Scenkonst

Färgstark uppsättning av Ronja Rövardotter

20 december, 2014 by Rosemari Södergren

Ronja rövardotter
Av Astrid Lindgren
Dramatisering Annina Enckell
Regi Ronny Danielsson
Koreografi Roger Lybeck
Scenografi Martin Chocholousek
Kostym Annsofi Nyberg
Musik Martin Östergren och Mathias Venge
Ljus Hans-Åke Sjöquist
Ljud Simon Mårtensson
Mask Ulrika Ritter
Premiär 20 december på Stora scenen

”Vaffo gör ho på detta vise?”
När Astrid Lindgrens berättelse om Ronja kom på film 1984 och visades på svensk tv spred sig rumpnissarnas uttryck som en löpeld över landet. Det var på den tiden när det bara var SVT som sände tv – och alla såg samma saker. Den svenska publiken tog rumpnissarna och rövarna till sitt hjärta. När nu berättelsen blivit en teaterföreställning kändes det tryggt att en rumpnisse startade föreställning med sitt ”Vaffo”.

Trygghet, ja regissören Ronny Danielsson stöder sig tryggt på berättelsen och dess lyskraft. Många älskar historien om Ronja som föds en hemsk ovädersnatt och växer upp hos rövarna ledda av Mattis, hennes älskade far – och hur hon redan från barnsben får lära sig om hur hemsk Borka med sitt konkurrerande rövarband är.

Föreställningen är snygg och färgstark, spännande, mörk, vacker och varm – precis som Astrid Lindgrens berättelse. Scenuppsättningen är tryggt uppförd på ett starkt, säkert och vinnande koncept. Det enda som är nytt sedan filmen och boken kom är att musiken på scen är kraftfullare, en stark blandning av klassisk musik och modern dj-elektroniska rytmer.

Rövarna är lustigt klädda, Borka i clownliknande kläder med inspiration från hårdrocksvärlden medan Mattis har en klarblå jacka som kunde suttit på Michael Jackson men med byxor i lysande regnbågsfärger som mest får mig att tänka på en pyjamas. Kostym-ansvarige Annsofi Nyberg har fått stort utrymme, kläderna spretar åt en mängd olika håll: det är fantasy och medeltid och sextiotal i en ohelig men lyckad blandning. Ullrika Ritter har gjort maskerna. Kostymen av Annsofi Nyberg och scenografin av Martin Chocholousek är steampunk-inspirerad.

Föreställningen riktar jag definitivt inte till den som vill ha något avskalat och enkelt. Det är skickligt att få ihop det till en helhet. Min medföljande recensent, en elvaåring, var fängslad av både kläder, dekor, musik och berättelsen i sin helhet.

Regissören, Ronny Danielsson, har tidigare satt upp både Romeo och Julia och West side story två gånger vardera. Han ser likheter mellan dessa och Ronja Rövardotter.

– Jag fascineras av hur kärleken inte tar hänsyn till klass, ras eller kultur – och vilka konsekvenser detta får för samtliga inblandade, säger han i ett pressmeddelande.

Det berättelsen skildrar, hur den unga flickan Ronja blir nära vän med familjens fiendes barn. När hennes far upptäcker den relationen blir han rosenrasande. Det är en tidlös skildring av något som tyvärr är lika aktuellt idag som någonsin tidigare.

– Ronjas vänskap med Birk får hennes pappa Mattis att ta avstånd från henne. Det är en situation som drabbar många ungdomar idag, säger Ronny Danielsson.

Föreställningen fick stående ovationer och jag är säker på att den kommer att dra fullsatt salong ett tag framöver, det är en föreställning som passar alla från sju år och uppåt. Det beror inte på att föreställningen är så exceptionell utan helt enkelt beror på att det inte finns så mycket på Stockholms teatrar som vänder sig till hela familjen från sju år och som håller hygglig kvalitet.

Medverkande på scenen
Ronja Misa Lommi
Birk Björn Elgerd
Mattis Jacob Nordenson
Lovis Thérèse Svensson
Borka m fl roller Christer Fant
Undis m fl roller Eva Stenson
Skalle-Per Carl-Åke Eriksson
Lillklippen m fl roller Rakel Wärmländer
Jutis Marina Nyström
Joen Anna-Lena Hemström
Sturkas Mats Qviström
Knotas Robert Panzenböck
Tjorm m fl roller Emil Brulin
Labbas m fl roller Claes Hartelius
Vittror m fl roller Cilla Silvia
Vittror m fl roller Victoria Cedergren
Vittror m fl roller Outi Ikonen
Vittror m fl roller Catharina Allvin
Vittror m fl roller Gustav Karlberg
Vittror m fl roller Martin Zetterlund
Vittror m fl roller Magnus Borén
Vittror m fl roller Mikael Lindström

