• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Kevlarsjäl – känns i hela kroppen och skakar om en

8 augusti, 2025 by Linou Gertz

Kevlarsjäl
Betyg 4
Visas under Way Out West 2025, ordinarie biopremiär 22 augusti 2025
Regi Maria Eriksson-Hecht

Baserad på den smått kultförklarade Hagnesta Hill-låten Kevlarsjäl av Kent, en favorit både på album och live, där en poetisk omskrivning beskriver hur livets hårda kanter längs vägen ibland får oss att behöva gardera våra sköra själar med tålig kevlarväst för att klara av livets utmaningar. Skriven i samarbete med pojkvännen Pelle Rådström som tidigare gjort Skolstartssorg tillsammans – en kortfilm som även den handlar om unga bröder som tvingas agera vuxna och ta hand om varandra och bli varandras förälder. När vi nu landar i Eskilstuna-förorten åker bröderna Alex och Robin moped och den senare har sårat huvud och tappar nästan medvetandet. De får tag på en ambulans och tar honom till sjukhus. Där träffar de fentanyl-testaren Ines som Robin fattar tycke för i ett väldigt kort möte. De tre kommer senare bygga relationer till varandra, men inte på ett sätt som någon av dem, eller publiken, riktigt kan ana. Det är smart skrivet och testar gränserna för hur ungdomlig kärlek kan starta – och urarta – på film. Men det är ändå inte den relationen som testar bröderna mest, utan det är fadern Bo (spelad av veteranen inom svensk film Torkel Petersson) som är alkoholiserad och misslyckad hemmasittare som i blandning av berusning och bitterhet hur hans liv urartat och inte alls blivit som han hoppats skadar och slår sina barn. När han är nykter minns han ingenting utan är väldigt empatisk och omhändertagande. Det är någonting vackert i att karaktärerna bär på smärta, inte är perfekta på något sätt, men aldrig porträtteras som antingen genomgoda eller helt devil on Earth. Men att han säljer av familjeägodelar för att finansiera sin alkoholism gör att mycket talar emot honom – vilket senare vägs upp av redeemande stunder av ömhet, uppgivenhet och försök till att gå vidare och i någon slags nostalgisk rit av att minnas tillbaka sin tid i det militära då han hade ordning på sitt liv och sig själv. Men innan dess måste Alex mycket noggrant navigera sin kommunikation med pappan och väga varje ord på ett högst diplomatiskt vis – men Robin som redan råkat ut för faderns ilska piskar på och provocerar istället. Ändå är det Alex som får ta på sig både mamma- och pappa-rollen och ständigt se till att Robin har det bra och klarar sig. Vilket visar sig vara uttröttande då han är väldigt impulsiv och ofta handlar långt innan han tänker efter. Han har helt enkelt en skjut först fråga sen-orienterad livssyn, vilket ställer till det för dem båda och Alex får städa upp. Oftast.

Ines, spelad av Adja Sise i sin första stora roll (även om hon har en credit i SVT-serien Eagles också), blev övergiven som barn på ett tåg – en besvikelse hon tar ut både på sig själv och sina adoptivföräldrar som hon lever helvete för. Hon är brokig och impulsiv, men tar ändå fördel av de ekonomiska och materiella förutsättningarna de medför för att göra livet spännande och uthärdligt. Hon stjäl för att finansiera resor och bryr sig inte nämnvärt av materiell förstörelse trots personlig koppling och affektivt värde. Helt enkelt en ungdom som vet priset på det mesta men inte riktigt värdet av någonting. Men när Alex har det svårt och hon lyfter ur honom sin situation med en resa blir det ändå någonting vackert och någonting som bygger band dem emellan – ända tills Robin är i knipa och behöver ”räddas” igen – eller bara Alex får känslan av att det är så. Då kommer han till undsättning, oavsett var i världen han befinner sig. Det kan tyckas impulsivt och irrationellt men som uppväxt under knapra förhållanden och ständigt behöva babysitta sin broder istället för att bara växa upp jämte hen under två närvarande föräldrar så blir det deras normala och vad som styr dem såväl intellektuellt som impulsivt. Och som uppväxt i fosterfamilj själv där jag sett många unga i liknande situationer så har jag väldigt god förståelse för dem ändå.

