Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Svängig och patosfylld avstickare till soulpoppigt universum – Sixty av Caecilie Norby

by

Caecilie Norby

Sixty

4

Inspelad i Köpenhamn

Producenter: Caecilie Norby och Poul Reimann

Loud Lady Music (egen utgivning)

Releasedatum: 6/9 2024

Den danska sångerskan med det imponerande omfånget har recenserats uppskattningsvis ett halvdussin gånger av mig här, dessutom förmodligen i Orkesterjournalen. Mestadels framträder hon i en jazzig kontext och då faller det sig naturligt att ofta musicera tillsammans med maken Lars Danielsson (basist, cellist och kompositör). På föreliggande flirt med beatbaserad r & b förekommer han perifert genom att traktera cello på två spår. I förfjol gjordes en utvikning till snarlika domäner och dessutom finns i katalogen samlingen Portraying, vars utgivning (om jag har rätt info) korrelerade med Caecilie Norbys deltagande i en dansk motsvarighet till Så mycket bättre. Sixty där all text & musik signeras prisade sångerskan är fjortonde soloalbumet vilket inkluderar framgångsrika projektet Sisters In Jazz (sett tre upplagor av dem), nämnda samling samt en duoplatta med Lars Danielsson.

Vilka har då 60-åringen engagerat på nya skivan? Jo, medproducent Poul Reimann på keys och piano, basisten Kristor Brödsgaard och Birk Nevel på trummor och percussion. De spelar på samtliga elva spår. På sju av dem hörs gitarr från Jonas Kragh medan Christian Afel lirar gura på Gold. Slutligen under rubriken vem spelar vad figurerar violinisten Tobias Durholm på titellåten. Ska också framhållas att i Master Mind förekommer citat från författaren Maja Angelou. Låter proffsigt fett om inspelningen på ett alldeles lagom svulstigt sätt. Fäster mig vid ett omedelbart appellerande sound från duktiga musiker och dito producentöron, faktorer vilka ger en sångerska med mäktiga resurser fritt spelrum. Inte att förglömma: Producentduon står för samtliga arrangemang.

Ett par av de låtar som lagts på slutet tappar lite i slagstyrka, varför deras anonyma avtryck reducerar betyget till en otvetydig 4:a med utropstecken. Albumet är värt åtskilliga skivköpare också i Sverige. I Danmark har det rönt översvallande positiva omdömen. Blev kontaktad personligen av artisten och med anledning av att skivbolaget behövde uppgift om telefonnummer blev jag uppringd. Känns på samma gång hedrande och ansvarsfullt att ens formuleringar kan få betydelse. Jag har spelat cd:n ett par gånger, lyssnat antingen i hörlurar eller via högtalare.

Produktionen är flott, arren sofistikerade och merparten låtar skinande juveler. Norbys expansiva stämma fungerar likt ett exceptionellt töjbart och uttrycksfullt instrument. Överlag slås man av hur distinkta eller raffinerade kompositioner ”snärjer” en. Genomgående hörs en uppseendeväckande brygd av cool r & b – ibland förlagd till det 90-tal då genren med bland andra Jill Scott var som mest populär – en portion electronica och emellanåt rockig touch med gitarrsolo. Gemensamt för kompotten av stilar är det moderna soundet, hundraprocentigt vokalt engagemang samt lusten att laborera med groove, beats och någon gång breaks. På plattan skrudad i svart sound mixas snyggt ett par ballader in. Gold kan vara det närmaste artisten kommit soulig schlagerpop. Money Over Music kännetecknas av ett taktfast groove med potential att bli en radiohit.

Norby och hennes rekryterade musiker behärskar till fullo tillverkandet av förföriskt sound, varav somliga låtar tenderar att sätta sig i skallen. I vissa lägen är det frestande att associera till hitleverantörerna i Cheiron Studion, fast då kanske peka på aningen mer sofistikerat handlag. Tänker också att engelska texterna vill säga viktiga ting ibland när de går bortom hjärta och smärta-rim. . Nu fastnar jag ytterst sällan i textanalys, men uppfattar att här finns uppmaningar och stöd riktade till kämpande kvinnor. Överhuvudtaget beundransvärt att kunna förfoga över ett så här kraftfullt komplement till jazzkarriären och med sådan catchig rytm i arren.

