Eden
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 augusti 2015
Eden är löst baserat på regissören Mia Hansen Løve brors upplevelser som dj i två decennier. Vi får följa med karaktären Paul (spelad av Felix de Givry) genom Frankrikes housescen från 90-talet till nutid. Paul och hans bekantskapskrets älskar garage som är något slags fusion mellan house och disco. Ganska fort etablerar de sig som dj:s med kontakter i branschen (Daft Punk bland andra) och genererar stora spelningar på diverse klubbar. Flera år senare startar de egna klubbar och bokar liveframträdanden med disco-artister från USA.
Filmen är indelad i olika kapitel, förmodligen för att filmen sträcker sig över 15 år. Dock fortsätter filmen i nästan samma tempo filmen igenom; korta ordväxlingar, långa imponerande klubbscener, musik och kokain. Vi följer Paul då han reser, spelar på klubbar och byter flickvänner. Vi bjuds således på den där bekanta mixen av verklighet och fiktion som är ett vanligt europeiskt stilgrepp.
Det finns en sanning i att vi som växt upp priviligierat på 1990- och 2000-talet inte velat växa upp, att det varit möjligt för oss att leva över våra tillgångar. Klubbscenen är liksom det mesta beroende av trender och när de dör, dör möjligheten att skjuta upp det oundvikliga – det vill säga verkligheten. Mia Hansen Løve väljer att skildra den här tiden genom att låta musiken tala, och det lyckas hon med under filmens första halva. Sedan blir filmen lika ytlig som det livet hon försöker skildra – medvetet eller omedvetet. Man måste verkligen älska den här musiken och den här tiden för att kunna omfamna den här filmen, den räcker inte för oss som är ute efter mer än nostalgi.