Recension

Utsökta vokalister backas upp av magnifika GJO i strålande julspecial – Peter Asplunds Christmas Feeling med Vivian Buczek, Linda Pettersson, Emmalisa Hallander och Göteborg Jazz Orchestra

4 december, 2024 by Mats Hallberg

2/12 2024

Park Lane i Göteborg

I år fick Mats Eklund, trumpetare och verksamhetsledaren i Göteborg Jazz Orchestra, möjlighet att flytta månatliga traditionen ”Monday Night Big Band (ett beprövat koncept i över femtio år upplockat från New York)” från Contrast Public House i Linné till Park Lane i närheten av Götaplatsen, vilket vid det här laget visat sig vara ett lyft. Dessutom har GJO konserterat i och utanför Brew House, på Stora Teatern, Valand samt Draken (då sattes publikrekord när Ebbot frontade) Jag har flitigt frekventerat uppiggande tillställningarna förlagda till Park Lane, fast två gånger krockade de med andra evenemang.

Kuriöst nog var eminente trumpetaren, sångaren och kompositören Peter Asplund jazzmåndagarnas första gäst. Sedan följde Alexander Lövmark, Vivian Buczek och vårsäsongen avslutades spännande genom en liveversion av Eje Thelins postumt utgivna verk Raggruppamento med Lisa Bodelius som trombonsolist. Musiken spelades för övrigt in på skiva i somras och då med ingen mindre än Nils Landgren i huvudrollen. I höst har detta exceptionellt välljudande kollektiv gästats av träblåsaren Fredrik Lindborg och samiska artisten Maxida Märak. I samverkan med lokal förening anordnades Brasilian Winter Festival vars solister var rutinerade Lina Nyberg, gitarristen Tobias Grim, superbasisten Rubem Farias och Kelly D Rio. Sångare och musiker väl förtrogna med landets mjukt svängande genrer.

2007 överraskade Peter Asplund sina följare genom att offentligt tillföra sång och estradörliknande underhållning till sin redan ansenliga verktygslåda. 2013 släpptes The Christmas Feeling (gav cd:n till mamma i julklapp) där han får sällskap av tre skönsjungande kvinnor. Och på den vägen är det även om det i motsats till Nils Landgrens Christmas With My Friends inte kommit fler julskivor. 2018 recenserade undertecknad Asplunds fina julshow i Mölnlycke med lokala storbandet. Från den turnén kvarstår som sagt Malmös sprudlande stämma Vivian Buczek. Celebra nytillskotten heter som framgått Linda Pettersson och Emmalisa Hallander, sångerskor från två generationer vilka sällan uppträder på Västkusten (i Hallanders fall premiär i denna region?). Prisade Asplund och Buczek har hyllats av många, exempelvis er recensent. Pettersson uppbär favoritstatus hos musiker sedan decennier medan Hallander korats till jazzens senaste stjärnskott efter epitetet ”årets genombrott” i LIRA jämte ett flertal stipendier. Både Asplund och Buczek har gjort åtskilliga besök i Göteborg å yrkets vägnar under 2024, varav nästan samtliga recenserats av mig. Att GP aldrig brytt sig om att skriva om Göteborg Jazz Orchestra måste betraktas som ett pinsamt tjänstefel. Kuriöst nog hade de just denna afton en medarbetare i Stenhammarsalen ett par stenkast ifrån som positionerade sig i en märklig recension av Nacka Forum (synd att konserterna krockade).