Käftsmäll mot kapitalismen i modern klassiker på buskisnivå á la Stefan & Christer – Vi betalar inte! Vi betalar inte! på Göteborgs Stadsteater

by

foton Ola Kjelbye

Av Dari Fo (översättning Anna Barsotti, Carlo Barsotti)

Regi och bearbetning: Alexander Öberg

Scenografi & kostymdesign: Richard Andersson

Maskdesign: Maria Agaton

Ljusdesign: Nicklas Jörgner

Ljuddesign: Tommy Carlsson

I rollerna: Fredrik Evers, Carina M Johansson, Victoria Olmarker, Lukas Feist och Vera Veljovic

Premiär: 16/11 på Lilla scen Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 21/12

Har funderat på varför jag inte lämnade premiären uppfylld, utan snarare likgiltig efter vad som utspelades i en sanslös stänga-dörrar-fars driven av social indignation. Kapitalismen i form av vinstdrivande affärsidkare, elbolag och hyresvärdar utmålas hos gycklaren Dario Fo till fiender, vilket förstås får konsekvenser i denna klassiker från 70-talet. Trots pk-temat kan det så enkelt att buskis, också den med ett politiskt under-ifrån perspektiv, inte är min kopp te. Har aldrig sett buskiskungarna Stefan & Krister vare sig live eller på tv, ej heller besökt Fredriksdalsteatern.

Men mot bakgrund av att en Nobelpristagare skrivit manus utifrån en verklig händelse och att en respekterad regissör bekänner sig till revolutionsromantikernas skara, finns ju en undertext till det nonsens vi beskådar under ett par timmar längst ner i Stadsteaterns snyggt renoverade utrymmen. En marxistiskt präglad aktivism som skiljer farsen från lustspel av Stefan & Krister, vars syfte enbart består i att locka fram massvis med skratt. Visst fnissar jag åt tokerierna i Alexander Öbergs uppsättning, fast hur kul blir det egentligen? Hade naivt ställt in mig att jag dessutom skulle känna något.

Underligt nog tror man sig om att ha sett pjäsen tidigare., fast jag inte såg den i begynnelsen på Angeredsteatern. Déjá vu-känslan kan bero på att jag känner igen estetiken från Tuta och kör, som spelades på stora scen på 80-talet. Uppsättningen inramas charmigt. Italienska schlagers framförs av Fredrik Evers, Lukas Feist med flera som prolog och pausunderhållning i den lilla foajén där också extra rekvisita ställts ut. I den utmärkta restaurangen en halv trappa kan teaterbesöket kombineras med passande italiensk meny. Vi blir varse att glättiga pastellfärger utgjort en vital ingrediens för kostymör Richard Andersson. En annan remarkabel omständighet är att i linje med pjäsens motivbild råder fri prissättning. Inte undra på att varje plats sålts och att finalen på spelperioden flyttats till stora scen.

Scenografin föreställer en lägenhet med enkel standard ett antal våningar upp där Giovanni (Fredrik Evers), förman på fabrik, bor med sin Antonia (Carina M Johansson). I andra akten ageras också framför ridån när rollfigurer rör sig utomhus och träffar på konfronterande polis (Vera Veljovic). I första scenen möter vi just Antonia och hennes väninna spelad av Lukas Feist vars byten från raiden i snabbköpet de haft instoppade i sina kappor. Polisen förklarar att varenda kvinna oavsett ålder skyllt sina kraftigt utputande magar på ett tillstånd av långt framskriden graviditet.

Och eftersom farsen skämtar hejdlöst med dem det handlar om, är varorna de roffat åt sig eller betalat symboliskt för mer eller mindre obrukbara. Men med extrem god vilja lagas efter läge. Att dramatikern som tilldelades Nobelpris i litteratur för att han ”gisslar makten och upprättar utsattas värdighet” inte skonar rollfigurerna utan låter oss skratta åt deras uppsyn och förehavanden ska ses som en plusfaktor. Reformisten Giovanni som i smyg studerar Marx skrifter, utvecklas i maskopi med Luigi (Victoria Olmarker) från att protestera till att kasta all privatmoral över bord. En fullkomligt kaotisk spiral av händelser och lögner tar vid, inte olik den rånar-parodi av Lars Demian härom året där Evers briljerade i huvudrollen.

