Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Utan nåd – dramatisk, trovärdig, berörande

by

Utan nåd
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 mars 2018

En tysk film som är skickligt komponerad, stark och är så äkta. Om sorg, om hämnd och om det tyska samhället och jakten på nazister. Dramatisk, trovärdig, berörande.

Människor som drabbas av tragedier och måste bästa outhärdlig sorg skildras ofta klichéartat i många filmer. Varje sorg är unik och varje människor sörjer på sitt sätt, så det går inte att ha en mall att bedöma, det är något som jag känner med magkänslan. Det finns olika slags sorger – men när det sker i vad vi ända in i vårt innersta känner som fel ordning, när föräldrar måste begrava sitt barn, denna sorg går aldrig över och går inte att jämföra med andra sorger. I Utan nåd får vi möta en ung mamma, Katja, som inte bara förlorar sin son, hennes man dör samtidigt och de mördas i ett terrordåd.

Diane Kruger fick pris för bästa kvinnliga huvudroll i Cannes filmfestival för sin roll som Katja. Hon är enastående.

I ena sekunden lever Katja ett lyckligt liv med sin man och lilla son, i nästa sekund har hennes liv förvandlats till en mardröm när hennes son och man förintas i ett terrordåd. Katja är övertygad om att
nazister ligger bakom medan poliserna i början fastnat för att det har med kriminella turkiska grupper att göra, eftersom Katjas man Nuri hade turkiskt ursprung suttit fyra år i fängelse för knarklangning.

Om du sett den hyllade tyska miniserien om ”NSU – hatets underjord” som visar i Sveriges television 2017 känner du igen lite av sättet att berätta en historia. Utan nåd har beröringspunkter med tv-serien som båda skildrar den underjordiska nynazistiska rörelsen. I Utan nåd ser vi hur den nazistiska rörelsen i Tyskland har förgreningar och kontakter med högerextremister i andra EU-länder som Gyllene Gryning i Grekland.

Utan nåd är en mänsklig högst trovärdig berättelse om Katja och hennes smärtsamma väg att bearbeta sorgen samtidigt. Katja slits mellan att fly från verkligheten med droger och tankar på hämnd.

Filmen är regisserad av Fatih Akin vars genombrott Mot väggen belönades med Guldbjörnen i Berlin 2004. Framgången fortsatte sedan med Vid himlens utkant som knep utmärkelsen för bästa manus i Cannes 2007.

Filmrecension: Beck – Den tunna isen

by

Beck – Den tunna isen
Betyg 2
Premiär på C More den 3 februari 2018
Regi Mårten Klingberg

Beck – Den tunna isen är film nummer 36 i serien om med Peter Haber som kriminalpolisen Beck. Att alla avsnitt i en så lång serie skulle ha hög kvalitet är inte så troligt. Detta är film nummer två i denna nya omgång där den första faktiskt var hyggligt bra. Denna film nummer 2 i nya serien är inte lika lyckad. Den har mycket som är förutsägbart. Alldeles för mycket. Vem som är mördaren förstod jag ganska snart – och vem som inte var mördaren fast vi skulle luras att tro det.

Filmen börjar i ishallen där Stockholms-förorten Mälarhöjdens juniorer tränar och en av juniorernas pappor uppför sig riktigt illa. Han skriver nedvärderande saker till sin son och börjar bråka med den unge hockeytränaren. Pappan springer ut på isen och gormar åt tränaren. Pappan irriterar sig dessutom på att juniorernas träningspass flyttats fram för att flyktingpojkar ska få lära sig åka skridskor på den bättre träningstiden.

Givetvis hittas denna unga hockeytränare knivmördad några timmar därefter. De som varit senast i hallen var flyktingpojkarna. Men den som varit i konflikt med tränaren är den ilskne pappan. Kristofer Hivjus karaktär Steinar upptäcker att det är något skumt med en av de unga flyktingpojkarna. I förorten sprids också misstankar om att någon av flyktingarna varit inblandad i mordet och därför måste deras boende skyddas. Suck. En ur personalen ringer och gnäller över att flyktingpojkarna tycker det är läskigt att ha en polisbil utanför boendet – och tro det eller ej, men Steinar går med på att ta bort polisbilen. Givetvis tänder några eld på boendet direkt efter att polisskyddet försvunnit.

