Av Dari Fo (översättning Anna Barsotti, Carlo Barsotti)
Regi och bearbetning: Alexander Öberg
Scenografi & kostymdesign: Richard Andersson
Maskdesign: Maria Agaton
Ljusdesign: Nicklas Jörgner
Ljuddesign: Tommy Carlsson
I rollerna: Fredrik Evers, Carina M Johansson, Victoria Olmarker, Lukas Feist och Vera Veljovic
Premiär: 16/11 på Lilla scen Göteborgs Stadsteater
Spelas till och med 21/12
Har funderat på varför jag inte lämnade premiären uppfylld, utan snarare likgiltig efter vad som utspelades i en sanslös stänga-dörrar-fars driven av social indignation. Kapitalismen i form av vinstdrivande affärsidkare, elbolag och hyresvärdar utmålas hos gycklaren Dario Fo till fiender, vilket förstås får konsekvenser i denna klassiker från 70-talet. Trots pk-temat kan det så enkelt att buskis, också den med ett politiskt under-ifrån perspektiv, inte är min kopp te. Har aldrig sett buskiskungarna Stefan & Krister vare sig live eller på tv, ej heller besökt Fredriksdalsteatern.
Men mot bakgrund av att en Nobelpristagare skrivit manus utifrån en verklig händelse och att en respekterad regissör bekänner sig till revolutionsromantikernas skara, finns ju en undertext till det nonsens vi beskådar under ett par timmar längst ner i Stadsteaterns snyggt renoverade utrymmen. En marxistiskt präglad aktivism som skiljer farsen från lustspel av Stefan & Krister, vars syfte enbart består i att locka fram massvis med skratt. Visst fnissar jag åt tokerierna i Alexander Öbergs uppsättning, fast hur kul blir det egentligen? Hade naivt ställt in mig att jag dessutom skulle känna något.
Underligt nog tror man sig om att ha sett pjäsen tidigare., fast jag inte såg den i begynnelsen på Angeredsteatern. Déjá vu-känslan kan bero på att jag känner igen estetiken från Tuta och kör, som spelades på stora scen på 80-talet. Uppsättningen inramas charmigt. Italienska schlagers framförs av Fredrik Evers, Lukas Feist med flera som prolog och pausunderhållning i den lilla foajén där också extra rekvisita ställts ut. I den utmärkta restaurangen en halv trappa kan teaterbesöket kombineras med passande italiensk meny. Vi blir varse att glättiga pastellfärger utgjort en vital ingrediens för kostymör Richard Andersson. En annan remarkabel omständighet är att i linje med pjäsens motivbild råder fri prissättning. Inte undra på att varje plats sålts och att finalen på spelperioden flyttats till stora scen.
Scenografin föreställer en lägenhet med enkel standard ett antal våningar upp där Giovanni (Fredrik Evers), förman på fabrik, bor med sin Antonia (Carina M Johansson). I andra akten ageras också framför ridån när rollfigurer rör sig utomhus och träffar på konfronterande polis (Vera Veljovic). I första scenen möter vi just Antonia och hennes väninna spelad av Lukas Feist vars byten från raiden i snabbköpet de haft instoppade i sina kappor. Polisen förklarar att varenda kvinna oavsett ålder skyllt sina kraftigt utputande magar på ett tillstånd av långt framskriden graviditet.
Och eftersom farsen skämtar hejdlöst med dem det handlar om, är varorna de roffat åt sig eller betalat symboliskt för mer eller mindre obrukbara. Men med extrem god vilja lagas efter läge. Att dramatikern som tilldelades Nobelpris i litteratur för att han ”gisslar makten och upprättar utsattas värdighet” inte skonar rollfigurerna utan låter oss skratta åt deras uppsyn och förehavanden ska ses som en plusfaktor. Reformisten Giovanni som i smyg studerar Marx skrifter, utvecklas i maskopi med Luigi (Victoria Olmarker) från att protestera till att kasta all privatmoral över bord. En fullkomligt kaotisk spiral av händelser och lögner tar vid, inte olik den rånar-parodi av Lars Demian härom året där Evers briljerade i huvudrollen.
Regissör Alexander Öberg var konstnärlig ledare på Backa åren före jag kom dit i egenskap av recensent. Minns dock att jag såg ambitiösa historieskrivningen Hela vägen hem på Backa och att publikarbetare besökte vår SEKO-klubb. Träffade på Öberg under åren jag var fackligt kulturombud hos Skådebanan (TILT). Tog initiativ till att ett par skådespelare ur Lilla livet 2007 besökte möte i Seko och åtta år senare recenserades hans lyckade uppsättning av Karlson på taket (bägge uppsättningarna gjorda på Stadsteatern) med Krister Henriksson. Finns kanske fler regiuppdrag jag sett med en rutinerad kraft som anlitats av flera av landets största teatrar.
Antar att idén att skruva till den gränsöverskridande galna dramatiken än mer kom från honom. Olmarker gestaltar med roande överdrifter Giovannis kompis, Lukas Feist den lätt löjeväckande Margherita samt Vera Veljovic ( i ett samarbete med Smålands Musik och Teater) ett antal pompösa manliga biroller. Tveksamt om greppet egentligen behövs, förvisso förstärks draget av gallimatias-komik.
Har inte kunnat undgå att notera att kolleger lyft budskapet och hyllat uppsättningen. I Italien existerar inte samma tillit till staten samtidigt som befolkningen vant sig vid hur maffia-organisationer styr viktiga verksamheter. En utveckling på väg att etableras också i vårt förvandlade land. Vi betalar inte! Vi betalar inte! kritiserar de monstruösa klassklyftor kapitalism ger upphov till Problemet är att fungerande storskaliga alternativ saknas.
Vilka uppror är legitima? Brödupproret 1917 var enda utvägen för mödrar för att hindra svält i sina familjer vilket resulterade i att militär och myndigheter utan pardon straffade dem för sin desperata handling, något bland andra Kent Andersson lysande skildrat. Men i svensk media har det knappt rapporterats alls från de plundringar som skedde i USA under BLM-upplopp och under festivaler i England, trots att svarta näringsidkares verksamheter slogs i spillror. Uppsättningen saknar både introduktion på hemsidan och essä i programhäfte. Istället uttalar sig regissören om varför han ville sätta upp den subversiva farsen. Med tanke på de organiserade stölder som affärsidkare runt om Göteborg drabbats av, i en omfattning som gjort att de fått dödshot och misshandlats, tvingats till drastiskt ökad säkerhet och i somliga fall stängt butiker; framstår hans förhoppning om att uppsättningen ska tända en gnista till handlingar likt manus som minst sagt magstark.
Ensemblen slevar vällustigt i sig dråpliga dramatiken. Deras tajming är osviklig. Och man fattar inte att de kan hålla alla hysteriska turer i huvudet eller att kontrollen inte tappas. En gång är det snubblande nära i en scen där Evers utmanas av Olmarker. Hon är allra roligast tätt följd av energiknippet Veljovic. Och kroppsspråk och tonfall hos rutinerade Carina M Johansson bevisar återigen att hon har obestridliga kvaliteter som komedienne. Skådespelarna behärskar vad de sysslar med. Och Öberg gillar att bre på så mycket det någonsin går, vilket medför att det bitvis blir larvigt. Humor som betonar traditionen av buskis gör det komplicerat att mer i detalj bedöma ensemblens insatser. De går i land med sin krävande uppgift, även om porträtten är för mycket schabloner för att engagera.