• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Southpaw – Jake Gyllenhaal är helt suverän i rollen som boxaren Billy ”The Great” Hope

6 augusti, 2015 by Rosemari Södergren

southpaw

Southpaw
Betyg 3
Svensk biopremiär: 7 augusti 2015

Southpaw är en boxningsterm för den normala hållningen för en vänsterhänt boxare. Boxaren har sin högra hand och fot först framåt mot motståndaren och kan jabba med raka högerslag för att vid tillfälle slå ett hårt och tungt slag med sin starkare vänsternäve, oftast en så kallad krok.
…
Rakt översatt betyder ”southpaw” ungefär ”sydtass”. Uttrycket kommer från baseboll där vänsterhänta kastare (pitchers) kallades ”southpaws” eftersom basebollplanerna normalt var orienterade så att en vänsterhänt kastare hade vänsterarmen mot söder. Basebollplanerna orienterades så för att slagmannen skulle stå vänd österut och därmed slippa få eftermiddagssolen i ansiktet. En ”southpaw” kom sedan att betyda vänsterhänt i allmänhet.
(Från wikipedia).

Jake Gyllenhaal är helt suverän i rollen som boxaren Billy ”The Great” Hope, en påhittade lätt tungviktsmästare som står på toppen av sin karriär då han drabbas av en förfärlig personlig tragedi som gör att allt bär utför. Det är Jake Gyllenhaals och överlag skådespelarnas prestationer som är filmens största behållning. I övrigt är den en boxningsfilm där vi har sett i princip samma handling tidigare. Alla förutsägbara klichéer finns med. Proffsboxningsvärlden drivs av giriga och korrupta män och när en boxare faller, då faller han djupt, ingen finns kvar vid hans sida, alla råttor överger skeppet. För att hitta vägen tillbaka får Billy Hope hjälp av en ungdomstränare från risiga kvarter, spelad av Forest Whitaker.

Det är många blodiga, råa boxningsscener – en hel del visas dessutom i slowmotion. Det är inte någon hyllning till boxningen men det finns inte heller något avståndstagande i sättet som matcherna skildras. Jag lägger inte in någon värdering i det. Jag är själv intresserad av kampsporter och jag störs inte av boxningsscenerna, jag tycker de är välgjorda och visar hur hårt det är att bli slagen. Det gör ont, det blir blåmärken och det blir blodigt. Det är som det är.

Filmen är absolut välgjord och som jag nämnt är ju Jake Gyllenhaal imponerande. Forest Whitaker med sin hesa röst är som klippt och skuren i rollen som boxningstränaren Tick Wills som brinner för att hjälpa utsatta ungdomar.
Rachel Adams som blivit igenkänd av den stora publiken nu från andra säsongen av True Detective spelar Billys fru och samspelet mellan de två vill jag gärna se mer av i kommande filmer. 50 cent spelar boxningsagenten Jordan Mains som vänder kappan efter vart de stora pengarna blåser.

Förutom skådespelarnas insatser är musiken – med titelspåret Phenomenal av Eminem – delar av filmen som sticker ut. Om handlingen inte varit så typiskt amerikanskt sentimental med mycket förutsägbart hade filmen som helhet fått ännu högre betyg, även om den är sevärd och engagerade mig.

Till skillnad från många liknande boxningsfilmer startar denna med att Billy Hope står på toppen av sin karriär då tragedin inträffar. Billy får under sin väg tillbaka till livet lära sig att inte alltid lösa allt med aggressivitet, han får lära sig att möta sina egna inre demoner och han får lära sig att inte alltid sätta sig själv i centrum, lära sig att vara förälder åt sitt barn och inte låta sitt barn vara förälder åt honom.