Foto: Matilda Rahm

Ronja rövardotter – om barn som vill ha en annan värld än sina föräldrar

17 december, 2014 by Redaktionen

Det är mycket Astrid Lindgren nu. Under julhelgen sänder Sveriges television en dokumentär om Astrid Lindgren i tre delar, med start på juldagen torsdag 25 december kl 20.00. I höstas gav en biografi ut om Astrid Lindgren, ”Denne dag, ett liv”, en biografi som delvis gav en ny bild författarinnan. På Intiman i Stockholm spelas nu Saltkråkan som familjeföreställning och söndag den 21 december är det premiär på Stockholms stadsteater för en scenföreställning av en annan av hennes älskade berättelser, nämligen Ronja rövardotter.

Ett pressmeddelande från stadsteatern berättar om uppsättningen av Ronja rövardotter:
20 december är det premiärdags för Kulturhuset Stadsteaterns stora teatersatsning för barn – Ronja Rövardotter i en steampunk-inspirerad uppsättning. I en ny dramatisering av Annika Anchell och med nyskriven musik av Martin Östergren och Mathias Venge. Regi Ronny Danielsson. På scen skådespelare, dansare och cirkusartister, totalt 22 personer plus DJ-duon Håll käften och dansa. Från 7 år i vuxens sällskap.

En rövardotter! Mattis hjärta smälter när han ser på Ronja, hans alldeles nyfödda dotter. Nu är Mattisätten säkrad. Och Borka, hans ärkefiende och rival, har till Mattis stora skadeglädje inte lyckats få till någon unge.

Men Mattis har fel. En vårdag elva år senare följer en rödhårig figur efter Ronja i skogen utan att hon märker det. Birk Borkason.

När Ronja räddar Birk från en säker död i Helvetesgapet och Birk Ronja från att frysa ihjäl i skogen är saken klar. Nu är Ronja och Birk vänner för alltid. Oavsett vad Mattis och Borka tycker.

– Det är ett kärlekspar från två olika rivaliserande klaner/rövarband eller kriminella gäng om man så vill. Ronja och Birk är i yngre tonåren när de träffas och bildar en pakt i hemlighet. De väljer varandra före sina familjer vilket gör att konflikten accederar. Barnen blir vuxna under resan och tar avstånd från föräldrarnas livsstil och värderingar. Barnen vill ha ett nytt fredligt samhälle utan våld, säger Ronny Danielsson.

– Ronja Rövardotter är en berättelse som är väldigt aktuell. Astrid Lindgren har inte skyggat för de svåra frågorna med familjerelationer, säger Ronny Danielsson.

– Ronjas vänskap med Birk får hennes pappa Mattis att ta avstånd från henne. Det är en situation som drabbar många ungdomar idag, säger Ronny Danielsson.

Ronny Danielsson som satt upp både Romeo och Julia och West side story två gånger vardera ser likheter mellan dessa och Ronja Rövardotter.

– Jag fascineras av hur kärleken inte tar hänsyn till klass, ras eller kultur – och vilka konsekvenser detta får för samtliga inblandade.

Ullrika Ritter har gjort maskerna. Kostymen av Annsofi Nyberg och scenografin av Martin Chocholousek är steampunk-inspirerad.

DJ-duon Håll käften och dansa (HKOCHD) som består av Dirtbag och Fred Akir är på plats på scenen och spelar upp den nyskrivna musiken som är dans- och stämningsmusik.

Ensemblen består totalt 22 personer. I rollen som Ronja ser vi Misa Lommi som är dansare och skådespelare. Hon kom till Kulturhuset Stadsteatern 2013 och har medverkat i Kvällarna med Kerstin och i You You You och Doubletake som fortfarande spelar. Björn Elgerd gör Birk. Björn ser vi även i Karl Gerhard och har tidigare gjort roller i Candida, Arnold, 3.31.93. Björn kom till teatern 2012 för rollen som Rasmus i Ömheten. Mattis görs av Jacob Nordenson, Lovis av Thérèse Svensson och Borka av Christer Fant. Medverkar gör även flera dansare och cirkusartister. För koreografi står Roger Lybeck.

