24/11 2024
Dergårdsteatern i Lerum (arrangör: Musik i Lerum)
Lokala storbandet Blue Heaven Big Band har existerat i cirka 35 år under nuvarande konstnärliga ledning. Redan när Hans Nordström var färsk på posten bar det av till Umeå Jazzfestival. Hemsidan förtäljer om flera resor till Prag och samarbeten med åtskilliga kända artister jämte framstående musiker. Ligger nära till hands att bedöma jazzorkestern som likvärdig Mölnlycke Storband vilka jag hört betydligt fler gånger, inte minst för att jag varit med om bägge storbandens konserter med äkta paret Caecilie Norby & Lars Danielsson. (skildrat i ena fallet här medan evenemanget i Mölnlycke recenserades i OJ). Båda utmärker sig med pålitlig och pådrivande rytmsektion med den skillnaden att basisten Magnus Stenhede i BHBB , under åtminstone årets stipendiekonsert, enbart håller sig till elbas. Och det gör han med den äran förhållandevis högt mixad, lyckligtvis utan att hindra hörbarheten hos andra instrument.
I foajén fanns en utställning över arrangerande förenings imponerande konsertverksamhet. Trots att förteckningen över evenemang inte var komplett kom jag fram till att jag besökt dem vid drygt tjugofem tillfällen på minst fem ställen. Ungefär 250(!) konserter har anordnats, ibland med P2 på plats. Ansiktet utåt sedan nystarten 2010 heter Qlaez Wennberg, företagare som dessutom ingår i nätverket Knutpunkt och i ett nationellt arrangörsråd. Två representanter från kommunens Kultur- och fritidsnämnd delade ut Lerums kulturpris till denne oförtrutne ambassadör för god musik, som i tacktalet uppehöll sig kring att ha möjliggjort tillgången till livemusik och pröva-på-aktiviteter för barn.. Han är mån om att jag kommer och ”bevakar” föreningens tillställningar medveten om konkurrensen från mer närbelägna konserter. Omfattande presentation och därpå följande motivering uppvisade brist på sammanfattande stringens, vilket sannolikt medförde att berättigade stående ovationer uteblev. Nu kom istället varma applåder från en överraskande stor sittande publik. En kvinna ur föreningen tippade att 300 personer samlats denna regniga söndagskväll.
Viktoria Tolstoy behöver knappast någon närmare presentation. Damen som älskar att ge allt på scen är ju känd från ett otal tv-framträdanden, turnéer och tretton album i eget namn sedan debuten för trettio år sedan. Har haft förmånen att höra henne live åtskilliga gånger under senaste decenniet på festivaler och enskilda konserter, varav flera tillfällen i egenskap av recensent. En av de musiker hon helst jobbar tillsammans med är en oberäknelig spjuver med glimten i ögat vars improvisationer river ner applåder. Jag pratar om den förnämlige gitarristen Krister Jonsson. Skåningens meritlista är omfattande och han har haft egen trio. Härom året vikarierade han förtjänstfullt hos Lars Danielsson i Libretto. Duons spelglädje på Dergårdsteatern tillför extra skärpa och bett hos redan duktiga amatörer.
Inleds som brukligt på egen hand genom hyfsat framförande av Things Ain´t What They Used To Be , lätt igenkännbar dänga skriven av Mercer(!) Ellington tidigt 40-tal.När stjärnorna äntrar scen görs en kickstart. Efter sprudlande I Just Found Out Of Love (standard från musikal) övergår storband och gäster till Jobims bossa How Insensitive med pianist Thomas Jansson och vispspelande Per Burström i framkant. I dess andra del ger sig improviserande gitarrist glatt till känna för första gången.
En av aftonens absoluta höjdpunkter infaller i Ray Charles extatiska Hallelujah I Love Her So. Jublar över bluesig gospel-feeling, hur svängar tas ut till bristningsgränsen. I ett ypperligt arr ges frontande vokalist strålande inramning, vilket givetvis händer fler gånger. Före paus ges i ballad som blivit ett paradnummer för sångerskan prov på häpnadsväckande förmåga att hålla ut på stavelser, särskilt i formidabelt outro. Ett annat krön nås i stycke från baletten Svansjön, kanske enda anspelning på hennes berömda påbrå. Ryske tonsättarens verk förvandlas radikalt till stöt-funkig skepnad. Rycks med av läckert komp, strålande sång samt av hur Jonsson rockar fett i intensivt solo. Innan paus tar vid med räkmacka eller fika levereras hit av Dinah Washington, en gammal goding enligt. Det fräcka klöset i You Let My Love Grow Cold kan klassas som hederlig rhythm & blues i storbandstappning, sound som får mig att associera till Louis Jordan.
Det första som sker i andra set är utdelandet av Musik i Lerums stipendium vars mottagare heter Markus Ekerbäck, hängiven ledare som bildat tre körer. Stipendiekonsertens andra halva kännetecknas främst av att den duo som känner varandra mycket väl rent musikaliskt exponeras i en avdelning i helfigur och gör då BHBB högst tillfälligt arbetslösa. Laboreras då med kontrasterande sinnesstämningar och beter sig gärna tämligen vildsint. Kul för publiken! Vi bjuds bland annat på The Way You Look Tonight i en finurligt raffinerad dialog och när mörkret bejakas i en blues med B. B King-anstrykning blir det spralligt värre. En smeksam sak jag förknippar med Monica Z och Carly Simon (He Was Too Good To Me – R. Rodgers/ L. Hart) blir till en superbt sammanhållen standard.
Den ljudansvarige ska harangeras gör sin insats hävdas från någon som njöt på fjärde raden. Tolstoy presenterar merparten av materialet. Berättar att hon ska sjunga låt av Stevie Wonder som blev känd genom Michael Jackson. Min research visar att ljuva melodin hämtas från Off The Wall, Jackson första oerhört framgångsrika samarbete med nyss avlidne Quincy Jones. Lägger märke till storbandets motor bakom trumsetet jämte den trumpetare som tar sig fram till solisternas mikrofon. Storbandets klaviaturspelare skiftar kontinuerligt emellan flygel och som här keyboard.
Ytterligare tre framföranden förtjänar omnämnande. Tänker på härliga trycket i finalnumret, Mose Allisons sannolikt största hit I Love The Life I Live från 1960. Vidare vågade extranumret lika med i titellåten från ikoniska What´s Going On (nyligen utsedd i Rolling Stone till ”greatest album of all time”). Blåssektionerna imponerar när delvis annat temperament än originalet förmedlas. En saxofonist (Tomas Olsson?) står för ett lika utförligt som glänsande solo. Slutligen firar Tolstoy och dennes rekryterade instrumentalist triumfer i ledmotivet ur Bagdad Café. Man blir varse att kvinnan med ansenligt omfång älskar att glida på vokalerna i Calling You plus att kvidande klangen från Jonssons gitarr i sticket är en sällsam skönhetsupplevelse. BHBB garnerar snyggt i bakgrunden.