Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Avengers: Infinity War

by

Avengers: Infinity War
Betyg 1
Svensk biopremiär den 25 april 2018

En bedrövligt töntig film, överpepprad med explosioner och slagsmål. Handlingen är fantasilös. Den onde överdimensionerade Thanos (en uppumpad och till stor del animerad Josh Brolin) har hittat vad han anser vara lösningen på världarnas och alla planeters problem: han ska döda hälften av alla som lever. För att kunna göra det måste han få tag på sex magiska stenar. Två har han redan. När han fått tag på alla sex stenarna får han supermkrafter och kan förgöra hälften av världens varelser med ett klick. Han ska utföra dessa massdöd helt demokratiskt, fattiga och rika, mäktiga och svaga, kvinnor och män, alla ska drabbas.

Världens superhjältar plus asaguden Thor måste ingripa förstås. Ja det är en historia vi hört berättas i många versioner många gånger tidigare. Den här gången på ett långtråkigt manér. Filmen är den tredje i Marvels filmserie om Avengers. Det är en uppföljare till The Avengers (2012) och Avengers: Age of Ultron (2015), och är den nittonde filmen från Marvel Cinematic Universe (MCU). Filmen är regisserad av Bröderna Russo och skriven av Christopher Markus och Stephen McFeely.

Jag kan inte fatta hur sådant kan sälja? Skurken, den onde, måste offra det han älskar för att få den mäktigaste stenen. Där har filmen en stort misstag. Han offrar dottern. Det är ju inte det han älskar mest. Det han älskar är sin makt och sitt våld. Om han skulle offra det han älskar vore det sig själv.

Och sedan ska all världens olika superhjältar kämpa för att rädda världen. Alltså: är det en nu historia på något sätt? Visst är det mycket av filmtekniker som är snyggt gjort, men handlingen … Inte ett dugg spännande, inget förvånande. Att superhjältarna är såväl kvinnor som män och av olika folkslag, ja det är bra. Det gör dock inte handlingen det minsta bättre.

Jag gillade de första två. De olika karaktärerna från halvbröderna Thor och Loke, den unge Peter Parker/Spindelmannen och Avengers ledare Iron Man till de animerade karaktärerna, trädvarelsen Groot och den tvättbjörnen Rocket, är en mysig mix och filmerna har en behaglig lättsam humor, mycket baserat på de två gulliga animerade karaktärerna.

Men trots återseendet blev filmen en stor besvikelse. Visst finns det några roliga skämt då publiken skrattar men i övrigt är denna två och en halv timme långs film långtråkig. Jag somnade nästan. Explosioner och explosioner . Suck.

Alla karaktärer är karikatyrer på sig själva. Berättelsen är rörig och löjlig och förutsägbar nästan in i varenda detalj. Förutsägbarheten bryts bara vid ett tillfälle i slutet och det gör filmen ännu sämre.

Nej för mig är denna Avengersfilm en besvikelsen trots en lång rad av världens stors intressanta skådespelste i rollistan: Robert Downey Jr, Chris Hemsworth, Mark Ruffalo, Chris Evans, Scarlett Johansson, Benedict Cumberbatch, Don Cheadle, Tom Holland, Chadwick Boseman, Paul Bettany, Elizabeth Olsen, Anthony Mackie, Sebastian Stan, Danai Gurira, Letitia Wright, Dave Bautista, Zoe Saldana, Josh Brolin, Chris Pratt med flera.

Teaterkritik: Bang – En slående smäll om du kan något om Bang sedan förr

by

Bang – En föreställning om krig, fred, karriär och kärlek
Teater Ö2, Östgötagatan 2 på Södermalm
Av Agneta Wallin och Judith Hollander
Text Barbro Alving (Bang)
Regi Judith Hollander
Scenografi Sven Dahlberg, Anja Rühle
Teknik under föreställning Martin Hamberg
Föreställning som recenseras: Måndagen den 23 april 2018

Föreställningen ger ett ytligt, men jämt skrapande från hela Barbro Alvings liv. Föreställningen berör allt från tankar om att vara en kvinna av sin tid (född 1908), längtan efter mäns rättigheter, andra världskriget och att föda dottern Ruffa. Ett jämt lager av ditten och datten och med en blandning av svårigheter och skämt. Ingen tydlig tidslinje och kraftiga hopp fram och tillbaka. Berättelserna följer snare tematiska punkter än en röd tråd.