Regi: Antoine Fuqua
Manus: Kurt Sutter (Sons of Anarchy, The Shield)
I rollerna: Jake Gyllenhaal, Forest Whitaker, Rachel McAdams, Curtis Jackson (aka 50 cent), Oona Laurence mfl.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: boxning, Boxningsfilm, Filmrecension, Jake Gyllenhaal, Scen, Southpaw

Filmrecension: Eden – andra halvan blir lika ytlig som livet filmen skildrar

6 augusti, 2015 by Redaktionen

edenfilm450

Eden
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 augusti 2015

Eden är löst baserat på regissören Mia Hansen Løve brors upplevelser som dj i två decennier. Vi får följa med karaktären Paul (spelad av Felix de Givry) genom Frankrikes housescen från 90-talet till nutid. Paul och hans bekantskapskrets älskar garage som är något slags fusion mellan house och disco. Ganska fort etablerar de sig som dj:s med kontakter i branschen (Daft Punk bland andra) och genererar stora spelningar på diverse klubbar. Flera år senare startar de egna klubbar och bokar liveframträdanden med disco-artister från USA.

Filmen är indelad i olika kapitel, förmodligen för att filmen sträcker sig över 15 år. Dock fortsätter filmen i nästan samma tempo filmen igenom; korta ordväxlingar, långa imponerande klubbscener, musik och kokain. Vi följer Paul då han reser, spelar på klubbar och byter flickvänner. Vi bjuds således på den där bekanta mixen av verklighet och fiktion som är ett vanligt europeiskt stilgrepp.

Det finns en sanning i att vi som växt upp priviligierat på 1990- och 2000-talet inte velat växa upp, att det varit möjligt för oss att leva över våra tillgångar. Klubbscenen är liksom det mesta beroende av trender och när de dör, dör möjligheten att skjuta upp det oundvikliga – det vill säga verkligheten. Mia Hansen Løve väljer att skildra den här tiden genom att låta musiken tala, och det lyckas hon med under filmens första halva. Sedan blir filmen lika ytlig som det livet hon försöker skildra – medvetet eller omedvetet. Man måste verkligen älska den här musiken och den här tiden för att kunna omfamna den här filmen, den räcker inte för oss som är ute efter mer än nostalgi.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Eden, Filmrecension, Frankrike, house, Scen

Filmrecension: Phoenix – En mästerligt mänsklig film

4 augusti, 2015 by Rosemari Södergren

phoenix

Phoenix
Betyg 5
Svensk biopremiär 21 augusti

En dramaturgiskt oerhört välgjord film som överraskar och inte alls är vad jag hade väntat mig. Nelly (Nina Hoss) har överlevt nazisternas koncentrationsläger men blivit så vanställd att hennes ansikte fått rekonstrueras med plastikkirurgi. Nu söker hon i efterkrigstidens Berlin efter maken (Ronald Zehrfeld) som kan ha angivit henne.

När jag läste om handlingen förväntade jag mig en film om hämnd, ett tema som det finns en del bra filmer kring och för den delen en hel del förutsägbara bottennapp också. ”Phoenix” är dock något helt annat. Nelly kan inte acceptera att kärleken mellan henne och hennes man inte finns kvar. Hon ger sig inte, trots att alla varnar henne från alla håll. Hon söker upp sin man, fast han förstås inte kan känna igen henne. Hon vill backa tiden, hon ger sig inte, hon är envis.
Regissören Christian Petzold, som tidigare skapat den prisbelönta filmen ”Barbara” berättar i ett pressmaterial om en text av Alexander Kluge som han haft som bakgrund till de frågor som var viktiga för filmen.

I Alexander Kluges text ”Ein Liebesversuch” (Ett experiment i kärlek) berättas om en grupp nazister i Auschwitz som tittar genom ett kikhål på ett par som enligt deras rapporter tidigare varit ett passionerat kärlekspar. De nazistiska läkarna har en plan. De vill att paret ska ha sex i syfte att avgöra om kvinnan blivit lyckosamt steriliserad. De provar allt. Serverar champagne, dämpar belysningen, kyler ner dem så att de ska krypa ihop och värma varandra. Men ingenting händer. Nazisternas misslyckade experiment är en seger för kärleken. Kärleken låter sig inte manipuleras.

