2/12 2024
Park Lane i Göteborg
I år fick Mats Eklund, trumpetare och verksamhetsledaren i Göteborg Jazz Orchestra, möjlighet att flytta månatliga traditionen ”Monday Night Big Band (ett beprövat koncept i över femtio år upplockat från New York)” från Contrast Public House i Linné till Park Lane i närheten av Götaplatsen, vilket vid det här laget visat sig vara ett lyft. Dessutom har GJO konserterat i och utanför Brew House, på Stora Teatern, Valand samt Draken (då sattes publikrekord när Ebbot frontade) Jag har flitigt frekventerat uppiggande tillställningarna förlagda till Park Lane, fast två gånger krockade de med andra evenemang.
Kuriöst nog var eminente trumpetaren, sångaren och kompositören Peter Asplund jazzmåndagarnas första gäst. Sedan följde Alexander Lövmark, Vivian Buczek och vårsäsongen avslutades spännande genom en liveversion av Eje Thelins postumt utgivna verk Raggruppamento med Lisa Bodelius som trombonsolist. Musiken spelades för övrigt in på skiva i somras och då med ingen mindre än Nils Landgren i huvudrollen. I höst har detta exceptionellt välljudande kollektiv gästats av träblåsaren Fredrik Lindborg och samiska artisten Maxida Märak. I samverkan med lokal förening anordnades Brasilian Winter Festival vars solister var rutinerade Lina Nyberg, gitarristen Tobias Grim, superbasisten Rubem Farias och Kelly D Rio. Sångare och musiker väl förtrogna med landets mjukt svängande genrer.
2007 överraskade Peter Asplund sina följare genom att offentligt tillföra sång och estradörliknande underhållning till sin redan ansenliga verktygslåda. 2013 släpptes The Christmas Feeling (gav cd:n till mamma i julklapp) där han får sällskap av tre skönsjungande kvinnor. Och på den vägen är det även om det i motsats till Nils Landgrens Christmas With My Friends inte kommit fler julskivor. 2018 recenserade undertecknad Asplunds fina julshow i Mölnlycke med lokala storbandet. Från den turnén kvarstår som sagt Malmös sprudlande stämma Vivian Buczek. Celebra nytillskotten heter som framgått Linda Pettersson och Emmalisa Hallander, sångerskor från två generationer vilka sällan uppträder på Västkusten (i Hallanders fall premiär i denna region?). Prisade Asplund och Buczek har hyllats av många, exempelvis er recensent. Pettersson uppbär favoritstatus hos musiker sedan decennier medan Hallander korats till jazzens senaste stjärnskott efter epitetet ”årets genombrott” i LIRA jämte ett flertal stipendier. Både Asplund och Buczek har gjort åtskilliga besök i Göteborg å yrkets vägnar under 2024, varav nästan samtliga recenserats av mig. Att GP aldrig brytt sig om att skriva om Göteborg Jazz Orchestra måste betraktas som ett pinsamt tjänstefel. Kuriöst nog hade de just denna afton en medarbetare i Stenhammarsalen ett par stenkast ifrån som positionerade sig i en märklig recension av Nacka Forum (synd att konserterna krockade).
GJO är i princip ordinarie. På positionen som gitarrist vikarierar Rolf Jardemark förtjänstfullt och trombonsektionen har något annorlunda utseende. Kvällens förste solist blir inte oväntat tenoristen Björn Cedergren. Jag som följt GJO nästan sedan starten (intervjuat, recenserat, skrivit krönika med mera) blir lyrisk av att tänka på hur de kan låta nu för tiden. Är högst osäker på om storbandskännare skulle kunna höra skillnad på dem och Count Basies orkester. Också medlemmar i orkestern tycktes tagna över vad de åstadkommit, med sina raffinerat synkade klanger i en gnistrande konsert över två fylliga set. Tillsammans med inbjudna gäster befann man sig på en sådan fulländad nivå att jag inte önskade byta ut en enda ton. Innan jag går in på repertoar och de frontande sångsolister som så att säga stjäl rubrikerna, ska man ha med sig mitt välgrundade omdöme om GJO. Att jag personligen inte kunde uppbåda särskilt mycket julstämning ska inte fästas avseende vid, utan får skyllas på regniga vädret och att vi bara befinner oss i första advent.
Att GJO inklusive gäster repat dagen före märks. Asplunds in i minsta detalj välregisserade turnerande julshow kunde näppeligen ha fått en mer övertygande premiär. Lysande arr av främst Mats Hålling och Magnus Blom exekveras med oerhörd auktoritet och elegans. Arr förekommer också av Claus Sörensen, Klas Lindqvist, Johan Ahlenius med flera. Värden introducerar med personliga ingångar damerna med de anmärkningsvärda röstresurserna och genom Göteborgs-vitsigt fyndiga rim presenteras upplägget. Imponerande formuleringskonst, tillika dito betoningar. Damerna har på sig passande röda klänningar när de gör entré, byter till svarta fodral efter paus. När deras munnar öppnas demonstreras vokal förmåga som sannerligen matchar orkesterns. Innan jag granskar alla anteckningar ska Tomas Ferngrens insats framhållas. En stor eloge till honom för den akustik han ansvarade för.