Det är så mycket i denna film som är så förutsägbart, så fyllt av klichéer och värsta klyschorna. Som alltid ska dessa Beck-deckare skildra samhället och med sympati för de utsatta. När då ett gäng ensamkommande förstår vi ju att vi ska förstå hur elaka omgivningen är mot dem. Men en av de sämsta detaljerna är skildringen av den kvinnan som jobbar på flykting-boendet. Hon och hennes man har bestämt att adoptera den misstänkte unge flyktingpojken. Hans föräldrar är döda och de själva har förlorat en son som drunknade något år tidigare. Eftersom jag är med i flera föreningar, både svenska och amerikanska, för oss föräldrar som förlorat barn så vet jag hur helt osannolikt det är att föräldrar som mist ett barn så snart efteråt skulle adoptera någon som ska ersätta deras förlorade son. Det fungerar inte så. Jo det händer att de som förlorat barn skaffar sin nya barn. Och också adopterar. Men inte så snart och inte på det sättet.

Tröttsamt är också det där med att Martin Beck, som gått i pension, kommit tillbaka i en högre befattning, där han kämpar med att hitta en ersättare för Steinar. Steinar har bara tjänsten som gruppchef tillfälligt. Hela den situationen beskrivs på ett sätt som överdrivet och svårt att tro på.

Det är för mycket som inte känns äkta i den här film nummer två i denna serie av fyra nya. Den första, ”Ditt eget blod” hade premiär den 1 januari 2018, ”Den tunna isen” börjar sändas 3 februari och sedan följer ”Utan uppsåt” den 3 mars samt ”Djävulens advokat” den 7 april.

I rollerna
Peter Haber, Kristofer Hivju, Anna Asp, Måns Nathanaelson, Jonas Karlsson, Elmira Arikan, Ingvar Hirdwall

Filmrecension: Vad ska folk säga

by

Vad ska folk säga
Betyg 4
Svensk biopremiär 9 mars 2018
Regi Iram Haq

”Vad ska folk säga” är en stark film som berör djupt om ett viktigt ämne. Filmen vann, mycket välförtjänst, filmpriset för Publikens val: Bästa Nordiska Film på Göteborg Filmfestival 2018.

Handlingen kretsar kring sextonåriga Nisha som bor i Oslo och verkligen lever ett dubbelliv, klämd mellan två kulturer. Hemma följer hon strikt familjens pakistanska traditioner, men med sina vänner lever hon ett vanligt modernt tonårsliv. Hon smiter ut på kvällar och nätter och festar med sina kompisar. En kväll klättrar hon och hennes pojkvän in genom fönstret till hennes rum. hennes pappa kommer på dem när de ligger och kramas i sängen.

Familjen ser det som en stor skandal och Nisha skickas till Pakistan för att lära sig deras kultur, lära sig att hålla på sin heder. Det blir en fruktansvärd kulturkrock för Nisha som aldrig varit i Pakistan.

Bild: Regissören Iram Haq

Nisha får lära sig att täcka sitt hår ordentligt, att sköta hushållssysslor och måste passa upp släkten.

Många unga människor lever splittrade mellan olika kulturer och värderingar. Det är viktigt att berätta om detta. För många som är uppväxta i vår sekulariserade västerländska individbaserade samhällsstruktur kan det vara svårt att förstå varför en ung tjej inte bara reser sig och ger sig iväg när hon inte får leva fritt som andra unga kvinnor. Det är inte så lätt att bara överge familj och släkt. En ung tjej som inte vill leva enligt hederns värderingar skulle bli helt utfryst, bli av med sin familj.

Jag uppskattar när film inte berättar allt övertydligt. Precis som Nisha är ett offer är också hennes föräldrar offer. Framför allt ser vi hur hennes pappa slits mellan den pakistanska omgivningens krav på hur de ska leva och sin kärlek till dottern.

Jag hoppas filmen får många att börja prata om dessa ungdomars situation.