GJO är i princip ordinarie. På positionen som gitarrist vikarierar Rolf Jardemark förtjänstfullt och trombonsektionen har något annorlunda utseende. Kvällens förste solist blir inte oväntat tenoristen Björn Cedergren. Jag som följt GJO nästan sedan starten (intervjuat, recenserat, skrivit krönika med mera) blir lyrisk av att tänka på hur de kan låta nu för tiden. Är högst osäker på om storbandskännare skulle kunna höra skillnad på dem och Count Basies orkester. Också medlemmar i orkestern tycktes tagna över vad de åstadkommit, med sina raffinerat synkade klanger i en gnistrande konsert över två fylliga set. Tillsammans med inbjudna gäster befann man sig på en sådan fulländad nivå att jag inte önskade byta ut en enda ton. Innan jag går in på repertoar och de frontande sångsolister som så att säga stjäl rubrikerna, ska man ha med sig mitt välgrundade omdöme om GJO. Att jag personligen inte kunde uppbåda särskilt mycket julstämning ska inte fästas avseende vid, utan får skyllas på regniga vädret och att vi bara befinner oss i första advent.

Att GJO inklusive gäster repat dagen före märks. Asplunds in i minsta detalj välregisserade turnerande julshow kunde näppeligen ha fått en mer övertygande premiär. Lysande arr av främst Mats Hålling och Magnus Blom exekveras med oerhörd auktoritet och elegans. Arr förekommer också av Claus Sörensen, Klas Lindqvist, Johan Ahlenius med flera. Värden introducerar med personliga ingångar damerna med de anmärkningsvärda röstresurserna och genom Göteborgs-vitsigt fyndiga rim presenteras upplägget. Imponerande formuleringskonst, tillika dito betoningar. Damerna har på sig passande röda klänningar när de gör entré, byter till svarta fodral efter paus. När deras munnar öppnas demonstreras vokal förmåga som sannerligen matchar orkesterns. Innan jag granskar alla anteckningar ska Tomas Ferngrens insats framhållas. En stor eloge till honom för den akustik han ansvarade för.

Som seden påbjuder i shower kickas verksamheten på scen igång utan stjärnornas närvaro. Synkoperna flödar i ett rivigt instrumentalnummer. Därefter gör den elegant ekiperade värden entré. Tillsammans med härligt taggad orkester fyras, om jag har tillräcklig koll, första låtarna från nämnda julskiva av, två låtar signerade Mel Tormé. I tjusig ballad lär vi känna Asplund som glimrande crooner. Ska påpekas att vår ciceron till jazzig julmusik är noga med att ge oss titlar, solister och arrangörer. En sprittande up tempo-komposition i ett arrangemang av Dicken Hedrenius, Winter Wonderland från 30-talets swingera, kanske mest känd via Bing Crosby och Tony Bennett, ger mig Count Basie-vibbar.

Emmalisa Hallander blir först ut av kvinnorna att introduceras, tar publiken med storm i standard från samma epok som föregående klassiker. Efter I Got My Love To Keep You Warm tolkas Have Yourself A Merry Little Christmas i duett med Asplund. Förvisso en klyscha i sammanhanget. Men vilken pipa svensk jazz senaste sångstjärna har! Lyckligtvis kombineras förmågan med osviklig pitch, intonation och klangfärg.

Efter paus uppnås ännu ett krön när interpreten tar sig an Let It Snow allt medan trumslagare Adam Ross ståtligt anför ett otroligt sammansvetsat gäng. I sista låten i första set tillför Hallander sin lika starka som ljuva stämma när samtliga vokalister förenas i titelspåret på Asplunds julalbum. Det kryddas med virtuost, vackert solo från Patrik Putte Jansson på trumpet. Efteråt fick jag möjlighet att uttrycka mitt beröm till sångsensationen som glädjande nog visste vem jag var. Och jag uppmanar bokare i regionen att lita på mitt och andras omdöme. Succé kan garanteras om ni bokar Emmalisa Hallander.

Översvallande formuleringar måste också användas för att definiera hennes mer etablerade kollegor. Linda Pettersson (recenserades på YSJF härom året) bevisar vilken enormt hög standard hon har i Let Me Be The First One To Wish You A Merry Christmas från 1964 och en nyskriven sång av makarna Asplund betitlad Vinterspår. Den har en innerlig anstrykning som framförs med bravur. Pettersson rör sig lika mycket i en vis- och kammarjazz-tradition som i swingepoken. Och med sitt beundransvärda sätt att förena teknik och känsla kan hon erinra om Alice Babs, inte minst i ordlösa fraser. Sångerskan Asplund upptäckte med Mikael Råbergs storband gör dessutom en fin version av When You Wish Upon A Star.

