Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Älskaren med Play Teaterkonst: Igenkännbar svartsyn tolkad med feminin finess

by

alskaren_pinter

Älskaren
Av Harold Pinter
Play Teaterkonst, Göteborg
Premiär 5 december 2014

Vad jag kan erinra mig är det första gången, förutom en teaser på Pustervik, som jag ser något med Play teaterkonst. Premiären tvingades frigruppen – som i denna uppsättning stöds av såväl Statens Kulturråd som regionen och kulturnämnden – skjuta upp fyra dagar på grund av sjukdom. Innan Pinters korta kammarspel kan ta sin början, leds vi en exklusiv skara på 55 personer, längst upp till det vindsutrymme som kallas Stora baletten. Vi anvisas sittplatser längs någon av rummets väggar, vilket sker till Ry Cooder-doftande musik framförd av ljudkonstnären Zofia William Åsenlöf. På den kompakta ytan i mitten stirrar två kontrahenter mot varandra . De har placerats i fåtöljer som tillsammans med övrig scenografi i form av bland annat ett antal olikformade lampskärmar, runda soffbord och duralexglas andas tidigt 60-tal. Hilda Fürst och regissören Johanna Larsson har antagligen velat återskapa en interiör från den tidsepok då dramat skrevs.

Tommy Berggren vars husgud är just Pinter, applåderade när den radikale engelsmannen fick nobelpriset eftersom hans pjäser är drabbande och mystiska. Jag har läst originalet och sett Berggrens teveversion av klassikern Fastighetsskötaren. På Stockholms Stadsteater såg jag 2008 samme regissör göra en oförglömlig uppsättning av Hemkomsten. Den svarta humorn samt oviljan att ge raka svar är beståndsdelar i författarens estetik som märks också i Älskaren. Men jag hade förväntat mig än mer konstant oberäknelighet, ett större inslag av latent hot. Det hotfulla och oberäkenliga pyr visserligen hela tiden i den närmast perverterade parrelationen mellan kvinnorna. Men det blir inte lika läskigt att skåda som jag föreställt mig. Antingen har regissören valt ett relativt subtilt tillvägagångssätt, eller så har hon inte lyckats krypa åskådarna in på skinnet. Jag är som sagt kluven till vilket intryck detta maktspel gjorde på mig, var lite tveksam mitt i, blev till slut rätt nöjd vid betraktrandet av detta allkonstverk. Måste vara sällsynt att i princip alla involverade är kvinnor, inte minst för att Pinter anses ha en problematisk kvinnosyn.

Har ingen aning om Karin de Frumerie tidigare delat scen med AnnaRuna Kax. Samspelet dem emellan är hur som helst oantastligt, varje åtbörd har en motsvarighet hos den andre. Blir ganska förvirrande några gånger innan man begriper hur raffinerat oannonserat nya karaktärer och andra miljöer introduceras. De multibegåvade aktriserna behärskar utmärkt sina roller, skiftningarna mellan att befinna sig i över- respektive underläge. Nobelpristagaren är säkerligen tacksam att ta sig an, eftersom han verkar besatt av att skildra dominans, egenkära rollfigurer som segrar om de tillskansar sig momentum. Skådespelarnas blixtsnabba vassa replikskiften, uppblandade med närmast malplacerad ömhet, är den täta pjäsens största tillgång. En annan plusfaktor var sjävfallet den ödesmättade musiken av Åsenlöf, vars sound skapade en förhöjande osäkerhetskänsla. Ett riktigt gott hantverk, även om jag trodde det skulle ge mer feel bad-vibbar.

Johanna – pjäsens sammansatta budskap var kvällens behållning

by

johannapressbild

”Johanna” på Dramaten
Manus Mirja Unge
Regi Jenny Andreasson
Scenografi och kostym Marika Feinsilber
Ljus Erik Berglund
Peruk och mask Peter Westerberg, Johan Lundström
– premiär den 4 december 2014

Stark övertygelse och hjältemod är fantastiska utgångspunkter för vilket teatraliskt drama som helst. All förreklam på stan och i programmet på Dramaten, trycker på att föreställningen blivit inspirerad och fascinerats av Jeanne d’Arc. Kvinnan som på 1400-talet på grund av sin starka tro och övertygelse ledde Frankrikes arméer men våldtogs och dog martyrdöd för sina åsikter.

Så när Johanna födds med duvor fladdrandes omkring sig, och vi ser faders oro, förstår vi att detta självklart inte är vilken unge som helst. Något speciellt borde ju definitivt vara på gång.