Att ha en skådespelare på scen ensam i 60 minuter kräver sin aktör. Då krävs de högt och lågt, och svårsmält och rappt. Agneta Wallin gör en behagligt käck tolkning av Bang som med musikens hjälp slussar oss mestadels tillbaka till 1930-1940. Skådespelarens skicklighet i dialekter och involvera publiker med frågeställningar, gör att föreställningen håller ihop.

Det är vackert att föreställningen lyckas rama in ett faktum d.v.s. Barbros starka drivkraft som författare. Trots att Alving kom från en litterär och journalistisk familj, var det inte skrivandet i sig som var hennes starkaste motiv. Hennes intresse var snarare att hon vill påverka mänskligheten till något finare genom sina erfarenheter, ”att hjälpa kärleken få makt i världen”. Hon trodde starkt på att fakta kunde röja ivägen dumhet och förtryck. Det påvisar den uppoffring och digra arbete hon gjorde, och hur hon offrade alla andra relationer utöver sitt arbetsrelation i världen. Människor var således ständigt besvikna på henne och hon blir aldrig riktig en kvinna för sin hatt.

Om du inte kan något om Alving innan du ser föreställningen kommer du att ha det svårt att få ihop till en tolkning som påvisar denna fantastiska flygande reporter som var en självklarhet i svensk journalistik under sin livstid (död 1987). Föreställningen lyckas inte hela vägen fram till en rättvist porträtt av den fantastiska Bang. Något man verkligen skulle unna dagens nyare publik.

Ö2 har nyligen bytt lokaler och gör inte utifrån direkt sken av att vara en teater. Kanske att det inte var fullsatt påverkade kvällens föreställning som kändes i skymundan? Den vita källargången ned till den fantastiska scenlokalen gav inte sinnena starka intryck. Däremot är scenrummet formbart och flexibelt även om de vackra sofforna framför scen är mer snygga än bekväma att sitta i. Trots att min rygg är stark hade jag inte orkat mer än den timme som föreställningen erbjöd.

Musiken är genomtänkt och ger de rätta sinnesstämningar till de historiska klippen med allt för arisk sångkultur till klämkäcka låtar från 1960 talets hitlistor. En bra drivkraft och upplyftande av skådespelarens ageranden på scen.

Scenografin är fantastiskt klockren om än enkel med sina flyttkartonger, reseportföljer och högar av skrivna dokument. Känslan för reporterns flackande live är lyssande gestaltat och man känner nästan lukten av äldre dokument från Franco och spanska inbördeskriget

Skådespelare Agneta Wallin

Filmrecension: Det tredje mordet – enastående

by

Det tredje mordet
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 april 2018

Vad är sanning och vad är en människa beredd att göra för att respektera sig själv? Och vem är fri, egentligen? Den japanske regissören Hirokazu Kore-eda har skapat en film som på ytan kan kategoriseras som en pusseldeckare men är mycket mer än så. Det tredje mordet är helt enastående och ger publiken mycket att fundera på. Den talar till publiken på flera plan, med dialog och drama, med foto och bildvinklar.

Detta drama/pusseldeckare skildrar juridikens förhållningssätt till sanningen – men för den som är öppen för vad som förmedlas på andra nivåer är det också en film om de existentiella frågorna, om synd och skuld och vad en människa är och med en hel del buddhistiskt tankesätt inblandat.

Handlingen kretsar kring den framgångsrike advokaten Shigemori som kallas in för att försöka rädda en man från dödsstraff. Takashi Musimi är en man i övre medelåldern som för trettio år sedan dömdes till fängelse för två rånmord. Nu väntar Misumi på rättegång för ett nytt mord som han erkänt. Att lyckas på domare och jury inte döma till dödsstraff är näst intill en omöjlig uppgift. Det är något som inte stämmer, känner Shigemori. Något i Musimis historia skaver. Dessutom ändrar Musimi sin historia varje gång de träffas. Shigemori gräver djupare för att hitta sanningen.

Egentligen borde Musimi fått dödsstraff redan då han dömdes för de två rånmorden trettio år tidigare, menar till och med den domare som tog beslutet att döma till fängelse istället för dödsstraff. Den domaren är Shigemoris pappa: Om han hade fått dödsstraff så hade han inte kunnat mörda igen.

