Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Voltfestivalen – Kulturbloggens upplevelser av den elektroniska festivalen i Uppsala

by

Voltfestivalen 2012, 9:e juni
Uppsala Konsert och Kongress

Något försenat öppnade dörrarna till den fjärde upplagan av den elektroniska endagsfestivalen Volt, som skapas i samarbete mellan UKK och Ström i P2, och efter att ha hämtat ut min biljett gick jag längst ned i foajen för att börja lyssna på Mats Almegård som hade installerat sig för att värma upp vid öppningen. Eftersom jag inte hade hört honom innan blev jag positivt överraskad av hans ambivalenta slitningar mellan drömlandskap och dansgolv. Precis som det ska vara på festival, när man får möjlighet att gå runt och upptäcka musiker på eget bevåg, går jag vidare upp till sjätte våningen där Plattenbau agerar DJs intill baren (som fick agera stödben åt den annars så glest besökta lilla hörnan).

Vad som var desto intressantare högst upp var de installationer som besökarna själva fick interagera med. Bland annat fanns tennisspelet ”InvisiBall” representerat, där två spelare med ögonbindel fick spela en match upp till femton poäng genom att slå en icke existerande boll med sina rackets som är försedda med infraröda sensorer. Bollens framfart uppfattas genom en ton som spelas upp i en utav de fyra högtalarna som är utplacerade intill spelplanen. Lyckas man träffa ”bollen” slår man över den till motståndaren, annars förlorar man omgången. Och på andra sidan fanns lekutrymme med Colour Chaser där besökarna själva fick måla upp svarta streck som en liten låda, som alltså skulle föreställa en bil, följer likt tåg längs ett spår. Över det svarta strecket fick besökarna också måla olikfärgare streck, som lådan läste av när den åkte över dessa streck och därmed gav ifrån sig olika ljud och skapade någonting som skulle kunna uppfattas som musik. Alldeles intill fanns också ”Radio Orchestra”; ett projekt i samarbete mellan musikproducenten Axel Boman, mediakonstnären Kristofer Hagbard och kärnkraftsfysikerna Torbjörn Bäck och Bo Cederwall som går ut på att musikaliska algoritmer skapas utifrån strålningen från olika isotoper.

Därefter bosatte jag mig sal C på plan 3, där Differnet (musikern Anna-Karin förklarar för mig efteråt att de oftast misstas för att heta Different, ”rättstavat”, men så är alltså inte fallet) spelar tillsammans med poeten Stig Larsson som håller högläsning likt ett mörkt moln på klar himmel där bandet är marken under med sina iskalla synthar, trummor och trumpet. Efter dem håller den New York-baserade trion Loud Objects håv, som skapar musik genom att löda kretsar på plats och därefter sladdar däremellan, alltmedan alltsammans projiceras på en duk då de jobbar på en overheadapparat.

Efter de två spännande experimentella framförandena kommer en mer klassisk synthartist, som även är mer känd för det svenska folket: Andreas Tilliander, som även brukar gå under namnet Mokira, som verkligen lyckas förvandla den något lilla salen till ett rejält dansgolv när han levererar en nästintill sömnlös spellista beståendes av sin egna house-inspirerade dubmusik.

Dagen till ära spelades såväl gammalt som nytt från den kommande skivan som är på gång. Därefter kom Tillianders raka motsats upp på scenen, för där Mokira är nutids- och framtidsorienterad är Musik Soldat, den före detta Kraftwerk-musikern Wolfgang Flyr, mer klassiskt orienterad. Han bjöd på en personlig resa, både som DJ och VJ (Visual Jockey) där gamla tidningsurklipp, bilder och TV-inslag från hans gamla karriär gick hand i hand med musiken som spelades. På bröstkorgen satt en elektronisk namnbricka som projicerade Musik Soldat i rullande fart. Med en något minimalistisk dans och handklappande fick han otrolig fart på publiken som älskade precis allt han gjorde. Vilket kanske inte är så konstigt med hans kulturhistoriska relevans, som gjordes tillgängligt genom den nostalgiska resan han bjöd på (som dessutom filmades).

Text och foto: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Lynyrd Skynyrd på Sweden Rock, från spelningen på stora Festivalscenen

by

Lynyrd Skynyrd
Sweden Rock, Festivalscenen
Betyg 3
9 juni 2012

Sjumannabandet Lynyrd Skynyrd är ute på världsturné och i höst släpper bandet ett nytt album och spelade på största scenen på Sweden Rock som nästsista bandet. En ära som bara föräras de stora banden. Bandet är oerhört rutinerat även om det bara är Gary Rossington som är kvar från allra första originaluppsättningen.
Frågan är om inte scenen var lite för stor för bandet, de bjöd på ett stabilt hantverk – men riktigt tände det bara till på de lugna ballader som är deras största hits. Självklart var Free Bird sista numret och jo, då var det många som sjöng med. Förstås.

Annars var väl den mest känslofyllda stunden när de spelade en hyllning till änglarna, bandets avlidna medlemmar. Gary Rossington är bandets enda medlem som är med från första originaluppsättnigen.