Som om det inte vore kaos-aktigt nog har vi även en annan aktör mitt bland allt detta; Dennis, spelad av den som av de unga kanske har mest erfarenhet i bagaget i såväl serierna Ruset och Vinterviken som Taelgia, Jonay Pineda Skallak, en väldigt hård och våldsam person som inte tycks ha några andra intressen än att slåss och bedriva dogfights där han har sin hund och andras som eggas mot varandra in i det sista. Robin är inte lika hårdhänt utan vill leka och ta hand om hunden som Dennis mest ser som ett verktyg att leva ut sina våldsamma fantasier med. Det är tufft i hans ögon att skada och döda. Ända tills de försöker gå på fest men blir nekade inträde och istället ställer till med förödande skadegörelse. Vi får se dem gå ned genom spiraltrappor ned ut ur huset men det ser ut som en metafor för en spiral ned i Dantes helvetesringar. Vackert och oroväckande alltså. Han försöker rationalisera sina händelser och vad han tvingat Robin att göra. Robin går sönder. Då får även Dennis ett moment av känslighet när han tar hand om sin kompis utan att döma. Återigen är det där paret skiner som manusförfattare; i det allmänmänskliga och personligt sköra, där ingenting är enkelt eller endimensionellt. Eller som Jocke Berg sjunger i titellåten ”I socialstyrelsens folder är allting svart, eller vitt” vilket tycks ha inspirerat det raka motsatta i såväl manusförfattande som regisserandet. Resultatet är inte bara en av årets bästa svenska filmer (antagligen DEN bästa!) utan även den bästa svenska regidebuten sedan ”Fucking Åmål” av Lukas Modysson. Att båda är coming-of-age I svensk småstad är kanske ingen tillfällighet. De båda erbjuder skratt och känslighet, men jag tror faktiskt Kevlarsjäl för mig närmare till tänkandet och tårarna, som när Alex av skam och skuld för någonting han egentligen inte gjort inte vill gå in i kyrkan under begravning, utan inväntar att alla andra lämnar innan han vill gå in och lämna sin blomma till sin avlidna vän. Det känns i hela kroppen och skakar om en, som många andra scener också gör. Det är så vackert och hjärtskärande att det värker i hela kroppen, långt under min kevlarsjäl jag också byggt upp under livets alla motgångar och utmaningar. Därför blir jag så glad när filmen avrundas med titellåten så jag i smyg kan torka tårarna och förbereda mig att återgå till regntunga verkligheten utan att någon annan behövas ta notis.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Kevlarsjäl, TriArt

Filmrecension: Freakier Friday – en charmig bagatell

8 augusti, 2025 by Elis Holmström

Freakier Friday
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 augusti 2025
Regi Nisha Ganatra

Att se uppföljaren till den numera tjugotvå år gamla Freaky Friday är en enda lång påminnelse om att vissa saker aldrig förändras, detta på gott och ont. Frågan om det ens var nödvändigt att erbjuda en del två till en film – som bäst kan beskrivs som en charmig bagatell, kan ställas både en eller två gånger. Med tanke på att Freaky Friday filmatiserades redan 1976 – då med Jodie Foster i rollen som den upproriska dottern, har idén med ett kroppsbyte mellan två vitt skilda personer utforskats i otaliga berättelser.

Att se tillbaka, gräva fram saker ur det förflutna har varit en återkommande filmtrend i årtionden. De senaste åren har dock uppföljare eller rena nyversioner kunnat delats upp i två läger, framförallt de som Disney stått bakom. Antingen i det katastrofala och monstruösa, där inspiration och omtanke är obefintlig – se Marc Webbs Snövit från i år. Alternativ två är dock något mer imponerande och uppmuntrande, detta exemplifieras bäst genom monstersuccén Lilo Och Stitch, där regissören Dean Fleischer Camp tycktes ha studerat men också förälskat sig i originalfilmen till den graden att han hade modet och förståndet att förändra ett par nyckelelement och därmed skapa en film som överträffade sitt original.

