Linje Lusta
Av Tennese Williams
Regi Eva Dahlman
Scenografi & kostym Karin Betz
Ljus Ellen Ruge
Mask Åsa Trulsson
Dramaturgi Anton Elmgren
Medverkande Mari Götesdotter, Klara Hodell, Martin Hendrikse, Erik Borgeke, Kajsa Ericsson, Rasmus Savic, Tim Håkansson, Göran Dyrssen
Premiär på Malmö stadsteater den 5 oktober 2024
Det är kanske ofrånkomligt att tänka på metoo när Linje Lusta ska upp på intiman i Malmö. Denna moderna klassiker har fått ett nytt liv sedan uppsättningen 2019 på Dramaten. Då pågick ett tumult som suddade ut gränserna mellan scen och verklighet. Men mycket har hänt sedan dess. Eller kanske inte. Nej, frågan om klass, våld och kvinnoförtryck har nog inte spelat ut sin roll.
Luften vibrerar innan ensemblen ska sätta igång. Stämningen är nervös. Är det för att vi snart ska lyfta på ett stort plåster? Scenen är röd och det bluesiga New Orleans har bytts ut mot ett 1970-tal med Beatles. De oranga plaststolarna, teakbordet och ölburkarna väntar förväntansfullt på scenen. Vi har ju kommit för att se kvinnor. Levande och livliga, ”fantasifulla” kvinnor och när Stella kliver upp på scenen har hon verkligen en genomlysande livsglädje som jag tror ingen annan än Klara Hodell hade kunnat porträttera. Femina, nej tack! Hon vill ”vara lite rund som en pickenese hund, fadderi faddera” (som Cornelis sjunger..). Men hennes syster Blanche är som bekant oroad för hennes skull. Djuren glömmer så mycket oförlåtligt när de går på bete i kärlekens lycka. Mari Götesdotter för en otroligt trovärdig maktkamp som Blanche. Livets svackor bekämpas här med magi, sprit och andra förföriska dunster som ger vittring åt hennes alldeles egna antagonist Stanley, Stellas partner. Martin Hendrikses version av denna arketypiska macho-man får den jagande vargens mörka ögon och nog vet han hur man klär sig i fårakläder. Rysande och träffsäkert.
Eva Dahlmans uppsättning av Linje Lusta visar varför det är så enkelt att älska teater och varför man inte behöver hacka upp en klassiker i minirevyer för att vara aktuell. Föreställningen står på egna ben och den lever helt enkelt. Jag kan inte annat än att sjunka ner i min stol, tagen och förälskad som jag blir i denna berättelse om sorg, begär och kärlekens outtröttliga kamp. Lite förvirrad av vad som nyss har hänt och jag måste säga med tårarna i halsen, ställer jag mig sedan upp tillsammans med resten av publiken och applåderar. Vissa är nog oförmögna att jubla efter vad vi har sett. Men nu hände det igen. Det här är en föreställning som alla måste se!