Ronnie Van Zant, sångaren som startade bandet, och Steve Gaines avled i en flygolycka i McComb, Mississippi 1977. Ronnie Van Zant, Steve Gaines, Steves syster Cassie Gaines och bandets manager Dean Kilpatrick omkom. De överlevande medlemmarna beslutade att lägga ned bandet.

Lynyrd Skynyrd återförenades 1987 med Ronnie Van Zants yngste bror Johnny Van Zant som sångare.

2006 valdes bandet in i Rock and Roll Hall of Fame. De bandmedlemmar som inkluderades i intagningen var Ronnie Van Zant, Rickey Medlocke, Gary Rossington, Allen Collins, Ed King, Steve Gaines, Leon Wilkeson, Billy Powell, Bob Burns och Artimus Pyle.

Gitarrisen Rickey Medlocke mötte pressen några timmar före spelningen och han berättade att bandet släpper ett nytt album i höst. Ett album som han beskriver som en återgång till Old School Rock, med både blues och soul, men också några tyngre låtar. Det var också ungefär vad bandet bjöd på under spelningen på Sweden Rock. De började med ett set låtar som hade en del soul i sig. Därefter lite mer blues och sedan kom flera av deras stora hits, där publiken sjöng med i bland annat ”Simple Man”, ”Sweet Home Alabama” och ”Gimme Back My Bullets”.

Bandet har mycket scenvana och använder sig av hela scenytan, de har coola kläder med stil från det amerikanska inbörderskriget och bär runt sydstaternas flagga. Lyndyrd Skynyrd bjöd på en gitarrbaserad folkrock, tre skickliga gitarrister med snygga gitarrer: Fender Stratocaster, Gibson Les Paul och Gibson Explorer. De är också väl medvetna om att fansen kommer för att höra deras stora hits, vilket de bjöd på. Men ändå var det lite slätstruket, lite för genomtänkt och lite för stelt för något högre betyg.

Eftersom det nya albumet är på gång kommer bandet att göra en stor världsturné och kommer troligen tillbaka relativt snart till Sverige. Då får de chansen att övertyga oss på nytt. För jag tror ändå att bandet har kapacitet att tända till mer.

På presskonferensen fick Rickey Medlocke frågor om flaggan och om varför de hyllar sydstaterna.
– Det har inget med politik att göra. Absolut inte. Vi vill inte göra skillnad på människor. Jag är själv av indiansk börd, så jag vore väl dum om jag vore rasist, sade han:
– Vi i bandet gillar traditionen, kulturen och maten i södra USA.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Sweden Rock: bästa danspartyt med Fiddler´s Green

by

Fiddler´s Green
Sweden Rock, Rockklassiker Scenen
8 juni 2012
Betyg 4

Jag visste inte vad jag hade att vänta mig och blev lite orolig först att det skulle vara någon dödsmässa när det första som stod på scenen var en man med en stor fårskalle-mask och stora vida svarta kläder.
Men när den figuren snabbt blev omringade av ett gäng musiker med fiol, banjo, dragspel, gitarr, bas och trummor och tonerna och framför allt rytmen av irländsk och skotsk folkmusik blandat med rockriff då kunde inte någon i publiken stå still.

Fiddler’s Green är faktiskt ett tyskt band från Erlangen fast folkmusiken de blandar med rock är framför allt irländsk. De vill själva kategorisera sin musikstil som Irish speedfolk.

Bandet startade för 22 år sedan, alltså 1990. Their first concert under the name of Fiddler’s Green was at the Newcomer-Festival in Erlangen in November 1990, where the band came second. The first album, entitled ”Fiddler’s Green”, was released in 1992, and was a mixture of live and studio tracks and of traditional and self-written songs. It was released on their own label, Deaf Shepherd Recordings. The band has been signed to a major label, but chose to go back to being independent.

Trots att bandet har hållit på i 22 år är det första gången de spelar i Sverige. Att de är rätt okända i Sverige märks på att det inte i skrivande stund verkar finnas någon information om bandet på den svenska delen av Wikipedia. Än.

De spelade samtidigt som Motörhead spelade ändå fyllde de på bra med publik och det var knappt någon som kunde stå still och många började dansa eller hoppa.

– Are you ready to jump with us? ropade en sångarna och de satte fart på publiken med en skotsk sång.

Bandet utstrålar en härlig spelglädje och det är lagom rörigt på scen. En kraftig man klädd som nån slags blandning av figur ur Asterix och viking springer in emellanåt med två stora cymbaler. Flera av bandets medlemmar turas om att vara huvudsångare i olika sånger.

Snacka om dansparty på Sweden Rock med Fiddler´s Green. De fick publiken till och med till att dans vals till sången ”Queens of Follows” som är en vals skriven till fansen.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Mikael Rickfors – modigast på Sweden Rock

by

Mikael Rickfors
Sweden Rock: Rockklassiker-scenen
8 juni 2012
Betyg 3

Mikael Rickfors är en legendarisk svensk rockmusiker som varit med på rockscenen i många, många år. Han måste vara festivalens modigare och tryggaste musiker som äntrar rockklassikerscenen med en halvakustisk gitarr och spelar lugna blueslåtar. Det är bara han och en gitarrist på scen.