Freakier Friday ligger – tack och lov, närmare Lilo Och Stitch vad gäller existensberättigande än Snövit, även om den inte når samma sprudlande toppar som Fleischer Camps kioskvältare. Nisha Ganatra som tar över regissörsstolen från Mark Waters visar sig vara rätt person för jobbet då det är uppenbart att det finns entusiasm och glädje för källmaterialet. Originalets glada och pillemariska attityd finner vi även här och mer eller mindre allt som var minnesvärt av sekvenser och karaktärer från 2003 återkommer.

Dock går det inte att undkomma det faktum att hela Freakier Friday också ger en seriös påminnelse kring problemet med favoriter i repris. För precis som med en akt som The Rolling Stones är det uppenbart att de bästa redan är långt bak i historien. Allt som presenteras här är snarare en trevlig påminnelse och inte en uppenbarelse om vad vi varit utan under två årtionden. Förväxlingskomiken är fortfarande lika kaotiskt härlig och hysterisk som då, även om den nu är aningen för rörig för sitt eget bästa, detta då två ytterligare karaktärer adderats. Detta är – för att fortsätta associationerna med gamla musikakter, som de gånger då nytt material ska presenteras för sakens skull och majoriteten av publiken bestämmer sig för att uppsöka toaletten. Andra ’’nya’’ tillägg är inte heller något som kommer att skriva in sig i filmhistorien. De karaktärsförändringar som skett är lika traditionella som de är klyschiga, där den tidigare rebelliska dottern Anna i vuxen ålder blivit alltmer lik sin mor vad gäller ett mer strikt och återhållsamt beteende. I mångt och mycket är det hela en kärleksfull men ofta – feg, upprepning.

Detta innebär dock att Jamie Lee Curtis – precis som då, är fullkomligt lyssnade. Ännu en gång är Curtis energi, hysteriska mimik och outtömliga karisma omöjlig att inte applådera. För det är i Curtis som repetitionen och förutsägbarheten tappar sina negativa attribut, just då är det precis lika komiskt lysande som för mer än två årtionden sedan. Men där Curtis inte har tappat ett enda steg är motspelaren Lindsay Lohan – om möjligt, än sämre än sist med ett skådespel lika stelt och pinsamt som hennes grundlöst pinsamma privata eskapader. Nytillskotten Sophia Hammons och Julia Butters är dock båda ytterst kompetenta och erbjuder båda ett skådespel som – i kontrast till Lohans, kan beskrivas som talangfullt.

Freakier Friday är farligt nära att vara menlöst nostalgisk men det oerhörda tidsrummet gör att repetitionen blir mer acceptabel. Originalets charmerande och varma kärna är svår att värja sig ifrån även om den inte har samma vitalitet som då. Och då Jamie Lee Curtis lever loss och bjuder på en snillrik fysisk komik som får desperata stå upp-komiker att framstå som totala fån, går det att ursäkta bristen på fantasi och någon egentlig kreativitet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Betyg 3, Disney, Filmkritik, Filmrecension, Freakier Friday

Filmrecension: Bring Her Back – en av de bästa skräckfilmerna på länge

7 augusti, 2025 by Elis Holmström

Foto Klara Granberg

Bring Her Back
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 augusti 2025
Regi Danny Philippou, Michael Philippou

Filmstudion A24 har äntligen fått den spirituella uppföljare till Ari Asters Hereditary som de drömt om i sju år. Efter att ha gjort succé med Talk To Me har bröderna Philippou tagit nästa steg vad gäller konsten att dramatisera men också att chockera. Den mer återhållsamma – pretentiöst uttryckt, konstnärliga, skräckfilmen är – om möjligt, än svårare att framställa än den som grundar sig att emulera ett rent slakthus. För där bestialiska mord och ren massaker idag mest används för tvångsmässig chockeffekt är det minst lika menlöst då filmskapare försöker nyttja mediet till maximal ’’artistisk effekt’’, där spänningen och obehaget helt åsidosätts för märkliga och navelskådande utsvävningar, något Aster var skyldig till i den urusla Beau Is Afraid.