Vivian Buczek, den sångerska Asplund jobbat längst med, tar sina första toner i Santa Claus Is Coming To Town. Bjuder på underbar energi och säkert handlag. I duett med värden blir det en eftertänksam sak fylld av ömhet. Christmas Love Song tillägnas världens barn. I outrot håller hon ut på stavelser på ett betagande sätt. I andra set är Buczek i sitt esse á la Chaka Khan när hon otroligt själfullt tolkar en dänga vars titel jag är osäker på. Musikerna inspireras hörbart av hennes lysande leverans och vi bjuds på begåvade riff från Rolf Jardemark och fräcka fills från Vanja Holm på percussion. Som om dessa bravader inte vore nog blir det en hisnande scat-duett med Asplund. Stämmer mina anteckningar sker det i Jingle Bells.

Allt som händer på scen kan ju inte redovisas ens i en sådan här fyllig recension. Fast några ytterligare inslag förtjänar massvis med beröm. Vad beträffar monologen om alkoholrelaterade skämt får den accepteras om man beaktar att den framförs som en blinkning till Rat Pack-ikoner. Och den är underhållande. Trumpetaren Peter Asplund ger oss sitt lystmäte flera gånger, i duetten med pianist Simon Westman förvandlas förmågan till svindlande skönhet i Stilla Natt. Pontus Pohl frontar givetvis berörande på altsax då det improviseras över temat i Karl Bertil Jonssons julafton. Har hört honom göra det ett par gånger tidigare, fast då i mer strikt tolkning. Andra solister som inte får försummas att lyftas fram är bland andra trumpetaren Jonathan Kronevik och saxofonisten Andreas Hall.

Mest överraskande låtval utan att falla ur ramen är definitivt det mjukpoppiga angenäma beat och tonfall som utmärker Driving Home For Christmas (C. Rea). Mest udda inslag i Asplunds vokala repertoar? Samtliga medverkande avrundar glädjespridande med sambastuk i Last Day Of The Year med Friden Tolke på flöjt och solo av Asplund. Och som en extra slutkläm övergår makarna Asplunds komposition i ett sprittande potpurri då GJO jazzar loss med finess. I ett spektra av omtumlande känslor lämnas vi allra sist med en sentimentalt invirad melodi vars titel lyder What Are You Doing New Years Eve? bars huvudsolist Emmalisa Hallander ånyo bekräftar sin aura.

Recension av tv-serie: Doktrinen – en flopp, tyvärr

4 december, 2024 by Rosemari Södergren

Doktrinen
Betyg 2
Premiär på TV4 Play 12 november 2024
Regi Johan Lundin och Jens Jonsson

En riktig flopp, tycker jag. Jag har diskuterat serien i några facebookgrupper också och det är många som håller med mig. I rollistan står en lång rad duktiga skådespelare som blir ovanligt svåra att tro på. Deras karaktärer är långt från trovärdiga i en story som är rörig.

Doktrinen marknadsförs som en>en politisk thriller som innehåller allt från maktspel, svek och spioner. Historien är baserad på författaren Magnus Montelius spänningsroman Åtta månader. Mest av allt ska serien handla om en gigantisk och djuplodande genomplanerad påverkans-operation av Ryssland, där ryssar lurar svenskar på olika sätt att bli hjälpredor för ryska intressen, utan att själva begripa det.

Huvudrollen. Nina Wedén, spelas av Josefine Neldén, en duktig skådespelare som jag aldrig sett göra en dålig rollprestation. Det gör hon inte nu heller men det är svårt att sympatisera med henne. Ofta är hon lättlurad men ibland tänder hon till och är smart, men bara för att snabbt gå i fällan igen. Hon är inte trovärdig i karaktären som Nina Wedén, en frilansjournalist som kämpar för att få fast anställning. När hon bevakar en bandymatch får hon ett tips som gör att hon kan fälla den svenske utrikesministern, vilket gör henne attraktiv som journalist. Ja hon blir till och med så attraktiv på arbetsmarknaden att hon får jobb som pressekreterare på Utrikesdepartementet.

