Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Orfeus på Orionteatern: komedi och tragedi samtidigt, som livet

by

Orfeus
Regi Sally Palmquist Procopé
Scenografi Mats Sahlström
Ljus Rimo Nyman
Musik Stefan Johansson
Kostym Jonna Bergelin
Mask Linda Sandberg
Orionteatern
Premiär 26 oktober 2012

En postapokalyptisk värld möter oss när vi kommer in i salongen eller så är det en bild ur en mardröm. Stenhögar ligger utspridda, ett smutsigt vattendrag går på snedden längs scenen och vitsminkade, rödögda personer med vita kläder är spridda på scenen. Jag får känslan av att det är en värld där en jättebomb eller någon annan katastrof krossat det mesta på jorden och trasiga människor långsamt kryper upp ur marken, nästan som kackerlackor. Det är mänsklighetens spillror efter eller strax före den stora undergången.

Där leker pojken Orfeus, i skuggan av de vuxna som håller på med sina meningslösa projekt att samla kvistar och låtsas att vad de gör är viktigt. Driften med vuxna är fantastiskt. Mitt i det absurda och skrämmande är Orionteaterns tolkning av den klassiska berättelsen om Orfeus en träffsäker komisk parodi på alla viktiga, självupptagna, uppblåsta människor.

En dag hittar Orfeus en rosa batteridriven bandspelare som spelar Lionel Richies sång ”Say You, Say Me”. Sången förvandlar plötsligt livet totalt för Orfeus. Barnen Eurydike, som före sången varit aggressiv mot Orfeus blir nu hans allra käraste vän och flickvän – medan alla vuxna förbjuder bandspelaren och sången.

När Eurydike dör tar Orfeus med sig bandspelaren och beger sig ner till underjorden, till de dödas rike, för att hämta tillbaka Eurydike. Om livet var skrämmande i stenöknen blir det ännu mer skräckfyllt i dödsskuggans dal. Modigt beger sig Orfeus dit och letar efter sin käraste.

Orionteaterns ”Orfeus” talar till flera sinnen: bilderna, ljuden, ljussättningen, musiken, dialogerna och skådespelarnas gester berättar om livets gång och om att överleva trots alla som sviker. Det är komedi och tragedi på samma gång, starkt, fängslande, tungt och roligt på samma gång. Som livet.

Jag är så imponerad av skådespelarnas insats. Det måste krävas en hel del att genomföra föreställningen rent fysiskt, eftersom de alla på olika sätt blir genomblöta under handlingens gång. Fascinerande, skickligt och imponerande. Scenografen och ljussättaren är två viktiga pelare i den här uppsättningen, de har fått fram en stenöken som talar till magkänslan och som berättar lika mycket som själva handlingen.

PS: Fast jag har en liten invändning och det gäller manus/handlingen. Orfeus tar med den rosa bandspelaren till dödsriket. Frågan är varför. Det undrar jag – och känner mig lite besviken på dess roll i handlingen. Jag hade väntat mig mer.

På scen:
Karin Bengtsson, Janna Granström, Olle Jernberg, Lovisa Onnermark*, Alfred Tobiasson*
* Praktikanter från Teaterhögskolan i Malmö

Foto: Martin Skoog

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

From Sammy with love – bara så underbart underbar

by

From Sammy with love
Stockholms stadsteater
Urpremiär 18 augusti 2012

Jag har fått en ny förälskelse. Eller tre.
Föreställningen ”From Sammy with love” på Stockholms stadsteater där Rennie Mirro och Karl Dyall ger en föreställningen med givetvis mycket dans och musik om Sammy Davis Jr. Jag imponeas av de två artisterna och jag inser att jag kommer att lyssna på Sammy Davies JR, jag ska genast leta på Spotify och Wimp om hans musik finns där.

Föreställningen är helt underbart underbar. Jag såg det offentliga genrepet och publiken applåderade och klappade takten under föreställningens lopp och reste sig direkt för stående ovationer vid slutsången. Det var absolut inte bara för att det rent tekniskt är så skickligt framfört, med fina röster, duktig orkester, bra tajming mellan musik och dans och så skickliga dansare. Nej det är så mycket mer. Det är en föreställning som verkligen berör och handlar om den lilla människans kamp för att accepteras oavsett ras.

När jag växte upp var Sammy Davis Jr och hans vän Frank Sinatra smörsångare i mina öron. Det var rock och hjältar som Deep Purple som gällde för mig. Vad jag missat. Inser jag nu. Vilken underbar röst Sammy Davies Jr hade. Han var en otroligt skicklig dansare också och föreställningen berättar om hans liv – om hur han redan som treåring stod på scen tillsammans med sin far, hur han växte upp med sin far och farmor medan hans mamma övergav honom som liten, vi får höra om hans kärlek till och äktenskap med svenskan May Britt.

