Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Fem scener Norén – mycket ångest, mycket alkohol och en hel del skämt om kiss och bajs

by

Foto: Sören Vilks

Fem scener Norén
Av Lars Norén i urval av Markus Öhrn
Regi, scenografi och kostym Markus Öhrn
Ljus Anton Andersson
Musik och ljud Benjamin Quigley, Fabian Grytt Österman, Andreas Carjar-Danielsson
Mask Nathalie Pujol
Dramaturg Anneli Dufva
Foto Sören Vilks
Medverkande Danilo Bejarano, Thérèse Brunnander, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Peter Järn, Nemanja Stojanović, Rakel Benér Gajdusek och Jakob Öhrman.
Premiär på Dramatens lilla scen 13 december 2024

Groteskt, burleskt, mycket ångest kring sex, kiss och bajshumor och alkohol och alkohol och ännu mer alkohol och en hel del skämt om mentala problem. För min del har jag svårt att skratta åt sådant men humor är individuell och det var många i publiken som skrattade gott.
Denna föreställning är speciell eftersom scenerna spelas upp av skådespelare förklädda till dockor. Därmed försvinner ansiktsuttryck och ögonen kan inte heller tala med blickar eftersom dessa dockmasker hade stora runda konstgjorda ögon, med ögonvitor och lysande blå pupill i mitten.

Fem scener tagna ur olika Norén-pjäser, spelade av skådespelare med masker för ansikte och peruk för hår – så det ser ut som ett spel av dockor i människostorlek. Jag vill lägga till fyra ord i titeln så den blir: fem scener Norén i urval av Markus Öhrn.
Om jag skulle välja fem scener ur Noréns dramer som skulle representera min syn och mina upplevelser av vad Lars Noréns dramer betyder för mig skulle det bli fem helt annorlunda scener. Fast å andra sidan tycker jag att scener förlorar sitt djupa innehåll när de tas bort från sitt sammanhang.

Om man klipper ut ett citat utan att ha dess sammanhang kan citatet självklart få ett helt annan betydelse än det var tänkt att ha när det sades. Det blir samma sak när en scen klipps ut ur från sitt sammanhang. I Markus Öhrn version blir Norens fem små scener groteska, fyllda av skämta om sex, kiss och bajs och mycket alkohol och oändligt mycket ångest. Den första scenen av Öhrns utvalda fem är för mig mycket mer präglad av Ingmar Bergman fast utan den omsorg och medkänsla som Bergman trots allt visar de människor med psykisk sjukdom som han skildrar i sina dramer och filmer.

För mig är dessa fem scener inte ett utval av vad Lars Noréns dramer säger mig. Förmodligen är det däremot Markus Öhrns uppfattning. Och det är självklart inget fel med det. Vi är alla olika och alla är vi unika och därför ser vi dramatik på olika sätt. Denna föreställnings styrka är dess experimenterande. Något liknande har inte visats på en svensk teaterscen på många år. Skådespelarna förvandlas till dockor i människostorlek och måste uttrycka sig med förvrängd röst och med stelare kroppsrörelser än i andra pjäser. Av och till är det som spelas upp på scen som levandegjord tecknad serie, Norén i serietidnings-format.

Markus Öhrn säger i en intervju på Dramatens hemsida:
– Vi försöker inte på något sätt täcka Noréns hela otroliga produktion, utan vi försöker kanske på något sätt skapa en bild av ett liv. Inte Noréns liv, men en kronologi med familj, kärlek, sjukdom, demens och död, saker vi alla kommer att möta i våra liv.

De fem scenerna är hämtande ur följande pjäser:
Scen 1: Hebriana
Scen 2: 3.31.93 Här är Kulturbloggens recension av 3.31.93
Scen 3: 3.31.93.
Scen 4: Så enkel är kärleken
Scen 5: Andante
Utan tvekan är dessa fem scener knasiga, groteska, bisarra, absurda, med många skämt om sexdrifter och alkoholism och psykiska besvär. Men humor och vad vi skrattar åt är individuellt och många skrattade på premiären och hade uppenbart roligt.
Ett högt betyg får föreställningen för hur ljud, musik och ljus var en enastående helhet som bar föreställningen. Skådespelarna måste också få beröm för sina insatser. Att spela förvandlade till dockor kräver en hel del.

