Kan man dö två gånger?
Författare: Leif G. W. Persson
Utgiven: 2016-09
ISBN: 9789100161415
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Kriminalkommissarie Evert Bäckström är en karaktär som är svår att riktigt tro på. Han är huvudkaraktären i en serie deckare av Leif GW Persson. Evert Bäckström är alla mansgrisar sammanfattade i en och samma person. Han är fet, han gör så lite som möjligt på jobbet och vill ändå ta åt sig äran åt allt. Han dricker alkohol som andra dricker ramlösa, han föraktar kvinnor och för övrigt föraktar han alla utom sig själv. Ändå har han rätt analys direkt av vem som är skyldig. Helt klart har Leif GW Persson haft rätt roligt när han hittat på denna kufiska figur. Jag tror Leif GW vill driva med deckargenren genom att ha denna äkta mansgris som sin hjälte.
Deckare är på ett sätt fel genre för serien böcker med Evert Bäckström, det är egentligen lite svårt att säga att dessa romaner är deckare, i alla fall den senaste, “Kan man dö två gånger?”, som gav ut i september 2016. Handlingen utspelar sig i polishuset till stor del men det är inte någon aktion att tala om. Berättelsen skildrar hur några poliser löser ett komplicerat fall och författaren driver med det mesta inom polisväsendet.
Trots att jag tycker alla karaktärer är överdrivet skildrade och inte särskilt trovärdiga och trots att oavsett om det är kvinnor eller män tycks alla prata och resonera på samma sätt som Leif GW gör i TV och trots att boken inte är mycket till skönlitteratur kunde jag ändå inte låta bli att läsa ut den för jag blev nyfiken på själva mordgåtan och ville veta hur allt gått till.
Handlingen startar med att sjöscouten Edvin har satts i land på Ofärdsön i Mälaren för att plocka svamp. Istället hittar han en halvt begravd dödskalle. Trots att Edvin bara är tio år har han genast situationen klar för sig. Han lägger kraniet i en plastpåse, rymmer från scoutlägret och åker raka vägen hem till sin granne – kriminalkommissarie Evert Bäckström.
Evert Bäckström och hans kollegor upptäcker snart att kraniet är från en person som redan är död, alltså som varit dödförklarad och begravd redan, i Thailand. Frågan är då hur kraniet kunnat hamna på en ö i Mälaren. Den döda personen kremerades så det kan inte vara någon som stulit liket. Hur kunde det gå till? Hur kan en människa bli dödförklarad och begravd och sedan flera år senare mördas eller begå självmord? Det är en fascinerande gåta Leif GW Persson ställer oss inför.
Under utredningens gång får vi insyn i både det svenska rättsväsendet och det thailändska polisväsendet. Och han driver med det mesta och han kan göra det tryggt, för han känner till sitt område.
Så trots att det inte är mycket till aktion och trots att karaktärerna är ironiskt tillyxade ville jag inte lägga undan boken utan läste ut den i ett nafs. Jag skulle vilja säga att berättelsen är Leif GW Perssons sätt att driva med en hel del i samhället idag. Ja mycket Leif GW är det helt enkelt. Fast i positiv bemärkelse. Det är inte skönlitteratur som kommer att ge något Nobelpris, men roligt och ironiskt är det och överdrivet på många håll. Ja som sagt: mycket Leif GW är det.