Ja, äktenskapet med May Britt var inte lätt. De gifte sig under 1960-talet och när de flyttade till USA kunde May Britt inte följa med Sammy Davies på hans turné eftersom blandäktenskap var olaglig i flera delstater och deras äktenskap fick många rasistiska amerikaner att bombhota dem.

Föreställningen är inte alls bara en biografi över Sammy Davies Jr med skicklig dans och sång av de två duktiga svenska artisterna Rennie Mirro och Karl Dyall. Skickligt framför de sång- och dansnumren och de är så viga och vältränade och är imponerande volter. Men föreställningens styrka ligger inte enbart i det tekniskt skickliga utan i att den beror så. De två, Reine Mirro och Karl Dyall, bjuder på sig själva och sina berättelser, om hur de växt upp med en vit och en färgad förälder. Sammy Davies Jr:s liv speglas genom deras liv. Det är delvis rätt förfärande. Karl Dyalls mamma var tonåring när hon träffade hans pappa under 1960-talet och hon fick en ful kommentar i skolan av en lärare som hade sett henne tillsammans med ”olämpligt sällskap”. Rasismen frodades i Sverige också.

Föreställningen handlar om så mycket mer än Sammy Davies Jr som person. Den handlar om kampen för att bli accepterad och om samhällets fördomar och svek. Som när Sammy Davies Jr tillsammans med sin vän Frank Sinatra hade hjälpt till under JF Kennedys presidentvalskampanj och bjudits in för att uppträda under presidentens installation: några dagar före installationen fick Sammy Davies Jr ett telefonsamtal där han fick reda på att det inte var så lämpligt att han uppträdde. Så kraftigt var hatet mot de svarta i USA då. Det var inte så länge sedan.

En del i publiken kunde inte ens hålla sig utan suckade när sveken spelades upp på scenen och de skrattade och myste över de lyckliga stunderna. Så berörda blev de. Så starkt talar föreställningen till sin publik.

Scenografin är ett konstverk i sig: med enkla svarta stommar till möbler utspridda på scenen som ger en känsla av en pianobar under förmiddagen, tom och väntande på att öppna och de enda som är där är artisterna som repeterar. Stommar till möbler som kan användas till något att sitta på, till bord eller skåp. En enkel, smidig och snygg dekor.

Som sagt: jag är så imponerad av Rennie Mirro och Karl Dyall och Sammy Davies Jr. Jag har helt enkelt blivit förälskad i dem alla tre. Jag vet att som teaterkritiker borde jag inte använda så stora ord utan jag borde sätta pannan i djupa vecka och analysera. Men föreställningen är så skickligt sammansatt och framförs så snyggt, den känns så ärlig och berättar så mycket om livet för den som är lite annorlunda. Den ruskar om och är obehaglig, eftersom den avslöjar hur vidrig människan kan vara, samtidigt som det är en vacker berättelse om en man som underhållit en hel värld.

I ett pressmeddelande berättas:

Idén till föreställningen väcktes när Mirro och Dyall gjorde Singin’ in the Rain 2006–07.
− Det var första gången vi dansade ihop. Vi jobbade kopiöst mycket båda två, jag hade ett katastrofalt privatliv och Kalle hade fysiska problem som gjorde att han hade så ont att han inte kunde gå. Ändå ställde vi oss där på scen kväll efter kväll och sjöng och dansade. Under den här tiden pratade vi om att det var så Sammy hade det hela sitt artistliv. Han gick upp på scen med livet som insats varje kväll, säger Rennie Mirro.
− Scenen var hans battleground. Det var därifrån han kämpade mot fördomar. Han blev störst på Broadway men fortfarande skulle många dörrar vara stängda för honom, säger Karl Dyall.
− Jag och Rennie är båda så kallade jazzungar, barn till svarta jazzmusiker som kom hit till Sverige under jazzsvängen på 60- och 70-talet. Det här var mitt under medborgarrättsrörelsens era. Det som var förbjudet i USA var möjligt här. För min pappa var det här i Sverige som han för första gången behandlades som en likvärdig. Sverige var en fristad då, säger Karl Dyall.
− Vi har samma bakgrund men vi ser helt olika ut och vi började våra dansbanor från helt motsatta håll. Jag växte upp med klassisk balett på Operan. Kalle började med streetdance och var en av pionjärerna inom street. Men nu har vi mötts på mitten, säger Rennie Mirro.
− Starten var att Rennie och Kalle ville göra en föreställning om Sammy Davis Jr men när jag pratade med dem kände jag direkt att det var viktigt att få med deras historia också. Det är en del av vår svenska moderna historia som kanske aldrig berättats på teaterscenen, säger Jonna Nordenskiöld som skrivit manus och regisserar.