Regissör Alexander Öberg var konstnärlig ledare på Backa åren före jag kom dit i egenskap av recensent. Minns dock att jag såg ambitiösa historieskrivningen Hela vägen hem på Backa och att publikarbetare besökte vår SEKO-klubb. Träffade på Öberg under åren jag var fackligt kulturombud hos Skådebanan (TILT). Tog initiativ till att ett par skådespelare ur Lilla livet 2007 besökte möte i Seko och åtta år senare recenserades hans lyckade uppsättning av Karlson på taket (bägge uppsättningarna gjorda på Stadsteatern) med Krister Henriksson. Finns kanske fler regiuppdrag jag sett med en rutinerad kraft som anlitats av flera av landets största teatrar.

Antar att idén att skruva till den gränsöverskridande galna dramatiken än mer kom från honom. Olmarker gestaltar med roande överdrifter Giovannis kompis, Lukas Feist den lätt löjeväckande Margherita samt Vera Veljovic ( i ett samarbete med Smålands Musik och Teater) ett antal pompösa manliga biroller. Tveksamt om greppet egentligen behövs, förvisso förstärks draget av gallimatias-komik.

Har inte kunnat undgå att notera att kolleger lyft budskapet och hyllat uppsättningen. I Italien existerar inte samma tillit till staten samtidigt som befolkningen vant sig vid hur maffia-organisationer styr viktiga verksamheter. En utveckling på väg att etableras också i vårt förvandlade land. Vi betalar inte! Vi betalar inte! kritiserar de monstruösa klassklyftor kapitalism ger upphov till Problemet är att fungerande storskaliga alternativ saknas.

Vilka uppror är legitima? Brödupproret 1917 var enda utvägen för mödrar för att hindra svält i sina familjer vilket resulterade i att militär och myndigheter utan pardon straffade dem för sin desperata handling, något bland andra Kent Andersson lysande skildrat. Men i svensk media har det knappt rapporterats alls från de plundringar som skedde i USA under BLM-upplopp och under festivaler i England, trots att svarta näringsidkares verksamheter slogs i spillror. Uppsättningen saknar både introduktion på hemsidan och essä i programhäfte. Istället uttalar sig regissören om varför han ville sätta upp den subversiva farsen. Med tanke på de organiserade stölder som affärsidkare runt om Göteborg drabbats av, i en omfattning som gjort att de fått dödshot och misshandlats, tvingats till drastiskt ökad säkerhet och i somliga fall stängt butiker; framstår hans förhoppning om att uppsättningen ska tända en gnista till handlingar likt manus som minst sagt magstark.

Ensemblen slevar vällustigt i sig dråpliga dramatiken. Deras tajming är osviklig. Och man fattar inte att de kan hålla alla hysteriska turer i huvudet eller att kontrollen inte tappas. En gång är det snubblande nära i en scen där Evers utmanas av Olmarker. Hon är allra roligast tätt följd av energiknippet Veljovic. Och kroppsspråk och tonfall hos rutinerade Carina M Johansson bevisar återigen att hon har obestridliga kvaliteter som komedienne. Skådespelarna behärskar vad de sysslar med. Och Öberg gillar att bre på så mycket det någonsin går, vilket medför att det bitvis blir larvigt. Humor som betonar traditionen av buskis gör det komplicerat att mer i detalj bedöma ensemblens insatser. De går i land med sin krävande uppgift, även om porträtten är för mycket schabloner för att engagera.

Recension av tv-serie: Helikopterrånet – spännande och fascinerande

by

Helikopterrånet
Betyg 4
Premiär på Netflix 22 november 2024
Regi Jonas Alexander Arnby, Daniel Espinosa och Anna Zackrisson

Helikopterrånet bygger på verkliga händelser. Wikipedia berättar om händelsen som väckte stor uppmärksamhet både nationellt och internationellt:
Helikopterrånet i Västberga var ett rån som genomfördes på morgonen den 23 september 2009 mot G4S Cash Services värdedepå i Västberga industriområde i södra Stockholm. Rånarna hade tillgripit en helikopter av modell Bell 206 Jet Ranger som de använde för att hämta bytet från värdedepån. Det var första gången som en helikopter användes vid ett rån i Sverige. Polisflygets helikoptrar på Myttinge på Värmdö lyfte inte eftersom någon hade placerat en bombattrapp på landningsplatsen. Bytets storlek blev enligt en uppgift till TT 39 miljoner kronor.

