Av Anton Tjechov ( bearbetning Connor McPherson)
Översättning: Magnus Lindman
Regi: Anna Takanen
Scenograf och ljusdesigner: Tobias Hagström-Ståhl
Kostymdesign: Charlotta Nylund
Maskdesign: Suz Åberg
Kompositör och bearbetning: Jonas Redig
I rollerna: Jakob Eklund, Ann Lundgren, Anna Lundström, Benjamin Moliner, Lena B Nilsson, Thomas Nystedt, Jonas Sjöqvist och Ruth Vega Fernandez
Premiär 9/11 på Folkteatern i Göteborg
Spelas till och med 11/1
Klassikern från 1897 lanseras av Folkteatern med formuleringen ”En tragikomisk helafton om längtan efter att få leva”. Ska omgående påpekas att jag såg Tjechovs pjäs föreställningen efter premiär tätt inklämd på tredje raden nedanför gradängen. Har tillgodogjort mig den berömda kvartett av dramer där Onkel Vanja ingår på Stockholms och Göteborgs största scener. Minns uppsättning på Dramaten 2008 med celeber rollista. Huruvida den filosofiskt inriktade ryske melankolikern spelats tidigare på Folkteatern ska jag låta vara osagt. Är därtill osäker på om det är regissören eller irländaren ansvarig för bearbetningen som i första hand ska krediteras för att ha accentuerat dråpligheten hos särskilt manliga rollfigurerna, vilkas trygga hamn är familjens gamla barnskötare (Ann Lundgren). Att döma av informationen på hemsidan tycks irländske dramatikern ha initierat präglingen.
I likhet med annan betydande rysk litteratur med klassikerstatus lider personerna på godset där intrigen utspelas, av antingen ekonomiska problem eller obesvarad kärlek. Bollen sätts ju i rullning när professorn (Jakob Eklund) med sin unga hustru (Ruth Vega Fernandez) besöker godset efter sin pensionering, smider som återvändare egoistiskt planer. Och dessutom tar denne manipulative hypokondriker upprepade gånger läkarens (Jonas Sjöqvist) tjänster i anspråk. De som hör hemma på egendomen inklusive den alkoholiserade läkaren – något av en renässansmänniska – och den sysslolösa, uttråkade unga hustrun vars skönhet förhäxar såväl Onkel Vanja (Benjamin Moliner) som den stilige läkaren, är samtliga insvepta i nät av trassliga relationer.
Detta kliv åt sidan från vår polariserade samtid rekommenderas varmt. Originellt manus med kända förvecklingar, lyckad regi, inbjudande scenografi och samspelt duktig ensemble samverkar till god teaterkonst. Även om vi inte kan identifiera oss med rollfigurernas tillvaro kan vi relatera till bräckligheten och belägenheten, plågan och desperationen hos flera av varelserna. Man inser att Anna Takanen lustfyllt sett fram emot att få lotsa sin anmärkningsvärt disparata ensemble när hon nu återvänder till staden där hon var konstnärlig ledare under cirka tio år. Och tillvägagångssättet praktiseras i ett drama om att längta efter något annat. Texten är ytterst varsamt moderniserad, uppfattar ett par blinkningar till väckelserörelsen i klimatfrågan. Inträffar i skogsägande läkarens utläggningar om naturligt skogsbruk och tankar om hållbarhet.
Ansvariga för scenografi och kostym ska ha en eloge för hur omsorgsfullt de manifesterat sin yrkeskunskap. I första akten beskådas verandan medan publiken efter paus tittar på det stora vardagsrummet. Diskret komponerad stämningsmättad musik står Jonas Redig för, vilket delvis kan kopplas till den diffuse figuren Ilja (Thomas Nystedt) och hans fumliga knäppande på ett litet stränginstrument.
Även om det mesta i berättelsen med sina många sidoförgreningar förklaras och binds ihop, får pjäsen mig att fundera på eventuellt budskap hos Tjechov. Finns det en sensmoral dold? I det originella formaterade programmet likt en dagstidning erbjuds bredvidläsning som expanderar ens tankebanor utan att komma med lösningar. Han som skrev massvis med noveller och dessutom var läkare, blev en expert på missbelåtna gestalter vilka inte behöver oroa sig för sitt uppehälle.
Det är underhållande och tänkvärt, engagerande och mycket välspelat. Man tar med sig flera av dramats skildrade öden. Den kavata Sonya (Anna Lundström) tyngd av sin gagnlösa förälskelse, malplacerade vackra Jelenas vars vantrivsel gör henne explosiv, oansenlige Ilja (Thomas Nystedt) som inte orkar uppbåda tillräcklig gnista samt givetvis 47-årige hemmasonen vars energiska frustration medför att blir som en tickande bomb.
Onkel Vanja häver ur sig att inget nytt hänt. Allt är som vanligt fast värre lyder nyckelreplikens fortsättning från en labil cyniker med diagnos. Den bittre onkeln som måste försvara sig mot sig själv anklagas för att ställa till med bråk, drar sig inte för att argumentera med sin mamma (Lena B Nilsson). Pjäsen innehåller som bekant teaterhistoriens kanske mest ikoniska rekvisita. McPherson eller möjligen regissör Takanen låter inte ett gevär hänga på en vägg synlig för publiken.
Har stor behållning av hur nykomponerade ensemblen agerar. Jonas Sjöqvist som med undantag för några utflykter varit Folkteatern trogen i drygt tjugo år porträtterar med elegant pondus Tjechovs utifrån blick på de som bebor godset. Ett förhållande inte olikt den främmande fågeln, fala Jelena. Det var länge sedan jag tog del av polyglotten Ruth Vega Fernandez, inte bara i påkostade tv-serier och filmer utan på scen. Minns Storstadsljus och Förnuft och känsla på Göteborgs Stadsteater för ungefär femton år, inför premiären av Jane Austen-dramatiseringen fick jag för övrigt tillfälle till en miniintervju. Att Takanen låter den utbildade dansaren exponera sin talang ger uppsättningen ett mervärde. Föreställer mig att produktive filmskådespelaren Jakob Eklund (sett i flera huvudroller både i Stockholm och Göteborg) debuterar som hennes motspelare. Här ska han rosslande domdera fast rollfiguren är krum och ganska patetisk, vilket gestaltas med förväntad auktoritet.
Lena B Nilsson, Thomas Nystedt samt Ann Lundgren (ingick i Folkteaterns fasta ensemble under 30 år!) gör trovärdiga biroller genom tonfall i repliker och åtföljande kroppsspråk. Arvtagerskan Sonya får som bekant sy ihop säcken friskt porträtterad av en relativ färsking, nämligen Anna Lundström. Benjamin Moliner får ofta komplexa karaktärer på sin lott, vilka sällan väcker publikens sympati även om själva bevekelsegrunderna för drastiska handlingar kan verka motiverade. Har bevittnat Moliner i ett tiotal scenkonstverk, varav hans insats i Onkel Vanja ska rankas som en av de främsta.