Med Bring Her Back faller alla pusselbitarna på plats för att skapa en skräckfilm som innehåller allt för att vara klassisk, medryckande och intressant. Nyckeln till framgången ligger i ensemblen samt personregin. Sally Hawkins medverkan skänker allt en säregen udd och pondus, Hawkins är en av få aktörer som väljer att helt åsidosätta sitt ego och som genom sin artistiska ödmjukhet – där hon är villig att ge utrymme till sina medagerande, skapar en miljö där hon leder men samtidigt lyfter andra medverkande. Hawkins har sannerligen ingen lätt uppgift, hennes karaktär har flera sekvenser som – i fel händer, skulle kunna uppfattas som överdrivna men som här ageras med oerhörd förståelse och precision. För Bring Her Back är i grund och botten inte en film som utgår från det makabra utan trauma, saknad och psykisk ohälsa. Detta är dramatiska inslag som går hand i hand med chockerande och motbjudande stunder av brutalitet.

Genom filmens andra två nyckelspelare, debutanten Sora Wong och den unga Billy Barratt skapar bröderna Philippou karaktär som faktiskt har substans och vars relation ger momenten av terror ett genuint allvar då det finns ett engagemang för personerna på duken. Utöver det är Bring Her Back också oerhört stilfull, med ett elegant foto som leker med filter och där vädret och ljussättningen används till fantastiskt elegant effekt, miljöer som först verkar vara inbjudande blir snart värre än de värsta av mardrömmar då natten infaller eller då fönstren täcks av regnvatten.

De goda visuella attributen spelar också en stor roll i hur tryckande och stämningsfull hela filmen är. För där andra hungrar efter att chockera omedelbart väljer bröderna Philippou att långsamt bygga upp till de moment då publiken är menad att tappa andan och förlora medvetandet. Att filmen också undviker alla former av menlösa ’’hoppa till effekter’’ är en triumf i sig, obehaget hittas istället i den oerhörda laddningen. Men då det väl blir dags att nå chockklimax är det ingen brist på blod och scener som äcklar, skrämmer och gör blodet till is, men eftersom det implementeras i ett narrativt syfte ter det sig aldrig provocerande eller motbjudande exhibitionistiskt. Skräcken är minst lika stark i det manipulativa spel som bedrivs genom filmen, hur trauma och känslomässiga brister exploateras och utnyttjas. Och det är här den ypperliga personregin och skådespelet adderar bortom rena superlativ, sättet Sally Hawkins balanserar mellan isande kyla men också medkänsla är superbt, och här kan en enda välplacerad kommentar vara mer hårresande än allt blod i världen.

Det enda faktiska felet är en tredje akt som saknar komplexitet och det fina subtila handlag från filmens två andra delar. Finalen känns istället aningen för enkel och det patos som skall levereras känns istället aningen banalt. Men förutom detta snedsteg är Bring Her Back en av de bästa och mest välarbetade skräckfilmerna på länge.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bring Her Back, Filmkritik, Filmrecension, Skräckfilm

Filmrecension: Tuffa Gänget 2 – underhållande

7 augusti, 2025 by Elis Holmström

Foto Klara Granberg

Tuffa Gänget 2
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 augusti 2025
Regi Pierre Perifel, JP Sans

Efter att ha varit vilsna och bortkomna i årtionden är det förvånande att animationsstudion Dreamworks äntligen tycks ha hittat ett ankare, detta i en filmserie vars första film inte var värd mer än en axelryckning. För det första äventyret med detta tuffa gäng var allt annat än minnesvärt, det var en klyschig och ointressant film gjord efter de mest utstuderade och döda mallar.

Det var svårt att överhuvudtaget se varför det behövdes en del två, men precis som de bästa av uppföljare framhävs styrkorna och förtydligar styrkan i det initiala konceptet. I och med att utgångspunkten – ett gäng brottslingar som gör riskabla kupper, redan är introducerad, inklusive de olika figurerna, kan nu regissörerna Pierre Perifer – som återvänder, samt den nytillkomna JP Sand bre ut sig och inte bekymra sig om saker som karaktärsbakgrund och individuell motivation.

Tanken är istället att trycka gasen i botten – bokstavligt talat, från första början. Där de första filmen kändes onödigt flåsig och hetsig lyckas del två tygla vansinnet och kanalisera det till positiv effekt. Tuffa Gänget 2 är oupphörlig i sitt tempo och kör på i en rasande fart som är både underhållande och uppiggande. Det är också uppenbart hur röstskådespelarna – med Sam Rockwell i spetsen, tillsammans med regissörsduon har hittat en sättning där de är mer bekväma och lekfulla. Här finns en mer spontan och genuin glädje över medverkan detta är mest märkbart hos Marc Maron och dennes slemmiga orm som bjuder på komiskt guld.