Tv-serien med åtta avsnitt är en dramatisering som delvis följer vad som är känt om händelsen men är samtidigt fiction, en dramatisering. Exempelvis har rånarna i serien andra namn än i verkligheten – och hur väl personerna stämmer med verkligheten kan nog bara de som var med verifiera. Det spelar egentligen ingen roll. För mig är denna tv-serie ett drama och inte en true crime-serie. Serien bygger på Jonas Bonniers roman Helikopterrånet (The Helicopter Heist).

Rånet var självklart uppseendeväckande spektakulärt. Något liknande hade inte utförts i Sverige tidigare. Det var ingen tvekan om att det var välplanerat och paralleller drogs med filmer som Oceans Eleven. Att helikopterrånet var väl planerat är uppenbart. I serien säger en polis att rånare skiljer sig ofta från övriga kriminella, då de är välplanerade och inte nerdekade knarkare. Polisen beskrev rånade med viss beundran. I såväl verkligheten som i tv-serien ser vi hur svenska och utländska medier fylldes av journalister som inte kunde dölja upphetsningen och fascinationen de kände på grund av det hur helikopterrånet genomfördes.

Serien ger många tankar och det finns en hel del att prata om efter att ha sett den. Vi får framför allt följa rånarna och en av rånarna i synnerhet, som beskrivs som en ung man som växte upp i ett område som klassas som utanförskaps-område. Han började tidigt med stöld och blev kriminell och dömdes till fyra års fängelse på Kumla. Han mötte en kvinna han blev djupt förälskad i. De gifte sig och fick två barn och han försökte leva ett hederligt liv utan att begå brott. Han slet på ett snabbkök och försökte bli rik genom att starta ett företag där han skulle importera räkor som inte blev slafsiga på en gång utan hade högre kvalitet. För att kunna starta företaget och importera behövde han några som hjälpte till med startkapital. Han blev blåst så rök om det. Där startade allt som blev fel för honom. Rami kunde inte berätta för någon att han blev blåst utan kontaktade istället kriminella bekanta för att delta i rån eller annat. På något sätt är detta skildrat i tv-serien som att Rami var ett offer, att han tvingades bli kriminell igen. Kanske är det så. En del har färre möjligheter att göra bra val och samtidigt har vi ändå fri vilja. Eller? Ja det finns saker att diskutera och fundera kring i tv-seriens berättelse.

En annan karaktär vi får följa är en kvinnlig polis, Leonie som har rötter från forna Jugoslavien. I seriens början får vi se hur hon avslöjar och griper en pedofil men det svenska polisväsendet var rätt slappt och lät pedofilen bli fri. Det finns en hel del kritik av svensk polis inbakat i tv-serien. Svensk polis gjorde en hel del misstag under utredningen och det visade sig också att polisen fått tips flera veckor före rånet att ett rån med helikopter var på gång.

Serien är engagerande och spännande. Avsnittet med själva rånet är helt suveränt gestaltat. Det är fascinerande hur man som tittare dras in i och rent av kan förstå rånarna och önska att de ska klara sig. Fast man vet att de är kriminella.

Rånet är numer preskriberat och den som googlar kan se att bytet var drygt 39 miljoner svenska kronor men endast 54.000 kronor av denna summan kom tillrätta. Det väcker ju nyfikenhet. Vart tog 39 miljoner svenska kronor i sedlar vägen?

