• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Efterskalv tar upp ett viktigt ämne men har en del trovärdighetsproblem

30 oktober, 2015 by Rosemari Södergren

efterskalv

Efterskalv
Betyg 3
Svensk biopremiär den 20 november 2015
Regi Magnus von Horn

Efter att ha avtjänat ett fängelsestraff på en ungdomsanstalt återvänder John (spelas av Ulrik Munther) till sin hemby för att börja ett nytt liv. Han flyttar hem till sin far, som har svårt att hantera skammen för sin son. För Johns brott är varken glömt eller förlåtet i byn. John känner sig övergiven av de som stått honom närmast och i takt med att hopplösheten ökar så växer också ilskan. Samma ilska som skickade honom i fängelse. Oförmögen att lämna det förflutna bakom sig tar John beslutet att konfrontera situationen en gång för alla.

Efterskalv är fotomässigt snygg och välgjord och har ett ganska lugnt tempo som ger tid för eftertanke åt den stora frågan om det är möjligt med förlåtelse. Filmen har dock några rätt stora trovärdighetsproblem som gör att den inte når toppbetygen men ändå är godkänd.

efterskalv2John kommer tillbaka till sin hembygd där han har dödat (eller mördat) en ung flicka. Hemmet ligger på en liten ort någonstans i Sverige, var för vi aldrig veta. Vi får veta att John orsakat att en ung flicka dog. Han kommer tillbaka till sin pappa och lillebror och börjar i sin gamla skola. Det är lite konstigt att han börjar i den skolmiljö där alla känner både honom och flickan han dödade. Redan det gör filmens handling svår att tro på. Att en pojke skulle börja i sin gamla skola och det utan någon större hjälp av psykologer och sociologer med mera, vara sig för honom eller alla i skolan som berörs av det hemska som inträffat – det är svårt att tro på.

Nästa sak som är svår att tro på är själva skolan. John liksom hans klasskamrater kan köra bil, alltså måste de vara 18 år. Då borde de gå i gymnasiet. Skolan ser inte direkt ut att vara något gymnasium och dessutom går Johns lillebror Filip där. Filip är alldeles för liten för att gå i gymnasiet. Allt är väldigt luddigt beskrivet och därför vet vi inte hur gammal någon är, men Filip ser ut att vara ett mellanstadiebarn. Det är en styrka i filmen att mycket är lite vagt, vi får därmed chans att själva tolka en del. Men en skola där både gymnasieelever går och mellanstadiebarn är inte särskilt vanlig. Det är svårt att tro på skolan.

Två så stora förutsättningar för handlingen gör att den redan från början blir svår att tro på. Ämnet är viktigt och det finns flera trådar att fundera vidare på. John verkar ha mycket svårt att visa sina känslor och hans familj verkar ha svårt att prata om sina problem med varandra. Där finns inte heller någon kvinna i familjen. Var mamman är berörs aldrig. Det är förstås medvetet av regissören och säger väl något också om vad handlingen vill berätta om.

Det finns också en tredje grundförutsättningen i handlingen är som svår att riktigt tro på. John har varit två år på ungdomsanstalten. Skulle ett mord bara ge två år? Fast det är klart, det är möjligt om han ansågs inte ha varit i psykisk balans.

Ulrik Munther ser väldigt söt och snäll ut. Det är svårt att se honom som en mördare. Det är bra, för vem som kan vara kapabel att döda någon syns inte utanpå, en möjlig mördare ser inte ut på något särskilt sätt. Ulrik Munther spelar rätt stelt och det tror jag är meningen. John verkar ha svårt att visa sina känslor. Det kan vara ett skäl till att han kan explodera i sin ilska som han samlar på sig istället för att prata om sina känslor och ta itu med situationerna direkt.

