Voltfestivalen
Uppsala konsert och kongress
Lördagen den 7:e juni 2014
Efter fjolårets femårsjubileum, som dessutom utsågs till världens mest jämställda med 39% uppträdande kvinnor, har arrangörerna ökat satsningen och lyckats få upp siffran till hela 52% – en siffra som visar att det visst finns kvinnliga artister som vill uppträda för publik, bara bokare med koll tar sitt ansvar och plockar upp dem och inte bara satsar på manliga konkurrenter. Det finns många festivaler, speciellt inom rock och pop, som har lång väg att gå i det avseendet.
När jag kommer in i UKK precis vid öppning har ännu inget band börjat spela, men tre kuber i grönt, rött och gult finns i foajén. Det är ett musikprojekt av Håkan Lidbo, musiker och medarrangör till endagsfestivalen, där varje kub representerar en loop (bas, trumma och melodi) som förändras allt eftersom kuberna ändrar position. Det är en rolig sysselsättning som skapar ljuv musik i väntan på de riktiga artisterna. På grund av att arrangörerna stängt av rulltrappan mot den översta våningen finns där ingen traditionell lekhörna och DJ-bås med tillhörande bar. Istället är kuberna nästan det enda lekfullt experimentella utanför musikakterna. Vilket är lite synd, speciellt som kuberna snart tas bort och ersätts med ett DJ-bås. Men inte ens där blir det lika aktivt som tidigare år. Det är som att arrangörerna försökt skapa en koncentrerad upplevelse genom att klämma in allt på två våningar istället för tre, men känslan blir splittrad och alltjämt ofokuserad. Till exempel blev inledningen av festivalen blott en väntan på att någonting skulle hända, istället för att en kunde åka längst upp och se sig för vad för synthar och andra leksaker som får testas på i år. Besökarantalet var lågt, men ökade successivt under kvällen. Om spelschemat försenats något hade exempelvis Helena Hauff fått en betydligt större publik från start. Nu kanske fem personer fick se inledningen, medan salen var så gott som full mot slutet. Hennes minimalistiska blippande får mig att le, och den djupa basen får hela min kropp att gunga. Många därinne kände uppenbarligen samma sak.
Precis som i fjolas visar Fredrik Uppsäll och Rikard Lindell upp sin musikapplikation C3n Play – där användaren trycker påiPad-skärmen för att aktivera cirklar som representerar ljud och tillslut blir sammanhängande galaxer utav musik. Senare under kvällen närvarar systerfestivalen Norbergfestival och gör lite reklam för sig själva samtidigt som de låter besökarna koppla in sina smartphones för att medverka i musikskapandet. Initiativet verkar uppskattat.
I B-salen spelar Andreas Tilliander, under namnet Mokira, med Esplendor Geométrico med en lekfullhet som smittar av sig påpubliken. Backdropen, som först visar japanska miljöer längs tunnelbanan, med mount Fuji i bakgrunden, går hand i hand med den pumpande musiken som verkar inspirerad av Tokyos dansgolv. Senare fylls musiken på med obskyr sång också, med tillhörande rockposer.
Swedish Princess, alias för Uppsalafödde Johanna Schneider, har gjort sig ett namn på skivbolaget Goldenbest och den egna technolabeln Boss – men även som klubbaktör. På volt blandar hon och ger några av sina tyngsta kort. Även Uppsalas technomaffia Gamla huset håller den lokala fanan högt, tillsammans med konstnären och musikern Anna Karin Brus (som även spelar i Differnet), med pampig techno som verkligen sätter igång dansfesten och publikens jubel. Det blir kvällens starkaste moment! Med tunga internationella namn som Laurel Halo (som utgjorde en annan höjdpunkt), Wife och Watican Shadow utgör Volt en viktig roll på scenen, med såväl lokala och nationella angelägenheter som internationella fördjupelser, och positionerar sig gentemot de större festivalerna som varken är lika jämställda eller upptäcktslystna som Voltfestivalen. Förhoppningsvis växer de i den rollen också, istället för att känna sig trygga i vart de är nu.
Text: Linou Gertz