Och som brukligt är själva kuppen filmens stora höjdpunkt, då förvandlas allting till en galen energidrycks-stint Jönssonligan där upptågen och påhittigheten når omåttligt underhållande nivåer.

Tyvärr är Tuffa Gänget 2 – trots fler förbättringar, inte riktigt redo att kunna utnämnas som en koloss värdig att slåss med de största drakarna från Pixar eller Illumination. Flera segment trampar vatten och känns som ren utfyllnad, detta sker främst i filmens mitt som känns rent stillastående. Detta kraschar dock in i en vanvettigt snabb final som är både stilfull och underhållande men som inte riktigt har kraft att kompensera för den sega mittsektionen.

Även om det inte är en fulländad uppföljare tydliggör Tuffa Gänget 2 att serien har potens och tillskillnad mot den första filmen ser jag genuint fram emot en uppföljare, för om samma positiva utveckling fortskrider lär vi kunna vänta oss något strålande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Barnfilm, Familjefilm, Filmkritik, Filmrecension, Tuffa gänget 2

Ystad Sweden Jazzfestival 2025 II – Tillförsel av andra genrer och strömningar

6 augusti, 2025 by Mats Hallberg

Projektet MARE NOSTRUM uppstod för tjugo år sedan och sedan dess har den europeiskt rotade världsmusiktrion gett ut fyra album på ACT. Hänrycktes av dem när det senast begav sig på YSJF, fast inte lyssnat på skivorna. Mare Nostrum består av Jan Lundgren (genomför varje YSJF två konserter) vid flygeln, Richard Galliano på dragspel och munspel från Frankrike samt Paolo Fresu bördig från Sardinien på trumpet och flygelhorn. Traditionell folkmusik och tonsättare som Monteverdi finns på en repertoar som till övervägande del utgörs av eget material signerad någon av medlemmarna, vars kompositioner de själva introducerar på engelska, franska knepigt nog och lite Blekinge-dialekt.

Fresu förekommer på över trehundra skivor och har grundat jazzfestival i hemlandet medan Galliano samarbetat med några av Frankrikes mest profilerade vokalister. I en fascinerande ymnig katalog rör han sig från Gershwin och filmmusik till kammarjazz och klassiskt. Sett honom i oförglömlig konstellation sammansatt av Bo Stief för kanske tjugofem år sedan på Köpenhamns Jazzfestival. Lundgren behöver näppeligen någon presentation. (Bill man veta mer om Mare Nostrum rekommenderas intervju i senaste numret av Orkesterjournalen.)

foto Harri Paavolainen

Som väntat avnjuts musicerandet från första till sista tonen. Att det låter så betagande måste givetvis tillskrivas det faktum att man behärskar sina instrument till fulländning, en viktig förutsättning. Genom var och ens sound/ temperament och avsevärda kunskap uppstår begärlig kemi, förstärkt av föredömlig pausering. Ska påpekas att flera av kompositionerna varav ett knippe i drömskt moll, framförs på duo. De framstående låtskrivarna har liknande livsfilosofi. De använder noter, lyssnar på varandra och stämmer av. Ett par gånger överraskas publiken av energipåslag och intrikata vändningar och i en sekvens parafraseras Beatles-klassiker som en blixt från klar himmel. Efter ultrasoft obeskrivligt vacker signaturmelodi (inleder varje konsert) får vi Life (P. Fresu) med upphovsmannen i feature på flygelhorn och fint invirade stämmor. Magin flödar i den franska titel Galliano döpt, samma smäktande komposition som är öppningsspår på aktuella albumet. Här finns spröda nyanser, kolossal omsorg om detaljer och svindlande skönhet.

foto Conrad Paavolainen

Med Hidden Truth befäster Jan Lundgren sin oerhörda talang för att komponera otroligt vackra, meningsfulla melodier. Snacka om skönhetsupplevelse! Därpå följer ett av omnämnda omslag, en lätt dramatisk mönsterbrytare som till och med är småsvängig. Det blir bland annat härlig italiensk folkmelodi om emancipation, sprittande folkvisan Daniels farfars låt på piano och flygelhorn och en melodi av Galliano tillägnad (tror jag) emotsedd tillökning i pianistens familj. I ett outro förundras man över fenomenal andningsteknik hos Fresu, vilket roar häpna åhörare. Man tillåter sig att drastiskt skoja till det i episoder utan att sabotera stämningen för att ge oss udda inslag även om tuggmotstånd inte är deras grej.