Ronja rövardotter
AV ASTRID LINDGREN
Premiär 20 december på Stora scenen
Av Astrid Lindgren
Dramatisering Annina Enckell
Regi Ronny Danielsson
Koreografi Roger Lybeck
Scenografi Martin Chocholousek
Kostym Annsofi Nyberg
Musik Martin Östergren och Mathias Venge
Ljus Hans-Åke Sjöquist
Ljud Simon Mårtensson
Mask Ulrika Ritter

Foto: Alexander Jansson

En folkefiende bjuder trots de tunga budskapen på en hel del skratt

7 december, 2014 by Lotta Altner

folkefiende

En folkefiende
Fritt efter Henrik Ibsen
Bearbetning och regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi och kostym Erlend Birkeland
Ljus William Wenner
Ljud Lisa Norman
Mask Anna Jensen Arktoft
Premiär på Stadsteatern i Stockholm den 6 december 2014

När man hör ordet ”folkefiende” (folkfiende) så drabbas man av en stark känsla av obehag. Det är nästan bland det vidrigaste man kan tänka sig, dvs. någon förråder sitt eget folk. Man kan gärna kritisera eller tycka illa om det land som burit en i sitt sköte, men att bedra moderlandet kan det nästan inte finnas någon förlåtelse för. Eller kan det de?

I stadsteaterns tolkning är Leif den hyperenergiska och självupptagna mannen. Leif har man till en början inte direkt mycket till övers för. Han är en jobbig jävel, även om man bortser från hans belastade brottsregister. Man förstår inte att någon över huvudtaget står ut med honom. Att han skulle vara dryg och dum, är snarare en underdrift än något annat. Trots att våld inte är något jag tar till, så tänker jag ”Kan inte någon slå ner honom och få tyst på den där dumma jäveln”.

Scenen är inledningsvis helt kal och svart. Det enda man ser är en markerad ruta med varningstejp. En vägg öppnas och skådespelarna kommer marscherandes in med en rullvagn, med mera rekvisita på. En dialog mellan skådespelare och publik påbörjas i en talkshowliknande atmosfär med snabba klatschiga överlappningar. Vi blir införstådda i att man arbetar fram en scen här och att vi är delaktiga i de skapade processer som sker genom det. På brun kartong blir skådespelarna mallar och tryck för kroppens former i fasta positioner. Det blir en försförståelse för de demokratiska processer som man gärna vill göra oss uppmärksamma på. Publiken tillfrågas om rätt och fel och att engagera sig på olika vis. De fasta strukturer som blir är därmed lika mycket vårt ansvar som skådespelarnas.
Genom att skådespelarna bryter konventionerna kring hur de får använda scenutrymmet så behöver publiken ifrågasätta hur de har möjlighet att få lov att reagera. Att smita från personliga beslut är inte möjligt och man känner sig mer än vanligt delaktig i de som blir till på scen. Man tänker, ”Skulle det där kunnat ha varit jag i en trängd situation?” För den vane teaterbesökaren är det här oerhört spännande och givande. Däremot kunde en del av publiken nog känna sig osäkra på hur de skulle få lov att reagera med jämna mellanrum. Därför kom det självklart ett och annat gapskratt eller tillkännagivande vid olämpliga tillfällen.

Det som var mest fascinerande på scen var de många utåtagerande karaktärerna som genom olika proklamerande tal kunde och ville tala för sig. Ständigt sattes du på pottkanten, å ena sidan och å andra sidan. Sanningen blev skamfilad gång på gång. För du kunde känna sympati för personen, samtidigt som du avskydde hans val. Ännu en gång slogs jag av det faktum att någonstans i mig, så önskar jag att alla människor med illvilja mot mänskligheten, skulle ha en varningstriangel i pannan, så man visste att de enbart handlade i egen sak. Men så enkel är ju inte sanningen. Våra sanningar går inte ihop och det egna intresset kommer väldigt ofta emellan. Vi kommer heller aldrig ifrån det aktiva valet i tuffa frågor. Stoppa huvudet i sanden, är enbart en kortare lösning.

Kvällen bjöd trots de tunga budskapen på en hel del skratt. Proggsångaren Jörgen hade klockrena ironiska kommentarer men visade sig också var förtjust i att sälja en och annan skiva, till i stort sett vilket pris som helst. I den patetiska Andreas som vägrade inse vinsten i att vara reporter för en gratis tidning, ser vi mannen i medelålderskris som sett alldeles för många dåliga porrfilmer. Sanningen är att båda dessa karaktärer också har sitt pris. Det handlar enbart om det finns en köpare där ute.

