• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Toppnytt

Filmrecension: Drama Kings – komedi om en kidnappning

22 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Drama Kings

Drama Kings
Betyg 3
Svensk biopremiär 23 oktober 2026
Manus och regi Adi Omanovic & Mak Omanovic
Skådespelare Charlie Petersson, Magnus Af Sandeberg, Wilma Lidén, Mahmut Suvakci, Sara Sommerfeld, Lukas Loughran

En komedi om en kidnappning med förvecklingar och om konsten att spela teater i det vanliga livet för att klara sig ur knipor. Krille (spelas av Charlie Petersson) och Martin (spelas av Magnus Af Sandeberg) är två skådespelare som inte riktigt lyckas. De hankar sig fram genom en del uppdrag för reklam och som utklädd kanin i ett köpcentrum. De har skrivit ett manus till en film tillsammans och lyckas få en tid hos filmproducenten Veronica Stensson (spelas av Sara Sommerfeld) för att presentera sig film. Filmproducenten tackar nej men behåller deras manus och efter ett tag upptäcker Krille och Martin att filmproducenten stulit deras manus och samlat in pengar för att spela in filmen.

Filmens manus handlar om några personer som blir blåsta av en rik person och då kidnappar de den rike personens dotter. Krille och Martin bestämmer sig för att kidnappa filmproducentens dotter Felicia och kräva en miljon kronor i lösensumma. De vill hämnas och ha de pengar de anser att de har rätt till. Fakta är ju att filmproducenten Veronica Stensson gjort något brottsligt och mycket oetiskt och fult. Att utnyttja maktlösa människors manus på det sättet är vedervärdigt. Det gör att vi som tittare delvis kan hålla på Krille och Martin. Veronica Stensson är både obehaglig och har lurat dem.

Att arrangera en kidnappning och på fullt allvar binda en ung kvinna som är oskyldig till något hennes mamma gjort är inte så lätt. Speciellt inte för den som inte är brottsling och inte gjort kriminellt. Det är inte så lätt att vara kidnappare märker Krille och Martin. Det blir inte enklare av att en form av vänskap eller kanske mer till och med uppstår mellan Krille och Felicia.

Filmen har en del överraskande vändningar och flera av skådespelarna gör bra ifrån sig i sina roller. Men det fattas en del i filmen för att den ska bli riktigt, riktigt bra och få högre betyg. Lite för mycket hänger i luften och en scen i slutet är svår att tro på. Den är inte tillräckligt underbyggd. Men vissa delar är mycket bra och sticker ut. Polisens klantighet är riktigt rolig och tyvärr väldigt realistisk. Det finns mycket som svensk polis har att skämmas över.

Komedi är till formen ofta överdriven och karaktärerna ska vara lite fåniga. Jag tror filmen skulle vunnit på att vara lite mindre av komedi och lite mer av tragedi eller drama. Hur de två huvudpersonerna fick ta till sin förmåga som skådespelare för att klara av vissa situationer var spännande att se och deras kluvenhet mellan att ta ut sin rätt och inte vilja göra någon människa illa är intressant. Jag tror att många tittare liksom jag är nyfiken på Felicia och skulle vilja veta lite mer om henne, kanske se lite mer uppror från henne gentemot mamman.

De två regissörerna, Adi Omanovic & Mak Omanovic. har tidigare gjort två kortfilmer tillsammans. The Art of Breaking Up, Före finalen och Svarttaxi. Mina förväntningar på framtida samarbete mellan dem i långfilmer är höga.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Film, Filmkritik, Filmrecension

Danskritik: Alexander Ekmans Cacti sprider glädje med visuell fulländning och vilja till kommunikation

21 oktober, 2026 by Pernilla Wiechel

Alexander Ekmans Cacti sprider glädje med sin visuell fulländning och vilja till kommunikation

Cacti
Koreografi, kostym och visuell design Alexander Ekman
Medverkande Kungliga baletten
Musik Kungliga hovkapellet – musik av Schubert, stråkkvartett framför musik av Haydn och Beethoven
Dirigent Alec Frank-Gemmill
Konsertmästare Anders Kjellberg Nilsson
Ljus Tom Visser
Orkesterarrangemang Andy Stein
Plats Kungliga operan
Föreställning som recenseras 20 oktober 2026

