Westman Boson Standard Quartet
Alone Together
4
Inspelad i Studio Epidemin av Åke Linton 6 Emil Aspegren
Mixning: Åke Linton
Bearflag Records
Releasedatum: 1/11 2024
Kan vara på sin plats att omgående avslöja att jag känner kvartettens medlemmar och den sjungande initiativtagaren, till den grad att hade musiken inte fallit mig i smaken skulle jag avstått att lägga tid på att recensera. Föreliggande utgivning är enligt uppgift ett av fyra projekt som Anders Boson driver, varav flera av dem recenserats av mig. Har ett antal gånger sett sångaren, trumpetaren och låtskrivaren fronta i diverse konstellationer senaste åren. Alldeles nyligen genomförde kvartetten han har med pianisten Simon Westman, kontrabasisten Arvid Jullander och batterist Johan Birgenius release-konserter, utan min närvaro i hemtrakten Göteborg och i Stockholm. Däremot kunde smygpremiären av materialet avnjutas i slutet på sommaren i Masthuggskyrkan. Både Westman och Birgenius leder egna grupper och den sist nämnde släppte egenkomponerad fängslande skiva som står på egna ben tidigare i höst. Var på den relasespelningen på Utopia liksom på två gig som fungerat som skivsläpp för ypperlig pianotrio ledd av Simon Westman. Och apropå att frekvent ha hört nämnda musiker toppar tveklöst Jullander en sådan lista. Bör betonas att även om jag hört rytmsektionen var för sig ett oräkneligt antal gånger, brukar de ganska sällan förekomma tillsammans.
Åtta standards framförs varav samtliga i utsökta arrangemang av Simon Westman. Med något undantag känns dessa vokalmelodier igen. I presstexten poängteras hur kvartettens förgrundsfigurer vanligtvis tillverkar egna låtar. Här möts man dock ”kring den gemensamma kärleken till standards” i en process där Anders stått för urvalet och Simon den sammanhållna strukturen. Skivans påstås vara en vindlande resa genom swing och ballader med tillägg av mer okonventionella inslag. Tempohöjning infaller i ett par alster och i den mest udda i samlingen, Anthropology av Charlie Parker, bär det iväg i boppiga saltomortaler.
Vilka örhängen ville då den reslige mannen med den lena rösten i övrigt tackla? Har gjort research för att få fram korrekt fakta. Titelspåret som lagts sist härrör från en musikal från 1932. Inledande Secret Love är en snabb dänga förknippad med Doris Day tagen från musikal anno 1953. Från samma epok kommer romantiska sången Young And Foolish hämtad ur en musikal medan Days Of Wine And Roses ( H. Mancini/ J. Mercer) får symbolisera alla populära soundtrack. Blev både en Oscar till upphovsmakarna och för Andy Williams en Grammy 1964. Vidare finns hits från mellankrigstiden. Syftar på There Is No Greater Love vars definitiva version signeras Dinah Washington decennier senare från ett magiskt livealbum jag äger, I Cover The Waterfront som tolkats elegant av Sarah Vaughan och Billie Holiday samt musikalmelodin But Not For Me av George & Ira Gershwin som Ella Fitzgerald fick en Grammy för 1960.
Snyggt spel med vispar och diskreta basgång understödjer öppningsnumret vars raska tempo överraskar. Märker omgående att Westman arrat på ett sätt som passar hans smidiga spel. Blir minst lika förtjust i dennes löpningar över klaviaturen som jag var inställd på. Vilken obestridlig auktoritet som demonstreras! Ler förnöjt åt tekniska nivån, spelglädjen och hur teman dekoreras i framimproviserade(?) mönster. Vidare konstateras att rytmsektionen trivs ypperligt med varandra, en oerhörd flexibilitet uppvisas. I den komplexa låten av Bird briljerar till att börja med Jullander, bereder på så vis väg för övriga i kvartetten. Kan inte nog understrykas att ett uppseendeväckande ystert tempo tillhandahålls, något som radikalt sticker ut från Bosons gängse estetik.
Det är hög tid att uttala sig om den personligt färgade sången, en stämma jag förvisso är väl förtrogen med. En av sju referenser på 50-åringens Wikipedia-sida har för övrigt mig som avsändare i form av länk till recension från 2021. På hans hemsida länkas också till liverecension av hans kvartett på Unity skriven 2022. Vet med mig att jag publicerade en betraktelse efter att hört hans Jazz Ensemble på FOLK.
Anders Boson bevisar på Alone Together att han rör sig med en lättidentifierad stil nästan helt utan friktion. Önskas en kraftfullt rytmiserande vokalkonst ´a la Kurt Elling ska man vända sig till andra. Eftersom soundet genomgående hålls soft för att stundom brista ut i intrikata förlopp och för att trumpet är hans instrument, passar det ibland att relatera till Chet Baker. I några passager kan det tyckas som om hans stämma behöver anstränga sig rejält för att få melodin att bära. Och denna gång töjs det knappast alls på stavelser. Skulle i några lägen vilja att han pressade sig längre, tog in ett bollplank för att rådgöra om ytterligare tagningar hade behövts. Ehuru en smula ojämnt lever således den ömsint sköra rösten högt på sitt emotionella uttryck, jämte vad som anas där under. Höjdpunkterna inträffar i den romantiska juvelen Young And Foolish som minner om just Chet Baker, svårsjungna kraftprovet av geniet Charlie Parker som redan berörts samt i tolkningen I Cover The Waterfront. Att Bosons inkännande fraser på trumpet förekommer så sparsamt förvånar, eftersom dessa features är oklanderliga. För att sammanfatta tilltalas jag av ett par vokala utmaningar och den kännetecknande spröda sången. Men för att vara uppriktig blir jag nog än mer förtjust i de uppbackande musikerna, inklusive deras intron och inspirerade stick.