• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Ghostland – alltför mycket effekter och våld

1 maj, 2018 by Birgitta Komaki

Ghostland
Betyg 2
Svensk biopremiär 4 maj 2018
Regissör. Pascal Laugier

Filmen börjar bra med en mor och hennes två döttrar på väg till ett ärvt hus på landet. Döttrarna, Beth och Vera, smågnabbas på syskons vis om vem som är mest älskad av modern.

När en stor mystisk bil dundrar förbi och dyker upp flera gånger under färden vinkar de och ger sedan fingret. När färden slutar vid det ärvda huset är det allt annat än vanligt hem de kommer till. Rummen är fyllda av dockor, uppstoppade djurhuvuden, mystiska kinesiska skåp och mycket underlig inredning. När mörkret har lagt sig kommer den mystiska bilen och två udda personer bryter sig in. Sedan börjar skräcken.

Sexton år senare återvänder Beth (Crystal Reed) till huset på landet efter ett telefonsamtal. Hon har bildat familj med man och barn och blivit en berömd skräckboksförfattare. Hennes mor (Mylène Farmer) och systern Vera (Anastasia Phillips) bor kvar i huset. Vera som är paranoid av skräckupplevelsen vårdas av modern. Än en gång upprepas historien och Beth blir indragen. Så börjar skräcken igen och mardrömmen fortsätter.

Det är en bra historia och den börjar bra med krypande obehag. Men filmen övergår snabbt till en film med alltför mycket effekter och våld. Det är ett dragande och släpande av kroppar runt hela huset, huvuden som dunsar i trappsteg och en jätte som kastar alla i väggen. Man hinner inte bli rädd för allt sker alldeles för mycket hela tiden.

De som gör alla onda saker ser ut som en utvecklingsstörd jätte och en transvestit. Det stör mig att man har valt två sådana personer som onda. De flesta livsfarliga personer ser ju faktiskt helt normala ut. Nu blir det som diskriminering av två redan utsatta grupper. Jag tycker hela filmen känns overklig och saknar något att identifiera mig med som kan göra att jag n lever mig in i filmen och därmed och också uppleva skräcken. Trots att filmen är 90 minuter tycker jag att den känns lång.

På filmens plussida är Crystal Reeds och Anastasia Phillips insatser. Fina skådespelare som gör bra insatser. Dessutom kan säkert många som spelar spel uppskatta tempot och
att mycket händer. Filmen har fått flera filmpriser.

Skådespelare: Crystal Reed, Anastasia Phillips, Myléne Farmer, Taylor Hicks med flera.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Det var en gång i Tyskland – om att överleva att ha överlevt

29 april, 2018 by Rosemari Södergren

Det var en gång i Tyskland
Betyg 4
Svensk biopremiär 4 maj 2018

En varm, tragisk och komisk, berättelse om att hantera livet efter att ha överlevt en tragedi. En hyllning till fantasin och till mänsklighetens rätt att vara just mänsklig. En film jag inte kan glömma, inte kan skaka av mig. Jag går omkring och tänker på den flera gånger om dagen.

Handlingen utspelar sig i Frankfurt i Västtyskland 1946 strax efter andra världskriget. Huvudkaraktären David Bermann (spelas av Moritz Bleibtreu) vill liksom hans vänner ta sig till Amerika. Men resan dit är dyr. Bermann är en duktig försäljare och har en lysande idé: att sälja sängkläder och handdukar till uttråkade hemmafruar. Bermann har ett problem med att få gång affärsverksamheten. Han får inte tillstånd att driva affärsverksamhet. Han är nämligen misstänkt för att ha samarbetat med nazisterna.

Bermann lyckas övertala en nybliven vän att stå för företaget och de drar igång att sälja sänglinnet. Deras metoder är raffinerade och de tangerar gränsen för vad som är etiskt. De söker upp änkor och låtsas att deras avlidna make har beställt varorna, de söker upp järnvägsanställda och påstår att de har ett avtal med ledningen som gör att de anställda får köpa med rabatt. Men Bermann försvinner med jämna mellanrum, vilket hans kollegor i affärsverksamheten blir mer och mer misstänksamma.

Vad gör Bermann alla de dagar han inte är i butiken? Han är på förhör hos en utredare. När han var i koncentrationsläger fick han bo  i en VIP-förvaring, vilket innebar att han fick bättre mat och bättre behandling än övriga judiska fångar. Hur kom det sig? Samarbetade han med nazisterna? En skeptisk förhörsledare får höra hans otroliga historia om när han blev uttagen att lära Hitler att vara komisk.

