs tio låtar från samlingsalbumet The Best Of Eva Cassidy (2012).

Man öppnar med Time After Time (C. Lauper) vars ikoniska instrumentala version av Miles Davis fått mig att smälta live. 35-åringen går från kraftfullt bett i rösten till ömsint smekning. Vi får veta att Paul Simon hade en speciell plats i Cassidys hjärta, ett lysande prov på detta levereras i och med ungdomsverket Kathy´s Song som tagits med på Simon And Garfunkel´s Greatest Hits (äger den på vinyl). Han är ju aktuell med omfattande dokumentär på SVT Play som rekommenderas.

Melodierna framställs inledningsvis sömlöst. Genom gitarrernas inkopplade effekter ges ett fylligt basregister, förvisso på en dittills diskret nivå. Utsökt ”uppvärmning” inför första av flera höjdpunkter, nämligen Autumn Leaves vars franska ursprung fått engelsk text av Johnny Mercer. Här uppnås vokal magi och tolkningen hänför sålunda saliga åhörare. Märtas mästerligt avvägda teknik kompletteras galant med klanger från lika omdömesgillt hållna bryggor och stick av John. Otroligt snyggt arr! Efter detta sofistikerade krön blir det emotionell resa in i blues från 40-talet signerad T-Bone Walker. Djupdykningen ner i främmande vatten på Stormy Monday lyckas beundransvärt väl. Noterar läckert riff i introt. Kan inflikas att jag live hört såväl Louise Hoffsten som Hannah Svensson ge sig på samma urladdning till låt med samma solitära ackompanjemang. Förtäljs att det endast är tre ackord att hålla reda på, vilket gör det till en grannlaga uppgift att få ingredienserna på precis rätt plats och med exakt intensitet.

foto Lena Knutsson

I Route 66 (B. Troup) träder instrumentalisten fram i helfigur, förväntat sväng uppstår. Blir exalterad av görfräckt solo när looppedal används och fungerar som den ska. Associerar till gitarrhjältar som stilbildaren Chet Atkins, Glen Campbell och James Burton. Suggestiva klassikern följs av vackra In The Early Morning Rain (G. Lightfoot) hemmahörande på folkpop-scenen i Kanada på 60-talet. Sista melodin före paus blir Songbird (C. McVie) som också är titeln på en av samlingarna med Eva Cassidy-favoriter. Då jag berörs påtagligt av originalet på makalösa Rumours med Fleetwood Mac måste musikalartistens insats kommenteras. Märta utför å ena sidan en fantastisk prestation, å andra sidan överarbetas leveransen. Kantrar nära nog i harmonikens vindlande höga passager, dessa ”over-the-top-tendenser” är välkända tillstånd vilka riskerar drabba tränade vokalister med bakgrund i musikal-genren.

När samspelta duon återvänder börjar de med lätt andligt gung. People Get Ready skrevs av Curtis Mayfield för svarta vokalgruppen The Impressions och fick en renässans på 80-talet med firma Rod Stewart & Jeff Beck (har singeln). Denna souliga titel satt perfekt. Därpå infaller nästa bedårande höjdpunkt, vilket visar sig vara en traditionell visa av hymnliknande karaktär från 1800-talet betitlad Wayfaring Stranger, populariserad också av bland andra Emmylou Harris och Johnny Cash. Fäster mig vid prydligt och elegant gitarrspel och hur strålande sång bär fram texten. Vilken övertygande tolkning! Vi har självfallet överseende med strulande teknik.

foto Lena Knutsson

Fullföljer inslagen väg genom att försöka ange samtliga titlar. Andlöst lyssnande publik tar emot en ljuv sak vars ackordföljd känns igen. Syftar på Fields Of Gold av Sting i Eva Cassidys tappning, en version som gjorde honom förtjust. Den följs av otroligt ljuv sång vars titel ska ha varit I Wandered By The Brookside (B. Berry), en ”snyftare” laddad med oerhörd styrka, rent av obeskrivlig magi. Några känslostarka älskade melodier sparas till sluttampen. I Imagine (J. Lennon) märks igen att Märta Fransson är en musikalartist som fröjdas när hon ges tillfälle att sjunga ut. Vill apropå naiva utopismen i berömda texten addera att jag for till England för att studera månaden efter John Lennon sköts ihjäl och har mini-pubspegel med dennes profil plus refrängen till älskade balladen.