Christian Petzold skriver att filmens team ställde frågor som var viktiga för filmen utifrån den texten: Går det att hitta tillbaka från nazismens nihilistiska avgrund till känslor, till kärlek, till empati och till livet?

Rent filmtekniskt och fotomässigt är filmen oerhört välgjord, suggestiva bilder och vemodigt vackra och skrämmande.

Berättelsen, dramaturgin är helt mästerligt. Den förvånar mig som tittare hela tiden och jag blir överraskad av oväntade vändningar. Jag lever mig in i handlingen och emellanåt vill jag skaka om Nelly och fråga vad hon sysslar med. Det är en sådan där film som kryper under skinnet och det inte går att värja sig och ända in i slutminuten händer saker jag inte kunde ana, fast på mjukt sätt. Det är en film utan stora åthävor om en av mänsklighetens stora tragedier. En mästerligt mänsklig film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: Filmrecension, Phoenix, Scen

Filmrecension: Jimmy´s Hall – en inspirerande film om hur viktig kulturen är i kampen mot förtryck

3 augusti, 2015 by Rosemari Södergren

jimmyshall

Jimmy´s Hall
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 augusti 2015

Jimmy´s Hall är en stark film som utspelar sig på landsbygden i trettiotalets Irland och visar hur viktig kulturen alltid har varit för arbetarrörelsen – eller åtminstone var i dess början. I nutiden finns det ju tyvärr stora fackföreningar som säger sig vilja gå tillbaka till rötterna och bara jobba med avtalen på jobben. Men det är egentligen att svika sina rötter, för i början fanns det en stark medvetenhet om kulturens livsviktiga betydelse i de rörelser som kämpade för att förbättra de nedtrycktas villkor. Det finns inget som korrumperade makthavare skräms så av som när de förtryckta samlas och tillsammans utbildar sig, lär sig saker, läser, diskuterar och analyserar. När de förtryckta hittar orden och tillsammans kan utrycka sig och resa sig mot förtryckare – då bävar de som sitter på orättvist mycket makt.

Ken Loach har regisserat och han gör ofta filmer som står på de maktlösas, de förtrycktas sida. Nu målar han ett glödande porträtt av Jimmy Gralton, som i sin kamp för rätten till kultur och bildning hamnar i onåd hos både kyrka och samhällets toppar. Den katolska kyrkan bildar en ohelig allians med fascistoida rörelser för att stoppa de kulturhus han driver tillsammans med frivilliga.

Filmens handling börjar med att Jimmy Gralton återvänder till Irland efter att varit tio år i ofrivillig exil i USA. Han kommer hem till sin åldrade mor och vill leva med henne i lugn och ro och få ordning på deras lilla gård. Byborna lämnar honom inte i fred, de tjatar och tjatar för att han ska få liv i det kulturhus som han drev före sin exil. Kulturhuset drevs av ideella krafter och där dansas det och drivs olika utbildningar, där tränas boxning, läses och diskuteras poesi och i huset ljuder högljudda debatter. Både kyrkan och de styrande motsätter sig både projektet och tanken att alla människor kan skapa sig en egen åsikt.

Fotot i filmen är mycket snyggt, med mättade gröna och bruna färger. Landsbygdsmijöerna, huset och de tidsenliga kläderna är välgjorda. Det känns som att vara förflyttad dit, till den irländska landsbygden 1932. Musiken och framför allt den tidens jazzmusik lyfter också filmen.

Karaktärerna är seriöst utmejslade, där människorna är mänskliga och begripliga. Också prästerna går att förstå sig på, även om de tyvärr hjälper förtryckarna att hålla nere de fattiga och maktlösa. Med facit i hand, vi som vet hur samhället utvecklats sedan dess kan ju le åt prästerna skräck för jazzen som de beskrev som djävulsk musik från afrikaner.