Det jobbiga med tilltron till mänskligheten, genom detta drama, är att desto mer du lär känna de ”goda” karaktärerna så uppskattar du Leif. Med hans eventuella fascistiska fasoner så vet du i alla fall var du har. Han byter inte åsikt beroende på hur det blåser, han står fast i sina övertygelser. Han är plump och synisk, men han har rätt i sak om nu sanningen verkligen är en enda åsikt som kan levereras.

I rollerna:
Leif Stockman Leif Andrée
Kajsa Stockman Kajsa Ernst
Louise Stockman Louise Peterhoff
Cilla Stockman Cilla Thorell
Niklas Kiil Niklas Falk
Jörgen Billing Jörgen Thorsson
Andreas Hovstad Andreas Kundler
Janne Aslaksen Jan Mybrand
Peter Horster Peter Eggers

Foto: Petra Hellberg

Älskaren med Play Teaterkonst: Igenkännbar svartsyn tolkad med feminin finess

7 december, 2014 by Mats Hallberg

Älskaren
Av Harold Pinter
Play Teaterkonst, Göteborg
Premiär 5 december 2014

Vad jag kan erinra mig är det första gången, förutom en teaser på Pustervik, som jag ser något med Play teaterkonst. Premiären tvingades frigruppen – som i denna uppsättning stöds av såväl Statens Kulturråd som regionen och kulturnämnden – skjuta upp fyra dagar på grund av sjukdom. Innan Pinters korta kammarspel kan ta sin början, leds vi en exklusiv skara på 55 personer, längst upp till det vindsutrymme som kallas Stora baletten. Vi anvisas sittplatser längs någon av rummets väggar, vilket sker till Ry Cooder-doftande musik framförd av ljudkonstnären Zofia William Åsenlöf. På den kompakta ytan i mitten stirrar två kontrahenter mot varandra . De har placerats i fåtöljer som tillsammans med övrig scenografi i form av bland annat ett antal olikformade lampskärmar, runda soffbord och duralexglas andas tidigt 60-tal. Hilda Fürst och regissören Johanna Larsson har antagligen velat återskapa en interiör från den tidsepok då dramat skrevs.

Tommy Berggren vars husgud är just Pinter, applåderade när den radikale engelsmannen fick nobelpriset eftersom hans pjäser är drabbande och mystiska. Jag har läst originalet och sett Berggrens teveversion av klassikern Fastighetsskötaren. På Stockholms Stadsteater såg jag 2008 samme regissör göra en oförglömlig uppsättning av Hemkomsten. Den svarta humorn samt oviljan att ge raka svar är beståndsdelar i författarens estetik som märks också i Älskaren. Men jag hade förväntat mig än mer konstant oberäknelighet, ett större inslag av latent hot. Det hotfulla och oberäkenliga pyr visserligen hela tiden i den närmast perverterade parrelationen mellan kvinnorna. Men det blir inte lika läskigt att skåda som jag föreställt mig. Antingen har regissören valt ett relativt subtilt tillvägagångssätt, eller så har hon inte lyckats krypa åskådarna in på skinnet. Jag är som sagt kluven till vilket intryck detta maktspel gjorde på mig, var lite tveksam mitt i, blev till slut rätt nöjd vid betraktrandet av detta allkonstverk. Måste vara sällsynt att i princip alla involverade är kvinnor, inte minst för att Pinter anses ha en problematisk kvinnosyn.

Har ingen aning om Karin de Frumerie tidigare delat scen med AnnaRuna Kax. Samspelet dem emellan är hur som helst oantastligt, varje åtbörd har en motsvarighet hos den andre. Blir ganska förvirrande några gånger innan man begriper hur raffinerat oannonserat nya karaktärer och andra miljöer introduceras. De multibegåvade aktriserna behärskar utmärkt sina roller, skiftningarna mellan att befinna sig i över- respektive underläge. Nobelpristagaren är säkerligen tacksam att ta sig an, eftersom han verkar besatt av att skildra dominans, egenkära rollfigurer som segrar om de tillskansar sig momentum. Skådespelarnas blixtsnabba vassa replikskiften, uppblandade med närmast malplacerad ömhet, är den täta pjäsens största tillgång. En annan plusfaktor var sjävfallet den ödesmättade musiken av Åsenlöf, vars sound skapade en förhöjande osäkerhetskänsla. Ett riktigt gott hantverk, även om jag trodde det skulle ge mer feel bad-vibbar.