Sista ordinarie låt blir föga förvånande paradnumret Over The Rainbow vars Eva Cassidy-version skiljer sig från originalet. (Freddie Wadlings nakna version är en stor favorit hos mig). Rörd publik applåderade ihärdigt, förhoppningen om extranummer gick i uppfyllelse i vad som kan kallas gospelns tecken. Vi förunnades romantisk klassiker främst förknippad med Louis Armstrong. Syftar på What A Wonderful World, öppningsspår på samling med EC med samma namn från 2004. En alldeles utmärkt intim konsert, finstämd och medryckande om vartannat. Den gjorde föremålet för hyllningen rättvisa, vitaliserar arvet efter en unik eklektiker och sångfågel. Att så storstilat genomföra ett innerligt utformat projekt i krogmiljö vittnar om konstnärligt mod, kompetens och välgrundad tro på musikens förlösande förmåga.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Mohikanen – skrämmande aktuell film om hur maffian går hand i hand med myndigheter och kapitalet

28 juni, 2025 by Rosemari Södergren

Mohikanen

Mohikanen
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 juni 2025
Regi Frédéric Farucci

En skrämmande aktuell film om när kapitalet går hand i hand med maffian och polis och andra myndigheter. Joseph är en av de sista getherdarna på Korsikas kust. Han får besök av maffian som kräver att han ska sälja sin mark. Joseph vägrar och då kommer maffian tillbaka för att helt enkelt döda honom, vilket inte är så lätt som de tror. Istället blir maffians utsände yrkesmördare dödad av Joseph, i självförsvar. Men att det är i självförsvar är inget som hjälper Joseph som inser att han måste fly, måste hålla sig gömd. Polis och myndigheter samarbetar med maffian och samhällets rikaste som vill exploatera kusten på Korsika.

Varför Joseph egentligen säger nej till att sälja är inte helt klart. Han vill bara inte. Förmodligen trivs han med sitt liv och att ta hand om sina getter, att sitta på klipporna, omgiven av sina getter och betrakta havet.

Ett minus för filmen som samtidigt är en styrka är just att vi inte får allt förklarat. Vad tänker Joseph egentligen? Däremot har han en brorsdotter som är aktiv på sociala medier och som lyckas få stor uppmärksamhet för Joseph och hans flykt och kamp mot maffian och kapitalisterna. Joseph blir mer och mer en symbol för motståndskampen mot exploateringen av kusten. Han får namnet Mohikanen bland allmänheten och han har många supportrar.

Det är ovanlig film då de personer som oftast skildras som rebelliska ledare brukar vara bra talare och samla stora skaror för att lyssna på dem. Men inte Joseph. Han är tystlåten och tar inte så mycket initiativ utan mest flyr och håller sig gömtd. Det är fascinerande hur hans urgamla yrke lever sida vid sida med nutidens sociala medier och turisternas fester på Korsika på stränder och barer.

Fotot ger en enorm upplevelse som blir som en förstärkning av handlingen. De stora vidderna, havet, naturen, getterna – något ursprungligt som försvinner mer och mer för de exploaterande storfinansernas intresse av att skapa turistplatser för en rik överklass medan ursprungsbefolkningen tvingas iväg.

Filmen sätter igång tankar kring Sverige och hur gängkriminaliteten i Sverige börjar påminna om maffiastrukturer i länder som Italien och på den franska ön Korsika. Ännu har inte de kriminella gängen i Sverige lyckats liera sig med makten som på Korsika. Mohikanen är en skrämmande aktuell film om hur maffian går hand i hand med myndigheter och kapitalet på Korsika och delar av Italien. Hoppas det går att stoppa utvecklingen av gängkriminaliteten i Sverige så vi inte hamnar i samma situation.

Filmens styrka är hur den skildrar hur gammalt och nytt lever sida vid sida och att inte allt förklaras utan vi får själva känna in hur vi vill tolka en del. Och ett stort plus för fotot.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Gängkriminalitet, Korsika, Maffian

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 118
  • Sida 119
  • Sida 120
  • Sida 121
  • Sida 122
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in