Som seden påbjuder i shower kickas verksamheten på scen igång utan stjärnornas närvaro. Synkoperna flödar i ett rivigt instrumentalnummer. Därefter gör den elegant ekiperade värden entré. Tillsammans med härligt taggad orkester fyras, om jag har tillräcklig koll, första låtarna från nämnda julskiva av, två låtar signerade Mel Tormé. I tjusig ballad lär vi känna Asplund som glimrande crooner. Ska påpekas att vår ciceron till jazzig julmusik är noga med att ge oss titlar, solister och arrangörer. En sprittande up tempo-komposition i ett arrangemang av Dicken Hedrenius, Winter Wonderland från 30-talets swingera, kanske mest känd via Bing Crosby och Tony Bennett, ger mig Count Basie-vibbar.
Emmalisa Hallander blir först ut av kvinnorna att introduceras, tar publiken med storm i standard från samma epok som föregående klassiker. Efter I Got My Love To Keep You Warm tolkas Have Yourself A Merry Little Christmas i duett med Asplund. Förvisso en klyscha i sammanhanget. Men vilken pipa svensk jazz senaste sångstjärna har! Lyckligtvis kombineras förmågan med osviklig pitch, intonation och klangfärg.
Efter paus uppnås ännu ett krön när interpreten tar sig an Let It Snow allt medan trumslagare Adam Ross ståtligt anför ett otroligt sammansvetsat gäng. I sista låten i första set tillför Hallander sin lika starka som ljuva stämma när samtliga vokalister förenas i titelspåret på Asplunds julalbum. Det kryddas med virtuost, vackert solo från Patrik Putte Jansson på trumpet. Efteråt fick jag möjlighet att uttrycka mitt beröm till sångsensationen som glädjande nog visste vem jag var. Och jag uppmanar bokare i regionen att lita på mitt och andras omdöme. Succé kan garanteras om ni bokar Emmalisa Hallander.
Översvallande formuleringar måste också användas för att definiera hennes mer etablerade kollegor. Linda Pettersson (recenserades på YSJF härom året) bevisar vilken enormt hög standard hon har i Let Me Be The First One To Wish You A Merry Christmas från 1964 och en nyskriven sång av makarna Asplund betitlad Vinterspår. Den har en innerlig anstrykning som framförs med bravur. Pettersson rör sig lika mycket i en vis- och kammarjazz-tradition som i swingepoken. Och med sitt beundransvärda sätt att förena teknik och känsla kan hon erinra om Alice Babs, inte minst i ordlösa fraser. Sångerskan Asplund upptäckte med Mikael Råbergs storband gör dessutom en fin version av When You Wish Upon A Star.
Vivian Buczek, den sångerska Asplund jobbat längst med, tar sina första toner i Santa Claus Is Coming To Town. Bjuder på underbar energi och säkert handlag. I duett med värden blir det en eftertänksam sak fylld av ömhet. Christmas Love Song tillägnas världens barn. I outrot håller hon ut på stavelser på ett betagande sätt. I andra set är Buczek i sitt esse á la Chaka Khan när hon otroligt själfullt tolkar en dänga vars titel jag är osäker på. Musikerna inspireras hörbart av hennes lysande leverans och vi bjuds på begåvade riff från Rolf Jardemark och fräcka fills från Vanja Holm på percussion. Som om dessa bravader inte vore nog blir det en hisnande scat-duett med Asplund. Stämmer mina anteckningar sker det i Jingle Bells.
Allt som händer på scen kan ju inte redovisas ens i en sådan här fyllig recension. Fast några ytterligare inslag förtjänar massvis med beröm. Vad beträffar monologen om alkoholrelaterade skämt får den accepteras om man beaktar att den framförs som en blinkning till Rat Pack-ikoner. Och den är underhållande. Trumpetaren Peter Asplund ger oss sitt lystmäte flera gånger, i duetten med pianist Simon Westman förvandlas förmågan till svindlande skönhet i Stilla Natt. Pontus Pohl frontar givetvis berörande på altsax då det improviseras över temat i Karl Bertil Jonssons julafton. Har hört honom göra det ett par gånger tidigare, fast då i mer strikt tolkning. Andra solister som inte får försummas att lyftas fram är bland andra trumpetaren Jonathan Kronevik och saxofonisten Andreas Hall.
Mest överraskande låtval utan att falla ur ramen är definitivt det mjukpoppiga angenäma beat och tonfall som utmärker Driving Home For Christmas (C. Rea). Mest udda inslag i Asplunds vokala repertoar? Samtliga medverkande avrundar glädjespridande med sambastuk i Last Day Of The Year med Friden Tolke på flöjt och solo av Asplund. Och som en extra slutkläm övergår makarna Asplunds komposition i ett sprittande potpurri då GJO jazzar loss med finess. I ett spektra av omtumlande känslor lämnas vi allra sist med en sentimentalt invirad melodi vars titel lyder What Are You Doing New Years Eve? bars huvudsolist Emmalisa Hallander ånyo bekräftar sin aura.