Det är en fantastisk historia och med välkomponerat snyggt foto och en berättelse om de judiska överlevarna ur en annan synvinkel är vi är vara vid. På flera sätt får vi följa olika individers sätt att hantera att just de överlevde Hitlers förföljelse.

Regissören Sam Garbarski har tidigare gjort bland annat Irina Palm (med Marianne Faithfull i den lysande huvudrollen).

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: drama, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Utøya 22 juli – konsekvent genomförd skildring ur ungdomarnas perspektiv

26 april, 2018 by Rosemari Södergren

Utøya 22 juli
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 maj 2018
Regi Erik Poppe
Manus Anna Bache-Wiig, Siv Rajendram Eliassen

En berörande, stark film ur ungdomarnas perspektiv, konsekvent genomfört. Att göra en spelfilm om den fruktansvärda terrorattacken på de norska socialdemokratiska ungdomsförbundets läger 22 juli 2011 då mer än 70 unga människor miste sina liv har inte varit en lätt uppgift. Manusförfattarna och regissören har säkert haft en känslig uppgift och lyckas genomföra skildringen av denna dryga hemska timme då ungdomarna jagades av den galne terroristen så att det känns som att vi är med där, vi känner ungdomarnas panik.

Filmen är en spelfilm och karaktärerna är fiktiva men det bygger på vittnesskildringar och kända fakta. Filmen är skapad efter en tät dialog med flera av de överlevande. Av respekt till offren och deras släktingar, är karaktärerna och händelserna uppdiktade.

I centrum står den 18-åriga ambitiösa, politiskt engagerade Kaja och hennes vänner på sommarlägret. Filmen börjar med att Kaja pratar i telefon med sin mamma som hört om bombattacken mot regeringsbyggnaden i Oslo. Kaja lugnar sin mamma med att hon och hennes lillasyster befinner sig på en ö, långt från staden och bomben.
– Jag är på en ö, den säkraste plats man kan vara på, försäkrar hon sin mamma och letar upp sin lillasyster Emelie som får en utskällning för att hon inte var hänsynsfull mot deras vän vars mamma jobbar i regeringsbyggnaden och var orolig.

Kaja står vid ett våffelstånd och diskuterar och skojar med några av sina vänner när de hör skott. Är det någon som slänger kinapuffar? undrar de. Men snart kommer ungdomar rusande förbi dem i panik, in i huset och skriker åt dem att ta skydd.

Panik bryter ut och alla springer och gömmer sig. Ingen vet riktigt vad som händer. ”De skjuter på oss” skriker några. Någon skriker att det är polisen som skjuter på dem. (Mördaren hade kläder som gjorde att han såg ut som polis, det var så han kunde ta sig ut till ön).

Vi får följa Kajas flykt och hur hon försöker få tag på och hitta sin lillasyster. Det riktigt kryper in under huden på mig när jag följer hennes flykt. Hennes mamma ringer – och det är skrämmande att mamman inte förstår att hon sätter dotterns liv i fara genom att ringsignalen kan höras av mördaren. Det verkar som att mamman ber henne att leta reda på lillasystern. Det är så hemskt, för att be sitt barn springa runt och leta istället för att ta skydd, är som att be sitt barn springa rakt in i döden. Det är säkert så att ingen förstod hur vidrigt det som hände var. Vem kunde ens i sina vildaste fantasier förutspå att 77 unga människor skulle bli ihjälskjutna och 90 unga bli svårt skadade?

Det tog 72 minuter för hjälpen att komma till ungdomarna. Att det tog så lång tid har fått kritik i utvärderingarna efteråt. Det är dessa 72 minuter filmen handlar om – då vi får följa ungdomarna och deras reaktioner. Det är mycket skickligt genomfört och de unga skådespelarna agerar mycket trovärdigt.

DN rapporterar att en del internationell press berömt de unga skådespelarna men varit lite kritiska till varför filmen gjorts.
Variety skriver i sin recension att Erik Poppes Utøyafilm i stort är lyckad, men frågar sig vad den tjänar för syfte: ”Får publiken ut någonting av ’U – 22 juli’? Hur skulle den kunna få det, med tanke på meningslösheten i vad filmen porträtterar?” Huvudrollsinnehavaren Andrea Berntzen prisas dock för sin roll som Katja, och jämförs med ”en tonårig Jennifer Lawrence”.