foto Harri Paavolainen

I flera skeden formeras klanger till mästerligt avskalade stycken. Melodikern som förblir sittande vid flygeln understryker hantverksförmågan i komposition dedikerad till hans två lekfulla hundar. Stegrande ackordföljder blandas med sprött välbehag. Efter att man spelat dragspelarens visuella finstämda melodi Giselle överrumplas en fullsatt teater av kopiöst svängiga takter. Naturligtvis utbryter stående ovantioner vilka resulterar i två extranummer. Dels romantisk ballad med stänk av Oscar Peterson, dels populär kärlekssång av Monteverdi som framkallar gåshud. En marig etikettering om, kammarjazz eller världsmusik? Däremot råder inga tvivel om att Mare Nostrum live inte sällan håller världsklass.

foto Markus Fägersten

Multiinstrumentalisten Magnus Lindgren kan beskådas som ledare i olikartade formationer med skilda numerärer här hemma och i Tyskland, befunnit sig i dylika kreativa sammanhang under hela 2000-talet. Har några av dennes cd och tappat räkningen på hur många gånger jag hört honom live eller recenserat hans projekt. På Ystad Winter Pianofestival recenserade jag hans samarbete med amerikanske pianisten John Beasley med vilken han erhöll en Grammy. Kul att få träffa honom efteråt i festivaltältet. Hans senaste initiativ handlar om att jazza till klassiska tongångar och tvärtom låta en renommerad kammarorkester färga funkiga såväl som angenäma jazzkompositioner.

I MAGNUS LINDGREN möter MUSICA VITAE inför en jublande salong exemplifieras bedårande hur denna hybrid fungerar. Som vanligt trakterar producenten, dirigenten, arrangören och kompositören tenorsax, flöjt och klarinett. Enligt presstext hos YSJF ses han som Sveriges svar på Quincy Jones, vilket är en rimlig jämförelse. På scen är stråkorkestern, vars utgångspunkt är konstmusik från barock och framåt, fjorton personer vilka trakterar violin, viola, cello plus kontrabas. Härom året hördes orkestern som turnerat globalt på YSJF med Isabella Lundgren och Carl Bagge

foto Markus Fägersten

Repetitionerna måste ha utfallit till belåtenhet eftersom det sannerligen inte märks att de bara haft ett gig tidigare, nämligen på orkesterns hemmaplan i Växjö. Anmärkningsvärt groovy öppning lockar in oss i en förtrollad, hoppingivande värld genom tvärflöjt och basspel av Joel Larsson, vars nyckelroll omgående ska understrykas. Maestro Magnus fortsätter på klarinett till smeksam stöttning av Musica Vitae. Efter smart spännvidd från Message From Kaknäs (original) till Misty bjuds på Kind Of Sonata (original arrad för orkestern) influerad av Poulenc. Noterar romantiskt utformade linjer med fängslande celloparti i en spektakulär sak där tenorsaxen banar väg. Verkshöjden bibehålls i flertalet kompositioner av vilka några känns igen. I titelspåret på Stockholm Underground låter det underbart suggestivt med jazzflöjt i fokus i ny omgivning. Om möjligt än mer upphetsade blir vi av hans tidiga hit Buho. Vilket hypnotiskt sväng!

foto Markus Fägersten

Lindgren presenterar orkestern medlemmar, uppmärksammar särskilt deras kvinnliga konsertmästare/ stämledare. Alla titlar måste ju inte listas. Låt mig ändå tala om att man gjorde Theme For Laura av Henrik Jansson, Coltrane-ballad som framförs med otrolig auktoritet och Air On a G String (för evigt förknippad med Beppes Godnattstund i teverutan) sparas till ett sagolikt ljuvligt extranummer vars sista toner klingar ut i ren magi. Till uppräknade arr ska läggas två supersuccéer: Otroligt innovativa urladdningen baserad på Fyra årstiderna jämte Procol Harums utan konkurrens största hit. I sist nämnda pampigt anlagda svävande melodi excellerar Lindgren i loopade fraser på flöjt i långt intro som fångar ens intresse.. MV bistår med sin briljans. Gensvaret är genomgående hjärtligt på YSJF, förbluffas ändå över nästan öronbedövande bifallet följt av stående ovationer och därpå högtidsstunden med fridfulla soundet från giganten Bach.