Vid första anblicken av den vuxna Johanna återges hon som en blek, beige, tunn och androgyn kvinna. En kvinna som inte ens vid 18 års ålder fått sin menstruation eller tillges en sexualitet. Dessutom stirrar hon mer ut i intet, än verkar i kontakt av någon direkt uppenbarelse eller stark övertygelse av något slag. Men jag tänkte först att ett sådant val att göra henne ointresserad av sitt kön, eventuellt skulle vara för att låta rollkaraktärens känsloliv och övertygelse, få briljera retoriska känslouttryck i kampen för miljön. Att hon skulle kunna få lova att vara urmänniska först och främst, snarare än dotter, syster och älskarinna. Under hela föreställningen satt jag och väntade på att få känna och uppleva den drivkraft och den glöden som måste finnas, om man frivilligt offrar allt för något. Tyvärr så blir inte Johanna mer än en schablon för det goda, det rätta och det medmänskliga för jordens natur. En människa som använder väldigt många bra ord, så många vettiga meningar och i vissa sammanhag levererar direkta sanningar som skulle kunna vara hämtade från en urkraft som vet bäst dvs. ”moder jord”. Manuset är bra. Jag hör vad Johanna säger och jag väntar på att vilja bli engagerad och berörd. Men det blir nästan lite tramsiga floskler ibland och det går inte ihop i slutendan. Jag vet inte om det är så att känslan och retoriken inte hunnit sätta sig eller om det är så att regin inte fullföljts hela vägen.

Scenografin i föreställningen var helt unik och fantastisk. Man skapade miljöer och övergångar som genom den genomtänkta musiken, utmanade skådespelarna i den roterande rotundan på scen. Det var vackert, det var smakfullt och det gav otroliga scenmöjligheter. Mina ögon ville aldrig sluta titta på bildspelen på den snurrande scenen.
Första akten bands upp av de satiriska och ironiska inslagen i föreställningen. Den uppbackande brodern var kaxigt bråkig, men charmant och hans manliga bekanta, påvisade hur det var möjligt för alla att vilja stödja en Johanna som faktiskt hade rätt i sak. Dock kan jag aldrig sluta att förbluffas över vad det är publiken tycker är roligt. Man skrattar hellre åt en ölmage och svordom än åt en riktigt bra ”punch line”. Moder jord borde ta sig i kragen in för sin skapelse, kan man tycka. Bra humor borde inte vara så svårt att skänka.

Däremot hade föreställningens enda dansnummer i samband med en demonstration, kunnat koreograferas på ett annat vis. Det märktes lite för tydligt att skådespelare och statister inte var riktigt hemma på området. Men de var ju inte dansare. Jag tror dock att det fanns större potential i dem, än vad de fått möjlighet till.
Det är pjäsens sammansatta budskap som var kvällens behållning. Det gör att jag väldigt gärna skulle vilja läsa manuset. Så när applåderna skalla i slutet av föreställningen, kände jag för första gången någonsin att publiken gav manusförfattaren den allra största hyllningen.

Medverkande
Johanna Nina Zanjani
Brodern Jakob Adam Pålsson
Mamman Marie Richardson
Pappa Reuben Sallmander
Morgan, Sekreteraren mfl Danilo Bejarano
Polly, journalist mfl David Book
Kvinnan på länsstyrelsen, Psykiatern mfl Kicki Bramberg
Håkan, Karl Erik Ehn
Greve Karl, Advokaten mfl Jon Karlsson
Krogägare, Journalist mfl Otto Hargne Kin
Leif, Trevor David Mjönes
Kvinnan med barnet, Agnes mfl Ester Uddén
Statister Dejmis Rustom Bustos, Allis Lindqvist, David Nzinga

Foto: Sören Vilks

Tankar om ”Sånger från Norden” av Nils Poletti på Turteatern

by

sangerfornorden_turteatern

Sånger från Norden
Manus och regi: Nils Poletti
– på Turteatern i Kärrtorp

Politisk teater är alltid till för att provocera och det måste man vara inställd på, även när man ser den här föreställningen. Vill du inte bli engagerad, ska du inte gå dit. Det är inte frågan om att lämna känslorna hemma, eller att lättsamt skratta sig hela vägen hem efteråt. Blir du inte berör, känner du inte att du behöver ta ställning, så har du nog en känslomässig störning.

Jag uppskattade mycket att man innan föreställningen förvarnade om kränkande ord mm, eftersom många av skällsorden är väldigt grova. Men orden är viktiga, fyller en viktig funktion och hör hemma i föreställningen, utan tvekan. Däremot innebär det inte att föreställningen inte är rolig. Ibland är den så klockrent rolig att man faktiskt önskar att man själv hade kommit på ordvalen. Man känner igen sina egna fördomar om sin egen ”svenskhet” och andras eventuella förutfattade meningar kring, vad det innebär att vara just svensk, norrman, dansk eller finne.