Man sticker sig på Alexander Ekmans namn på verket Cacti, vilket är helt medvetet. Verket som tidigare också uppförts under o efter pandemin i Sverige hade urpremiär redan 2010 på Nederlands Dans Theater. Denna gång frågar Ekman sig, med glimten i ögat, vilken roll en danskritiker egentligen har. Efter de 16 år som passerat – och verket gått som i ett litet segertåg ut till många andra scener i världen – känns det fint att det nu just före renoveringen får fylla operans scen.

Det blir modernt, kommunikativt, lekfullt och bjuds på humoristiska inslag. De många väldigt skickliga dansarna sprids ut på var sin liten vit ruta till en början. Är det ett tangentbord, kritikerns? Intrycket blir visuellt mäktigt, såsom ju är Ekmans signum.

Baktill på scenen står till en början fyra musiker ur Kungliga hovkapellet med stråkinstrument. Toner av Haydn, Beethoven och Schubert, hörs framföras av dem och hovkapellet nertill. Allt skapar en klassisk inramning till den annars så modernistiska och expressiva scenografin. Via även inspelad musik och berättarröster (dock lite svåra att följa emellanåt) skapas en kommunikation nästan genast med publiken. Allt är grafiskt rent och tycks gå i vitt och svart – men så bärs de många gröna kaktusarna försiktigt fram. Storskaliga vita rutor finns att gömma sig bakom, eller bilda mönster eller bakgrundsblock av.

I början sitter varje dansare, i japansk stil, med bar överkropp iklädda svarta halvlånga vida byxor och svart hår, på var sin liten egen scen, i form av en vit ruta. På den dansar de, pustar och låter. Kropps-klappande hörs rytmiskt över mängden precist, unisont agerande dansare. En tajmad ekmansk massverkan uppstår. Senare fälls de vita blocken upp, blir utspridda skärmar att effektfullt gömma sig bakom. Till sist bildar de en vit isblocks-ö i bakgrunden.

Mitt i dämpas belysningen. ”Yes and no”, hörs en röst uttala som i en loop . En bit in på scenen syns en person plötsligt framföra en ensamdans. Bredvid står en man och ser på och tycks bedöma rörelserna. Cactis tema illustreras, lagom kort, och sekvensen sinkar inte det levande flödet.

Jag roas av humorn och hur publiken adresseras. Katten som knyter paret som dansar till vardagen, deras inspelade röster som tajmar med dansstegen, vinkar lekfullt utåt. Men trots allt vältajmat, vackert och otroligt väldansat kryper ändå en känsla i slutet fram, som säger att helheten upplevs något tunn och ytlig. Nu efter 16 år då verket kom till, kan det vara vår förändrade tidsanda som gjort oss mindre mottagliga för detta lättsamma. Ett allvar har krupit in över var mans tröskel, som kanske måste härbärgeras av en kraftigare verklighetsflykt, alternativt mer existentiella teman.

Ekmans verk framförs i andra akten denna kväll. Det föregås av forna danskollegan i Nederländerna – Medhi Walerskis – vårofferinspirerade estetiskt vackra, mer allvarliga Chambre. Med sin urpremiär 2012, visas det nu första gången i Sverige, och är absolut likvärdigt konstnärligt. I sig är det verket värt ett besök, men recenseras inte här.

Arkiverad under: Dans, Dans recension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Ballett, Dans, Danskritik, Kungliga Operan

Rolig handling, dålig eftersmak i V.E. Schwabs Begrav våra ben i nattens jord 

21 oktober, 2026 by Anastasia Bark

Titel: Begrav våra ben i nattens jord

Författare: V.E. Schwab

Översättare: Ylva Spångberg

Utgivningsdatum: 2026-06-02

Förlag: Modernista

ISBN: 9789181088489

Innan jag satte igång att läsa den här boken hade jag hört mycket om den på sociala medier. Jag hade läst V.E. Schwabs böcker tidigare och såg fram emot att jämföra den med hennes andra verk, särskilt eftersom det här är en sorts debut för henne: det är första gången hon skriver om lesbiska relationer.

