Jan Schaman – Nu vänder det
Av Richard Turpin
Regi och dramaturgi Henrik Dahl
Scenrum Magnus Möllerstedt, Magnus Lindberg
Ljud och musik Magnus Lindberg och Dror Feiler
Ljus Assar Firus Norrman, Jonatan Winbo
Kostym Ulrika van Gelder
Mask Cais Marie Björnlod
Med Richard Turpin och Hugo Bernhardt Hjelm
Premiär Teater Tribunalen 5 april 2024
Teater Tribunalen uppstod 1995 och är inrymd i den gamla biografen Lido på Hornsgatan. Den bildades av skådespelare, varav Henrik Dahl och Richard Turpin fortfarande är kvar. Teatern är känd för sin socialistiska agenda. De vill blottlägga, kritisera och döma den politiska och ekonomiska makten och inspirera till engagemang och aktion (programförklaringen). Adekvata frågor ska ställas till publiken om dess verklighet. Ofta sker det med satir och burlesk twist, har jag erfarit. På mycket kort tid, förstår jag, har de nu repeterat och låtit sin karaktär Parapsykologie Dr Jan Schaman få uppstå i kvällens enaktare. Det känns minst sagt värmande att Teater Tribunalen känt sitt kall och vill göra en insats.
Med sig denna gång har Jan Schaman (Rickard Turpin) en assistent (Hugo Bernhardt Hjelm) som debuterar som skådespelare. Schamanen har haft flera föreställningar genom åren. Sist uppges han ha hållit en antiliberal seans där han med hypnos, meditation och ”för den tiden modern apparatur” försökte driva ut liberalismen ”ur det kollektiva undermedvetna”. Att apparatur är viktigt, flaggar för vad som dyker upp under kvällen. Denna gång är uppsåtet att befria oss från ”pessimism och reaktionära tendenser” och visa resultatet av en ”omfattande optimismforskning”.
Upprymd av förväntan läser jag raderna:
Jag förklarar er härmed som historiska subjekt
Ansvariga för ert arbete med tiden
Övervinn era rädslor
Betrakta världen sådan den är
Var ser ni möjligheterna?
De finns
Vi möts i foajén av en dammigt vitklädd ung herre (Hjelm) i svart fluga som pinglar med en bjällra. Med hög stämma hälsar han oss välkomna. Insläppta i det enorma underjordiska scenrummet – där rör och annat är synliga på de grå avskalade väggarna – tar vi plats på en stabil läktare.
På den stora scenen finns redan all spännande rekvisita synlig. Vi ser en lakansklädd permobil närmast – som tycks dra en ställning där en svart kappa försedd med bjällor är uppspänd. Längre bak ett vitt tipi-tält med något som liknar en måne. I mitten ett högt jakttorn med sladdtrassel. Rakt fram en metallcirkel med vev, till vänster en teknik-ö med bl.a. en gammal overheadapparat. Till höger några tegelstenar som formar en mur. De är högst analoga och påtagliga maskiner som visar sig alla ha sina speciella ljud. Under kvällens gång uppsnappar jag namn som: bourgeoisin -skiljare, spökskrivare, progressor.
Med beundransvärt hög stämma börjar den flugförsedde yngre mannen, energirikt och tydligt spelad av Hjelm, att tala. Högaktningsfullt presenterar och välkomnar han själva Parapsykologie doktorn fram på scenen. På skärm belyst som i skuggteater ser vi så först Jan Schaman med fjädrar i pannbandet. Förväntningarna stegras. Så börjar han tala. Av de kloka formuleringar som ageteras ut hör jag ”poesin till makten!”, ”drömmar är vår paroll!” . Men han anar en ”skepticism” i den ”förståndsvarierade” publiken och bjuder på frön till hopp.
Vid ett tillfälle uppmanas vi blunda när en dikt läses upp. Vi hör berättelsen om en far som ”lagar skor i mörker” och ett barn som inte vill gå upp om morgonen… Senare utgår Jan Schaman utgår från dikten och säger stärkande att vi såklart inte ska arbeta i mörker, då blir inga skor gjorda på ett bra sätt – och han uppmanar oss att gå ut i ljuset och se. Den goda tiden brådskar inte, säger han, och oron kommer vika inför möjligheten.
Jag fäster mig också vid bönen i kyrkan som gestaltas där ord som ”låt oss arbeta tillsammans” och ”slippa påvar” hörs.
Någon gång i föreställningen utdelas en skyddande besvärjelse, en välsignelse till publiken. Jan Schaman kallar oss härmed ”starka subjekt” i vår tid – ”kapabla att se världen som den är” så vi ”kan göra skillnad”.
En replik Jan Schaman har tycks säga att strider i världen finns för att vi känner ”mer livsnerv” då. Själv förespråkar han en värld utan sådan aggressiv dualism. Fram för mångfald och gemenskap, hör jag i orden ”multipolär värld” – istället för ”en bipolär”.
Omöjligt är det att återge enaktarens alla spirituella visdomar. Men kvar stannar de konkreta redskapen till hjälp. Skramlande maskiner med sina syften, odlade ljusa framtidssjälar i form av en drivbänk med fjärdar, armar som bygger med tegelstenar och drastiskt slänger läror i eldar. De sprider hopp, trygghet och bildar en kontrast till AI och stress efter perfektionism – all denna hanterbarhet och mänskliga proportioner.
Vi får genom Parapsykologie Dr Jan Schaman sällskap och en tro om att konstigare än så är det inte. Hugg i, gräv där du står, arbeta tillsammans, se och agera.
