• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: A Big Bold Beautiful Journey – genant och hopplöst

3 oktober, 2025 by Elis Holmström

A Big Bold Beautiful Journey
Betyg 1
Svensk biopremiär 3 oktober 2025
Regi Kogonada

Regissören Kogonada vill med sin nya film skapa en sorts arvtagare – eller spirituell uppföljare, till den legendariska Eternal Sunshine Of The Spotless Mind, men den önskedrömmen är i paritet med den nuvarande amerikanska presidentens förhoppning om att tilldelas Nobels fredspris. För ett tag sedan sprang jag på en video där det fördes en diskussion kring nuvarande kommersiell film där – påstått kunniga, som får förbli namnlösa, moraliserade kring bristen på uppriktighet inom berättarmediet. Där pekades postmodernismens cynism ut och att uppriktighet ställs åt sidan för ironi.

Vad som däremot inte diskuterades är filmer som A Big Bold Beautiful Journey vars persona är än mer falskt, genant och hopplöst än den allra mest likbleka kommersiella film. I tron att skapa originalitet och konstnärlig udd väljer Kogonada att stirra sig blind på det sämsta som konstfilmen har att erbjuda. Istället för att fånga energin, den kreativa kraften och modet från moderna superregissörer som Yorgos Lanthimos och Christopher Nolan, båda uppriktiga och kompromisslösa i sina visioner, tror Kogonada att bästa sättet att skapa intellektuell dramatik är genom vanställda, groteska gimmicks samt abnorma inslag som endast tyder på grov osäkerhet.

Problemen uppenbarar sig tidigt, även med den duktige Colin Farrell i en av huvudrollerna märks en tydlig dissonans från första rutan. Farrell verkar obekväm, frustrerad och vilsen i en roll som är tänkt att vara reflekterande kring ensamhet och utanförskap, men som endast ter sig konstlad. Margot Robbie som gradvis velat bygga sig ett mer respektabelt renommé efter sin hopplöst plastiga insats som DC-antihjälten Harley Quinn är efter sin triumf i Barbie tillbaka i ett skådespel som är dränkt i livshotande kemiska tillsatser. Robbie flaxar med ögonen, gnölar på en oinspirerad amerikansk accent och verkar ha slagit på autopiloten redan innan kameran gått igång.

Dock är det svårt att ifrågasätta bristen på passion hos Farrell och Robbie. Manuskriptet och regin som demonstreras är raka motsatsen till filmtitelns adjektiv stor, vacker och vågad. Istället är detta en provocerande tondöv pekoral som tror sig vara först i berättarkonstens historia att förklara innebörden av acceptans och konsten att gå vidare i livet. Manusförfattaren Seth Reiss är ingen vårkyckling vad gäller att skriva manus, erfarenheten spänner över ett par tv-serier och nu senast filmen The Menu med Anya Taylor-Joy. Därför är det oförlåtligt – för att inte säga obegripligt, varför Reiss skapat ett manus som liknar något en aspirerande filmstudent slängt ihop som ett första utkast för en introduktionskurs i filmvetenskap.

Reiss och Kognada intalar sig att publiken aldrig har sett filmer från Miranda July eller Wes Anderson. Alla försök att verka udda, klurig och underfundig slutar i total travesti. Inte blir det bättre av att filmens berättelse kräver ett löst, ledigt och lekfullt handlag, men det som erbjuds är lika stelt, fult och oinspirerande som armaturer i solitt bly. En tendens för katastrofala filmer är den totala panik som infinner sig då de mest grundläggande aspekterna rämnar. Detta leder till en sorts kreativ hysteri där publiken tvingas bli en gås som valts ut att bli foie gras. Snart kommer sekvenser som jag trodde bara existerade i förvridna skräckfilmer eller feberdrömmar, där Colin Farrell – med hysteriskt ledsen blick, sjunger och dansar, Margot Robbie kör bil och lyssnar till en monoton GPS, sedan lite kontrafaktiska tillbakablickar som är bortom det usla vad gäller utförande och dramaturgi. I sin vilja att sticka ut blir resultatet istället ett patetiskt lapptäcke av de mest provocerande intetsägande independent-filmer som prioriterar det självgoda, lustiga och snedvridna framför substans.