Även recensenten för The Hollywood Reporter ställer sig frågan om vad filmen vill säga sin publik. Filmens slut kritiseras för att i sammanhanget vara för fiktionaliserat. De tidigare oprövade skådespelarna får däremot beröm för sina insatser, som beskrivs som ”träffande naturliga”.
I rollerna: Andrea Berntzen , Sorosh Sadat, Jenny Svennevig, Mariann Gjerdsbakk mfl

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Utöya

Filmrecension: Isle of Dogs – Wes Andersons nya mästerverk

25 april, 2018 by Redaktionen

Isle of Dogs
Betyg: 5
Svensk biopremiär: 4 maj 2018
Regissör: Wes Anderson

Det var med stor förväntan jag släntrade in i salongen på den tidiga pressvisningen av Isle of Dogs, en film som jag sedan länge sett fram emot att få se. Som en beundrare av Wes Anderson – hänförd av Moonrise Kingdom och The Grand Budapest Hotel – hoppades jag på ytterligare en filmisk fullträff. Och jag skulle inte bli besviken.

Det är sällan man ser en film som man njuter varenda minut av, som suger in en i sitt hjärta och får en vilja stanna där, att rent av glömma bort omvärlden under den koncentrerade tid man är där inne. Dessa filmer är rariteter; man minns dem efteråt, man minns vilken biograf man såg dem på, vilken tid på året det var, hur salongen såg ut, hur stor bioduken var. Den animerade filmen Isle of Dogs är just en sådan film, en delikatess till filmupplevelse; en visuell chokladpralin som smälter långsamt, långsamt i munnen, som man njuter av varenda ögonblick av och som man aldrig vill ska ta slut.

Isle of Dogs – ”Hundön” – utspelar sig i Japan, ”tjugo år fram i tiden”. I den fiktiva staden Megasaki City har den onde, kattälskande borgmästaren Kobayashi bestämt att alla hundar måste förvisas till ”Skräpön”, som ligger strax utanför staden, på grund av deras osanitära hälsotillstånd vilket enligt honom har en negativ inverkan på stadens invånare. Detta verkställs snart och alla hundar, både tama och hemlösa, förvisas till den närliggande ön som även fungerar som en dumpningsplats för stadens sopor. Således får alla ge upp sina älskade husdjur som snart hamnar i undernäring, sjukdom och misär. Detta accepteras av de flesta utan vidare, trots forskares löften om att snart ha kommit fram med vaccin för hundarnas sjukdomar (som senare visar sig vara skapade av borgmästaren själv, i en konspiration för att bli av med hundarna, som han hatar). En som vägrar gå med på detta är Atari, borgmästarens adopterade son, som på grund av de nya lagarna har blivit frånskild sin privata livvaktshund, Spots. I ett räddningsförsök kapar han ett propellerplan och flyger ut till ”Skräpön”, där han snart kommer i kontakt med ett pack hundar som hjälper honom med hans uppdrag.

Isle of Dogs är animerad på det sätt som kallas för ”Stop-Motion Cinematography”, vilket innebär att karaktärerna är dockor, som sedan flyttas manuellt för varje rörelse. För att göra denna film användes över 1100 dockor, mer än 2000 bakgrundskaraktärer, som 27 animatörer med hjälp av 10 assistenter sedan fick i uppdrag av göra levande. Ett oerhört svårt och tidskrävande arbete, där en hel vecka ibland inte leder till mer än en halv sekunds film. Men, som i det här fallet leder till en utsökt animation, där karaktärerna ser oerhört levande ut.

Filmen handlar således om Ataris kamp för att hitta Spots och för att rädda hundarna från ”den slutgiltiga lösning” som hans adoptivfar planerar – med hjälp av ”Wasabigift” tänker denne göra sig kvitt hundarna en gång för alla. Till sin hjälp har Atari hundarna på ön och redaktionen för skoltidningen på en av stadens skolor, där den energiska amerikanska utbytesstudenten Tracy Walker gör sitt bästa för att vaska fram sanningen i den pågående, smutsiga konspirationen. Kända Hollywood-skådespelare står för de engelsktalande rösterna, b.la. Harvey Keitel, Edward Norton, Scarlett Johanssen, Bill Murray och Tilda Swinton. En rolig sak är att Yoko Ono står för rösten för den assisterande forskaren till Professor Watanabe, forskaren som kommer på vaccinet till hundarna (hennes karaktär i filmen heter också Yoko Ono).