Trots att spelningen var i arla morgonstund för rockfestivalbesökarna, klockan 12.00 var det fullt kring scenen.

I början av 1972 blev Rickfors medlem i den populära brittiska rockgruppen The Hollies där han fick ersätta sångaren Allan Clarke, som hade hoppat av bandet för att göra solokarriär.

I Wikipedia berättas hur The Hollies hade lagt märke den svenska sångaren när Bamboo varit deras förband under en Skandinavienturné. Han blev erbjuden att komma till London på en audition: ”Det ville jag naturligtvis. Jag åkte dit och sjöng. Det var en jäkla massa sångare på lång rad vid Oxford Circus, Air Studios. Man spelade in alla sångarnas insatser och innan jag visste ordet av hade man gjort en singel (”The baby”) med min sång på. De hörde av sig: ’Kom över nu. Vi ska vara med i Top of the Pops!'”[3] ”The Baby”, nådde plats nr 26[4] i Storbritannien samt listorna i flera andra länder. Bandet följde upp genom att släppa albumet ”Romany”, med en sång, ”Touch”, skriven av Rickfors. Mikael sjöng även bandets hit ”Magic Woman Touch” och singeln ”Don’t Leave The Child Alone” – som han också skrivit.

Sedan han lämnade Hollies har han både haft en solokarriär och spelat med Grymlings och han har ju två riktigt stora hitlåtar: ”Som stormen river öppet hav” som han sjöng i duett med Susanne Alfvengren och låter ”Vingar”.

– Mina headbangingdagar är över så det blir några mer coola låtar idag, sade han när han kom upp på scen och han började med en ganska nyskriven låt han skrivit under ett av sina många besök i Afrika under senare år.
– Jag skrev den när vi bodde utanför Nairobi, berättade han.

Därefter bjöd han på flera sånger skrivna just under olika vistelser utomlands, en låt från när han bodde i amerikanska East Hampton och en från Irland. Efter de tre inledande ganska nyskrivna hitlåt från 1979 ( som jag tyvärr missat namnet på) och sedan spelade han en låten ”Closed” som handlar om att lyckliga män inte slår ihjäl varandra.

Han bjöd på lugna låtar med mycket blueskänsla och lite extra kul var det att få höra en sången ”We May Be Wrong” (jag tror att den heter så?) som han skrev och framförde under den stora gala som arrangerades 1983 med Olof Palme i spetsen för att samla in pengar till kampen för rättvisa i Sydafrika.

Självklart avslutade han sin spelningen med klassikern ”Vingar”.

Mikael Rickfors är en rutinerad artist som kan stå rakt upp och ner och vara sig själv och som inte flirtar med publiken. Han har en hel del mer kända låtar i sitt musikbagage, men han valde ändå att göra en mer sparsmakade spelning som känns exklusiv.

Foto: Joel Estvall

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Dynazty – en av få höjdpunkter på en svag inledning på Sweden Rock

by

Dynazty
Sweden Rock, Rockklassiker Stage
6 juni 2012
Betyg 3

Dynazty är ett poprockband med trallvänlig hårdrock. När de åntrade Rockklassikerscenen var främre delen av publiken fylld av en hel del barnfamiljer. Publiken i den främre delen var med på noterna direkt och viftade med och när tredje låten kom – ”Catch the Night” – var det fest och många sjöng med och dansade. En hel del yngre, barn som stod med sina mammor och pappor, strålade av lycka över att stå så nära sina idoler.

Bandet bjöd både på låtar från senaste albumet, ”Sultans of Sin” och givetvis det populära titelspåret men de spelade också sin genombrottslåt ”Bring the Thunder” och ”Sleeping With the Enemy” – flera låtar där publiken sjöng med.

Det är gitarrbaserad rock med en snygg show med rök och rött ljus, elegant klädda, snygga bandmedlemmar med långt pudelrockhår. Bandet bjuder på det som förväntas av dem: fartfylld, rockigt, snyggt och elegant, men inga överraskningar. Första halvtimmen var suverän – men andra halvan blev lite enformig.

Dynazty med sångaren Nils Molin som frontfigur har troligen nått ut till en bredare publik efter att ha medverkat två gånger i den svenska uttagningen till Melodifestivalen. 2011 var de med i ett pausnummer och framförde då ”This Is My Life”.
2012 tävlade bandet i den fjärde deltävlingen i Malmö den 25 februari 2012. Låten gick vidare till Andra Chansen och slogs ut där ut av gruppen Top Cats.

Den mer svårflirtade hardcore-hårdrock-metal-gubbarna som eventuellt hade tagit sig dit stod längre bort och deltog inte i festen utan småtittade bara. Dynazty är inte det hårdaste metalbandet. Men dess fans fick en timmes skönspel och de fyllde väl ut området kring Rockklassiker-scenen. På en ganska medioker och svag inledningsdag på Sweden Rock var Dynazty en av få höjdpunkter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,