Fotograf: Carl Thorborg
Bildtext:
Karl Dyall och Rennie Mirro i From Sammy with love.

FROM SAMMY WITH LOVE
Manus och regi Jonna Nordenskiöld
Koreografi David Dalmo
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Ljus William Wenner
Mask Patricia Svajger
I rollerna
Karl Dyall och Rennie Mirro

Orkester
Kapellmästare Joel Sahlin Musiker: Magnus Anderfjärd, Johan Bengtsson, Carl Flemsten

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

‎Trettondagsafton på Café Lyran – lättsam komedi av Shakespeare

by

‎Trettondagsafton
Av Shakespeare
Regi Patrik Bergner
Kostymör Jenny Linhart
Producenter Stefan Wall och Anna Wall
Teater Iris på Café Lyran, Stockholm
Premiär 2 augusti 2012

Att ta på sig en roll och låtsas vara någon annan – det kan ställa till en hel del. Det får Viola uppleva när hon efter ett skeppsbrott hamnat i land Illyrien och för att överleva klär ut sig till ung man. En ensam kvinna är för utsatt.

Shakespeares pjäs Trettondagsafton är en av hans mer lättsamma komedier och Teater Iris har lagt betoning på det komiska och gjort det till en skrattfest och fars.

Shakespeare kan spelas på många sätt och en av svårigheterna är att språket är på vers – vilket kan vara väldigt svårt att presentera med naturligt flyt. Regissören har valt att blanda det äldre språket med ett mer nutida språk – och pjäsen fungerar bäst när skådespelarna lämnar det alltför högtravande verserna.

Trettondagsafton är en lättsam komedi och även om den har ett slags budskap där den driver med mans- och kvinnoroller är det ändå en pjäs som inte ger några djupare spår i själen. Den är rolig och underhållande men inte särskilt överraskande. Teater Iris flyttar ut teatern från teaterhusen och spelar i lokaler som Café Lyran i Bredäng – och med en föreställning som Trettondagsafton kan de visa också den som inte brukar gå på teater att Shakespeare är väldigt rolig och inte särskilt svår.

Frida Liljevall spelar Viola men också hennes tvillingbror Sebastian. Hon hade lite problem i början av föreställningen när Sebastians mustasch inte vill sitta fast ordentligt – men förutom det tycker jag bytena mellan de två syskonen fungerade bra. I rollen som Sebastian var stegen något tyngre och bredare, något säkrare och mer rättfram – och rösten var något djupare. Det var lagom skillnad mellan de två syskonen.

Shakespeares pjäser innehåller alltid någon eller några roller som är som narrar, de är fåniga och skrattretande, löjeväckande personer. Trettondagsafton har två sådana: överhovmästare Malvolio som är en uppblåst figur och den dumma men innerst inne snälla Andreas Blek af Nosen. Det kan bli lite för mycket och för överdrivet med två sådana riktiga pajaser men det är bara att ge sig hän och inse att det här är så löjliga som många människor egentligen är.

‎Trettondagsafton på Café Lyran av Teater Iris är en lättsam version och det är lätt att redan tidigt förstå hur allt ska gå. Syften med föreställningen är nog inte heller att någon ska undra hur allt ska lösas. Behållningen ligger i att flytta ut klassiska verk av exempelvis Shakespeare från teaterhusen ut till en förhoppningsvis ny publik som kan upptäcka hur roliga en del gamla klassiker är.

Här kan du läsa Kulturbloggens intervju med Frida Liljevall, som har huvudrollen som Viola.

I rollerna:
Frida Liljevall: Viola
Bo G Lyckman: Tobias Raap
Dick Eriksson: Andreas Blek af Nosen
Anders Menzinsky: Orsino, hertig av Illyrien
Ellen Bredefeldt: Olivia, en rik grevinna
Erika Blix: Maria, kammarjungfru
Björn Holmér: Malvolio, överhovmästare

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Natthärbärget – ingen kan förbli opåverkad av Oskaras Korsunovas uppsättning av Gorkijs pjäs

by

Natthärbärget
Efter Maxim Gorkij
Regi Oskaras Korsunovas
Gästspel av OKT
Bergmanfestivalen, Dramaten
1 juni 2012

Åtta skådespelare, sju män och en kvinna, sitter i en lång rad vid ett lång bord med vit duk. Alla skådespelarna sitter på samma sida av bordet och deras ögon möter publikens när de kommer in i salongen. Uppställningen av bordet påminner starkt om Leonardo da Vincis berömde målning av Jesus och lärjungarna när nattvarden instiftades. Bordet står nära publikens platser. Skådespelarna kommer oerhört nära publiken, nästan obehagligt nära.