Som kronan på verket är A Big Bold Beautiful Journey också grotesk från ett visuellt perspektiv. Fotot är livlöst, kornigt och kompositionen skrattretande pretentiös och överspänd. Detta toppas med att filmens budget inte tycks ha inkluderat en ljustekniker, detta då flertalet scener är inspelade i totalt mörker, något som kanske inte är så illa med tanke på den totala smörja som utspelar sig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Colin Farrell, Filmkritik, Filmrecension, Kogonada

Filmrecension: Four Mothers

2 oktober, 2025 by Rosemari Södergren

Four Mothers
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 oktober 2025
Regi Regi: Darren Thornton

En unik film, jag har inte sett någon liknande. Visserligen kan jag tycka att den inte är helt överraskande i sina vändningar men det är en film som med både värme och humor skildrar relationen mellan vuxna söner och mammor. Äldre människor brukar ofta skildras som dementa och jobbiga och ganska trista. På senaste tiden har det dykt upp några filmer och tv-serier, exempelvis Torsdagsmordklubben där äldre människor skildras som unika individer och inte förlöjligas. Four Mothers är en film som följer samma spår.

Edward är en lovande författare på Irland. Han har precis skrivit en debutroman som är på väg att lanseras stort i USA. Hans manager har ordnat en turné för honom i USA där han ska möta läsare och signera böcker och intervjuas i en mängd olika program och sammanhang. Det är dock ett problem. Han bor med och tar hans om sin åldrande mamma som haft en stroke. Edward försöker på mamman att gå med på att vara hos hans bror ett tag. Det skulle göra att Edward kan åka på turnén. Mamman vägrar dock.

Problemen blir fyra gånger större när tiden för turnén närmar. Tre av hans vänner, som liksom Edward är homosexuella, har drar iväg till en Pridefestival i flera dagar i Maspalomas. Och de har alla en gammal mamma som de bor tillsammans med och tar hand. De dumpar sina mammor hos Edward. Han är ju så snäll och kan inte säga emot, tycks vara den allmänna uppfattningen.

Vissa delas av berättelsen kan ha oväntade vändningar men annars är filmen ganska förutsägbar. Men jag ger den ändå högt betyg då den är varm och tankeväckande och dessutom mycket unik i sitt slag.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Bolero – Ravels eviga melodi – strålande tolkning av Maurice Ravel

2 oktober, 2025 by Ulf Olsson

Bolero – Ravels eviga melodi
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 oktober 2025
Regi Anne Fontaine.
Roller Raphaël Personnaz som Maurice, Doria Tillier som Misia, Jeanne Balibar som Ida Rubinstein, Vincent Perez som Cipa och Emmanuelle Devos som Marguerite

Filmen handlar om historien bakom ett av musikhistoriens mest kända verk, Bolero av Maurice Ravel. Den gestalta hans liv, kvinnorna, musiken och alla ljud som ständigt fångar hans uppmärksamhet. Den börjar med att dansaren Ida promenerar i dimman för att möta Maurice i en dånande fabrikslokal. Han vill få henne att förstå att maskinernas alla ljud är musik för honom. Ljud som börjar om och börjar om, som driver tiden framåt och som är hypnotiska men också plågsamma.

I nästa scen tar filmen ett kliv 20 år bakåt i tiden. Maurice besöker i sin mamma i hennes vackra trädgård innan han ska spela upp för ett stipendium som han till sin besvikelse inte får. En besvikelse som han aldrig kommer över. På vägen hem blir han så fångad av ljudet av orientaliska musik att han råkar ut för en olycka som kunde ha kostat honom livet. Vid en mottagning 1927 träffar han dansaren Ida som vill att han ska skriva musiken till hennes nästa balett, en orkestrering av Isaac Albéniz´s Iberia. Den ska vara spansk, köttig och erotisk. Men i stället för att komponera glider Maurice runt i olika miljöer och möter en rad kvinnor, exempelvis den olyckligt gifta Misia som älskar honom. Han följer med en prostituerad, med inte för att ha sex, utan för att han vill lyssna till ljudet av handskar som glider mot hennes hud. Han är ofta mer intresserad av ljuden kring sig än av människorna.

