SVT

Vi som växte upp andra halvan av 1960-talet och följde den politiska utvecklingen under 1970-talet, minns hur England med flera kolonialländer exploaterade sina kolonier i bland annat Afrika. Runt om i Sverige demonstrerades mot detta. En radikal svensk ung generation krävde självständighet för de länder som i åtskilliga år blivit bestulna på sina råvaror, levt under förtryck och fattigdom.
Flertalet kolonier blev också självständiga stater, men fattigdom och arvet från kolonialtiden levde kvar och autonomi är inte detsamma som politisk demokrati eller välstånd för alla.

För var och en som följt SVTs filmvecka på temat, ”Why powerty”, och som minns den så kallade frigörelserörelsen på 60-70-talet finner snart att kolonialism/imperialism har fått ett annat mer klädsamt ansikte. Vi har ett konsumtionsinriktat samhälle där vår livsstil helt klart beror på att det finns länder som producerar våra varor mer eller mindre gratis.

”Why Powerty” är en viktig fråga att ställa, vi måste förstå orsakerna, säger Eva Hamilton, VD på SVT inför temastarten. 71 länder har under veckan visat samma filmer, haft debattprogram, kortfilmer och inslag om fattigdomen i världen. Det är en otrolig manifestation där Public Service visar musklerna genom att kunna sända bra informativ, skickligt och bra gjord film utan inslag av konsumentinriktad reklam.

Hur skulle det sett ut om filmen ”Välkommen till världen” hade avbrutits av ett inslag med en välmående mamma vars enda bekymmer var barnets blöja eller bambamat.

Why Powerty besvaras i sista filmen, ”Vi fattiga”. Det är regissören, Ben Lewis, som gjort en historisk exposé över fattigdomen fram till idag. Filmen är en mixning av animation och intervjuer och oerhört välgjord. Om jag skulle säga att lösningen på problemen är närstående, ljuger jag. För sanningen är som en av de ekonomiska experterna säger, att fattigdomen idag har ett annat ansikte och att det lång väg att gå. Att ge människor pengar i handen har använts i tusentals år gentemot fattiga, utan att det förändrat. Och de länder som idag tar sig ur den absoluta fattigdomen, diskvalificeras av internationellt kapital som flyttar till andra mer fattiga och låglönearbetande människor.

Antalet fattiga i världen har minskat, säger en av de intervjuade, men andra påpekar att glappet mellan fattiga och rika har ökat. Den fattiga hälften av mänskligheten har mindre än 3 procent av hushållens inkomster, en ökning till 5 procent skulle minska ojämlikheten betydligt. Utflödet från fattiga länder motsvarar 100 miljarder dollar det är 8-10 gånger mer än det totala biståndet per år i dollar räknat. Att gränserna blivit öppnare gäller bara kapital och rika. En herrfrisör från Indien skulle inte ens få inresetillstånd till ett västland än mindre arbete.

Det finns lösningar som fri utbildning, möjlighet att tjäna pengar på sin mark, försörja sig av odling och skapa produktion utifrån behov. Men när det hittas mer radikala lösningar tar de rika och medelklassen över utan att spilla av sig till de lägsta. För oss som är vana vid en relativt stark medelklass, kanske resonemanget om att en lösning är att västvärlden skapar en fattigmansklass likt den i de fattiga länderna. Det är knappast en utveckling vi vill se men en bit på väg är vi trots detta idag. Huvudsvaret på varför fattigdom är bristande jämlikhet, inte mellan könen utan mellan länder och levnadsvillkor och möjlighet att påverka sitt system.

Men även om västvärlden tar för sig av de fattiga länderna är det också i Väst som kampen kan föras delvis. Vi minns några av oss, Bob Geldofs gigantiska Live Aid-gala 1985 där det samlades in miljoner till svältkatastrofen i Etiopien.

Bono har alltid haft ett socialt engagemang och tillsammans med Bob Geldof är de två namnen synonymt för kampen mot fattigdom. Från Live Aid till Make poverty history har de bett om våra pengar. Men har deras konserter och kampanjer haft någon effekt, frågar sig filmens upphovsman, Bosse Lindquist, som följt paret under några år i deras arbete.

Att det inte var så enkelt att bara starta en insamling till mat och vatten insåg Bob Geldof ganska snart. Inte minst kritisk var rösterna i de länder man ville hjälpa som upplevde att de blev överkörda och utan möjlighet att vara delaktiga. I samarbete med Bono startades en mer genomtänkt och politiserad lobbystrategi som gick rakt in i de stora rummen och beslutsfattarna i världen. Bono fick Clinton att officiellt säga att USA skulle efterskänka skulderna till de fattiga länderna, men till den slutliga uppgörelsen var det betydligt hårdare. Geldof och Bono har idag kontor och medarbetare i de länder man arbetar för och har insett betydelsen av att samverka för att nå mål. Se filmen som är välgjord, spännande och ett historiskt dokument om vad man kan och inte kan göra. Men frågan om det haft några effekter fick den svar! I Agenda söndagen den 25 nov svarade Hans Rosling, professor i internationell hälsa, menade att den formen av insatser kan ha effekter och fick det genom att merparten av västvärldens skuldkrav till utvecklingsländerna avskrevs.

