Kristina från Duvemåla på Göteborgsoperan
Premiär 25 oktober 2014
Västra Götalandsregionens operahus jubilerar, vilket sker med samma succémusikal av Björn & Benny som var allra först på programmet för tjugo år sedan (såg den inte då). Denna gång i en version som haft stor framgång på Svenska Teatern i Helsingfors. Av biträdande regissören råkade jag få veta att produktionsteamet har med sig sina fyra huvudrollsinnehavare. I övrigt är ensemblen ny. Givetvis är det operans egen orkester som ansvarar för att musiken låter så förträffligt. En annan notering är att i Göteborg finns mer resurser, inklusive rymligare scen med avsevärt djup. Ett faktum som borgar för att körpartier och omtumlande masscener effektivt kan understödja den dramatiska välkända berättelsen.
Helaftonföreställningen innehåller en ganska lång första akt, därför rekommenderas att publiken är i utvilat tillstånd. Som sig bör i en musikal – byggd på en folkkär romansvit jag slukade redan i 15-års åldern – prickas ett antal nyckelscner av. De ges fördjupning genom skönsång och väl avvägda replikskiften. Regissör Lars Rudolfsson har den flödande berättelsen i sina varsamma händer. Han målar med både kalla och varma färger, växlar mellan temperament. Förväntad tragik varvas med både lyriskt filosofiska anslag och burleska infall. Det bränner till flera gånger, inte minst när lilla Karin dör efter att ha vräkt i sig fatet med gröt och när Robert flyr husbonden efter att ha blivit slagen. En av de episoder som mest etsat sig fast från Troells filmatiseringar är morbror Danjel som blir stoppad när han agerar präst utan tillstånd. Utbrottet ”hora för dig …” från Ulrika (Birthe Wingren) har i musikalen näranog samma laddning, trots att vi går miste om filmens närbilder. Förtryck i kombination med fattigdom är som bekant ett tema hos en storslagen komplex författare.
Är väl inte för djärvt att tro att Moberg fört över personliga egenskaper som bullrande framtoning, driftighet och ömsinthet på sin Karl Oskar? Frapperande är också momenten när utvandrarna delar med sig, respekterar varandras olikheter och hjälps åt. I sammanhanget är Tino Nieminens pälsjägaren en viktig figur som upplyser de naiva nya invånarna om hoten mot ursprungsbefolkningen (indianerna).
Ett grundstråk i Kristina från Duvemåla är förutom det kvinnliga perspektivet, en genomgående känsla av att karaktärerna kämpar för människovärde. ”Aldrig mer ska jag stå med mössan i hand.” I ett snyggt arrangemang får vi se och höra hur bröderna beslutar sig för att bli pionjärer genom att hörsamma lockropen från Amerika. Så länge den hårt prövade skaran emigranter befinner sig i Småland, består scenografin endast av stenblock. Andra akten innehåller en fyndig total kontrast som spontanapplåderades av premiärpubliken. I långa sluttande rader växer nämligen säd upp på nolltid, för att belysa vilken bördig jord Karl Oskar kunde bruka i det nya landet. Känns sympatiskt att manusförfattarna ser det ofattbart mödosamma uppbrottet och anpassningen till ny okänd tillvaro ur kvinnornas synvinkel. Ett synsätt som lockar fram munterhet på scen när männens fåfänga avhandlas. Finns många analyser om hur olika Kristina och Karl Oskar är till sin natur, vilket fint framgår på Göteborgsoperan. Behöver knappast poängtera att Mobergs verk är en enastående skildring av kärlek.
I denna uppsättning görs imponerande vokala insatser, även om fixstjärnor som Helen Sjöholm saknas. Jag är något ambivalent inför huvudrollsinnehavaren, rutinerade Maria Ylipää. Hon har säkerligen gjort en jätteansträngning för att så långt möjligt jobba bort sin accent. Likväl är den ett hinder för förmågan att nå ut. I andra akten omintetgörs mina dubier när Ylipää hittar rätt och vinner publiken. Intrycket är att musiken delvis ändrar skepnad efter paus genom att bli mer rytmisk med snärtiga drivande arrangemang. Håller med den ledamot ur Kulturutskottet som vid garderoben efteråt hyllade orkestern. Birthe Wingren firar triumfer, särskilt i den rasande lusuppgörelsen på Atlanten och när hon avvisar sina friare i Kristinas åsyn. Robert Noack som Kristinas make och Oskar Nilsson i roilen som hennes unge svåger är jämförelsevis färskingar. De behärskar att tolka sina figurer ytterst väl, uppvisar märkbar kompetens som skådespelare och framför åtskilliga sånger med bravur. Lika berörande och duktiga är barnskådespelarna. Kören håller som förmodat högsta klass och är samtidigt sinnrikt koreograferade av Lena Josefsson. Däremot anser jag att dansarna mest är onödiga, fyller ingen uppenbar funktion. Apropå min rubrik fällde jag inga tårar, men blev påtagligt berörd av helheten och redan beskrivna enskildheter.
Text: Mats Hallberg
Foto: Mats Bäcker