I stället för att skriva musik till baletten åker han på turné till USA där han bland annat möter jazzen. När han återvänder stöter Ida på honom om musiken som han har lovat skriva åt henne. Han kommer inte i gång trots att huvudet är fullt av musik som han tillber. Musiken bestämmer men svara aldrig an. Men när han tillsammans med Misia drar sig tillbaka till kusten kommer komponerandet äntligen i gång. När han nästan är färdig kommer katastrofen som gör att han måste kasta allt han har skrivit och börja om från början på ett annat spår. Det gör att han nästan ger upp, men då kommer förlösningen från ett oväntat håll. Åter till fabriken för att presentera sin nya idé för Ida. Han väljer fabriken eftersom Bolero ska bli en metafor för den moderna tiden. Ida tänder på idén att baletten ska framföras i en fabriksmiljö. Men under repetitionerna blir Maurice upprörd och vill stoppa hela projektet. Han tycker att Ida har svikit hans idé. Så småningom blir det dock urpremiär. Under premiären lämnar Maurice föreställningen och säger till Misia att han inte står ut med den egna musiken. Det blir dock succé och Maurice hyllas av alla, till och med av sin värsta kritiker. Men trots det vill han inte gå på mottagningen efteråt. De väntar inte på mig, säger han, de väntar på Maurice Ravel.

Efter en tid får han svårare och svårare att komponera och till slut kan han inte få ner all den musik som finns i hans huvud på papper. Filmen börjar i ett slags dimma och slutat i ett annat slags dimma. Först när den kognitiva svikten gått så lång att han inte minns vem som har komponerat Bolero kan han uppskattar den egna musiken. När han glömmer sig själv och därmed sin egen perfektionism och sviktande självförtroende uppskattar han sin gärning.

Filmen handlar både om Maurice Ravels komplicerade liv och om hans musik. Den ger en inkännande bild av en konstnärs kamp för sin konst mitt i kampen för det levande livet. Filmen gör att man som åskådare och lyssnare får ett vidare perspektiv på Ravels musik. Raphaël Personnaz gör en strålande tolkning av sin roll som Maurice Ravel.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Ravel

Tänkvärdheter varvas med dårskap i fängslande urpremiär – Communion på Göteborgs Stadsteater

30 september, 2025 by Mats Hallberg

pressfoton Ola Kjelbye

Av Lars Norén

Regi: Eva Dahlman

Scenografi och kostym: Richard Andersson

Ljusdesign: William Wenner

Videodesign: Ludde Falk

Ljusdesign: Tommy Carlsson

Maskdesign: Ingela Collin

I rollerna: Karin De Frumerie, Klara Zimmergren, Fredrik Evers, Steve Kratz, Ashan Ghods, Philip Zandén, Jessica Zandén och Hannes Alin (praktikant).

Urpremiär 26 /9 2025 Studion, Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 29/11

Tendensen att prokrastinera ställer till stora problem, kan tyvärr infalla till och med när en urpremiär bereder mig en aha-upplevelse av rang. Att annat funnits i pipeline och att jag tappade krafter och fokus efter Bokmässan (blev kanske smittad), är inte ursäkter nog för denna frustrerande skrivkramp. Nu har det gått nästan fyra dygn sedan vad man skulle kunna beskriva som en happening på Studion pågick i två halvlekar plus ”Fergie-time” inklusive paus. Inspicienten upplyste om att det gått fyrtiotre år sedan teatern hade urpremiär på en pjäs av Lars Norén, vilket torde ha varit Björn Melanders två klassiska uppsättningar vilka spelades in av SVT och blev dramatikerns genombrott. Uppsättningarnas sprängkraft drabbade också mig.