foto Markus Fägersten

NICOLE JOHÄNNTGEN heter en av festivalens flitigaste internationella gäster, tillika en av de charmigaste. Två av hennes SOFIA-upplagor (specialskriven musik för kvinnliga ensembler från olika länder) tillhör de akter på YSJF jag bevarat i minnet med oförställd glädje. När eminenta saxofonisten och kompositören med rötter i Zürich återvänder för sjätte gången sker det med den kubanskt influerade sviten ROBIN, som framförs på Saltsjöbad av en mixad kvintett från Schweiz. Tyder på musikaliskt mod och förmåga att ge sig in i och tolka en tradition man inte är uppväxt med.

foto Markus Fägersten

Titeln på de böljande rytmerna och svepande harmonierna med sina dynamiskt infallsrika improvisationer, kom saxofonisten på under en vistelse i New York, vid åsynen av vandringstrastar i Central Park. Medmusikerna var nya ansikten för mig, sannolikt också för nästan alla andra. På scen finns initiativtagen i sällskap med i Schweiz etablerade namn: Manom Mullener vid flygeln, Sonja Bossart på elbas och på percussion präglas deras vibe av David Stauffacher jämte Roberto Hacaturyan. Några av dem har besökt Kuba.

foto Markus Fägersten

Hör många ingredienser jag uppskattar och inte minst uppdelningen i unisont spel och features. Kompositören mixar snyggt det svängiga med reflekterande inslag. En viktig faktor vid utvärderingen är att jag tappar i uppmärksamhet andra halvan, känslan förstärks av att Johänntgen ber att få utöka speltiden med cirka tjugo minuter. Max 75 minuter hade absolut varit en längd att föredra och obligatoriska solistutrymmet till duktiga slagverkarna, skulle ha planerats in i ett tidigare skede av konserten.

foto Markus Fägersten

Musikern i centrum som står för upplysande och sympatiskt mellansnack, börjar inbjudande på sopransax till tassande bakgrund. Glädjen i att spela tillsammans exponeras omgående, understryks av salsa-moves från Johänntgen. En förtrollande slinga sätter stämningen i öppningslåtens b-del. Saxofonisten förklarar idén bakom sitt skrivande och hur högt autenticitet värdesätts efter att jag lagt märke till diverse influenser. Syftar på att element från österländskt, arabisk och förmodligen indisk inkluderats i hyllningen till varmblodiga rytmer. Fäster mig vid strålande stegringar – sänkningar av energinivå förstärkta med bravur genom inpass från basisten. Bossart. En låt om att ge sig hän har naturligt nog fått titeln You Gotta Dance Withe Me. Ska sägas att flera bidragit i låtskrivarprocessen. En återhållsamt gungande juvel innehållande minnesvärt solo på piano är signerad just Mullener medan titellåten komponerats av Bossart. Andra titlar som sticker ut är Cajun Wind och Twelve Houses.

Förvisso pågår konserten för länge vilket innebär att jag på sluttampen tappar en del fokus. Kände mig således nöjd efter 60-70 minuter. Observerar ändå åtskilliga berömmande formuleringar bland anteckningarna. De tar upp dansant cirklande melodi, utsökta dialoger, vackra klanger, expansiva hållningen, shaman-aktiga draget när huvudpersonen sjunger mässande, bubblande livsbejakande flöde, duellen emellan tenorsaxen och männen på percussion, temperamentsfullt sväng med antingen uppsluppen eller suggestiv inriktning och därtill vilket intressant konstnärskap prisade innovatören Nicole Johänntgen odlar.

