Bang – En föreställning om krig, fred, karriär och kärlek
Teater Ö2, Östgötagatan 2 på Södermalm
Av Agneta Wallin och Judith Hollander
Text Barbro Alving (Bang)
Regi Judith Hollander
Scenografi Sven Dahlberg, Anja Rühle
Teknik under föreställning Martin Hamberg
Föreställning som recenseras: Måndagen den 23 april 2018
Föreställningen ger ett ytligt, men jämt skrapande från hela Barbro Alvings liv. Föreställningen berör allt från tankar om att vara en kvinna av sin tid (född 1908), längtan efter mäns rättigheter, andra världskriget och att föda dottern Ruffa. Ett jämt lager av ditten och datten och med en blandning av svårigheter och skämt. Ingen tydlig tidslinje och kraftiga hopp fram och tillbaka. Berättelserna följer snare tematiska punkter än en röd tråd.
Att ha en skådespelare på scen ensam i 60 minuter kräver sin aktör. Då krävs de högt och lågt, och svårsmält och rappt. Agneta Wallin gör en behagligt käck tolkning av Bang som med musikens hjälp slussar oss mestadels tillbaka till 1930-1940. Skådespelarens skicklighet i dialekter och involvera publiker med frågeställningar, gör att föreställningen håller ihop.
Det är vackert att föreställningen lyckas rama in ett faktum d.v.s. Barbros starka drivkraft som författare. Trots att Alving kom från en litterär och journalistisk familj, var det inte skrivandet i sig som var hennes starkaste motiv. Hennes intresse var snarare att hon vill påverka mänskligheten till något finare genom sina erfarenheter, ”att hjälpa kärleken få makt i världen”. Hon trodde starkt på att fakta kunde röja ivägen dumhet och förtryck. Det påvisar den uppoffring och digra arbete hon gjorde, och hur hon offrade alla andra relationer utöver sitt arbetsrelation i världen. Människor var således ständigt besvikna på henne och hon blir aldrig riktig en kvinna för sin hatt.
Om du inte kan något om Alving innan du ser föreställningen kommer du att ha det svårt att få ihop till en tolkning som påvisar denna fantastiska flygande reporter som var en självklarhet i svensk journalistik under sin livstid (död 1987). Föreställningen lyckas inte hela vägen fram till en rättvist porträtt av den fantastiska Bang. Något man verkligen skulle unna dagens nyare publik.
Ö2 har nyligen bytt lokaler och gör inte utifrån direkt sken av att vara en teater. Kanske att det inte var fullsatt påverkade kvällens föreställning som kändes i skymundan? Den vita källargången ned till den fantastiska scenlokalen gav inte sinnena starka intryck. Däremot är scenrummet formbart och flexibelt även om de vackra sofforna framför scen är mer snygga än bekväma att sitta i. Trots att min rygg är stark hade jag inte orkat mer än den timme som föreställningen erbjöd.
Musiken är genomtänkt och ger de rätta sinnesstämningar till de historiska klippen med allt för arisk sångkultur till klämkäcka låtar från 1960 talets hitlistor. En bra drivkraft och upplyftande av skådespelarens ageranden på scen.
Scenografin är fantastiskt klockren om än enkel med sina flyttkartonger, reseportföljer och högar av skrivna dokument. Känslan för reporterns flackande live är lyssande gestaltat och man känner nästan lukten av äldre dokument från Franco och spanska inbördeskriget
Skådespelare Agneta Wallin