Om Markus Öhrn:
Markus Öhrn, regissör och bildkonstnär, gör nu sin första stora uppsättning på en svensk teater, efter att i många år varit uppmärksammad på de internationella scenerna. Nyligen gjorde han till exempel en hyllad uppsättning av Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap på Volkstheater i Wien och hans Phobia på Nowy Teatr i Warszawa har spelat för fulla hus och blivit uvald att medverka på årets teaterbiennal i Venedig. Under våren 2024 hade han också en mycket uppmärksammad separatutställning på Bonniers konsthall – Requiem för Eva-Britt och han erhöll TCO:s kulturpris för 2024. På Dramaten har han tidigare gjort The Unknown, tolv halvtimmeslånga performances av honom själv och inbjudna gäster, som gavs utan någon förhandspresentation till besökarna.

Om Lars Norén:
Lars Norén (1944-2021) är en av den samtida svenska teaterns mest inflytelserika personer. Han slog igenom som dramatiker med pjäserna Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud på tidigt 1980-tal och upphörde därefter aldrig att vara aktuell på svenska scener, eller i media. Han var också verksam som regissör, teaterchef, poet och författare. Hans omfångsrika dagböcker som gavs ut i flera volymer med start 2008 väckte stor uppmärksamhet. Dramaten har spelat mycket av Noréns dramatik sedan Fursteslickaren 1973.

ccccc

Teaterkritik: Den långa flykten – en helt fantastisk föreställning som kommer att vara årets stora familjeföreställning

by

Foto: Sören Vilks

Den långa flykten
Av Richard Adams
Översättning Britt G Hallqvist
Dramatisering och regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi Christian Friedländer
Kostym Jenny Ljungberg
Ljus Ellen Ruge
Mask Johanna Ruben
Komposition Anna Lund
Premiär på Stora scenen, Kulturhuset stadsteatern 6 december 2024

Årets stora familjeföreställning för alla över nio år. Premiären fick stående ovationer och massor av bravo-rop. Äventyr, spännande, hjärtevärmande, tankeväckande – denna föreställning har allt. Som alla riktigt, riktigt bra föreställningar som vänder sig till alla åldrar (över nio år) har den massor som talar både till vuxna och barn.

Regissören Alexander Mørk-Eidem har tillsammans med sitt team fått till varenda detalj perfekt. Berättelsen flyter på hela tiden och där finns inte en död sekund. Även lugnare stunder är så mättade av scen-närvaro att tiden bara flyger iväg. För min del drogs jag in så totalt i berättelsen att jag helt glömde att jag satt i en salong. Det kändes som att jag var där, som en liten fluga som kunde följa med kaninerna på deras äventyr.

Den långa flykten bygger på Richard Adams roman från 1972, en episk saga om att överleva i värld fylld av hot. Den handlar om en grupp vilda kaniner som ger sig av på flykt då deras boende är hotat av människornas framfart. När boken kom blev den en succé världen över. Dess ämne om miljöförstörelse som tvingar varelser på flykt är om möjligt ännu mer brännande aktuellt idag. En annan av berättelsens undertoner handlar om diktaturer och om frihet. När boken kom läste många av oss in en symbolisk skildring av kalla kriget. Idag finns många flera lika tydliga tolkningar. Men alla dessa teman om samhället, politik, miljö och klimat hindrar inte att handlingen utan dessa tolkningar är ett stort spännande underhållande äventyr.


Föreställningen har en enastående balans mellan spänning och glädje, med sång och dansnummer och dramatiserad handling och berättade delar. De delar där handlingen berättas görs av den flygande måsen Kahar med fantastiska Jörgen Thorsson. Det är helt fenomenalt hur regissör, scenograf och hela temat utnyttjar höjden, bredden och djupet. Att låta en rolig mås flyga över publiken och föra fram de berättande delarna är en helt fenomenal lösning.

Scenografin används smart med två stora trätrappor på var sin vridscen som kan förvandlas till höga berg, till kaninhålor eller vad som behövs för handlingen. Regissören Alexander Mørk-Eidem har tidigare gjort de hyllade uppsättningarna Alltid vara vi, Röde Orm, Morbror Janne och Djungelboken. Allt jag sett Alexander Mørk-Eidem ligga bakom har varit genomtänkt och väl fungerande och starka scenupplevelser. Nu gör han tillsammans med sitt team en helt fantastisk föreställning som kommer att vara årets stora familjeföreställning, utan tvekan,

Ett stort plus för hela gruppen skådespelare som är så samspelta. Ensemblen är stor och består av cirka 25 medverkande däribland Lancelot Ncube, Nina Dahn, Shebly Niavarani, Manuela Gotskozik Bjelke, Emil Hedayat, Ann-Sofie Rase, Gerhard Hoberstorfer, Bahador Foladi, Angelika Prick, Jörgen Thorsson, Odile Nunes, Anders Johannisson, Magnus Bjøru samt kompositören och trumslagaren Anna Lund.