Betoning av dråpligt beteende präglar sevärd uppsättning – Onkel Vanja på Folkteatern

by

foton Jerker Andersson

Av Anton Tjechov ( bearbetning Connor McPherson)

Översättning: Magnus Lindman

Regi: Anna Takanen

Scenograf och ljusdesigner: Tobias Hagström-Ståhl

Kostymdesign: Charlotta Nylund

Maskdesign: Suz Åberg

Kompositör och bearbetning: Jonas Redig

I rollerna: Jakob Eklund, Ann Lundgren, Anna Lundström, Benjamin Moliner, Lena B Nilsson, Thomas Nystedt, Jonas Sjöqvist och Ruth Vega Fernandez

Premiär 9/11 på Folkteatern i Göteborg

Spelas till och med 11/1

Klassikern från 1897 lanseras av Folkteatern med formuleringen ”En tragikomisk helafton om längtan efter att få leva”. Ska omgående påpekas att jag såg Tjechovs pjäs föreställningen efter premiär tätt inklämd på tredje raden nedanför gradängen. Har tillgodogjort mig den berömda kvartett av dramer där Onkel Vanja ingår på Stockholms och Göteborgs största scener. Minns uppsättning på Dramaten 2008 med celeber rollista. Huruvida den filosofiskt inriktade ryske melankolikern spelats tidigare på Folkteatern ska jag låta vara osagt. Är därtill osäker på om det är regissören eller irländaren ansvarig för bearbetningen som i första hand ska krediteras för att ha accentuerat dråpligheten hos särskilt manliga rollfigurerna, vilkas trygga hamn är familjens gamla barnskötare (Ann Lundgren). Att döma av informationen på hemsidan tycks irländske dramatikern ha initierat präglingen.

I likhet med annan betydande rysk litteratur med klassikerstatus lider personerna på godset där intrigen utspelas, av antingen ekonomiska problem eller obesvarad kärlek. Bollen sätts ju i rullning när professorn (Jakob Eklund) med sin unga hustru (Ruth Vega Fernandez) besöker godset efter sin pensionering, smider som återvändare egoistiskt planer. Och dessutom tar denne manipulative hypokondriker upprepade gånger läkarens (Jonas Sjöqvist) tjänster i anspråk. De som hör hemma på egendomen inklusive den alkoholiserade läkaren – något av en renässansmänniska – och den sysslolösa, uttråkade unga hustrun vars skönhet förhäxar såväl Onkel Vanja (Benjamin Moliner) som den stilige läkaren, är samtliga insvepta i nät av trassliga relationer.

Detta kliv åt sidan från vår polariserade samtid rekommenderas varmt. Originellt manus med kända förvecklingar, lyckad regi, inbjudande scenografi och samspelt duktig ensemble samverkar till god teaterkonst. Även om vi inte kan identifiera oss med rollfigurernas tillvaro kan vi relatera till bräckligheten och belägenheten, plågan och desperationen hos flera av varelserna. Man inser att Anna Takanen lustfyllt sett fram emot att få lotsa sin anmärkningsvärt disparata ensemble när hon nu återvänder till staden där hon var konstnärlig ledare under cirka tio år. Och tillvägagångssättet praktiseras i ett drama om att längta efter något annat. Texten är ytterst varsamt moderniserad, uppfattar ett par blinkningar till väckelserörelsen i klimatfrågan. Inträffar i skogsägande läkarens utläggningar om naturligt skogsbruk och tankar om hållbarhet.

Ansvariga för scenografi och kostym ska ha en eloge för hur omsorgsfullt de manifesterat sin yrkeskunskap. I första akten beskådas verandan medan publiken efter paus tittar på det stora vardagsrummet. Diskret komponerad stämningsmättad musik står Jonas Redig för, vilket delvis kan kopplas till den diffuse figuren Ilja (Thomas Nystedt) och hans fumliga knäppande på ett litet stränginstrument.

Även om det mesta i berättelsen med sina många sidoförgreningar förklaras och binds ihop, får pjäsen mig att fundera på eventuellt budskap hos Tjechov. Finns det en sensmoral dold? I det originella formaterade programmet likt en dagstidning erbjuds bredvidläsning som expanderar ens tankebanor utan att komma med lösningar. Han som skrev massvis med noveller och dessutom var läkare, blev en expert på missbelåtna gestalter vilka inte behöver oroa sig för sitt uppehälle.

Det är underhållande och tänkvärt, engagerande och mycket välspelat. Man tar med sig flera av dramats skildrade öden. Den kavata Sonya (Anna Lundström) tyngd av sin gagnlösa förälskelse, malplacerade vackra Jelenas vars vantrivsel gör henne explosiv, oansenlige Ilja (Thomas Nystedt) som inte orkar uppbåda tillräcklig gnista samt givetvis 47-årige hemmasonen vars energiska frustration medför att blir som en tickande bomb.