Jag såg särskilt fram emot att läsa den eftersom den, ännu en gång, handlade om förtryckta kvinnor som transcenderar tid och rum, likt Addie i min favoritbok av Schwab, Addie LaRues osynliga liv. Schwab behandlar nämligen ofta teman som ligger nära hjärtat men som utspelar sig långt borta, i en stilren prosa som flyter på lätt. Jag tyckte att prosan i just Begrav våra ben i nattens jord flöt på bättre än i hennes tidigare verk. Jag har nog aldrig förut velat sluka en roman av Schwab på samma sätt som den här.

Det var lätt att komma in i handlingen, och lätt att se sig omkring och föreställa sig miljöerna Schwab beskriver. Begrav våra ben i nattens jord är en resa genom tid och rum, om tre kvinnors öden som vävs samman i en mystisk härva. Boken följer tre kvinnor i olika tider och länder. I Spanien 1532 ger María efter för en främlings lockelse för att slippa sitt liv. I England 1827 skickas Charlotte till London efter en förbjuden kärlekshistoria och får lära sig att friheten har ett pris. I USA 2019 försöker Alice börja om på college, men ett one-night stand får henne att börja leta efter svar. Boken handlar om lesbiska vampyrer som lever länge, hungrar efter frihet och går emot sina förtryckare. Det är alltid speciellt att möta Schwabs karaktärer, vars övernaturliga öden ger dem en annan moralisk utgångspunkt.

Jag trodde till och med att det här kunde bli en av mina favoritböcker av Schwab (den skulle nog ha delat plats med Addie), men sedan kom jag fram till de sista hundra sidorna och mitt intresse falnade. För många upprepningar mot slutet, och oförmågan att knyta ihop de tre berättelserna med varandra, gav boken en dålig eftersmak. Trots att Schwab tar upp många tankeväckande moraliska dilemman faller berättelsen i slutändan platt.

Jag vet inte riktigt om jag vill använda ordet ”platt” om Schwabs karaktärsskildringar. Låt oss snarare säga att det alltid har varit svårt för mig att föreställa mig hennes karaktärer, och att det är själva berättelsen, inte karaktärernas inre liv, som har stått i förgrunden även i hennes tidigare verk. Det är inget fel med det. Inte egentligen. En intressant handling ska få ta över, och ibland behöver den till och med göra det. Problemet är att handlingen i slutet av just den här boken tog över helt och lät karaktärerna stå där blottade, utan något djup att luta sig mot. När de väl gjorde det slutade berättelsen vara intressant.

Det var intresseväckande att läsa hur vampyrmetaforen behandlades i boken, och jag var förväntansfull inför hur de tre berättelserna skulle knytas ihop. Tyvärr lyckades Schwab inte med den biten, och trots att jag gillade delar av boken lämnade den tyvärr en dålig eftersmak. Ändå kan jag tycka att det är trevligt med nya bidrag till vampyrmetaforerna!

Något som kan sägas om just den svenska versionen av boken: 1. Jag föredrar den engelska titeln som lyfter fram att det just är midnattens jord, och inte bara nattens jord som benen begravs i, alltså ”Bury our Bones in the Midnight soil”. 2. Ibland kan jag tycka att det är lite tråkigt om designen på bokens omslag är alltför lik originalversionen. Det går lätt att göra fel, men jag kan tycka att det är roligt att jämföra de olika bokomslagen. Ibland blir det ju snarare bättre. Förutom att titeln är på ett annat språk finns det inga större skillnader på det svenska och det engelska omslaget, det svenska omslaget är snarare mer förenklat och har inte lika många detaljer som den engelska versionen har (inte för att det var särskilt många detaljer till att börja med).

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: begrav våra ben i nattens jord, modernista, V.E. Schwab

Filmrecension: Ocean Dreams – en otroligt vacker film som ger oss vetenskapligt förankrat hopp

20 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Ocean Dreams

Ocean Dreams
Betyg 4
Svensk biopremiär på Cosmonova i Stockholm och Universeum i Göteborg 24 oktober 2026
Regi Johan Candert

En otroligt vacker film som låter oss besöka en värld som existerar här på vår jord tillsammans med oss och som är nödvändig för överlevnad. Världshaven producerar mer än hälften av syret vi andas och är själva grunden för livet på jorden. Denna dokumentär för oss in på en färd i havets djup där vi får se myllret av liv i världshaven. Ocean Dreams är Sveriges första IMAX-dokumentär.