Teaterkritik: Vredens druvor – skildrar den mörka baksidan av den amerikanska drömmen

by

Vredens druvor
Nobelpristagaren John Steinbecks klassiker i regi av Mina Salehpour
Konstnärligt team
Av John Steinbeck
Översättning Niclas Hval
Bearbetning och regi Mina Salehpour
Scenografi Andrea Wagner
Kostym Maria Anderski
Ljus Patrik Angestav
Musik/ljud Sandro Tajouri
Peruk och mask Moa Hedberg, Alexander Wernersson
Dramaturg Anna Kölén
Foto Sören Vilks
I rollerna Anders Beckman, David Book, Erik Ehn, Karin Franz Körlof, Rasmus Luthander, Ingela Olsson och Christoffer Svensson

En föreställning om den mörka baksidan av den amerikanska drömmen. Om de många som kämpar och kämpar men ändå inte har en chans att förverkliga den stora drömmen om att lyckas och bli rik och trygg. Vredens druvor från 1939. skriven av Nobelpristagaren John Steinbeck, är ett episkt drama om flykt, framtidsdrömmar, kapitalism och solidaritet.

I inledningen sitter en äldre man med vitt hår och vitt skägg (Anders Beckman) och berättar suggestivt om vädrets makter som slagit till och jorden så torr att inte ens ogräset växer bra och banker och de förmögna som skulle kunna hjälpa är lite hänsynslösa som den förödande torkan. Människor är desperata och har inte mat till barnen. Till denna förtorkade uppgivna delstat kommer Tom Joad hem efter fyra i fängelset. Familjens hus är förstörd och familjen är vräkt och på väg till Kalifornien. I Kalifornien är det bördigt, där finns det jobb. Det behövs arbetare som kan plocka apelsiner och persikor och många andra frukter. Det har de hört och det står på flygblad som delats ut. Tom Joad följer med sin familj. De packar in sig och trängs i bilen, som så många andra gör. Längs vägen möter de både solidaritet och girighet. Det är många som försöker tjäna sig en hacka på de utsatta, fattiga flyktingarna. Ibland måste de betala för att få slå sig ner och sova en natt. Bensin är inte heller gratis. Men ibland får de också uppleva sammanhållning med andra som är på väg mot drömmarnas Kalifornien.

På scenen växlar dramatiserade scener med avsnitt då en skådespelare berättar något ur boken. Det mesta tappar fart när det berättas av en person istället för att gestaltas. Det gör det i denna uppsättning också, men samtidigt blir det som en särskild rytm i föreställningen som är positiv. De avsnitt då någon skådespelare berättar om vind och natur och stora skeenden blir som ett omkväde som från de gamla grekiska dramerna.


Föreställningen har en fenomenal, stark och enkel scenlösning. Scenen är täckt av granulat som ser ut som någon form av grå sand och till höger på scenen står en bit hjulformad plåt. Granulaten fungerar både som bild för böljande hav och vattendrag och som stora vidder. Det är rent av magiskt.

Skådespelarna är samspelta och imponerande. Högsta betyg för sina insatser får de allihop: Anders Beckman, David Book, Erik Ehn, Karin Franz Körlof, Rasmus Luthander, Ingela Olsson och Christoffer Svensson.

Den amerikanska drömmer som gestaltas i många böcker, filmer, musikaler och pjäser skildrar någon som har tunga motgångar men ändå kämpar och kämpar och lyckas bli en vinnare. Det är så klart en förljugen bild för de flesta. Det finns de som kan lyckas och det fanns säkert också de som lyckades med sin utvandring till Kalifornien under den tid som Steinbecks roman skildrar men den stora massan lyckas inte, det är det nog ingen tvekan om. Den stora massan blir oftast lurad och vinnarna är de som redan äger mycket, eller de som är samvetslösa nog att utnyttja den som är desperat. I föreställningen möter familjen sådana personer också och det gör dagens flyktingar också, som idag får betala hutlösa summor till flyktingsmugglare för att fraktas i livsfarliga gummibåtar på Medelhavet och som när de är framme ofta utnyttjas för att arbeta svart och utan samhällets trygghetssystem,

Vredens druvor visar hur de längst ner på samhällets stege alltid får betala det högsta priset och hur de som äger mycket alltid har makt att förtrycka de som äger mindre och på alla möjliga sätt tjänar på kriser. Det upprepas ständigt världen över, i olika grad, genom historien. Berättelsen i Vredens druvor utspelas i USA men har i olika former utspelats i Ryssland och också i Sverige, glöm inte statssystemet, den svenska versionen av slaveri.