Att leva i samhället som en före detta fånge är inte det lättaste. Vem ger arbete åt kriminellt belastade? Kanske är det bättre att låta sig bli dömd till livstids fängelse än att vara den allra svagaste i arbetslivet? Det japanska arbetslivet är hårt och krävande redan för den som har ett fläckfritt förflutet.

Shigemori gräver och hittar flera versioner av sanningen. Men är det sanningen han som jurist ska företräda eller ska han använda bästa möjliga strategi för att hans klient ska undslippa dödsstraff?

Fotot, bilderna, är en del av det mästerliga. Vad är en människa och hur stor skuld har vår miljö till vart vi hamnar i livet? Och vem är fri, egentligen?

Hirokazu Kore-eda har tidigare skapat starka familjedraman som Still Walking och Sådan far, sådan son. När han nu återvänder med en film finns samma stämnings-fyllda människoskildringar kvar även om filmen till formen är en pusseldeckare.

Teaterkritik: Budskapet till Maria – som ett konstverk

by

Budskapet till Maria
Av Paul Claudel
Översättning Maria Björkman
Regi Wilhelm Carlsson
Scenografi och kostym Marcus Olson
Ljusdesign Markus Granqvist
Mask och peruk Nathalie Pujol
Musik Gustav Lindsten
Premiär premiär den 29 mars 2018, på Lilla scenen, Dramaten
Föreställning som recenseras 21 april april 2018

Uppsättningen av Paul Claudels Budskapet till Maria i regi av Wilhelm Carlsson är en av de vackraste scenkonst-föreställningar som satts upp på länge på en svensk teaterscen. Marcus Olson, ansvarig för scenografi och kostym, och Markus Granqvist som står för ljusdesign och Nathalie Pujol som ansvarar för mark och peruk liksom Gustav Lindsten som satt musiken är alla viktiga för denna helhet.

Föreställningen börjar med att gråaktig dimmig rök sprids i salongen innan spelet börjar på scenen som har en stram, stilistiskt vacker scenografi med smala brädliknande stänger hänger från tak över scenen. Det ger en stark känsla av japanska dekorationer i sparsmakade zen-trädgårdar.

Handlingen utspelar sig på 1400-talet, en tid som inspirerat bland annat en av världens mest nedladdade fantasy-serier, Game of Thrones. Klädmässigt finns det en del som påminner om stilen i den serien. Men i Budskapet till Maria är handlingen som ett konstverk. Vi får ofta vila i scenbilden. Skådespelarna står stilla och låter det som sagts tona ut och ibland med musik, ibland bara i tystnad, får vi tid att låta bild och ord sjunka in.

Den yttre handlingen i korthet:
Systrarna Violaine och Mara lever med sina föräldrar. Fadern lämnar plötsligt familjen för att göra en pilgrimsresa till Jerusalem. Han bestämmer att Violaine ska gifta sig för att lämna gården i fästmannens händer – trots den avundsjuka Maras vilda protester. Men bröllopet blir inte av. Ett mystiskt möte mellan Violaine och en framstående katedralbyggare har förändrat allt.

För min del är berättelsen mångbottnad. Den kan absolut betraktas om en form av ett religiöst drama, en version av ett kristet mysteriespel. Dramat har fått sitt namn efter Maria, Jesus mamma, där texten om när Maria tog emot den heliga Ande som gjorde att hon blev havande med Jesus är central i temat för dramat. Där finns ett mirakel i dramat, där en död baby får liv. Eller får babyn liv? Vad händer? Den yngre systern Mara söker upp sin äldre syster som måste leva isolerat med de spetälska. Mara har fött ett flickebarn som dött. Kanske byter Violaine bara ut barnliket mot ett levande barn?

Paul Claudel (1868–1955) som skrivit dramat är en av Frankrikes mest omtalade och omdiskuterade dramatiker. Som diplomat reste han mycket och influerades inte minst av asiatisk teater, vilket syns tydligt i hur scenografin är uppbyggd. Samtidigt var han en hängiven katolik, vilket också präglade hans verk.

Uppsättningen är vacker, stark och fascinerande men samtidigt är föreställningen lång, med paus tar den omkring tre timmar och kvart. Kanske blir det lite för långt, men å andra sidan är det viktigt att scenbilderna får tala klart – att vi som betraktare inte bara tar emot föreställningen utifrån ord, dialog och handling utan lika mycket låter den tala till oss intuitivt, känslomässigt – att den ger oss tid att känna efter.