I mörkret, inledningsvis hör vi en röst berätta om de kravaller som hände i just Kärrtorp 2013. En vanlig svensk man berättar om hur hatet kan växa fram i var och en av oss, när vi under press ställs i skilda situationer. Att slutet av monologen berör hur det börjades kastas frukt, gör också att temat fruktsallad berör genom hela föreställningen. Ett simpelt skämt, som ändå påminner en om ens egen svaghet i tuffa stunder.

Skådespelarna är från de nordiska länderna och har gemensamma svart uniformsliknande kläder. Deras ögon är färgade blå med hjälp av linser och deras hår är målade i vitt, för att ge en arisk känsla. De går på led, de går i takt och de utstrålar lika mycket rädsla som styrka. Man får lite ont i magen och känner en vind av nationalsocialism i salen.

Föreställningen är uppbyggd i en revy liknade form, ena stunden lite sång och dans och andra en monolog. Ibland frågar skådespelarna publiken om råd eller hjälp och det gör dock att en del i publiken känner sig något obekväma. Jag tycker dock att om man som enskild person, inte vill vara delaktig, ska man inte sätt sig på första raden.
När rösten går in och definierar det svenskan, det danska, det norska och det finska skrattar vi alla gott. Man spelar helt och fullt ut på de fördommar som vi sinsemellan redan har. Dansken som den tjocka, öldrickande och bullrige. Norrmannen som den rike, snåle och ständigt glade. Finnen som den bastuälskade machomannen och svensken som lagom människan som sysslar med jämlikhet och inte kan skilja på manligt och kvinnligt.
Det absolut vackraste i hela föreställningen är när två av de manliga skådespelarna (dansarna) utför en symbolisk dans i slowmotion. De är tätt intill varandra med bara överkroppar. De symboliserar så starkt den homofobiska delen av nationalsocialism och samtidigt den kroppsliga dyrkan av muskelatur och rena drag, som dessa två också har. Det ligger en dragningskraft i detta förbjudna, och i det erotiskt som kan finnas mellan två människor.
Det är inte vanligt att en ensemble är så tighta i sina begåvningar. Vanligtvis brukar någon eller några vara ”outstanding” på något vis. Här var det en härligt givande och tagande, där man samspelade och gjorde snygga övergångar. Jag brukar inte bli imponerad av sådant, men blev det utan tvekan i denna föreställning.

Det som gladde mig allra mest i kväll, var alla dessa starka kvinnor som tog plats på scen. De tog sin sceniska plats, var sannerligen inte alltid vackra eller sa snälla saker. Men de utstrålade ständigt skärpa, kraft, energi, kunskap och begåvning. De betedde sig verkligen tragikomiskt nog, som de skulle om en arisk general fick bestämma (om man bortser från deras oberoende).
Text: Lotta Altner

På scen: Amanda Nyman, Ella Schartner, David Sigfridsson, Ingrid Meling Enoksen, Lena Bruun Bondeson, Lilian Pettersson, Lisa Parkrud, Karin Bengtsson, Katarina Krogh Engelsen, Samuel Karlsson, Tom Rejström.

Den ofrivillige skådespelaren – Det bästa var det korta avståndet mellan skådespelarna och publiken

by

denofrivilligeskadespelaren

”Den ofrivillige skådespelaren”
Manus: Fabian Hedlund
Regi: Johanna Nilsson
Ljus: Martin Norin
Av Teater Carpa (på Teater Alma)
Premiär 14 november

Det är en spännande idé som manusförfattaren inbjuder till, d.v.s. att någon tvingas till att bli skådespelare, och då inte enbart på scen, utan också i sitt eget liv för att överleva och rädda den kvinna han älskar. Inledningsvis undrar man hur det skulle vara möjligt, men inser utmed pjäsens gång att, ”varför inte”. Åtminstone är det en väldigt intressant och utmannande tanke. Det obehagliga är också att vi påminns om att allt för många är mer än villiga att stå på scen, till vilket pris som helst. Oavsett om man har något vettigt att komma med över huvudtaget. Det verkar som om vår tid kräver lite mer ”scenkåteri” än vad som är nödvändigt för lite sund självinsikt och respekt.