Serien har flera minus. Skådespelarna, speciellt de som ska spela svenska politiker, har tydligen fått regianvisningar att spela väldigt ovetande och klantiga personer. Jag kunde inte känna direkt sympati för en enda karaktär. Själva påverkans-operation och dess resultat har jag svårt att tro på. Ett skäl är att den bygger på att det finns saker inte ens får diskutera i Sverige. Att ens yttra ett enda negativt ord om Nato eller USA stämplas i serien som propaganda för Ryssland. Är det helt förbjudet att ens försöka analysera och förstå varför Ryssland attackerat Ukraina? Uppenbarligen är det så.

Jag ska inte avslöja slutet, för det förstör för den som tänker se alla sex avsnitten. Fast det är svårt att låta eftersom det är ytterligare ett minus för serien och det har med slutintrycket av serien att göra.

Filmrecension: The Executioner – varm, rolig, spännande

4 december, 2024 by Rosemari Södergren

The Executioner
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 december 2024
Regi Ryoo Seung-wan

En varm och både rolig och spännande sydkoreansk polisfilm. Visst är det en del slagsmål, av en blandning av MMA och Taekwondo men det är inte så mycket att det förstör helhetsintrycket. Jag har svårt för våld som underhållning. Regissören Ryoo Seung-wan lyckas hålla en bra balans. Det här är underhållning av kvalitet, en polisfilm som sticker ut.

En seriemördare löper amok i Sydkorea. Men det är inte vilken slags seriemördare som helst. Mördaren fokuserar på att straffa personer som själva mördat eller orsakat andra människor lidande och gått fria eller fått milda straff. Det gör att filmen ställer en del viktiga frågor om brott och straff och vad som händer i ett samhälle där medborgarna inte känner att rättsväsendet skyddar befolkningen och där det värnas mer om brottslingarna än offren.

Ett annat tema i filmen är desinformation och sociala medier i det koreanska samhället, Frågor som har relevans också i Sverige, tror jag många skriver under på. Seriemördaren får ett namn av en influencer och det gör uppmärksamheten kring mördaren gigantiskt stor – och många tycker att mördaren gör något bra. Det finns brottslingar som allmänheten uppfattar har fått alldeles för milda straff. Men när allmänheten blir en mobb finns alltid risk att oskyldiga hängs ut, också. Och även när det inte är oskyldiga är det viktigt för en rättsstat att inte låta mobben styra.

En sidospår som på snyggt sätt vävs samman man huvudtemat är privatlivet för den polismannen som leder jakten på seriemördaren. Hans son beskylls av skolan för att vara våldsam men i själva verket är sanningen att sonen mobbas grymt och utsätts för vidrigt våld av skolelever.

The Executioner är rafflande men också aktuell och ställer viktiga frågor. En uppfriskande ny form av polisfilm.

The Executioner är en fristående uppföljare till ”Veteran”, som är en av Sydkoreas allra största inhemska bioframgångar. En amerikansk remake av Heat och Collateral-regissören Michael Mann är också på gång. Men det koreanska originalet av ”Veteran” går upp på VOD i Sverige i samband med att The Executioner når biograferna.

Filmens distributör berättar:
Filmen hade hyllad världspremiär i Cannes i år, och var helt nyligen en stor publiksuccé på Stockholm filmfestival. The Executioner blev dessutom utvald och visades på hemmabiografer i Växjö och Upplands Cäsby – en kampanj som fick stor spridning i medierna, och som gjort filmen till en stor snackis i hela landet.