Filmen låter oss inte bara få en tur i havets djup, vi får också betrakta ett mirakel. Ingen har väl undgått att höra om klimatförändringar, överfiske och föroreningar som förstår både land och hav. Men denna dokumentär låter oss besöka tre platser i världshaven där människor medvetet dragit sig tillbaka och ger havet och miljön en chans att själv återhämta sig. Resultatet är nästan svårt att tro på, så fascinerande är det att naturen svarar och livet återvänder. Mitt i den klimathotet och den globala miljökrisen finns en berättelse som ger hopp.

Filmen berättar om tre platser där livet nästan varit helt utslaget men där havet och dess liv återhämtat sig;
Bikini-atollen, Marshallöarna
Mellan 1946 och 1958 detonerade USA 23 atombomber på Bikini-atollen. Radioaktiviteten är fortfarande så hög att människor bara kan vistas här under korta perioder. Men där människan tvingats bort har naturen tagit tillbaka sitt utrymme. Korallreven blomstrar, den biologiska mångfalden är exceptionell och vattnen hör idag till världens hajrikaste. Forskare har dessutom funnit över hundra år gamla koraller – levande vittnen som överlevt några av mänsklighetens mest förödande ingrepp. Bikini-atollen visar att naturen kan resa sig, även efter det till synes omöjliga.

Raja Ampat, Indonesien
Korallreven är havens regnskogar – några av jordens mest artrika ekosystem. Raja Ampat är ett av världens rikaste marina områden, men under 1980-talet höll allt på att utplånas när dynamitfiske bokstavligen sprängde korallreven i bitar. Indonesien svarade med kraftfulla skyddsåtgärder, marina reservat och hårda straff mot olagligt fiske. Idag återvänder korallerna, fiskarna och livet under ytan. Raja Ampat visar att modiga politiska beslut kan ge naturen en ny framtid.

Norska havet, Nordatlanten
På 1970-talet stod sillbeståndet i Norska havet på kollapsens rand efter årtionden av överfiske. Norge införde strikta fiskekvoter och en långsiktig förvaltning. Naturen svarade. Idag har sillen återvänt – och med den valarna och späckhuggarna. Ett helt ekosystem har väckts till liv igen.

Det som är så fantastiskt och så trösterikt är ett det hopp skildringarna från dessa tre platser är ett vetenskapligt förankrat hopp. Om havet respekterar, om det får tid att återhämta sig kan livet återvända med full kraft i havet.

Filmen har spelats in under fyra år med fantastiskt och storslagen undervattensfilmning och förmedlar banbrytande forskning. Som det står i ett pressmeddelande om filmen:
Det här är inte en film om vad vi håller på att förlora. Det är en film om vad vi fortfarande kan rädda. En storslagen berättelse om motståndskraft, återhämtning och framtidstro – på världens största bioduk.

Citat från några av filmens skapare:
Carl Douglas, Exekutiv producent
– Efter att ha dykt över hela världen under de senaste 40 åren har jag både sett och upplevt havets magiska skönhet – men också hur skört det är. Under ytan finns en fantastisk värld full av liv som väntar på att upptäckas – en levande miljö som utgör själva grunden för livet på vår planet. Med den här filmen försöker vi visa både att havet är värt att rädda och att det faktiskt är möjligt att rädda det. Jag tror att det bara kan ske genom ökad kunskap om havet och genom större passion och nyfikenhet inför djupens under.

Johan Candert, Regissör/undervattensfotograf
– Filmen växte fram ur en idé som jag har burit med mig i många år – tanken på ”drömplatser”. Platser som står i kontrast till de många problem som vi människor har skapat. De flesta är medvetna om de utmaningar som våra hav står inför, men många saknar hopp – eller en tydlig bild av vad vi kan göra annorlunda.