Skådespelarna spelar svårt alkoholiserade utslagna människor i ett slags härbärge. Scenen har en avskalad realistisk scenografi: det långa vita bordet, på ena sidan är tomma ölbackar staplade, på andra sidan finns två trälårar och på bordet står flaskor med vit genomskinlig vätska och massor av glas. Ja, det är så realistiskt att innehållet i flaskorna är äkta vodka, doften av alkohol sprider sig i luften.

Föreställningen bygger på Maxim Gorkijs pjäs med samma namn. I Gorkijs pjäs kommer en säregen person, Lupa, till natthärbärget och talar med dem om att allt inte är hopplöst. Han talar om att det finns möjlighet att ändra inriktning på livet också för den som hamnat allra längst ned. Han försöker ingjuta hopp i dessa människovrak, som är helt utslagna av missbruk.

Föreställningen utgår från sista akten, Lupa har lämnat härbärget, lämnat dem vilsna och sökande. Även om föreställningen är naturalistisk och realistisk har den en hel del av absurd teater av Beckets stil med ”I väntan på Godot”. Skillnaden är att i Beckets pjäs väntar personerna på Godot medan i Korsunovas ”Natthärbärget” har Godot-figuren varit där och lämnat dem. Människan övergiven av gud och profeter, människan står ensam inför de stora existentiella frågorna men också ensamma inför sina liv.

Regissören Oskaras Korsunovas jobbar mycket med att skådespelarna ska spela realistiskt och trovärdigt och nära publiken. Emellanåt spelar skådespelarna direkt till publiken, bjuder in publiken, bjuder personer i publiken på vodka och skålar med dem.

Handlingen utspelar sig alltså bland några män och kvinnor som står längst ned i samhällets klasskala, utslagna, alkoholiserade och arbetslösa. ”Fast jag har hört att det finns en sjukhus där alkoholister kan få hjälp”, upprepar en av dem som ett rop på hjälp.

Låt dock inte lura dig. Detta är långt ifrån något drama om klassklyftor. Trots det socialrealistiska tilltalet och det naturalistiska spelet och även om handlingen utspelar sig bland samhällets bottenskrap är pjäsen inte något ställningstagande för samhällsfrågor. Oskaras Korsunovas drivs inta av något engagemang för att förändra samhället.

– Den handlar inte alls om klassamhället, sade Oskaras Korsunovas på ett samtal efter pjäsen. Den handlar om existentiella frågor.

På ett sätt är det nästan osmakligt. ”Natthärbärget” handlar om att det går att ta tag i sitt liv och förändra det, ett typiskt budskap till en något så när trygg och välbärgad medelklass som får bli lite förfärade och kittlade av att se karaktärer som gestaltar de mest utslagna människorna. Det är ganska cyniskt. Människor med så grovt beroende kan inte bara söka jobb, som en av rollkaraktärerna också påpekar.

”Natthärbärget” är absolut något av det starkaste jag sett på en teaterscen på länge och jag tror ingen går ut därifrån opåverkad. Samtidigt är det lite cyniskt, som sagt. Medelklassens existentiella frågor speglas i samhällets bottenskrap. Existentiella frågor som den som knappt kan tro på en morgondag inte kan ställa. Men som sagt: en uppsättning med enastående skådespelare.

Medverkande
Jonas Verseckas
Rasa Samuolyte
Nele Savicenko
Julius Zalakevicius
Darius Meskauskas
Dainius Gavenonis
Darius Gumauskas
Giedrius Savickas
Tomas Zaibus
Rytis Saladzius

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kris av Karin Boye uppförd på scen – romanen från 1934 är oroväckande aktuell

by

Kris
Av Karin Boye
Dramatisering av Elin Bengtsson och Lyra Ekström Lindbäck
Regi Lyra Ekström Lindbäck
Scenografi och kostym Linn Wara
Gästspel av Kristeatern på Teater Pero i Stockholm
Urpremiär 19 maj 2012

Malin Forst, huvudpersonen i Karin Boyes roman ”Kris” är en ung kvinna som studerar på ett seminarium för blivande lärarinnor under 1900-talets början. Hon mår psykiskt dåligt – vilket hennes omgivning viftar undan med argumentet att hon fått den vanliga ungdomsångesten över världens tillstånd. ”Det går över” är vad hon får höra från både lärare, läkare, väninnor och föräldrar. Eller så är det dålig uppfostran, som hennes pappa menar. Kvinnor ska vara lydiga och underdåniga – och givetvis ska de frukta gud.