Recension av tv-serie: En familj som vår – inte särskilt trovärdig som flyktingberättelse

2 december, 2024 by Rosemari Södergren

En familj som vår
Betyg 3
Premiär 28 oktober 2024 på TV4 Play
Regi Thomas Vinterberg

Tanken att vända på begreppen och skildra Danmark till ett land vars invånarna måste fly, emigrera kan vara intressant och tankeväckande. Motståndet till att ta emot invandrare växer i flera av de länder dit människor invandrar till idag, som i Danmark. I Thomas Vinterbergs nysläppta tv-serie En familj som vår ska Danmark läggas ned och förvandlas till en enda stor havspark av vindkraftverk. Danmark är på väg att försvinna som land på grund av översvämning. Alla invånare måste lämna landet. Men jag är tveksam till att det konceptet genomsyrar serien. För mig handlar serien mest om en narcissistisk ung kvinna, Laura, som genomsjälvisk och inte tänker ett enda dugg på konsekvenserna av sina infall.

Thomas Vinterberg gör ofta starka filmer och tv-serier med bra analys och genomlysning av olika ämnen. En familj som vår är en engagerande tv-serie som väcker många känslor och har hög kvalitet på skådespelare. Jag är imponerad av huvudrollsinnehavaren Amaryllis April Maltha Augustsom spelar Laura, som är en av de mest egofixerade, dumdristiga, obetänksamma unga kvinnor jag hittills sett som huvudkaraktär i en tv-serie. Amaryllis April Maltha August spelar henne som om hon själv tycker att hon är en bra person, fast hon har noll självinsikt och är uppfylld av sin egen förträfflighet. Och att gestalta henne utan att det syns ett spår av hur puckad hon är, det är skickligt. Jag tänker att det måste vara svårt att spela en usel karaktär utan att det syns att personen är medveten om det. Amaryllis April Maltha August gör detta enastående bra. Lauras infall hit och dit skapar så många offer, fast det verkar hon inte vara ett dugg medveten om.

Jag tycker därför inte att serien riktigt fungerar som att skildra omvända förhållanden när det gäller emigration och flyktingar. Det är en serie om en riktig narcissistisk ung kvinna, Laura, som är så bortskämd att hon i princip kan gå på lik utan att förstå vad hon gör.

När danska regeringen meddelar att landet ska läggas ned får människor ganska stort stöd för att kunna lämna Danmark. Det finns till och med en myndighet som hjälper dem att få tillstånd att komma till olika länder och få arbetstillstånd. Detta skiljer sig en hel del från hur det oftast går till i världen idag. Det är förstås fullt möjligt att sådana center skulle kunna existera, speciellt om länder med mycket byråkrati som fungerar skulle behöva utföra massutvandring.

Kanske var Vinterbergs syfte att visa bortskämda danskar. Den som jobbat med mottagning av flyktingar känner nog inte alls igen mentaliteten hos Laura till exempel. Serien kretsar till stor del kring Laura hennes huvudlösa beslut vars konsekvenser drabbar hård. Även hennes pappa beter ansvarslöst i några situationer, bland annat då han är idiotisk nog att tro att fransk polis ska kunna göra något åt att hans dotter, en flykting, försvunnit någonstans på väg till Bukarest. Lauras pappa vänder sig till fransk polis fast han är medveten om att det gör att både han och hela hans familj och även de fransmän som hjälpt dem riskerar mycket problem när de fåt ögonen på sig. Det är liksom väldigt svårt att tro på att människor som förstått att de är flyktingar tar sådana huvudlösa beslut. Det är som att varken Laura eller hennes pappa förstår att de är flyktingar och att de tror att de fortfarande lever trygga i Danmark.

Det förstås finns några invandrare som kommer till västvärlden och blivit ilurade av flyktingsmugglare att de ska få allt gratis när de kommer fram till ett skandinaviskt land. Det kan därför finnas några invandrare som kan bete sig bortskämt men aldrig att jag mött någon som gjort det på den nivån som Laura.