Vredens druvor i Dramatens uppsättning är starkare än det mesta som visats på länge på en svensk teaterscen, den är skickligt iscensatt men mycket skrämmande och deprimerande

Bertholt Brecht skrev dramer som också hade ett tydligt politiskt budskap. Brecht ville att publiken när det gick hem efter en föreställning skulle känna att de ville kämpa för att förändra. Därför lade han in visor och lite roliga karaktärer trots att temat handlade om förryck och orättvisor. Jag är inte säker på att denna uppsättning av Vredens druvor ger den känslan. Jag går hem efter att ha upplevt en djupt berörande stark berättelse men jag känner också en slags uppgivenhet och hopplöshet.

Fakta om regissören:
Mina Salehpour är baserad i Tyskland och har hela Europa som arbetsfält. Hon har bland annat satt upp pjäser av Jonas Hassen Khemiri, och jobbar också gärna med dramatiseringar av romaner – inte sällan stora familjehistorier. 2023 satte hon upp Ágota Kristófs Den stora skrivboken i Köln och Nino Haratischwilis Det åttonde livet (Till Brilka) i Trondheim.

Om romanen:
John Steinbecks roman gavs ut 1939 och vann Pulitzerpriset för skönlitteratur 1940. Den räknas som en av de viktigaste skildringarna av 1900-talets USA. Steinbeck belönades med nobelpriset i litteratur 1962.

Teaterkritik: Linje Lusta – passionerat och drabbande med storslagen teater

by

Linje Lusta
Av Tennese Williams
Regi Eva Dahlman
Scenografi & kostym Karin Betz
Ljus Ellen Ruge
Mask Åsa Trulsson
Dramaturgi Anton Elmgren
Medverkande Mari Götesdotter, Klara Hodell, Martin Hendrikse, Erik Borgeke, Kajsa Ericsson, Rasmus Savic, Tim Håkansson, Göran Dyrssen
Premiär på Malmö stadsteater den 5 oktober 2024

Det är kanske ofrånkomligt att tänka på metoo när Linje Lusta ska upp på intiman i Malmö. Denna moderna klassiker har fått ett nytt liv sedan uppsättningen 2019 på Dramaten. Då pågick ett tumult som suddade ut gränserna mellan scen och verklighet. Men mycket har hänt sedan dess. Eller kanske inte. Nej, frågan om klass, våld och kvinnoförtryck har nog inte spelat ut sin roll.

Luften vibrerar innan ensemblen ska sätta igång. Stämningen är nervös. Är det för att vi snart ska lyfta på ett stort plåster? Scenen är röd och det bluesiga New Orleans har bytts ut mot ett 1970-tal med Beatles. De oranga plaststolarna, teakbordet och ölburkarna väntar förväntansfullt på scenen. Vi har ju kommit för att se kvinnor. Levande och livliga, ”fantasifulla” kvinnor och när Stella kliver upp på scenen har hon verkligen en genomlysande livsglädje som jag tror ingen annan än Klara Hodell hade kunnat porträttera. Femina, nej tack! Hon vill ”vara lite rund som en pickenese hund, fadderi faddera” (som Cornelis sjunger..). Men hennes syster Blanche är som bekant oroad för hennes skull. Djuren glömmer så mycket oförlåtligt när de går på bete i kärlekens lycka. Mari Götesdotter för en otroligt trovärdig maktkamp som Blanche. Livets svackor bekämpas här med magi, sprit och andra förföriska dunster som ger vittring åt hennes alldeles egna antagonist Stanley, Stellas partner. Martin Hendrikses version av denna arketypiska macho-man får den jagande vargens mörka ögon och nog vet han hur man klär sig i fårakläder. Rysande och träffsäkert.

Eva Dahlmans uppsättning av Linje Lusta visar varför det är så enkelt att älska teater och varför man inte behöver hacka upp en klassiker i minirevyer för att vara aktuell. Föreställningen står på egna ben och den lever helt enkelt. Jag kan inte annat än att sjunka ner i min stol, tagen och förälskad som jag blir i denna berättelse om sorg, begär och kärlekens outtröttliga kamp. Lite förvirrad av vad som nyss har hänt och jag måste säga med tårarna i halsen, ställer jag mig sedan upp tillsammans med resten av publiken och applåderar. Vissa är nog oförmögna att jubla efter vad vi har sett. Men nu hände det igen. Det här är en föreställning som alla måste se!