Johanna – pjäsens sammansatta budskap var kvällens behållning

5 december, 2014 by Lotta Altner

johannapressbild

”Johanna” på Dramaten
Manus Mirja Unge
Regi Jenny Andreasson
Scenografi och kostym Marika Feinsilber
Ljus Erik Berglund
Peruk och mask Peter Westerberg, Johan Lundström
– premiär den 4 december 2014

Stark övertygelse och hjältemod är fantastiska utgångspunkter för vilket teatraliskt drama som helst. All förreklam på stan och i programmet på Dramaten, trycker på att föreställningen blivit inspirerad och fascinerats av Jeanne d’Arc. Kvinnan som på 1400-talet på grund av sin starka tro och övertygelse ledde Frankrikes arméer men våldtogs och dog martyrdöd för sina åsikter.

Så när Johanna födds med duvor fladdrandes omkring sig, och vi ser faders oro, förstår vi att detta självklart inte är vilken unge som helst. Något speciellt borde ju definitivt vara på gång.

Vid första anblicken av den vuxna Johanna återges hon som en blek, beige, tunn och androgyn kvinna. En kvinna som inte ens vid 18 års ålder fått sin menstruation eller tillges en sexualitet. Dessutom stirrar hon mer ut i intet, än verkar i kontakt av någon direkt uppenbarelse eller stark övertygelse av något slag. Men jag tänkte först att ett sådant val att göra henne ointresserad av sitt kön, eventuellt skulle vara för att låta rollkaraktärens känsloliv och övertygelse, få briljera retoriska känslouttryck i kampen för miljön. Att hon skulle kunna få lova att vara urmänniska först och främst, snarare än dotter, syster och älskarinna. Under hela föreställningen satt jag och väntade på att få känna och uppleva den drivkraft och den glöden som måste finnas, om man frivilligt offrar allt för något. Tyvärr så blir inte Johanna mer än en schablon för det goda, det rätta och det medmänskliga för jordens natur. En människa som använder väldigt många bra ord, så många vettiga meningar och i vissa sammanhag levererar direkta sanningar som skulle kunna vara hämtade från en urkraft som vet bäst dvs. ”moder jord”. Manuset är bra. Jag hör vad Johanna säger och jag väntar på att vilja bli engagerad och berörd. Men det blir nästan lite tramsiga floskler ibland och det går inte ihop i slutendan. Jag vet inte om det är så att känslan och retoriken inte hunnit sätta sig eller om det är så att regin inte fullföljts hela vägen.

Scenografin i föreställningen var helt unik och fantastisk. Man skapade miljöer och övergångar som genom den genomtänkta musiken, utmanade skådespelarna i den roterande rotundan på scen. Det var vackert, det var smakfullt och det gav otroliga scenmöjligheter. Mina ögon ville aldrig sluta titta på bildspelen på den snurrande scenen.
Första akten bands upp av de satiriska och ironiska inslagen i föreställningen. Den uppbackande brodern var kaxigt bråkig, men charmant och hans manliga bekanta, påvisade hur det var möjligt för alla att vilja stödja en Johanna som faktiskt hade rätt i sak. Dock kan jag aldrig sluta att förbluffas över vad det är publiken tycker är roligt. Man skrattar hellre åt en ölmage och svordom än åt en riktigt bra ”punch line”. Moder jord borde ta sig i kragen in för sin skapelse, kan man tycka. Bra humor borde inte vara så svårt att skänka.

Däremot hade föreställningens enda dansnummer i samband med en demonstration, kunnat koreograferas på ett annat vis. Det märktes lite för tydligt att skådespelare och statister inte var riktigt hemma på området. Men de var ju inte dansare. Jag tror dock att det fanns större potential i dem, än vad de fått möjlighet till.
Det är pjäsens sammansatta budskap som var kvällens behållning. Det gör att jag väldigt gärna skulle vilja läsa manuset. Så när applåderna skalla i slutet av föreställningen, kände jag för första gången någonsin att publiken gav manusförfattaren den allra största hyllningen.

Medverkande
Johanna Nina Zanjani
Brodern Jakob Adam Pålsson
Mamman Marie Richardson
Pappa Reuben Sallmander
Morgan, Sekreteraren mfl Danilo Bejarano
Polly, journalist mfl David Book
Kvinnan på länsstyrelsen, Psykiatern mfl Kicki Bramberg
Håkan, Karl Erik Ehn
Greve Karl, Advokaten mfl Jon Karlsson
Krogägare, Journalist mfl Otto Hargne Kin
Leif, Trevor David Mjönes
Kvinnan med barnet, Agnes mfl Ester Uddén
Statister Dejmis Rustom Bustos, Allis Lindqvist, David Nzinga

Foto: Sören Vilks

Scenkonst

Footer

Om oss