När Norén dog i början 2021 upptäcktes tre färdiga manus. Communion som inte bara betyder nattvard utan också att dela en gemenskap var en av pjäserna, kanske rent av den sista Norén färdigställde då en av ytterst få samtidsmarkörer är att Philip Zandéns rollfigur hävdar att han inte har covid 19. Dottern som förvaltar sin fars verk i förlaget Lars Natten Norén AB har jag hört intervjuas i radio, men inte när hon framträdde under Bokmässan. Regissören Eva Dahlman med flera Norén – uppsättningar på sitt cv förutom klassiker och nyskrivet, hävdar att texten både är rolig och hemsk. Hon har bland annat satt upp Kliniken vars beröringspunkter är odiskutabla. Recenserade för övrigt uppsättningen med Unga Folkteatern i regi av Kim Lantz. Dahlman sammanfogar en heterogen ensemble med lyskraft som inte stått på scen tillsammans tidigare, för att ingjuta vibrerande daller av liv i Communion. Om jag snappat upp rätt info har det inte hänt tidigare att Jessica Zandén delat scen tidigare med sin storebror Philip.

Under den intensiva, korta tiden på Folkteatern tillsammans med Ulrika Josephsson fick jag som tidigare ombud och vid aktuella åren recensent och skribent för kultursidorna i LO-tidningen/ Arbetet möjlighet att en smula lära känna Sveriges främsta kulturexport efter Bergman. Läsare av dagböckerna hade på håll kunnat bilda sig en uppfattning om estetik och livssyn, relationer och intressen. Jag var med på presskonferenser, repetition med röstcoach, såg vad han regisserade och skrev för Folkteatern och genomförde en timslång intervju (finns att läsa på nätet). Har någon senare gjort en intervju av motsvarande magnitud? Berättade i pausen på urpremiären för en tidigare kulturminister om erfarenheten. Nämnde lyckträffen i beslutet att inte använda diktafon, nyfikenheten som resulterade i i motfrågor och viljan att ha kontroll.

avfotad bild tagen av fotograf från Scanpix på Riverton 2009.

På väg ut ur salongen träffar jag på Stadsteaterns nyligen pensionerade vd. Kommenterar Communion genom att säga att det fanns mycket att ta med sig, vilket gör uppsättningen väl värd att ses igen. Kommer säkert lägga märke till andra saker vid eventuellt återbesök. En ofrånkomlig nackdel med att samla ihop intryck så här långt efteråt, är att jag råkat se rubriker, ingresser och pressrosor. Verkar ha varit enkelt att hitta hyllningar och jag kommer inte anmäla avvikande uppfattning.

Blir ganska uppenbart efterhand att publiken betraktar ett dagrum på psykiatrisk klinik där samtliga, eller åtminstone de allra flesta, tvångsvårdas. I repliker vilka ofta övergår i monologer, tillfrågas en av dem varför hen är här, eftersom personen i fråga sägs se ganska normal ut. Att personal lyser med sin frånvaro ger pjäsen ett surrealistiskt skimmer. Svärta och utfall uppvägs av en betydande dos svart humor. En av kvinnorna framhåller att hon ”älskar människor som får mig att skratta”, kunna se ljusare på tillvaron. Scenografin går i vitt och interiören är densamma under föreställningen. Består av bekväm soffa, stolar och en sjukhussäng som Karin De Frumeries roll gärna ligger på. I fonden syns i omgångar ansikten projicerade, vid ett skede ansikten på barn (troligen skådespelarna själva). Vad som betecknats som körverk är väldigt rytmiskt skrivet enligt regissören. White Rabbit och andra mer nedtonade klassiker sätter oss i stämning inför bägge halvlekar.

