Phoenix
Betyg 5
Svensk biopremiär 21 augusti
En dramaturgiskt oerhört välgjord film som överraskar och inte alls är vad jag hade väntat mig. Nelly (Nina Hoss) har överlevt nazisternas koncentrationsläger men blivit så vanställd att hennes ansikte fått rekonstrueras med plastikkirurgi. Nu söker hon i efterkrigstidens Berlin efter maken (Ronald Zehrfeld) som kan ha angivit henne.
När jag läste om handlingen förväntade jag mig en film om hämnd, ett tema som det finns en del bra filmer kring och för den delen en hel del förutsägbara bottennapp också. ”Phoenix” är dock något helt annat. Nelly kan inte acceptera att kärleken mellan henne och hennes man inte finns kvar. Hon ger sig inte, trots att alla varnar henne från alla håll. Hon söker upp sin man, fast han förstås inte kan känna igen henne. Hon vill backa tiden, hon ger sig inte, hon är envis.
Regissören Christian Petzold, som tidigare skapat den prisbelönta filmen ”Barbara” berättar i ett pressmaterial om en text av Alexander Kluge som han haft som bakgrund till de frågor som var viktiga för filmen.
I Alexander Kluges text ”Ein Liebesversuch” (Ett experiment i kärlek) berättas om en grupp nazister i Auschwitz som tittar genom ett kikhål på ett par som enligt deras rapporter tidigare varit ett passionerat kärlekspar. De nazistiska läkarna har en plan. De vill att paret ska ha sex i syfte att avgöra om kvinnan blivit lyckosamt steriliserad. De provar allt. Serverar champagne, dämpar belysningen, kyler ner dem så att de ska krypa ihop och värma varandra. Men ingenting händer. Nazisternas misslyckade experiment är en seger för kärleken. Kärleken låter sig inte manipuleras.
Christian Petzold skriver att filmens team ställde frågor som var viktiga för filmen utifrån den texten: Går det att hitta tillbaka från nazismens nihilistiska avgrund till känslor, till kärlek, till empati och till livet?
Rent filmtekniskt och fotomässigt är filmen oerhört välgjord, suggestiva bilder och vemodigt vackra och skrämmande.
Berättelsen, dramaturgin är helt mästerligt. Den förvånar mig som tittare hela tiden och jag blir överraskad av oväntade vändningar. Jag lever mig in i handlingen och emellanåt vill jag skaka om Nelly och fråga vad hon sysslar med. Det är en sådan där film som kryper under skinnet och det inte går att värja sig och ända in i slutminuten händer saker jag inte kunde ana, fast på mjukt sätt. Det är en film utan stora åthävor om en av mänsklighetens stora tragedier. En mästerligt mänsklig film.