Det syns på premiärpubliken ikväll vilket ställning Stridsberg har som dramatiker och författare. Scengolvet ryms i mitten av en helt vitmålad lärosal för medicinare – utformad för att visa obduktioner. En av da Costas mördare var just läkare. Publiken leds upp till de höga läktarna – och ser därifrån ner på allt från sina kritvita sittkuddar. Tankarna går senare också till Colosseum, eftersom aktörerna smyger in likt stukade gladiatorer från portaler vid ena sidan. Allt bildar – till synes – en distans till aktörerna, men vi i publiken är också iscensatta. Kanske vill man anspela på den nyktra blicken hos naturvetaren, den säkra positionen – åtskild från objektet?
Ljuset är helt släckt och allt börjar svart – i högtalarna hörs en röst som beskriver ögonblicken strax före hon blir mördad ”vi var alltså ensamma i skogen, och det var för sent för att be om hjälp”. Därefter talar Kristina (Olsson) från läktarens översta rad. Hon befinner sig utanför tiden – i riket efter döden. I en intervju säger Stridsberg att perspektivet från dödsriket – förstärker ”dödens närvaro i nuet”. Därför laddas allt intensivt, blir nära. (Mina tankar går till Wim Wenders ängel i Himmel över Berlin).
Det finns en traumabehandling som heter ”Life spann integration”, som bygger på att man om och om igen berättar om det hemska som hänt – i en radda av händelser vid sidan om annat gott – för att ta udden av traumat. Kanske är det just det Stridsberg låter Kristina göra – från sin himmel. Somliga liv levs så, det är också att vara människa.
Premiärpubliken blir denna kväll visade in till Orionteaterns lilla ”bakficka”. Framför ett rått liknande stengolv i mindre format vid höga mörka träväggar – får vi sitta tillsammans i en liten fåradig båge fåtöljer. Under tiden spelar Jonas Nordberg diskret svartklädd på ett vackert instrument som vi senare får veta tillhör familjen luta. Hans musik sprider lågmält harmoni och stillhet i mörkret. Den uppmärksamme ser att han växlar lite då och då bland de stolar som är utplacerade på scenen.
En bit in i verket blir jag helt absorberad av den muskelkontroll och vackra precision o musikaliska lyhördhet som Kvarnström har. Med endast överkroppen – sittandes – lyckas han gestalta allt från just en stol. Nordbergs toner leder, Kvarnström följer och förstärker. Det sprider sig ett lugn – en arbetsro – som i ett bondkök mellan piga och husmor som rytmiskt kardar garn, vant tillsammans. Det är bara att njuta.
Originalets titel är Im Weissen Rössl och utspelar sig vid det vackert belägna värdshuset med samma namn i St. Wolfgang am Wolfgangsee i Österrike. Hit kommer man för rekreation. Gästerna syns ägna sig åt det ljuva livet, dricker champagne till lättsam musik och hissar sin habsburgska flagga. Det fridfulla livet pågår trots politiska spänningar som växande nationalism, kapprustning och depression. Nämnas bör att det Habsburgska riket, eller Habsburgska monarkin omfattade flera kungahus i stora delar av Europa, med centrum i Wien och ätten Habsburg från Österrike. Riket fungerade – med sin löst sammanhållna konstruktion – på ett sätt fredsbevarande. Grovt räknat varade det från 1526 till 1918. Dess slut – med skotten i Sarajevo – startade första världskriget. Officiellt namn vid tiden 1867 – 1918 var Österrike-Ungern.
Handlingen består klassiskt av flera förvecklingar som alla i slutänden klaras upp. Värdinnan Josepha (Ekblad) på hotell Vita hästen dissar först hovmästare Leopolds (Karlsson) uppvaktning. Istället vurmar hon för advokat dr Siedler (Roosmann) – en av stamgästerna. Han – dessvärre – har bara ögon för Ottilie (Büchel), dotter till en uppkomling och trikåfabrikör Giesecke (Jähkel) från Berlin. Giesecke har en affärsrival Sülzheimer som också är trikåfabrikör – som sänt sin son Sigismund att uppvakta just denna dotter Ottilie. Sülzheimer syfte är att få de två rivaliserande familjerna att enas. Men när Sigismund (Hamrin) anländer till hotellet förälskar han sig istället i den läspande Klärchen (Rombo), en gäst. Ottilie kärar ner sig i dr Siedler. Till slut övertalas Josepha av självaste kejsar Frans Josef (Ehrner) – som i hög person också anländer till hotellet – att ändra sig vad gäller Leopolds uppvaktning. Sigismund får sin Klärchen, Ottilie sin advokat dr Siedler. Dessutom ger fabrikör Gieseke till slut vika – tagen av allt – och ber sin nya svärsons – advokat att skapa en överenskommelse om fred med Sülzheimersfamiljen.
Från den sluttande publikläktaren i det enorma hangar-liknande rummet ser jag hennes tunna gestalt vandra in från vänster – i sällskap med vad man tror är en grupp dansare. Scengolvet bildar ett vackert blått hav framför ett böljande bakre plank. I vita neutrala skjort – overaller framförs en stilla, poetiskt lätt men ibland lite ryckig, mekanisk dans. Det går inte att avläsa om de är män eller kvinnor. Är de från framtiden, rymden? När de greppar var sitt instrument sprids en musikaliskt mycket finkänslig ensemble ut som små öar över golvet. Kontrabas, cello, trumpet, trummor och flygel (ibland mellotron).