Dansrecension: Jean och Julie – visuellt fascinerande och under ytan finns fortfarande klass-frågan

by

Foto: Sören Vilks

Jean och Julie
Fritt efter August Strindbergs pjäs Fröken Julie
Koreografi och scenografi Fredrik Benke Rydman
Mask Patricia Svajger
Kostym Lehna Edwall
Ljus och video Green Wall Designs/Viktor Rundlöf och David Nordström Abelli
Musik och ljuddesign Petrus Königsson
Medverkande:
Jean: Daniel Koivunen Julie: Ellen Lindblad Kristin: Sophie Augot
Urpremiär 4 oktober på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern

Förtärande passion är nyckelordet för min tolkning av Strindbergs drama Fröken Julie. En stark, passion som far fram som en orkan och får de drabbade att glömma alla konsekvenser. Det är för mig syntesen, eller åtminstone, en av pelarna i Strindbergs drama. När nu Fredrik Benke Rydman , en av Sveriges mest fascinerande och duktiga koreografer, låter den tolkas av dansare och dynamiskt bankande technobeat blir den syntesen ännu tydligare än i de flesta föreställningar jag sett. Det här är imponerande snyggt visuellt, fascinerande och explosivt. För att förstå dramat i vår tid är förtärande passion det närmaste jag känner inför åtminstone Julies beteende.

Strindberg ställde kvinnors frigörelse i konflikt med klassfrågan i Fröken Julie. Många kanske inte ser att klassfrågan fortfarande är lika tydlig i samhället idag. Se bara hur det ser ut på typiska arbetsplatser för övre medelklassen: hur lätt är det inte för de medelålders från övre medelklassen att förmedla jobben på till exempel Dagens Nyheter vidare till sina vuxna barn.

Ridstövlarna från överheten som är glänsande putsade I originaldramat är borta, men Jean, Julie och Kristin är ändå lika bundna vid sin klass och sitt jobb. Sedan må den sexuella attraktionen slå till hur starkt den vill. Fast kanske idag är kvinnan friare och Julie kan gå i trygghet också efter sexstunden med Jean.

Jean står i valet och kvalet i denna fantastiska dansföreställning mellan tryggheten med Kristin som tillhör samma klass och det spännande och utmanande med frigjorda Julie. Visst går det att se förbi klassrollerna och tolka Kristin och Julie som olika karaktärer, olika personligheter, som Jean dras mellan.

Koreografen Fredrik Benke Rydman berättar i ett pressmeddelande om varför han ville sätta upp den:
– Jag fick idén att använda Fröken Julie som underlag för en ny dansföreställning från min son. Han sa nåt i stil med, oavsett vad jag som kille gör, så är det fel. Så kan jag inte minnas att jag kände när jag var yngre, men det är andra tider nu, synen på kön har förändrats. Och Fröken Julie känns som en bra spelplan för att ta upp de frågorna.

Denna dansföreställning är färgrik, bildstark och vi får se inzoomade ansikten på en stor bildskärm. Dansarna är mycket skickliga och scenografin överväldigande. Och även om Fredrik Benke Rydman sätter fokus på killens, mannens, dilemma, och det är passionen som styr karaktärerna är det ändå fortfarande under ytan ett klass-samhälle som styr människorna. Det tycker jag är starkt skapat av hela ensemblen och jag rekommenderar den starkt. Den är dessutom inte så lång, omkring en timme och femton minuter – en perfekt längd för att efteråt kunna gå ut och äta eller ta en kopp te hemma tillsammans och prata om kärlek, sex, passion, mäns och kvinnors roller och klass-samhället som fortfarande påverkar på många sätt. Fast det kommer de flesta teaterkritiker inte att se eftersom de tillhör den gynnande över medelklassen.

Om pjäsen
August Strindbergs pjäs Fröken Julie handlar om den unga högadliga herrgårdsfröken Julie som på midsommaraftonen dansar med tjänstefolket och blir förtjust i faderns betjänt Jean. Han är förlovad med kokerskan Kristin, som blir vittne till allt som försiggår under natten. Och det slutar inte väl.

Pjäsen hade sin urpremiär 1889 i Köpenhamn med Strindbergs dåvarande hustru Siri von Essen i huvudrollen. Det dröjde ända till 1906 innan den fick sin svenska premiär på Akademiska föreningens teater i Lund.