Brian Hills, Välkommen till världen, visar under vilka otroligt olika villkor vi föds till runt om i världen. Han reste runt i värden för att se en ny generation födas och han ställer frågan ”vad är värst, att födas fattig eller att dö fattig?” 130 miljoner barn föds i världen varje år. Om barnet föds i Kambodja är sannolikheten att familjen liver på mindre än 7 kr om dagen. I Sierra Leone ett av Afrikas fattigaste länd är chansen att nå ett års ålder hälften så stor om i övriga världen. 78 utbildade barnmorskor på en befolkning på närmre 6 miljoner. Ett nyfött barn i den här regionen har ungefär samma överlevnadschanser om ett barn som föddes i Europa på 1700-talet.

Ett par filmer till förtjänar att tas upp här, Ljusets Mödrar av Mona Eldaief och Jehane Noujaim, var ljuset i mörkret. Frågan blev, är det kvinnor som skall rädda världen. Två nomadkvinnor från Jordanien väljs ut att åka till Indien till Barefoot College för att lära sig montera solfångare och använda solenergi. De är bägge analfabeter och lever i socialt system där mannen har makten. Men filmen visar att när kvinnor får kunskap och inser att kunskapen leder till något bättre för alla så går de efter hård kamp segrande ur striden. I det område där en av kvinnorna bor drivs hela beduinsamhället med energi från de solfångare hon lärde sig göra i Indien. Byn fick inte bara bättre miljö utan också en hållbar miljöutveckling.

Afrika är den kontinent som har den bäst gynnsamma ekonomiska utvecklingen enligt FN, men hjälpen kommer från mer samvetslösa partners som ser möjligheten i råvarutillgångar och jordbruksmark. Länder erbjuds stora ekonomiska ersättningar för att låta kinesiska och amerikanska intressen ta över driften och kontrollen över naturtillgångarna. Man lovar utbildning, sjukhus och bättre standard för de människor som är med och jobbar. Men när t.ex. Malis nye president sa stopp till utländsk medverkan stoppade de internationella bankerna de utlovade lånen till Mali. Bönder som sålt sin jord blev utan pengar och intressenterna for vidare till Nigeria där det fanns ett större intresse från regeringen att sälja ut jordbruksmarken.

Zambia har en av världens största kopparfyndigheter. Ändå lever större delen av landets befolkning i armod. Pengarna från kopparn försvinner till rika länder i västvärlden. Filmaren Christofer Guldbrandsen beskriver ett ruttet system och besöker vinnaren – en välmående by i Schweiz. Där bor nämligen Ivan Glasenberg, chef för gruvföretaget Glencore en av storägarna till koppargruvorna i Zambia.

Kina är det ekonomiska undret parallellt med Indien. Där förenas politisk diktatur med total kapitalism. Det innebär att människor på landet lever fattigt och slitsamt, jobbar hårdare för att ge sina barn bra utbildning och framtid. Men i ett land där pengar är makt och kontrollen obefintlig ökar antalet s.k. privata universitet/college dit ungdomar med låga betyg får betala dyrt för att registrera sig utan att få den utbildning de lovats. Examensbevisen skrivs ut utan att eleven ens behövt delta i lektioner. Ofta saknas både lokaler och lärare. I Kina kallas de välutbildade ungdomarna för Myror och filmen Myrornas Krig, visar hur svårt det är att vara ung och få ett jobb också i Kina.

Världen är ojämlik och förutsättningarna att lyckas beror på var i världen vi föds. Vi talar om de stora problemen med ungdomsarbetslöshet i Sverige och Europa och övriga västvärlden. Men vi ser bara våra problem för ungdomsarbetslöshet är ett problem världen över. Allt fler unga människor utbildar sig, skaffar akademiska examens. Men det innebär också att konkurrens hårdnar inom gruppen, för det är de bäst lämpade, de med bäst kontakter, sociala förutsättningar som klarar sig bäst. Däremot är det helt klart lättare att vara ung arbetslös i Sverige än i Kina eller Indien.

Vi kan bidra var och en i liten skala, som att sluta köpa billiga kläder tillverkade i låglönefabriker i Kina eller Pakistan, kräva bättre villkor för de människor som arbetar i fabrikerna och 20 kr till för en T-shirt kan innebära utbildning för barn till arbetare i Pakistan eller färre timmar barnarbete.

Vill ni se Why Powerty och skapa en egen uppfattning. Se filmerna i lugn och ro. Gå in på SVT Ply Why Powerty.

Vill ni se en lite humoristisk och rolig film på temat Why powerty se då Wilbur, Indiens första Youtubestjärna som åker till slummen i Calcutta och förklarar fattigdomen på sitt sätt.

Läs även andra bloggares åsikter om dokumentärer, film, SVT, fattigdom, internationellt, globalt