Visst tar frågorna om Gud och religionen en stor del av dramat, men samtidigt handlar den om livets skuggsida, sorgen. Familjefadern lämnar fru och barn för en pilgrimsresa som tar många år, en metafor för männens roll i många familjer, där allt för mannen kretsar kring honom själv, när allt ställs på sin spets. Vi kan se det asiatiska inflytandet över Claudel. I hinduiskt präglade samhällen är det fullt accepterat och rentav något som ses som fint om den äldre generationen (oftast män men ibland också kvinnor) lämnar familj och karriär när barnen blivit vuxna. Då har familjeförsörjaren fullgjort sitt ansvar gentemot familj, samhälle och kast. Nu är det dags att hänge sig åt sitt andliga liv och skapa bra förutsättningen för en bra återfödelse. Kanske familjefadern i Budskapet till Maria är en katolskt kristen version på denna hinduiska företeelse?

Fakta om föreställningen regissör:
Regissören Wilhelm Carlsson är sedan 2011 professor i musikdramatisk gestaltning på Stockholms Konstnärliga Högskola. 1976 grundade han den fria gruppen Teater Schahrazad som under 1980-talet var en ledande experiment- och forskningsscen. Mellan 1987 och 1997 var han fast regissör på Dramaten. På senare år har han uppmärksammats för sina operauppsättningar inte minst genom Nibelungens ring på Värmlandsoperan 2011. Genom Budskapet till Maria fortsätter han sitt utforskande av Claudels dramatik efter uppsättningen av När dagen vänder på Stockholms Stadsteater/Strindbergs Intima Teater 2016.

Han säger om dramat:
– ”Kärleken har skapat smärtan och smärtan har skapat kärleken”. De orden av Claudel sammanfattar människans ångest inför livets förlust och ensamhet men också vår förmåga att med kärlekens hjälp ta hand om det som gör ont, både hos oss själv och hos andra. Budskapet till Maria berättar om en stor sorg och en gudomlig väg mot tröst och försoning, säger Wilhelm Carlsson, regissören.

Medverkande
Maria Salomaa Violaine
Johan Holmberg Pierre de Craon
Jennie Silfverhjelm Mara
Otto Hargne Jacques Hury
Claes Ljungmark Anne Vercors
Gunnel Fred Modern

 

 

 

Filmrecension: Ett veck i tiden – alltför ytlig och ojämnt animerad berättelse

by

Ett veck i tiden
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 april 2018

Kanske hade jag för höga förväntningar på den här filmen. Det är i grunden en fantastisk berättelse, en varm historia med flera intressanta skådespelare som Reese Witherspoon, Chris Pine, Gugu Mbatha-Raw, Oprah Winfrey och Zach Galifianakis. Filmen bygger på Madeliene L´Engles klassiska science fiction-roman Ett veck i tiden [A Wrinkle in Time] son publicerades 1962. Boken vann det prestigefyllda Newbery-priset för Årets bästa amerikanska barnbok och blev en enorm succé internationellt, inte minst också för att den hade något för tiden och genren så ovanligt som en kvinnlig huvudperson. Romanen har nu alltså filmatiseras nu av Disney, med manus av Jennifer Lee som bland annat ligger bakom megasuccén Frost.

Tyvärr blev det en alltför ytlig berättelse med ojämn kvalitet på animationerna. Det känns som om filmskaparna haft mer fokus på att visa upp dataanimationer är att låta karaktärerna fördjupas. I vissa scener är data-animationerna riktigt bra, några världar i denna egentligen vidunderliga berättelse är välgjorda men i andra scener ser de väldigt billiga ut. Sämst fungerar animationerna för Reese Witherspoons karaktär.

Handlingen i korthet: Efter att hennes pappa, som är vetenskapsman, har försvunnit, skickar tre underliga varelser ut Meg Murry, hennes bror Charles Wallace och deras vän Calvin i rymden för att finna honom.
Visst, det är en klassiskt gullig berättelse, en familjefilm som fungerar hyggligt. Därför får den trots allt betyg 3. Men det är en svag trea.

Det saknar djup i berättelsen och vi lär inte känna karaktärerna tillräckligt för att leva oss in i handlingen. Det är för ytligt, helt enkelt. Jag får ingen wow-känsla.