Camp Siegfried
Av Bess Wohl
Översättning Bengt Ohlsson
Regi Elin Skärstand
Medverkande Pierina Rizzo och Elias Elling.
Urpremiär september 2021, The Old Vic-teatern, London
Svensk premiär 15 november 2023, Scen Playhouse Teater. Föreställning som recenserar: 16 november
Playhouse teater värnar om nyskriven dramatik från London och New York. Med pjäsen Camp Siegfried introducerar de den amerikanska dramatikern, manusförfattaren och skådespelerskan Bess Wohl, född 1974, uppvuxen i Brooklyn.
Wohl har redan fått flera priser och hennes omtalade tidigare pjäser är Grand Horizons – som sattes upp i Broadway och även nominerades till Tony Award för bästa pjäs 2020 – pjäsen Small Mouth Sounds – och boken/manuset som låg till grund för musikalen Pretty Filthy. När hon gick på Yale School of Drama skrev hon Cats Talk Back som vann bästa produktion i New York International Fringe Festival.
Camp Siegfried är en pjäs som Stockholms stads hemsida för kulturaktiviteter rekommenderar för gymnasielever – och ett pedagogiskt diskussionsmaterial är framtaget i samarbete med Sveriges museum för Förintelsen.
Handlingen – som utspelar sig mellan endast två ungdomar – har dokumentära drag eftersom sommarlägret där allt tar plats – verkligen har funnits på Long Island. Tusentals tysk-amerikanska ungdomar spenderade sina somrar där mellan 1936 och 1945. Lägrets syfte var att lära ut nazistisk ideologi, stödja Tyskland och bevara den ariska rasens fortlevnad i USA, Tyskland och världen. Enligt ett infoblad – som Playhouse teater delat – stängde FBI ner lägret så sent som 1945.
Pjäsen bärande tema är först och främst en rörande kärlekshistoria. Hon är sexton och initialt en ganska förvirrad, rädd och kränkt ung kvinna. Sänd till lägret – som en åtgärd – efter att ha blivit sexuellt utnyttjad av en vuxen man – är det första gången hon är där. ”Jag vill så mycket, jag vet bara inte vad” säger Pierina Rizzo i en av sina berörande repliker. Hjärtat hoppar till både en och två gånger av det sätt (mimik och gester) Rizzoo gestaltar hur skör och sökande den unga kvinnan är. Han – också berörande gestaltad av en lång smal, ung skådespelare som Elias Elling – är sjutton år, men yngsta lillebror, och kämpar på sitt sätt med sitt vuxenblivande. Han vill också bli erkänd av sin stränga far. Han är händig med yxan, hon lite tafatt men älskar språk, sagor och poesi. Hon lär sig utantill myten om hjältinnan och halvgudinnan Brynhilde som rider in i elden för kärleks skull. Pojkens far – som också är på lägret, liksom flickans moster som är nazist – blir som ett auktoritärt tryck i bakgrunden de har att förhålla sig till. Andras närvaro visas också i form av marschliknande stompig musik. Lägrets gemenskap och uppsåt förändrar och formar dem på flera sätt. Parallellt – vid sidan om förälskelsens förlopp – pågår också deras kamp om en position i ungdomsgruppen – på ont och gott.
Här är pjäsens andra tema – vad den nazistiska ideologins auktoritära övermänniskoideal gör med deras sköra trevande ut i vuxenlivet – deras emotionella sociala utveckling. Han känner stöd i gruppen till att vinna respekt genom fysisk styrka, och dödar nära en annan lägerdeltagare. Hon uppfattar att vara rättrogen (fanatisk) är viktigt – vilket gillas av omgivningen – och kämpar för att bli kunnig och extra bra på det tyska språket. Dessutom önskar hon höja sig (från sin initialt naggade självbild) så pass att hon utmärker sig som ett föredöme – och till och med härska över de andra.
Pjäsen följer mycket väl filosofen Hannah Arendts förvissning om den banala ondskan – att nazist kan var och en bli – i ett olyckligt sammanhang. Styrkan i denna uppsättning är att dessa två skådespelare lyckas spela så hudlösa. Vi känner hur utlämnade de är till, och beroende av, omgivningen stöd – när de tar de beslut som de gör. Wohls manus är också imponerande välskrivet utifrån emotionell (psykologisk) synvinkel, med bland annat åldersadekvata dialoger. Försiktigt hoppas jag att även dopamin-beroende gymnasieungdomar har ro att följa ett så viktigt kammardrama (”lägerdrama”) som detta.