Teaterkritik: Konstellationer – Intelligent och känslostarkt om livets korsvägar

2 december, 2024 by Ingegerd Rönnberg

Konstellationer
Av Nick Payne
Regi, bearbetning, ljusdesign och scenografi Linus Fellbom
Medverkande Helena av Sandeberg och Linus Troedsson
Kostym Julia Przedmojska
Pianist inspelad musik David Huang
Premiär på Kulturhuset Stadsteatern 1 december 2024

Alla har vi nog funderat över vad som skulle hänt om vi gjort ett annat val vid en korsväg i livet. Kärleksparet i Konstellationer på Kulturhuset Stadsteatern får möjlighet att gång på gång testa alternativa vägval. Marianne befinner sig symboliskt sett uppe i världsrymden. Hon forskar om kvantfysik och ledstjärna i pjäsen är den vetenskapliga teorin om parallella universum. Roland som hon raggar upp på en grillfest – där hon kanske slunkit in som objuden gäst – är en jordnära biodlare. Dessa två kontraster dras likt magneter till varandra och skiljs ibland åt i en svindlade dans. Ända till sista scenen är det Marianne som både nyckfullt och beslutsamt leder.

Relationsdramat har en tydlig båge – utvecklas från yster flört till innerlig kärlek över hisnande bråddjup. Samtidigt går det inte att bortse från att det finns enerverande hack i handlingen på grund av alla omtag och förskjutningar. Varje oväntad sväng som karaktärerna utför illustreras av kometlika ljusblixtar som korsar fondens mörker. När kometerna faller mot jorden blir de stilfullt del av det intrikata flätverk av möjligheter som kantar spelplatsen. Pjäsen ställer också frågan om vad tid egentligen är. Kanske går det bara att se tiden som ett förr och ett nu att förankra sig i, säger Marianne låtsat lättsamt vid ett tillfälle när sorgen griper som vassa klor om hennes inre.

Marianne och Roland befinner sig illusoriskt på en rund cirkel föreställande jordskivan. En planet bland andra planeter i den oändliga rymden. Kärlekshistorien som rullas ut är långtifrån unik men berättartekniken gör den klart speciell. Det är imponerande hur skickligt Helena af Sandeberg och Linus Troedsson behärskar dess krav på snabba byten av känslolägen. Deras samspel fungerar dessutom utmärkt. Som publik tror man obetingat på deras kärlek och vill dem väl.
Helena af Sandeberg har den svårare rollen. Hon tolkar Mariannes lust, glädje och växande desperation på ett mycket berörande vis. När Marianne börjar halka på orden anar vi den kommande katastrofen och följer med bestörtning hur hon krasst resonerar sig fram till en vetenskaplig lösning. Det är i sanning ett kvinnoporträtt värt att minnas.

Linus Troedsson fyller Roland både med en massa värme och tvivel. Han får karaktären, som känns lite lös i konturerna, att framstå som den snygge grannen du blir nyfiken på. En vanlig man i bekväm manchesterkostym som gillar fotboll och att ta en öl med grabbarna och när han möter kvinnan i sitt liv självklart vill gifta sig.
Det är roligt och rörande när paret försöker förstå varandras jobb. Marianne spelar ned komplexiteten med sin forskning ” Jag sitter mest vid datorn och matar in data”. Roland berättar skämtsamt om när polisen bröt sig in i hans lägenhet. De hade fått ett tips om att han langade droger, men det fanns förstås bara bivax i soppåsarna.

Öppningsscenen är ett stort mörker där Tjajkovskijs vackra komposition Berceuse om ett multiuniversum anger berättartonen. Början kan också sägas knyta an till sista scenen där Marianne som alternativ väljer ljuset – att ta vara på varje ögonblick av liv som finns kvar. Då är det för omväxlings skull hennes älskade make Roland som styr.

Konstellationer kan beskrivas som ett intensivt kammarspel och det är underfundigt regisserat av Linus Fellbom. Det är en udda, både rolig och allvarligt menande text om behovet att betrakta livet ur olika aspekter och betonar att vi har en fri vilja. Att beskåda Helena af Sandbergs och Linus Troedssons pardans är dessutom en ren fröjd.

Recension

Footer

Om oss