Likt Moonrise Kingdom och Grand Budapest Hotel har Isle of Dogs någonting barnsligt och oskyldigt över sig, berättelsen tuffar fram med hjälp av lättsam, rytmisk musik som får det hela att kännas som i en saga (vilket det ju också är). Dialogen är perfekt skriven, hundarna pratar engelska, människorna pratar japanska och istället för att översätta detta med hjälp av undertexter sker översättningen smidigt och komiskt med hjälp av olika sorters tolkar. Otaliga humoristiska skruvar och karaktärernas fantastiska mimik får mig att brista i skratt var och varannan minut; filmens barnsliga, sagolika själ – själva själen i Wes Andersons filmskapande, får mig att bli varm om hjärtat. Och för mig, som alltid har varit oerhört dragen till japansk kultur, har denna film allt som krävs för att bli en fullträff. Isle of Dogs är helt enkelt en visuell och narrativ fulländning, och jag skulle bli förvånad om den inte kammade hem åtminstone en Oscar för bästa animerade film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Wes Anderson

Filmrecension: Avengers: Infinity War

25 april, 2018 by Rosemari Södergren

Avengers: Infinity War
Betyg 1
Svensk biopremiär den 25 april 2018

En bedrövligt töntig film, överpepprad med explosioner och slagsmål. Handlingen är fantasilös. Den onde överdimensionerade Thanos (en uppumpad och till stor del animerad Josh Brolin) har hittat vad han anser vara lösningen på världarnas och alla planeters problem: han ska döda hälften av alla som lever. För att kunna göra det måste han få tag på sex magiska stenar. Två har han redan. När han fått tag på alla sex stenarna får han supermkrafter och kan förgöra hälften av världens varelser med ett klick. Han ska utföra dessa massdöd helt demokratiskt, fattiga och rika, mäktiga och svaga, kvinnor och män, alla ska drabbas.

Världens superhjältar plus asaguden Thor måste ingripa förstås. Ja det är en historia vi hört berättas i många versioner många gånger tidigare. Den här gången på ett långtråkigt manér. Filmen är den tredje i Marvels filmserie om Avengers. Det är en uppföljare till The Avengers (2012) och Avengers: Age of Ultron (2015), och är den nittonde filmen från Marvel Cinematic Universe (MCU). Filmen är regisserad av Bröderna Russo och skriven av Christopher Markus och Stephen McFeely.

Jag kan inte fatta hur sådant kan sälja? Skurken, den onde, måste offra det han älskar för att få den mäktigaste stenen. Där har filmen en stort misstag. Han offrar dottern. Det är ju inte det han älskar mest. Det han älskar är sin makt och sitt våld. Om han skulle offra det han älskar vore det sig själv.

Och sedan ska all världens olika superhjältar kämpa för att rädda världen. Alltså: är det en nu historia på något sätt? Visst är det mycket av filmtekniker som är snyggt gjort, men handlingen … Inte ett dugg spännande, inget förvånande. Att superhjältarna är såväl kvinnor som män och av olika folkslag, ja det är bra. Det gör dock inte handlingen det minsta bättre.

Jag gillade de första två. De olika karaktärerna från halvbröderna Thor och Loke, den unge Peter Parker/Spindelmannen och Avengers ledare Iron Man till de animerade karaktärerna, trädvarelsen Groot och den tvättbjörnen Rocket, är en mysig mix och filmerna har en behaglig lättsam humor, mycket baserat på de två gulliga animerade karaktärerna.

Men trots återseendet blev filmen en stor besvikelse. Visst finns det några roliga skämt då publiken skrattar men i övrigt är denna två och en halv timme långs film långtråkig. Jag somnade nästan. Explosioner och explosioner . Suck.

Alla karaktärer är karikatyrer på sig själva. Berättelsen är rörig och löjlig och förutsägbar nästan in i varenda detalj. Förutsägbarheten bryts bara vid ett tillfälle i slutet och det gör filmen ännu sämre.

Nej för mig är denna Avengersfilm en besvikelsen trots en lång rad av världens stors intressanta skådespelste i rollistan: Robert Downey Jr, Chris Hemsworth, Mark Ruffalo, Chris Evans, Scarlett Johansson, Benedict Cumberbatch, Don Cheadle, Tom Holland, Chadwick Boseman, Paul Bettany, Elizabeth Olsen, Anthony Mackie, Sebastian Stan, Danai Gurira, Letitia Wright, Dave Bautista, Zoe Saldana, Josh Brolin, Chris Pratt med flera.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Superhjältar

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 80
  • Sida 81
  • Sida 82
  • Sida 83
  • Sida 84
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in