Onkel Vanja häver ur sig att inget nytt hänt. Allt är som vanligt fast värre lyder nyckelreplikens fortsättning från en labil cyniker med diagnos. Den bittre onkeln som måste försvara sig mot sig själv anklagas för att ställa till med bråk, drar sig inte för att argumentera med sin mamma (Lena B Nilsson). Pjäsen innehåller som bekant teaterhistoriens kanske mest ikoniska rekvisita. McPherson eller möjligen regissör Takanen låter inte ett gevär hänga på en vägg synlig för publiken.

Har stor behållning av hur nykomponerade ensemblen agerar. Jonas Sjöqvist som med undantag för några utflykter varit Folkteatern trogen i drygt tjugo år porträtterar med elegant pondus Tjechovs utifrån blick på de som bebor godset. Ett förhållande inte olikt den främmande fågeln, fala Jelena. Det var länge sedan jag tog del av polyglotten Ruth Vega Fernandez, inte bara i påkostade tv-serier och filmer utan på scen. Minns Storstadsljus och Förnuft och känsla på Göteborgs Stadsteater för ungefär femton år, inför premiären av Jane Austen-dramatiseringen fick jag för övrigt tillfälle till en miniintervju. Att Takanen låter den utbildade dansaren exponera sin talang ger uppsättningen ett mervärde. Föreställer mig att produktive filmskådespelaren Jakob Eklund (sett i flera huvudroller både i Stockholm och Göteborg) debuterar som hennes motspelare. Här ska han rosslande domdera fast rollfiguren är krum och ganska patetisk, vilket gestaltas med förväntad auktoritet.

Lena B Nilsson, Thomas Nystedt samt Ann Lundgren (ingick i Folkteaterns fasta ensemble under 30 år!) gör trovärdiga biroller genom tonfall i repliker och åtföljande kroppsspråk. Arvtagerskan Sonya får som bekant sy ihop säcken friskt porträtterad av en relativ färsking, nämligen Anna Lundström. Benjamin Moliner får ofta komplexa karaktärer på sin lott, vilka sällan väcker publikens sympati även om själva bevekelsegrunderna för drastiska handlingar kan verka motiverade. Har bevittnat Moliner i ett tiotal scenkonstverk, varav hans insats i Onkel Vanja ska rankas som en av de främsta.

Mjukjazziga tolkningar bildar snyggt sammanhängande helhet – Alone Together med Westman Boson Standard Quartet

by

Westman Boson Standard Quartet

Alone Together

4

Inspelad i Studio Epidemin av Åke Linton 6 Emil Aspegren

Mixning: Åke Linton

Bearflag Records

Releasedatum: 1/11 2024

Kan vara på sin plats att omgående avslöja att jag känner kvartettens medlemmar och den sjungande initiativtagaren, till den grad att hade musiken inte fallit mig i smaken skulle jag avstått att lägga tid på att recensera. Föreliggande utgivning är enligt uppgift ett av fyra projekt som Anders Boson driver, varav flera av dem recenserats av mig. Har ett antal gånger sett sångaren, trumpetaren och låtskrivaren fronta i diverse konstellationer senaste åren. Alldeles nyligen genomförde kvartetten han har med pianisten Simon Westman, kontrabasisten Arvid Jullander och batterist Johan Birgenius release-konserter, utan min närvaro i hemtrakten Göteborg och i Stockholm. Däremot kunde smygpremiären av materialet avnjutas i slutet på sommaren i Masthuggskyrkan. Både Westman och Birgenius leder egna grupper och den sist nämnde släppte egenkomponerad fängslande skiva som står på egna ben tidigare i höst. Var på den relasespelningen på Utopia liksom på två gig som fungerat som skivsläpp för ypperlig pianotrio ledd av Simon Westman. Och apropå att frekvent ha hört nämnda musiker toppar tveklöst Jullander en sådan lista. Bör betonas att även om jag hört rytmsektionen var för sig ett oräkneligt antal gånger, brukar de ganska sällan förekomma tillsammans.