Efter halva första akten inser vi att det är kvinnorna som står för utpressningen, manipulationen och våldet i den här pjäsen. Något man inte alls är van vid. Det är de som kräver kärlek till vilket pris som helst, pengar, bekräftelse och utan att blinka. Knivblad mot en strupe, bensin hälls över mannen och när som helst kan ett pistolskott avlossas. Det är inte lätt att tro på att dessa kvinnor har en sådan makt, men glimtvis tror man att det eventuellt skulle kunna vara möjligt. Det är huvudrollsinnehavare städaren/den ofrivillige skådespelaren som gör det trovärdigt, eftersom det är hans insats i pjäsen som bär allt som bäras kan. Den roligaste kontrasten språkligt i pjäsen, är när en av gängledarna byter till norska varje gång hon blir riktigt förbannad. Norska, detta sjungande och glad språk, som får en att lägga huvudet på sned och le i alla andra lägen.

Ska man göra parodi, på parodier, vilket man vid flera tillfällen gav uttryck för, måste man vara knivskarp i sitt kroppspråk och med sina syften. Tyvärr lyckades inte skådespelarna med det och det blev mer tramsigt än skojigt. Det blev tyvärr ibland också väldigt platt och undermåligt på många sätt. Vid några tillfällen klarar jag inte av att titta på scen för att skådespelarna inte klarar av att driva handlingen framåt på ett trovärdigt sätt.

Man ska nog akta sig för att ha en publik som är allt för villig att behaga. En publik ska reagera på innehållet. Det blir aldrig bra på en premiär när det så tydligt känns som att det är grupper av inbördes beundran där och att hela tjocka släkten tagit sig dit för att som på en fotbollsmatch supporta sitt lag. Precis på samma sätt är det inte okej för uppsättningens skripta att sitta och småfnissa åt skämten samtidigt som de sägs på scen. Det blir som att skratta åt sina egna skämt innan man har sagt dem.

Det bästa med pjäsen var det korta avståndet mellan skådespelarna på scen och publiken. Vid några tillfällen klev skådespelare in och ut som publik. Det ledde till att man ibland inte visste om man var en del i handlingen på scen eller enbart en del av publiken. Man visste inte heller alltid om det var ett spel i skådespelet eller om det enbart var pjäsen i sig själv. Det gav nya dimensioner till vad som är vår riktiga verklighet och vad som är skådespeleri.
Text: Lotta Altner

Medverkande: André Edholm, Anna Berglund, Anna Sjöö, Anne Koponen, Eva Sniis, Fabian Hedlund, Hanna Engström, Kajsa-Sara Hogenlid, Milla Löjdström, Simon Edman & Sofie Bällstav.

Potato Potato – Historia 1 B 31/10, Malmö – en föreställning med otrolig spänst

by

potatopotato

Potato Potato – Historia 1 B 31/10, Malmö

Potato Potato har äntligen fått egna lokaler i Malmö, på Roflsgatan 5. Historia 1 B är den tredje uppsättningen i ett projekt som scenkonstkollektivet Potato Potato startade i november 2011, då med föreställningen Historia A. På gruppens hemsida kan en läsa att projektet kommer pågå så länge som det i skolböckerna namnges 14 kvinnor och 235 män.

I dessa väldigt problematiska siffror ligger kärnan i Historia 1 B. Och en vilja att försöka kasta omkull dem. Kvinnor ur historien radas upp utan hänsyn till när eller var de levde. Endast deras extraordinära handlingar eller upptäckter får stå i centrum. Så fort det är nära på att bubbla över av kvinnor att presentera ljuder ett enerverande alarm, som för att visa det stela och orubbliga i dagens historia undervisning; hur den minsann inte kommer böja sig så lätt trots att det inte finns någon anledning till att skriva in alla dessa kvinnor i historien med, tillsammans med alla skäggiga män. Alarmet blir hela tiden en kraft att kämpa mot, som tar oss i publiken tillbaka till en tråkig, grå men sann verklighet.

Det är en dualitet som skapar en otrolig spänst åt den redan snabba föreställningen. I Potato Potatos lokaler, som invigdes för bara ett par veckor sedan, är publiken placerade direkt på den avlånga scenen. Det hela gör föreställningen mer till ett performance snarare än en teater och publiken är hela tiden delaktig.

Jag vill kunna namnge några av de dussintalskvinnor som flimra förbi men kommer bara ihåg ett fåtal: flygaren Amelia Earhart, den egyptiska härskaren Hatshepsut, den mexikanska poeten Gaspara Stampa. Som tur är går det att få en lista på alla namnen skickade till sig får jag veta efter föreställningen.

Historia 1 B avslutas med ett steg tillbaka där gruppen angriper problemet med den ojämlika historien från ett annat sätt – det logiska. Hur det hela tiden sker paradigmskiften, stora och små, yttre och inre. Och att inskrivningen av kvinnor i vår pinsamt patriarkala historia måste bli ett sådant skifte.

Gruppen består av: Freja Hallberg, Linda Forsell, Paulina Göth, Helena Engberg, Jenny Jensen