I Wikipedia står om Jimmy Gralton (17 April 1886–1945) att han var en irländsk kommunistledare som blev amerikanska medborgare efter att han emigrerade dit 1909 och att han var en ende irländare som någonsin deporterats från Irland. Jag kan inte hans historia, men i filmen säger han aldrig själv att han är kommunist utan det är vad han blir beskylld för av andra. Jag tänker att det kan bero på att fakta är fel i wikipedia eller att han inte var det så uttalat under den tid då han bodde på Irland, den tid som skildras i filmen utan att han tog ställning mer tydligt därefter. Eller så har Ken Loach valt att tona ned den sidan av Jimmy Gralton för att mer fokusera på hur viktig kulturen var för arbetarrörelsen i dess begynnelse.

Denna form av kulturhus som Jimmy Gralton med vänner drev är förstås en inspiration till de Folkets hus som byggts runt om i Sverige. Jag blev väldigt nyfiken på Folkets hus-rörelsens historia efter att ha sett Jimmy´s Hall. Det måste också varit starka män och kvinnor som insåg kulturens oerhörda betydelse som kämpade för att bygga och driva dessa. Jimmy´s Hall är en inspirerande film om hur viktig kulturen är i kampen mot förtryck.

Lite fakta om regissören (från wikipedia):
Kenneth ”Ken” Loach, född 17 juni 1936 i Nuneaton, Warwickshire, är en brittisk regissör, känd för sina socialt engagerade spelfilmer, ofta i arbetarklassmiljö. Han började sin karriär med att regissera diverse TV-produktioner, bland andra socialdokumentären Cathy kom hem (1966) som tog upp det innan dess tämligen tystade ämnet hemlöshet. TV-filmen drog både tittare och beröm och Loach fick snart chansen att göra film utanför TV.

Ken Loach är en internationellt prisbelönt regissör. Bland annat har han tävlat elva gånger i Cannes och vunnit flera priser där priset för sitt livsverk samt Guldpalmen för Frihetens pris (2006) framför allt märks.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Jimmy´s Hall, Ken Loach, Scen

Världspremiärer för filmer om Roxette och Katarina Taikon på Way Out West

23 juli, 2015 by Redaktionen

wayoutwestfilm

Way Out West, Europas största kombinerade musik- och filmfestival, står som värd för världspremiären av filmen ROXETTE DIARIES, en collagefilm baserad på hemmavideo från Roxettes glansdagar 1986-1995 i regi av Jonas Åkerlund. Way Out West presenterar även världspremiären av dokumentärfilmen TAIKON av Lawen Mohtadi och Gellert Tamas, baserad på boken av den förstnämnda.

Ett pressmeddelande berättar:
Andra nytillkomna filmer är en exklusiv förhandsvisning av LOVE & MERCY, en kritikerhyllad biopic om Brian Wilson och Beach Boys med Paul Dano och John Cusack i huvudrollerna samt den första svenska visningen av nyrestaurerade kopian av Bo Widerbergs JOE HILL, aktuell för att denne världskände syndikalistiske frihetssångare från Gävle mördades för 100 år sedan i år.

Svenska indie-dokumentären KAN VI GÖRA DET SJÄLVA? utreder möjligheterna med ekonomisk demokrati och är en av många filmer vi visar i vårt filmtält i Slottsskogen i anknytning till frågestunder och samtal, ofta med regissörer närvarande.

Dessa filmer läggs till de redan släppta titlarna, som inkluderar världspremiärer av ODÖDLIGA och DROTTNINGLANDET samt svenska och nordiska premiärer av Larry Clarks THE SMELL OF US, NASTY BABY (med Kristen Wiig), THE DAMNED: DON’T YOU WISH THAT WE WERE DEAD och Kim Longinottos DREAMCATCHER.