Filmen tar upp ett viktigt ämne, eller egentligen flera viktiga ämnen. Det jag framför allt tänker på är hur vi i samhället tar hand om människor efter ett tragedi har inträffat. Vad görs för att den som begått ett svårt brott kan komma tillbaka i samhället, vad görs för att de som blivit skadade och utsatta för brottet ska klara av att möta förövaren? Ska de ens behöva möta förövaren?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen Taggad som: Efterskalv, Filmrecension, Scen, Ulrik Munther

Filmrecension: Jakten på ett bättre liv – ett måste för alla som har åsikter om immigration

29 oktober, 2015 by Rosemari Södergren

jaktenpaettbattreliv

Jakten på ett bättre liv
Betyg 4
Visas på Stockholms filmfestival

Denisa 23 år, Sara 24 år och Liliana 49 år är tre tiggare från Rumänien som sitter på gatorna i Stockholm för att förmå stockholmare att skänka dem några kronor och de tar gärna emot burkar för att panta. De drömmer om att få in pengar för att kunna få ett hus hemma där de kan ge sina barn en bättre framtid. De två journalisterna Caroline Kernn och Tova Kukiala Medbo har följt dessa tre romska kvinnors liv, både här i Sverige hemma i Rumänien.

Caroline Kernen och Tova Kurkiala Medbo har jobbat med filmen sedan 2013, då allt fler personer som tigger började synas på Stockholms gator.

– Vi pratar ofta om EU-migranter men vi pratar sällan med dom. Vi ville veta mer, varför gör de den här resan och hur ser det ut hos dom egentligen? säger filmskaparna till P4.

Det känns som en ovanligt ärlig film. Vi kommer riktigt nära dessa tre kvinnor som i sina hemländer lever i en sådan misär som ingen av oss skulle vilja byta med. Samtidigt visas filmen inte upp dem som hjälplösa offer: de har mycket vilja i sig och humor och framför allt är de tre människor som träder fram inför oss.

– Vi såg dem och pratade om dem men vi visste inget om deras liv, det var som att de levde i en parallell värld bredvid vår. Jag jobbade som nyhetsreporter då och gjorde ett jobb som handlade om det här. Då pratade jag med några som berättade att de sov i en bil och jag kände att det låter ju helt sjukt, jag måste veta mer, säger Caroline Kernen till tidningen Stockholm Fria.

Sedan tiggarna i Sverige blivit många fler har deras situation debatterats. En del vill förbjuda tiggeri, andra hävdar bestämt att det är bra att de kan tigga för det är ett sätt för dem att skapa en bättre framtid – och mellan dessa två motpoler finns det mellanlägen som att rekommendera att satsa på att hjälpa dem i deras hemländer. Filmen tar inte ställning till frågan om att tigga är den bästa vägen för dem eller inte. Det är en av denna dokumentärs många styrkor att den inte skriver oss på fingrarna vad vi ska tycka och dra för slutsatser.

Filmskaparna låter oss istället komma närmare dessa tre kvinnor som berättar om sitt liv. Sara har redan fem söner och väntar sitt sjätte barn. Denisa har två döttrar och väntar sitt tredje barn. Liliana har ännu fler (jag ber om ursäkt att jag missade hur många barn hon har, men någonstans kring tio, tror jag). Liliana är 49 år men tänderna är slitna och flera fattas – hon är rynkig, krokig och ser betydligt äldre ut än 49. De har alla tre ett betydligt slitsammare liv än de flesta som är födda i Sverige.

Denise och Sara berättar att de blev gifta i 14-15-årsålern – och när en kvinna i deras grupp blir gift slutar hon direkt i skolan.
– En gift kvinna kanske tittar på andra män om hon går kvar i skolan, så resonerar de hos oss, berättar de.

Vi får se hur de bor. I Sverige bor de i läger de slagit upp och under filmens gång får vi se dem vi tre tillfällen tvingas flytta från lägren. De har ju byggt sina läger på mark som ägs av kommunen eller någon markägare. Vid ett av dessa tillfällen var den en större grupp svenska aktivister som försökte förhindra rivningen av lägret. Det är lätt att känna att de borde väl kunna få bo där, de stör väl ingen. Men det skulle ju samtidigt betyda att de lagar vi har om äganderätt i svenska samhället inte skulle gälla. Då skulle i princip vem som helst av oss kunna bygga ett bo var vi ville. Filmskaparna besöker dessa tre kvinnor i deras hem i Rumänien också. Där bor de visserligen i någon som väl kan kallas hus, men nja, det är mer ruckel och fallfärdigt. De är knappast ett boende någon av oss skulle vilja bo i. Det är inte konstigt att de drömmer om ett bättre liv och försöker på det sätt som står dem till buds: åka till Sverige och tigga. Alla vill väl förbättra sitt liv.

