En grav för två: Antigone i Kolonos
Av Sara Stridsberg
Regi Natalie Ringler
Urpremiär 4 mars 2024 på Teater Galeasen
Medverkande Lina Englund, Johan Rabaeus, Maja Rung
Scenografi, kostym Zofi Lagerman.
Musik Pelle Ossler, Christian Gabel.
Ljus Tomas Hallgren.
Mask Anna Olofson
En grav för två: Antigone i Kolonos är en urpremiär med nyskrivet material. Radio och press har flaggat för kvällen. Dimman och den råa kylan har svept in Skeppsholmen, men en förväntansfull publik har samlat sig.
Föreställningens är skriven av Sara Stridsberg, en av ledamöterna som valde att lämna Svenska Akademin med anledning av hanteringen av Jean-Claude Arnault och Katarina Frostensson. Nu är hon med i Samfundet de nio och delar fortsatt ut litteraturpriser. Hon skriver – enligt mig – med skarp och ärlig blick – inte sällan med feministiska inslag. Här skildras verkligheter som känns. I hennes böcker – som kan ha hisnande konstnärlig form – som texten ur en död kvinnas perspektiv – framgår skoningslöst människans innersta mörker, och existentiella villkor. I en intervju inför kvällen säger hon att skildra familjer gör hon för att de illustrerar hela världen. Länge har hon också varit nyfiken på den unga Antigone.
Regissör Natalie Ringler har tidigare gjort den mycket starka föreställningen Vår klass på Galeasen (2013) om judarnas situation i en by i Polen. Det blev stor publiksuccé. För de senare arbetena på Galeasen – Irakisk Kristus (2020) – som liksom föreställningen ikväll handlar om krig och flykt – och #ärdetkrigän (2021) – fick Ringler Thaliapriset.
Stridsbergs handling är placerad inom myten om den ödesdrabbade kung Oidipus – ursprungligen återgivna i Sofokles dramer. Myten säger att – den som barn bortlämnade Oidipus – ovetandes – råkat gifta sig och få barn med sin mor, efter att han dräpt sin far. Allt beror på att han inte ”kände sig själv” – som är ett bevingat citat inom psykoanalysen – det som Oraklet i Delfi alltid hävdar. När oraklet i Delfi får Oidipus att söka efter sanningen om sig själv, och han finner den, sticker han ut sina ögon. Oidipus fru Iokaste, däremot, tar sitt liv.
Vi sätter oss ner på läktaren längs med scenen som följer långsidan i lokalen.
Handlingen utspelar sig någonstans i trakterna runt Aten. Två personer – resterna av en familj – är på flykt och rör sig över en slätt där solen gassar och ett litet träd syns till. Tonårsdottern Antigone skyddar sin åldrande, ängsliga men tydligt självömkande och egotrippade far, före detta kung Oidipus. Samtidigt är hennes bröder någon annanstans och uppges ligga i fejd med varandra. Oidipus är iklädd orientaliskt mönstrade bomullsshorts, pilotglasögon och vit guldbroderad frottébadrock. Blindkäppen är med och dramaten-rullväskan. Här finns en uppfällbar tygpall och en gömd styrketår. En polisanmälan hänger över Oidipus som fördrivits från sitt rike. Han har svårt att förlika sig med att vara degraderad. Antigone, i glansiga byxor – som har en fri fågel med stora vingar broderad över bröstet – hanterar sin far. Hon balanserar hans utfall. Inför främlingarna de möter försöker hon dämpa hans obefintliga ödmjukhet. Hennes åtagande är att finna ett värdigt sista boende till honom. Sedan vill hon ut i livet. Han däremot, söker en grav – en grav för två. Han skämtar (gränslöst långt över tabugränserna) om att han vill ha henne där bredvid sig i graven. I det finns inte ett så litet mått av sanning. Men dottern får till slut också ett ”förlåt”, och en vänligt skjuts vidare ut i livet.
Ett stort allvar är inbakat i Stridsbergs symboltäta verk med många anspelningar till vår nutid. Men det tunga levereras med stora skopor av komik. Rabaeus är som klippt och skuren som den underhållande och självupptagna Oidipus. Han blir som ett treårigt barn dottern har att hantera. Stor komik finns också i flera biroller som Maja Rung oefterhärmligt gör. Den outtröttligt skakande, vaggande överlastade vårdaren på hemmet – som bär de många åldringarna i form av dockor – är en. Samtidigt löper temat om hur obearbetade trauma från en generation till en annan förs vidare i trasiga familjer (sönerna som strider). Associationer väcks till dagens gängkriminalitet. Oidipus egocentriskhet blir också en parallell till Putins gamling-gubbe-inlåsta föreställningar. Också en man som både utesluter framtiden för sitt folk (och miljö) – och tar ungdomarna med sig i graven.
Texten som innehåller så många fina citat hade jag gärna haft hemma. Repliker som denna är fyndiga: ”Glöm aldrig att du är dotter till mitt urtidsmörker! ” (Oidipus). Eller ”Jag var och letade med Missing People efter mig själv” (Oidipus). Även Oidipus glirning åt Antigone som går till oraklet och gör sitt arbete att ta reda på vem hon unikt faktiskt är (i psykoterapi). Han säger: ”Du som går till oraklet, du vet väl allt?” – oraklet svarar – ” Vi orakel vet inte allt”(för det är ju ett arbete var och en måste göra, trots missförstånden Roland Paulsen skriver i DN). En annan replik – om klassisk kvinnlig anpassning – är dottern som säger att: ”Jag försöker inte ha så höga förväntningar att jag blir besviken”.
Sammantaget blir föreställningens allvar viktat och lätt att smälta. Den ger en stund för eftertanke och vi skrattar. Jag tar med mig de eviga frågorna om ansvar och orsak, och att det är möjligt att förstå även svåra psykiska skeenden. Jag ser också en flyende familjs utsatthet. Hänvisade till varandra, trots sitt mörka förflutna och skruvade familjeband landar bördan på dottern (hedersproblematik m.m.). Lina Englund gör en rakryggad, känslig och levande gestaltning av Antigone – dottern som bär på gränsen till vad hon förmår. Hon är ju underförstått pjäsens absoluta huvudgestalt.