Göran Ehlmé, Undervattensfotograf
– Efter många decennier som undervattensfotograf har det varit en ära att få vara med och leda detta team av exceptionellt skickliga undervattensfotografer. Den här typen av arbete kräver inte bara fotografisk expertis, utan också avancerade dykkunskaper och ett starkt säkerhetstänkande. Att filma på avlägsna platser, ofta under tuffa och oförutsägbara förhållanden, är aldrig enkelt. Men att få vara med och förverkliga en så viktig film gör varje utmaning mödan värd.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Ocean Dreams

Årets nominerade till Augustpriset

19 oktober, 2026 by Redaktionen

Årets nominerade till Augustpriset
Bakre raden: Simon Sorgenfrei, Johan Rundberg, Lina Gustafsson, Aron Landahl, Ann-Sofi Ljung Svensson
Mittenraden: Viveka Sjögren, Maxim Grigoriev, Tomas Eriksson, Michael Verdicchio, Ingela Strandberg, Magnus Dahlström
Främre raden: Klas Östergren, Malin Kivelä, Moa Backe Åstot, Emelie Franc, Hanna Klinthage, Patrik Hadenius, Inger Edelfeldt, Foto: Andreas Sundbom, AXL Media

18 författare är nominerade till Augustpriset 2026. Listan över de nominerade presenterades den 19 oktober 2026.

De nominerade är:
Årets svenska skönlitterära bok

Vinter, Magnus Dahlström, Albert Bonniers Förlag
Vinter är en klaustrofobisk framtidsskildring där en isande kyla lamslår ett samhälle i flera generationer. I tre utsökt opålitliga redogörelser frammanas en tilltagande känsla av hotande fara. Med kuslig precision och ett språk lika strängt som väderleken alstrar Magnus Dahlström en spänning som inte släpper.

Skönheten, Inger Edelfeldt, Norstedts
Ett oväntat möte på tunnelbanan med en bildskön före detta student utgör upptakten till denna underfundiga undersökning av åldrande och utseendefixering. Inger Edelfeldt skildrar våra allra skamligaste begär med stort skarpsinne och säker hand. Skönheten är en drastisk, stundom sorglig och djupt mänsklig roman.

Adrian, Maxim Grigoriev, Albert Bonniers Förlag
Adrian är en storstilad Stockholmsskildring om vänskap och främlingskap mellan tre unga män över två decennier. Med ett exakt och sensibelt språk tecknas den till synes tröstlösa jakten efter mening i ett samhälle under ständig förvandling. Maxim Grigoriev har skrivit en insiktsfull och välkomponerad roman som färdas elegant i tid och rum.

Nattsäsong, Karolina Ramqvist, Albert Bonniers Förlag
I Karolina Ramqvists sinnliga teaterroman drabbas en etablerad aktris av en hastigt uppslukande passion till en yngre man. Mot ett mörkt och krigshotat Stockholm som fond utspelas ett strålande formsäkert och intensivt förförande skådespel. Nattsäsong är ett konstfullt iscensatt relationsdrama som både underhåller och överraskar.

Under sjöarna, Ingela Strandberg, Norstedts
I Under sjöarna utforskar Ingela Strandberg välbekanta poetiska landskap, frågorna är eviga men rösten är distinkt egen. Hon rör sig mästerligt och i kraftfulla språng från himlakroppar, förbi Ullared, till en ensam busskur. Poesin är stundtals vild, stundtals vacker och alltid fullständigt klar, närmast enkel, men med en desto längre efterklang.

Inkokt ruda, Klas Östergren, Bokförlaget Polaris
Inkokt ruda är ett förtätat triangeldrama mellan två människor och en maskin – den lystna och lidande Werther 2.0. Med väl avvägd humor och ett stilsäkert språk framkallar Klas Östergren en skarp framtidsvision om människans skönhet och ofullkomlighet. Det är en dråplig, synnerligen snillrik och oavbrutet fascinerande roman.