Det är förfärligt att åka till ett kallt land och sitta på marken och tigga är vad de upplever vara deras enda alternativ till att förbättra sitt och sina barns liv. Att något måste ske för att dessa människor ska kunna ha bättre alternativ, det borde alla inse. Filmfestivalens tema är migration och I jakt på ett bättre liv är det enda svenska bidraget i sektionen. Alla som har någon åsikt om vårt samhälle idag och om migration bör se denna dokumentär. Den låter oss komma tre tiggare närmare – och filmen säger inte vad vi sak tycka, filmskaparna lämnar det åt oss att själva tänka och känna.

I Stockholms filmfestivals program beskrivs filmen:
Vi passerar dem dagligen på Sveriges gator. De har kommit hit från fattiga länder i Europa för att tigga, sälja tidningar och panta burkar. Men vilka är de? I denna varma regidebut skildrar filmskaparna vardagen bakom rubrikerna och följer kusinerna Denisa och Sara som kämpar för att försörja sina familjer i Rumänien.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen Taggad som: Dokumentär, Filmrecension, Scen, Stockholm filmfestival, tiggare

Filmrecension: The Lobster – Colin Farrell gör nog sin hittills bästa roll

27 oktober, 2015 by Rosemari Södergren

IMG_2135.CR2
IMG_2135.CR2

thelobster

The Lobster
Betyg 3

The Lobster är en satirisk framtidsdystopi av den grekiska regissören Yorgos Lanthimos som med filmen gör debut med en engelskspråkig film efter sina tidigare succéer Dogtooth som kom 2009, Attenberg 2010 och Alps 2011. The Lobster visar på Stockholm Filmfestival och är en av de filmer som måste ses. Med det stjärnuppbåd filmen har i rollistan med Colin Farrell och Rachel Weisz lär den få svensk distribution till biodukarna utanför festivalen också.

Om du är ensamstående måste du hitta någon att leva tillsammans med. Det gör du enklast genom att checka in på ett särskilt hotell där du kan träffa andra ensamstående. Det som är lite farligt med att söka någon att leva med på detta hotell är att om du inte hittar någon på 45 dagar blir du förvandlad till ett djur. Du får dock själv välja vilket djur du ska bli.

I förlängningen betyder det ju att det vimlar av djur på oväntade platser och om du dödar en kanin för att äta den riskerar du att äta upp en släkting, som förvandlats till denna kanin. Detta spär är dock inte filmens huvudspår som väl ändå är frågan om tvåsamhet och att misslyckas hitta någon att leva med är ett öde värre än det värsta.

The Lobster är en surrealistisk film om vår längtan efter tvåsamhet – och om hur vi förväxlar likhet med kärlek – eller om att det är småsaker som binder oss tillsammans. Eller så handlar filmen om att oavsett vilket grupp du försöker tillhöra har den stenhårda regler för den som bryter mönstret. Filmen har flera spår och det är lite upp till den som tittar att tolka själv.

Filmen har, som jag nämnt, ett uppbåd av skådespelare av hög kvalitet. Frågan är om inte Colin Farrell nu gör sitt livs hittills bästa roll.

Vissa scener var oerhört roliga och satiriska. Filmen vann juryns pris på Cannes filmfestival och har på den internationella filmdatabasen IMDB hittills fått ett genomsnittsbetyg på 7,7 av 10 möjliga.