Smärre konflikter och sammanstötningar är legio. Men i det stora hela saknas peripeti då dramatiken snarare inriktas på att skildra dysfunktionella tillstånd, människor oförmögna att ta sig ur sina nojor. I avsaknad av vändpunkt drivs intrigen av Ashkan Ghods sätt att gestalta en hatad make. Han försöker förgäves nå sin aggressiva hustru spelad av Karin De Frumerie. I deras första replikskifte finns en anklagelse som låter oss ana att han använt hustruns belägenhet konstnärligt. Kanske en omvänd bikt, ett slags alter ego? Den andra faktorn som driver handlingen är påfyllningen av den senast intagne, vars labila beteende och föreläsningar förkroppsligas övertygande av ynglingen Hannes Alin. Somliga gestalter verkar medvetna om sina svårigheter, medan andra likt Philip Zandéns och Klara Zimmergrens roller anser att de befinner sig på fel ställe.

Styrkan med uppsättningen är hur övertygande ensemblen, instruerad av klok regissör, speglar en universell psykologi vi kan känna igen. Speglar hur lätt det kan tippa över för oss, efter alltför många motgångar rämnar vår skyddsvall. Saknas nära vänner och kontaktnät måste samhällets omsorg träda in och psykvården har som bekant upprörande problem och resursbrist. Ensemblens exponering av såriga och otrygga individer imponerar. Somliga får hålla till godo med roller i marginalen, såsom Fredrik Evers och Jessica Zandén, även om den sist nämnde märks desto mer off-stage alldeles efter paus. Kan parentetiskt inflika att jag träffat henne två gånger, senast i fjol i Mölndals Bokhandel när hon signerade.

Andra ur en töjbar illustrativ ensemble har tilldelats utåtagerande karaktärer i olika hög grad. Här finns en ältande man som på ytan verkar normal. Tänker på den mångsidige Steve Kratz med flera Norén-samarbeten i bagaget vars tonfall påminner om Pelle Grytt. Philip Zandén mest sitt lätt identifierbara kroppsspråk (tänker på hans insatser i Susanne Osten- produktioner och i Mästaren och Margarita, ett mångbottnat äventyr jag på Stockholms Stadsteater). Den redan välutbildade och etablerade Hannes Alin har anlitats i en tacksam skepnad som övriga måste förhålla sig till, gör intryck och skapar otrygghet. Detsamma kan sägas om den jobbiga maniska typ som Karin De Frumerie behövt gå in i. Signaleras närmast övertydligt att professionell hjälp krävs. Har hänt förr, fast en smula överraskande varje gång det sker att en sufflös involveras i uppsättningen. Borde framgå vid det här laget att Coomunion i högsta grad är sevärd tack vare innehållet, iscensättningen och skådespelarnas agerande.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Surfar skickligt på vågor från Brasilien – Karolina Vocidolac på Contrast Public House

28 september, 2025 by Mats Hallberg

26/9 2025

Swejs-arrangemang hos Contrast i Göteborg

Sångerskan Karolina Vocidolac har som namnet antyder sina rötter på Balkan. Ändå ägnar sig hon åt att förvalta låtskatten från Brasilien, inte minst i trion Marango som jag förtjust lyssnat till ett par gånger. När hon nu fick ett gig mitt på dan hos SWEJS (Swedish Executive Jazz Society) bildas en ny liten formation utan varken rytmsektion eller pianist. Jag blev inbjuden av en av gitarristerna vilka jag känner väl och recenserat live och på skiva. De som ackompanjerar Vocidolac är Tobias Grim på akustisk gitarr, Rolf Jardemark med en elektrisk gura (möjligen halvakustisk jazzgitarr) samt Eric Liftig på tenorsaxofon. Tre musiker jag ganska ofta fått höra live i mindre sättningar och med storband.

Medlemmarna i SWEJS, som funnits i drygt tjugofem år med verksamhet i Stockholm och Göteborg betalar för lunch + konsert vilka anordnas på diverse krogar. Bjöds in för att dokumentera när en lyckad tillställning hölls på Nefertiti för några år sedan. Representerade SWEJS genom att informera och agera presentatör gjorde Mats Ander (trumpetare i flera storband).

