Candide
Av Voltaire
Regi och dramatisering Erik Holmström
Scenografi och kostym Marika Åkerblom
Ljus Anton Linder
Ljud Mattias Alheim
Slagsmålskoreografi Rikard Lekander
Dramaturg Mia Winge
Premiär 6 mars 2024 på Kulturhuset Stadsteatern Vällingby
Medverkande Frida Beckman, Victor Ström, Nathalie Ifter Salomonsson
När Malmö Dockteater och regissör Erik Holmström gästar Stadsteaterns scen i Vällingby – nu med den franska filosofen och författaren Voltaires verk Candide från 1759 – är ju förväntningarna på topp. Vad behöver vi inte just nu bättre än en parodi på mänskligheten?
Vid teatern som spelar för vuxna med dockor och kreativa lösningar har jag tidigare sett Woyzeck, Måsen, Grottan och senast The world is full of Married men. Närmast besökte de Stockholm med fin version av Inferno.
I kväll ska tre skådespelare framföra en blodig och våldsam berättelse med hjälp av objekt, atrapper, stage-fighting och mängder av fejkblod. Det ska bjudas på krig, naturkatastrofer, könssjukdomar, girighet, egoism, altruism, slavhandel, depressioner, religioner, piskrapp, hängningar, uppsprättade magar, våldtäkter, utopier, dystopier, meningen med livet, meningslösheten med livet och kulturbråk. Uppräkning som gör mig lite matt, inser jag senare är en behövd förberedelse.
Candide eller Optimismen av Voltaire – som också var filosof – var en satirisk idéroman som skrevs under pseudonym. Den drev kraftigt både med kyrkan och den samtida filosofen Leibniz – han som hyllade optimism med ledorden att vi alltid lever i ”den bästa av världar”. Huvudpersonen Candide åker på en resa i upplysningens Europa med dess kolonier och utsätts för stora faror. Ständigt söker han sin kära Kunigunda. Inställningen till livet och människans utsatthet i en våldsam värld är teman. Voltaire föreslår med de bevingade orden – ett alternativ till optimism – att vi snarare ”bör odla vår trädgård”.
Vi sitter på den höga läktaren ovanför den med hushållspapper (behövs som draperier) inramade mycket vita scenen. Först hörs de högtidligt uppställda skådespelarna tydligt deklamera vad som komma skall. De har boken i sina händer och berättar löpande vilket kapitel som spelas och vilka som av utrymmesskäl hoppas över. Att inlevelsen bryts och vi blir medvetna om att vi ser teater, ökar hela tiden uppmärksamheten.
Finliret i minspel och rörelse är genomgående imponerande vilket gör att humorn sitter där den ska. Allt når ut och det är riktigt lyckad fysisk teater. Omöjligt är att återge alla de mängder komprimerade scener ur Candides resa vi ser med sina hisnande lösningar. Men den tajmade koreografin på hög nivå ger en estetisk och samlad bild av trion som dröjer sig kvar. Mäktigt är att de orkar röra sig så mycket! Hästarna av golvmoppar som rids i takt, precisa positionerna i scenrummet, riktningar på rörelser som är ordnade. Estetiskt är det annars mycket röd färg i tub mot vit bakgrund.
Med mig tar jag Nathalie Ifter Salomonssons lysande komik – flera scener. Men stannar kvar gör scenen med den av ”fulhet ansatta” slutliga versionen av Kunigunda. Humoristiskt blev också genialiska scenen med Venedigs uttröttande operamusik, framförd till båt av Frida Beckman, som understryker att Candide väntat lite för länge på sin käresta. Trumps like som härskare i Portugal är också fin som nutidsanspelning. Burleska inslag som äldre damens obefintliga skinka, eller sexakter med mjölkig vitfärg som Victor Ström får i sig skärper också sinnena. Fin är också dockvärlden Eldorado i guldigt glitter. Här finns kungen i form av en förpackning med flytande honung.
Efter halva speltiden kände jag dock lite ångest av allt realistiskt krigande och splatter. Men kanske kan det behövas i vågskålen – tillsammans med all komik – om någon övervintrande filosof behöver väckas även i vår tid, tänkte jag. Sammantaget krävs dock en vaken publik med alla täta anspelningar, snabba gester och koder för stora tankar och idéer.