Filmen är rolig, annorlunda, tankeväckande och lite svår att skaka av sig. Att den inte för högre betyg än 3 beror på att den av och till är lite över-pretentiös och att en hel del var lite förutsägbart.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen Taggad som: Colin Farrell, Filmrecension, Scen, The Lobster, Yorgos Lanthimos

Filmrecension: Tjuvheder

26 oktober, 2015 by Redaktionen

tjuvheder

Tjuvheder
Betyg: 4

Tjuvheder handlar om Minna (eminenta Malin Levanon) som är en av och på- missbrukare och småskalig langare. När filmen börjar är hon på väg att förlora sin lägenhet. I ren desperation stjäl hon pengar från Christer – en smått psykotisk langare som inte tar ett nej. Hon råkar på Katja (Lo Kauppi) som är på väg till en bosättning i utkanten av en Stockholmsförort. Minna är kaxig, rastlös och tanklös. Katja är mer sansad, hon har ett mål – att få tillbaka sin son. Minna lovar att hon inte ska vara till problem på bosättningen, men problemen har bara börjat. Det här är en film om människorna som ingen vill veta av, inte ens på en husvagnsparkering utanför staden. Med ett rätt konventionellt stilgrepp får vi följa Minna och de andra genom upp och nergångar, genom hantering av socialen, missbruksboenden och kommunen. På campingen dras vi in i deras vardag och gemenskap. Sakta men säkert byggs vänskaper upp. Minna har plötsligt blivit med kollektiv och tvingas prioritera andra framför sin egen överlevnad, snaran dras således åt.

Tjuvheder är Peter Grönlunds regidebut och kring filmen har det blossat upp en mindre debatt kring användningen av amatörskådespelare. Större delen av filmens skådespelarinsatser utgörs nämligen av amatörskådespelare. Skulle dessa roller kunnat spelas av professionella skådespelare som alltid slängs in, i stil med Shanti Rooney eller Mickael Persbrandt? Ja förmodligen. Men språket känns extremt oforcerat för att vara en svensk film, just för att flera av personerna kan språket som används på gatan. Ansiktena och rösterna är sargade av det liv de levt, och resultatet är kusligt. Debatten är tröttsam och totalt onödig.

Se den här filmen. Inte bara för att den är filmad med amatörskådespelare på deras villkor och trovärdig dialog. Det handlar om en inblick i en värld som inte intresserar oss – en värld utan utväg, där även den enklaste saken känns totalt omöjlig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen, Tjuvheder

Den italienska filmen Mediterranea inviger Stockholms filmfestival

12 oktober, 2015 by Redaktionen

mediterrafilmfestival

Den italienska regissören Jonas Carpignanos långfilmsdebut Mediterranea inviger den 26:e upplagan av Stockholms internationella filmfestival. Filmen deltar i Stockholm XXVI Competition där den tävlar om den 7,3 kilo tunga bronshästen.

Ett pressmeddelande berättar:
Mediterranea är en berättelse om två unga män som lämnar sitt hem i Burkina Faso och gör den livsfarliga resan över Medelhavet till Italien. Men väl framme möter de en annan verklighet än förväntat. Carpignanos långfilmsdebut är en stark skildring om afrikanska migranter i Italien och bygger vidare på hans tidigare kortfilmer A Chjàna (2012) och Young Lions of Gypsy (2014). Filmen knyter an till årets Spotlight som är Migration.

– Jag har alltid älskat Stockholm och filmfestivalen, och det är en stor ära för mig att öppna med Mediterranea. Det tog oss fem år att göra filmen och ibland tvivlade vi på om vi skulle klara av det. Att den är färdig nu och kan visas på stora scener som Stockholms filmfestival känns overkligt, säger Jonas Carpignano, regissören av Mediterranea.

Mediterranea har sin Sverigepremiär på Stockholms filmfestival. Det är också första gången som en öppningsfilm på en filmfestival streamas samtidigt via Festival on Demand 
i samarbete med Telia.

Jonas Carpignano besökte Stockholms filmfestival 2014 och deltog i Stockholm XXV Short Film Competition med sin kortfilm Young Lions of Gypsy (2014).

Mediterranea (2015)
Regi: Jonas Carpignano
I rollerna: Koudous Seihon, Alassane Sy och Aisha
Streamingpremiär i Telias digitala videobutik den 11 november.

Arkiverad under: Film Taggad som: Mediterranea, Scen, Stockholms filmfestival

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 92
  • Sida 93
  • Sida 94
  • Sida 95
  • Sida 96
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in