Contrast är välfylld denna soliga fredag och förutsätter att åhörarna var mycket nöjd med timmen kallad ”Waves from Brazil” med det bästa ur landets populärmusikaliska tradition. Bossa nova som uppstod sent 50-tal betyder nya trenden eller nya vågen, vilket förklarar varför en av bossans mest spelade kompositioner just fått den engelska titeln Waves. Den beskrivs på Contrast som en elegant sofistikerad stil med influenser från jazz. Merparten av konsertens repertoar var inte oväntat skriven av Antonio Carlos Jobim, flera hämtas från prisade legendariska plattan Getz/ Gilberto featuring Antonio Carlos Jobim från 1964.

Serverades sång och musicerande av en sådan dignitet att den konserten förtjänar att dokumenteras i berömmande ordalag, något jag därför åtagit mig. En av de allra främst ambassadörerna för bossa och närliggande stilar tar tillfället i akt och introducerar låtarna. Och fast Karolina Vocidolac inte är lika uppburen och välkänd som Lill Lindfors, Sylvia Vrethammar, Lisa Nilsson eller Lina Nyberg (fyra damer jag hört live senaste åren) ska hennes ansenliga förmåga som interpret framhållas. Det sjungs på portugisiska såväl som på engelska och till och med svenska. Apropå soundet lät det behagligt naket med tre melodiinstrument huserandes i centrum och också figurerar som bakgrund.

Man börjar med Dedafinado vars långsamt smekande intro på tenorsax innan gitarrerna tar över är ljuvligt, leder tanken givetvis till mästaren Stan Getz. Därpå en superbt kontrollerad tolkning av lika ikoniska Corcovado var engelska titel lyder Quiet Nights of Quiet Stars – minst en vers sjungs oclså på engelska. Skulle någon tveka huruvida sångerskan behärskar det tidlösa materialet ges här en rungande bekräftelse. Och musikerna ackompanjerar på bästa tänkbara vis. Här bjuds på delikat solo från Tobias Grim. En konst att vara medhårsstrykande utan att det blir ytligt. Samspelet är som sig bör avspänt med stark närvaokänsla, oavsett om sångerna framförs stillsamt eller i snabbare tempo.

I tredje låten ökar intensiteten genom att rytmen accentueras. Fäster mig vid intrikat tonspråk och en melodi som förmodligen är svårsjungen. Rolf Jardemark ger sig av i sin första utflykt. Grande Amore, ursprungligen en samba från 1945, är ett flera goda exempel på hur tempo varieras. En definitiv höjdpunkt är en vackert framsvepande melodi främst förknippad med Elis Regina, vars svenska text skrivits av nämnda Vrethammar under titeln I Skymningen. Om mina anteckningar stämmer handlade det om just smeksamma Wave. från ett album av Jobim släppt 1967.Grim levererar ett fingerfärdigt solo snyggt uppbackad av Jardemark.

Måste två största toppar utses landar vi först i The Shadow Of Your Smile som utgör enda undantaget i repertoaren, vars instrumentala ledmotiv signerat Johnny Mandel Oscars-belönades. Enligt Eric Liftig är Andy Williams version den mest klassiska. Här utmärker sig just Liftig med ett inspirerat utbroderande av förförisk melodi medan vi får ett lika prydligt som avspänt inpass från mannen med hatten.

Medveten om att texten liknar ett referat. Hög tid att runda av. Två hits framförs på sluttampen, Dels den första finalen där det hettar till i One Note Samba. Uppsluppen historia som bjuder på tonal akrobatik och flinkt arbetande instrumentalister vilka avlöser varandra. Det självklara extranumret blir föga förvånande Girl From Ipanema som Astrud Gilberto odödliggjorde, njuter av dess oemotståndliga gung. Grim passar på att ge oss ett lysande, ytterst vitalt solo. Allra sist bör återigen betonas vilken hög kapacitet den frontande kvinnan har. Som sagt en alldeles förträfflig konsert med specifik inriktning.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 104
  • Sida 105
  • Sida 106
  • Sida 107
  • Sida 108
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in