Föreställningen är intressant. Den startar med att vi får se Malin Forst (spelad av Elin Bengtsson) ensam med två slags demoner som slåss om hennes inre och hennes själ. Den svartklädda demoner som vill att hon ska få släppa lös sina känslor och den vitklädda demonen som kallar sig ”Rösten” som predikar lydnad framför allt. Malin Forst är klädd i stram åtsittande svart kjol och vit blus – en signal om hur inlåst hon är i samtidens kvinnoroll.

Föreställningen blandar många korta scener, både mer realistiska där Malin försöker få hjälp mot sin ångest av läkare, lärare och väninnor och scenen från skolmiljön – men också surrealistiska scener med figurer som Mäster Eckehart och Jeremia och flera scenen där olika viljor inom Malin Forst gestaltas av kvinnor klädda i samma strama vita blus och svarta kjol som Malin.

Det mest intressanta är det som inte sägs, det som rör sig under ytan. Det Malin förmodligen lider allra mest av är det som hon inte vågar säga, inte vågar uttrycka. Hon är förälskad i en annan kvinna, något som var så skambelagt på den tiden.

För mig handlar föreställningen om just det: det skamfyllda som människor inte vågar tala om, det som ger ångest och andra psykiska problem för att vi inte få tala om det, inte får avslöja vårt innersta.

Hur aktuell är då innehållet idag? På ett plan är samhället mycket mer öppet idag. Homosexuella får gifta sig och kan leva tillsammans – och den hemska gudsbilden som byggde på att vara rädd för gud har inget att säga till om i dagens samhälle. Tvärtom hyllas väl idag den demon som i föreställningen hade svarta kläder: idag förväntas vi bejaka oss själva. Vi ska släppa fram våra känslor och leva ut våra lustar. Eller? Nja, tänker jag: kanske inte helt. Anställda i dagens samhälle förväntas ju vara lydiga mot sina chefer, att med glatt humör utföra chefens order även om de är nycker. Så även om vi sluppit den hemska gudsbilden som dominerar i romanen Kris och dess samtid har vi fortfarande krav på lydnad, om än i mer smygande form.

Kristeatern är en fri teatergrupp som sätter upp ”Kris”, fritt tolkad av Elin Bengtsson och Lyra Ekström Lindbäck efter Karin Boyes roman. Det är unga skådespelare och scenarbetare – och jag hoppas vi får se dem samarbeta i andra projekt framöver. ”Kris” är en intressant föreställning. När romanen kom 1934 väckte den uppmärksamhet och från vissa håll fick den hätsk kritik. Sven Stolpe ansåg till exempel av den var farlig.

Idag tycker nog ingen att romanen är farlig – inte i västvärldens sekulariserade värld i alla fall. Men scenener som visar hur omvärlden inte kan hantera en ung människa som har ångest är oroväckande aktuell idag. Fortfarande är psykiska besvär något skamfyllt och tabu. Bara ett sådant exempel som att många försäkringar som gäller när vi blir sjuka, de gäller inte om det handlar om psykiska sjukdomar eller besvär – ett flagrant exempel är fackförbundens medlemslån, vars försäkring inte gäller om försäkringstagaren blir sjuk av psykiska besvär.

Jag tycker om hur Kristeatern jobbar med en enkel scenlösning med rekvisita som består av några fyrkantiga vitmålade klossar som flyttades om på scen och fick föreställa bord ibland och bänkar ibland, allt efter vad som behövdes. Föreställningen var uppbyggd på många korta, täta scener där inget onödigt var med. Det är inte helt lätt att arbeta med en sådan metod, men det fungerade bra och speciellt tror jag att när truppen fått någon föreställning till på sig kommer det att flyta på smidigt. Eftersom romanen ”Kris” inte är uppbyggd som en vanlig roman formmässigt utan innehåller olika texttyper som dialoger, klassiskt berättande, prosalyriska partier, brev och dagboksanteckningar passar den också att föras över på scen i en mer experimenterande form.

I rollerna: Elin Bengtsson, Klara Wenner Tångring, Josefin Sonck, Daphne Wahlund, Marika Nicklasso, Sanna Lindbark Starkenberg och Johannes Granlund.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,