foto Qlaez Wennberg

LA GAYLIA FRAZIER Soul feat JONAS KULLHAMMAR invigde paketet med utomhuskonserter på sluttande gräsmattan vid baksidan av Charlottenlund naturskönt beläget en mil utanför Ystad. Har tidigare sett energiska vokalisten Frazier med Jan Lundgren trio och med högklassigt jazz-funk gäng på Kulturkalaset i Göteborg, men undvikit att uppleva henne i det sammanhang som gjorde amerikanska stjärnan folkkär hos oss, nämligen Rhapsody In Rock. I denna kick till avstickare har hon bibehållit musiker från en Tina Turner-tribut hon gjort vilka framgångsrikt sammanförts med mångsysslaren Jonas Kullhammar, här i rollen som pådrivande soulig tenorsaxofonist. Mannen bakom Moserobie Music Production, omtyckta Kullhammar kvartett, otaliga gig i förnämliga storband och smågrupper behöver ingen närmare presentation.

Av konstellationens resterande musiker hemmahörande i Göteborg är jag bekant med gitarristen Anders ”Agge” Augustsson (Emrik, Dan Helgesen Organ Explosion m.fl). På keyboard finns Markus Linnell Zovic, Anneli Axon är bakgrunds-vokalist medan tungt vägande rytmsektion består av vidunderlige elbasisten Christopher Ek (spelat med Eric Gadd, Danny, Darin, medverkat i musikaler och ingått i Amanda), trumslagare Magnus Höglund samt Ruben Millet Herrera på percussion. Flera av dem har med den äran kompat Lollo Gardtman.

foto Qlaez Wennberg

Inför förväntansfull skara på cirka 600 personer blir det berörande mjukstart genom What´s Going On med solistisk impro av saxmannen följt av den första av Chaka Khan-hyllningar, en oerhört tajt nästan kompakt tolkning av You Got The Love. Musikerna påverkade av Fraziers engagemang tänder på alla cylindrar för att göra Rufus rättvisa. Den engelskt korrekta termen för sitter som en smäck lyder ”In the pocket”, högsta beröm. Energiknippet själv må vara slösaktig med sin output eftersom hon brukar avstå från att moderera sitt omfång, fast live är beteendet onekligen en tillgång. En härlig höjdpunkt infaller i Chain Of Fools då Aretha Franklins besjälade klassiker impregnerats i snabbare JB´s – beat. Kan inte annat än att älska detta fräckt mixade, sanslösa sväng. I en stil inte olik Ernie Isley lanseras ”Agge” tidigt i showen vilket var tacknämligt. Annars är min bedömning att solisten fick snålt med utrymme. Och ska man vara petig hade klaviaturinstrumentet svårt att tränga igenom. Markus Linnell Zovic fick i alla fall berättigad plats i rampljuset strax före finalen. Amerikansk-svenskans scenpersonlighet är något alldeles extra. Hennes underhållande mellansnack, introduktioner och lusten att ta sig ut till road publik på ett sätt som påminde om Allsång på Skansen gör henne unik. Även om de inte stannat kvar och bara känns igen av inbitna fans, ska poängteras att artisten med smittsamt positivt humör gör ett par egna alster.



/ OBS Efteråt frågade Jonas Kullhammar vad jag tyckte, var nyfiken på hur jag värderade deras insats. Svarade att sprakande showen hade likheter med Blacknuss-tillställningar av högsta kvalitet, fast denna variant var råare, mer otyglad och renons på reggae. Att man inte lirade jazz, vilket Frazier signalerade till Jan Lundgren, visste förmodligen alla som kommit och spelningen utannonserade mycket riktigt som ett funkigt soulparty./





Listar till sist ett knippe ytterligare favoriter, jämte uppiggande moment. Tänker på vokala bedriften i hjärtskärande ballad skriven till Queen Of Soul, jambetonade extensiva glipor i stick och bryggor, Delvis annorlunda arr i Chaka Khan-medley som funkar utmärkt med intro på keyboard. publikens handklapp på uppmaning i baktakt, version av fartfylld Prince-dänga där kompet får jobba hårt placerar sig i kategorin snärtigt värre samt fenomenala avslutning där samtliga på området dras med i explosiva rytmfester hämtade från oemotståndliga Uptown Funk respektive discoerans ”floorfiller” Don´t Stop Till You Get Enough.
foto Qlaez Wennberg

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 115
  • Sida 116
  • Sida 117
  • Sida 118
  • Sida 119
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in