Årets svenska fackbok
”Syndabocken” av Tomas Eriksson, Stockholmia Förlag
”Ur djupet” av Lina Gustafsson, Natur & Kultur
”Vasas testamente” av Patrik Hadenius, Bokförlaget Stolpe
”Öppna era hjärtan” av Simon Sorgenfrei, Norstedts
”När jag dog” av Per Svensson, Albert Bonniers Förlag
”Pojken med nallen” av ”Michael Verdicchio, Norstedts

Årets svenska barn- och ungdomsbok
”Det är om dig jag skriver” av Moa Backe Åstot, Rabén & Sjögren
”Äckelklubben” av Emelie Franc och Hanna Klinthage, Lilla Piratförlaget
”Om du möter en silverfisk” av Malin Kivelä, Martin Glaz Serup och Linda Bondestam, Förlaget M
”Vad jag finner i rännstenen” av Aron Landahl, Rabén & Sjögren
”Egentligen snäll” av Johan Rundberg, Natur & Kultur
”Sång för Valencia” av Viveka Sjögren, Bokförlaget Opal

Nominerade till Lilla Augustpriset
”Solkraft” av Lea Andersson
”är galen är galen är galen” av Signe Firpo
”Du, befriad” av Fia Koné
”Nästan” av Stina Salzer
”Drömspel” av Edith Svärd
”Sensommarsorg” av Alma Åhrén

Arkiverad under: Litteratur och konst, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 5
  • Sida 6
  • Sida 7
  • Sida 8
  • Sida 9
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 930
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

En vacker och lekfull fullträff – Bobo Stenson trio i Lerum

1/11 2026 Dergårdsteatern i Lerum … Läs mer om En vacker och lekfull fullträff – Bobo Stenson trio i Lerum

Godzilla Minus Zero – storslagen och medryckande

Godzilla Minus Zero Betyg 4 Svensk … Läs mer om Godzilla Minus Zero – storslagen och medryckande

Filmrecension: Jävla karlar

Jävla karlar Betyg 3 Svensk biopremiär 6 … Läs mer om Filmrecension: Jävla karlar

Recension av tv-serie: Bytet – välgjord läskig rysare

Bytet Betyg 4 Global premiär på Netflix … Läs mer om Recension av tv-serie: Bytet – välgjord läskig rysare

Alltför speedig redogörelse utvecklas till skoningslös skräck – Girls and Boys på GEST

Av Dennis Kelly Regi: Kristina … Läs mer om Alltför speedig redogörelse utvecklas till skoningslös skräck – Girls and Boys på GEST

Lika förunderlig som beundransvärd bedrift – Svensk sextett firar Miles Davis 100 år via Milestones & Kind of Blue

30/10 2026 Nefertiti i … Läs mer om Lika förunderlig som beundransvärd bedrift – Svensk sextett firar Miles Davis 100 år via Milestones & Kind of Blue

Teaterkritik: Sista meddelandet – en oerhört realistisk berättelse som kryper under skinnet och inte går att skaka av sig

Sista meddelandet Av Nina … Läs mer om Teaterkritik: Sista meddelandet – en oerhört realistisk berättelse som kryper under skinnet och inte går att skaka av sig

Ojämn omdaning av standards – Ember med Ellas Kapell

Ellas Kapell Ember 3 Inspelad … Läs mer om Ojämn omdaning av standards – Ember med Ellas Kapell

The Fray – en energiinjektion med hjärtat på rätt ställe

Betyg: 4/5 Det är lätt att … Läs mer om The Fray – en energiinjektion med hjärtat på rätt ställe

Fin nattmiljö i Ester Chiedza Roxberg och Maya Jönssons Gosedjurstaxin

Titel: … Läs mer om Fin nattmiljö i Ester Chiedza Roxberg och Maya Jönssons Gosedjurstaxin

Mysig magi och eskapism i Elsa Beskows Puttes äventyr i blåbärsskogen

Titel: Puttes äventyr i … Läs mer om Mysig magi och eskapism i Elsa Beskows Puttes äventyr i blåbärsskogen

Teaterkritik: Doktor Glas med Jens Hultén – bjuder in oss till en tidlös inre värld

Foto Robert Jadenfelt Wereckipr Doktor … Läs mer om Teaterkritik: Doktor Glas med Jens Hultén – bjuder in oss till en tidlös inre värld

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in