Berättelsen är baserad på regissören Iram Haqs egna erfarenheter.

Bokrecension: Arvet och arvtagarna – en viktig ögon-öppnare

by

Arvet och arvtagarna
Författare: Taina Kantola och Lennart Warring
Utgiven: 2015-10
Formgivare: Niklas Lindblad
ISBN: 9789127143951
Förlag: Natur Kultur

Religion har inte alltid varit patriarkatets beskyddare. De högsta gudarna har inte alltid varit beskrivna som män eller manliga. Inom hinduism finns det gudinnor och det finns inriktningar där gudinnan är det högsta. Hinduism är en av de äldsta religioner som fortfarande har många anhängare i vår tid. Att patriarkatet tog över religionerna var inte det ursprungliga, kanske.

Kulturen i Mesopotamien har påverkat både kristendom och sedan islam, liksom de grekiska filosoferna. Och där, i denna antika värld fanns det en gudinna som steg ned i dödsriket och återuppstod efter tre dagar. En förebild till det som senare skulle predikas i kristendomen.

Boken ”Arvet och arvtagarna – Fem tusen år av mesopotamisk lärdomshistoria” av Taina Kantola och Lennart Warring berättar på ett kunnigt och intressant sätt om kulturen, religion, filosofin, vetenskapen och skrivkonsten som fanns i denna kultur som påverkat både västvärlden och de asiatiska kulturerna.

Västerländsk forskning inom religionsvetenskap, filosofi och andra humanistiska kulturämnen har haft en tendens att jämföra allt utifrån de västerländska upplysningsidealen. Religioner har bedömts efter en kristen ofta protestantisk måttstock. Filosofin har hävdats ha skapats av de grekiska filosoferna. Taina Kantola och Lennart Warring visar tydligt att filosofi fanns redan före de grekiska filosoferna. Troligen har grekerna påverkats av och inspirerats av det mesopotamiska filosoferande tankarna. Världens äldsta filosofiska text om hur man bör leva livet heter Shuruppaks instruktioner och är från sumerisk tid i Mesopotamien, 2.500-2.400 före vår tideräkning.

Shuruppaks instruktioner innehåller råd från kung Shuruppak till sin son Ziusudra. Sonen varnas bland annat för att bruka våld mot kvinnor. Hans dotter får rådet att inte gifta sig med en arrogant man.

Mesopotamien betyder på grekiska ”landet mellan de två floderna” eller Tvåflodslandet och är området runt floderna Eufrat och Tigris i Irak.

Civilisationens vagga förläggs oftast till Mesopotamien för omkring 5.000 år sedan. Under de följande 2.000 åren var tvåflodslandet världens mest högtstående kultur och utövade ett starkt inflytande på sina grannar i Egypten, Mellanöstern och Indusdalen. De bördiga slätterna i södra Mesopotamien, som var en del av den så kallade bördiga halvmånen, gav rika skördar, och läget mellan alla andra civilisationer gjorde kulturer som Sumer, Akkad, Assyrien och Babylonien till de allra mäktigaste under långa epoker.

I Mesopotamien utvecklades de allra äldsta civilisationerna skriftspråk (så kallad kilskrift). Här uppstod också de första städerna Lagash, Ur, Uruk, och Nippur. Många dynastier och imperier har genom tiderna kontrollerat området.

Det historiska området Mesopotamien är en del av Irak sedan nybildningen av staten Irak år 1932. Området tillhörde dock Persien fram till 1535 och Osmanska riket 1535 – 1918, då britterna tog över provinsen efter första världskrigets slut. (Källa Wikipedia).

Mesopotamien som idag är en av världens mest krigshärjade och kaotiska delar har stått fadder för mänsklighetens äldsta civilisationer, vilkas rön och uppfinningar utgör en del av vår vardag än i dag. Här uppfann de gamla sumererna tegelstenen, skrivkonsten, hjulet, statsförvaltningen och mycket mer, men inget av detta hade betytt något om inte deras arv hade förvaltats och vidareutvecklats av andra.