Åtta standards framförs varav samtliga i utsökta arrangemang av Simon Westman. Med något undantag känns dessa vokalmelodier igen. I presstexten poängteras hur kvartettens förgrundsfigurer vanligtvis tillverkar egna låtar. Här möts man dock ”kring den gemensamma kärleken till standards” i en process där Anders stått för urvalet och Simon den sammanhållna strukturen. Skivans påstås vara en vindlande resa genom swing och ballader med tillägg av mer okonventionella inslag. Tempohöjning infaller i ett par alster och i den mest udda i samlingen, Anthropology av Charlie Parker, bär det iväg i boppiga saltomortaler.

Vilka örhängen ville då den reslige mannen med den lena rösten i övrigt tackla? Har gjort research för att få fram korrekt fakta. Titelspåret som lagts sist härrör från en musikal från 1932. Inledande Secret Love är en snabb dänga förknippad med Doris Day tagen från musikal anno 1953. Från samma epok kommer romantiska sången Young And Foolish hämtad ur en musikal medan Days Of Wine And Roses ( H. Mancini/ J. Mercer) får symbolisera alla populära soundtrack. Blev både en Oscar till upphovsmakarna och för Andy Williams en Grammy 1964. Vidare finns hits från mellankrigstiden. Syftar på There Is No Greater Love vars definitiva version signeras Dinah Washington decennier senare från ett magiskt livealbum jag äger, I Cover The Waterfront som tolkats elegant av Sarah Vaughan och Billie Holiday samt musikalmelodin But Not For Me av George & Ira Gershwin som Ella Fitzgerald fick en Grammy för 1960.

foton Magnus Bergström (från skivbolagets hemsida)

Snyggt spel med vispar och diskreta basgång understödjer öppningsnumret vars raska tempo överraskar. Märker omgående att Westman arrat på ett sätt som passar hans smidiga spel. Blir minst lika förtjust i dennes löpningar över klaviaturen som jag var inställd på. Vilken obestridlig auktoritet som demonstreras! Ler förnöjt åt tekniska nivån, spelglädjen och hur teman dekoreras i framimproviserade(?) mönster. Vidare konstateras att rytmsektionen trivs ypperligt med varandra, en oerhörd flexibilitet uppvisas. I den komplexa låten av Bird briljerar till att börja med Jullander, bereder på så vis väg för övriga i kvartetten. Kan inte nog understrykas att ett uppseendeväckande ystert tempo tillhandahålls, något som radikalt sticker ut från Bosons gängse estetik.

Det är hög tid att uttala sig om den personligt färgade sången, en stämma jag förvisso är väl förtrogen med. En av sju referenser på 50-åringens Wikipedia-sida har för övrigt mig som avsändare i form av länk till recension från 2021. På hans hemsida länkas också till liverecension av hans kvartett på Unity skriven 2022. Vet med mig att jag publicerade en betraktelse efter att hört hans Jazz Ensemble på FOLK.

Anders Boson bevisar på Alone Together att han rör sig med en lättidentifierad stil nästan helt utan friktion. Önskas en kraftfullt rytmiserande vokalkonst ´a la Kurt Elling ska man vända sig till andra. Eftersom soundet genomgående hålls soft för att stundom brista ut i intrikata förlopp och för att trumpet är hans instrument, passar det ibland att relatera till Chet Baker. I några passager kan det tyckas som om hans stämma behöver anstränga sig rejält för att få melodin att bära. Och denna gång töjs det knappast alls på stavelser. Skulle i några lägen vilja att han pressade sig längre, tog in ett bollplank för att rådgöra om ytterligare tagningar hade behövts. Ehuru en smula ojämnt lever således den ömsint sköra rösten högt på sitt emotionella uttryck, jämte vad som anas där under. Höjdpunkterna inträffar i den romantiska juvelen Young And Foolish som minner om just Chet Baker, svårsjungna kraftprovet av geniet Charlie Parker som redan berörts samt i tolkningen I Cover The Waterfront. Att Bosons inkännande fraser på trumpet förekommer så sparsamt förvånar, eftersom dessa features är oklanderliga. För att sammanfatta tilltalas jag av ett par vokala utmaningar och den kännetecknande spröda sången. Men för att vara uppriktig blir jag nog än mer förtjust i de uppbackande musikerna, inklusive deras intron och inspirerade stick.