NYA TITLAR:
ROXETTE DIARIES av Jonas Åkerlund. Dokumentär, USA/Sverige 2015. Världspremiär.
TAIKON av Lawen Mohtadi & Gellert Tamas. Dokumentär, Sverige 2015. Världspremiär.
LOVE & MERCY av Bill Pohlad. Spelfilm, USA 2014. Förhandsvisning.
JOE HILL av Bo Widerberg. Spelfilm, Sverige 1971. Nyrestaurerad.
KAN VI GÖRA DET SJÄLVA? av Patrik Witkowsky. Dokumentär, Sverige 2015.
STATION TO STATION av Doug Aitken. Dokumentär, USA 2015. Nordisk premiär.

REDAN SLÄPPTA TITLAR I FILMPROGRAMMET:
ODÖDLIGA av Andreas Öhman. Sverige 2015. Världspremiär.
DROTTNINGLANDET av Elin och Lars Berge. Dokumentär, Sverige 2015. Världspremiär.

EX MACHINA av Alex Garland. Spelfilm, UK 2015.
AMY av Asif Kapadia. Dokumentär, UK 2015.
COBAIN: MONTAGE OF HECK av Brett Morgen. Dokumentär, USA 2015.
NASTY BABY av Sebastián Silva. Spelfilm, USA 2015. Nordisk premiär.
DREAMCATCHER av Kim Longinotto. Dokumentär, UK 2015. Nordisk premiär.
THE DAMNED: DON’T YOU WISH THAT WE WERE DEAD av Wes Orshoski. Dokumentär. USA 2015. Nordisk premiär.
WE ARE TWISTED FUCKING SISTER! av Andrew Horn. Dokumentär. USA/Tyskland 2014.
STRANDED IN CANTON av Måns Månsson. Hybrid, Sweden/China 2014.
THE SMELL OF US av Larry Clark. Spelfilm, USA 2015. Sverigepremiär.
HIMMEL ÖVER FLOGSTA av Viktor Johansson. Hybridfilm, Sverige 2015.
TURBO KID av François Simard, Anouk Whissell, Yoann-Karl Whissell. Spelfilm, Canada 2015. Nordisk premiär.
PAPUSZA – DEN ROMSKA SÅNGEN av Joanna Kos-Krauze & Krzysztof Krauze. Spelfilm, Polen 2014. Nordisk premiär.
EDEN av Mia Hansen Løve. Frankrike 2014.
HEAVEN ADORES YOU av Nickolas Rossi. Dokumentär, USA 2014.
HOW TO CHANGE THE WORLD av Jerry Rothwell. Dokumentär, USA 2015. Nordisk Premiär.
PERVERT PARK av Frida och Lasse Barkfors. Dokumentär. Sverige/Danmark 2014.
SALAD DAYS av Scott Crawford. Dokumentär. USA 2014.
THE FALLING av Carol Morley. UK 2015. Svensk premiär.

KORTFILMER:
WOW SELECTED SHORTS 1:
AUDITION av Lovisa Sirén
HELLJUS av Julia Thelin
JAG VILL NÅ DIG av Victor Lindgren
09:55-11:05, INGRID EKMAN BERGSGATAN 4B av Sophie Vukovic & Cristine Berglund
WOW SELECTED SHORTS 2:
POJKARNA av Isabella Carbonell
MOMMY av Milad Alami
PUNKT 9: VAL AV ANDRE VICE TALMAN av Maximilien Van Aertryck
CUPCAKE av Jane Magnusson

Filmvisningarna är en del av Way Out West, som går av stapeln i Göteborg 13-15 augusti 2015.

Alla filmvisningar är gratis och exklusiva för innehavare av festivalpass.

Arkiverad under: Film, Scen Taggad som: Filmpremiärer, Roxette Diaries, Scen, Taikon, Way Out West

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 97
  • Sida 98
  • Sida 99
  • Sida 100
  • Sida 101
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in