Boken är precis som de står på dess hemsida en hyllning till de många folk som kommit och gått i regionen, och till de framsteg inom filosofi, juridik, statsförvaltning, astronomi och litteratur som de alla bidrog till att skapa eller förvalta.

Tänk om de som strider om religion eller kultur ville läsa denna och öppna sina ögon för att det som de menar att deras egen kultur är bättre på, det fanns redan då, för mer än femtusen år sedan. Ingen kultur står för sig själv, alla är integrerade och influerade av varandra.

Tidningen Expressen har kallat boken Klassisk folkbildning.

Jönköpings-Posten:
Arvet och arvtagarna tillgängliggör de den mesopotamiska lärdomshistorien och överbryggar effektivt de tusentals år som har flutit mellan textens aktörer och läsaren.

Filmrecension: Phantom Thread – en snygg bagatell som inte berör mig ett dugg

by

Phantom Thread
Betyg 3
Svensk biopremiär 23 februari 2018
Regi Paul Thomas Anderson

Phantom Thread, en av årets mest hajpade filmer, är en hemsk kärlekshistoria med två förfärliga personligheter i centrum. Daniel Day-Lewis gör en av huvudrollerna och är nominerad till en Oscarsstatyett för sin insats. Kanske är det den sista filmroll han gör i sitt liv. Han gick ut stort med att meddela offentligt att han drar sig tillbaka från filmens värld och inte tänker göra några fler roller. Filmen är också nominerad till bästa film i konkurrens med bland annat en annan trist kärleksfilm ”Call Me by Your Name”. Det som förenar dessa två kärleksfilmer är att det är karaktärer som det är omöjligt att känna med. Båda filmerna är sådana som lämnar mig totalt oberörd.

Att Phantom Thread trots att den inte berör mig ett dugg ändå får godkända betyg 3 beror dels på de skickliga skådespelarna och att filmen är långt ifrån förutsägbar, även om jag tyckte den var väldigt seg.

Phantom Thread utspelar sig i 1950-talets London. Daniel Day-Lewis spelar en berömde klänningsmakare Reynolds Woodcock som lever ensamstående tillsammans med sin syster Cyril (spelas av Lesley Manville). De har verkligen lyckats inom sitt område, de befinner sig i den brittiska modescenens centrum. De klär kungligheter, filmstjärnor, arvtagerskor och andra socitetslejon med exklusiva och distinkta plagg från The House of Woodcock. Båda är i övre medelåldern.

Reynolds har olika kvinnliga bekanta som bor tillsammans med dem, en i taget, tills han tröttnar på kvinnan. Han tänker aldrig gifta sig, för han vet att han skulle vara svekfull, och det vill han inte vara, säger han. Fast det är inte sanningen, det är vad han lurar sig själv. Han är helt enkelt ett totalt ego. Allt ska gå på hans villkor. Ingen får ens ge ljud ifrån sig under frukosten. Och om han varit tillsammans med någon ett tag och den vill reda ut relationen är det tvärstopp från honom. Han vill inte diskutera något, han vill inte bli störd i sin koncentration. Han är en riktigt obehaglig personlighet.

Efter att hans syster fått ge en ung kvinna respass ger han sig ut för att bo på landet några dagar och där möter han en ung servitris, Alma (spelas av Vicky Krieps). Alma är så ung att hon helt klart kan vara hans dotter, ja nästan barnbarn. Hon verkar väldigt söt, lågmäld, tlllgiven och lättmanövrerad i början och hon blir snabbt Reynolds nya flickvän. Sakta visar hon dock sin viljestarka och försöker ta plats och struntar i en del av alla regler i huset.

Det är en berättelse om ett ganska sjukt förhållande där de är bundna vid varandra inte som två jämbördiga människor utan genom ett sjukt maktspel.

Filmen hyllas av många kritiker. Visst, skådespelarna är enastående och fotot och filmtekniken snygg och elegant. Men berättelsen engagerar mig inte, den berör mig inte, den säger mig inget livet. Men för den som är intresserad av fantastiska klänningar för kungligheter och översta eliten är filmen säkert en skatt.

En snygg bagatell, skulle jag vilja säga. Som inte berör mig ett dugg.