Voltfestivalen 2012, 9:e juni
Uppsala Konsert och Kongress
Något försenat öppnade dörrarna till den fjärde upplagan av den elektroniska endagsfestivalen Volt, som skapas i samarbete mellan UKK och Ström i P2, och efter att ha hämtat ut min biljett gick jag längst ned i foajen för att börja lyssna på Mats Almegård som hade installerat sig för att värma upp vid öppningen. Eftersom jag inte hade hört honom innan blev jag positivt överraskad av hans ambivalenta slitningar mellan drömlandskap och dansgolv. Precis som det ska vara på festival, när man får möjlighet att gå runt och upptäcka musiker på eget bevåg, går jag vidare upp till sjätte våningen där Plattenbau agerar DJs intill baren (som fick agera stödben åt den annars så glest besökta lilla hörnan).
Vad som var desto intressantare högst upp var de installationer som besökarna själva fick interagera med. Bland annat fanns tennisspelet ”InvisiBall” representerat, där två spelare med ögonbindel fick spela en match upp till femton poäng genom att slå en icke existerande boll med sina rackets som är försedda med infraröda sensorer. Bollens framfart uppfattas genom en ton som spelas upp i en utav de fyra högtalarna som är utplacerade intill spelplanen. Lyckas man träffa ”bollen” slår man över den till motståndaren, annars förlorar man omgången. Och på andra sidan fanns lekutrymme med Colour Chaser där besökarna själva fick måla upp svarta streck som en liten låda, som alltså skulle föreställa en bil, följer likt tåg längs ett spår. Över det svarta strecket fick besökarna också måla olikfärgare streck, som lådan läste av när den åkte över dessa streck och därmed gav ifrån sig olika ljud och skapade någonting som skulle kunna uppfattas som musik. Alldeles intill fanns också ”Radio Orchestra”; ett projekt i samarbete mellan musikproducenten Axel Boman, mediakonstnären Kristofer Hagbard och kärnkraftsfysikerna Torbjörn Bäck och Bo Cederwall som går ut på att musikaliska algoritmer skapas utifrån strålningen från olika isotoper.
Därefter bosatte jag mig sal C på plan 3, där Differnet (musikern Anna-Karin förklarar för mig efteråt att de oftast misstas för att heta Different, ”rättstavat”, men så är alltså inte fallet) spelar tillsammans med poeten Stig Larsson som håller högläsning likt ett mörkt moln på klar himmel där bandet är marken under med sina iskalla synthar, trummor och trumpet. Efter dem håller den New York-baserade trion Loud Objects håv, som skapar musik genom att löda kretsar på plats och därefter sladdar däremellan, alltmedan alltsammans projiceras på en duk då de jobbar på en overheadapparat.
Efter de två spännande experimentella framförandena kommer en mer klassisk synthartist, som även är mer känd för det svenska folket: Andreas Tilliander, som även brukar gå under namnet Mokira, som verkligen lyckas förvandla den något lilla salen till ett rejält dansgolv när han levererar en nästintill sömnlös spellista beståendes av sin egna house-inspirerade dubmusik.
Dagen till ära spelades såväl gammalt som nytt från den kommande skivan som är på gång. Därefter kom Tillianders raka motsats upp på scenen, för där Mokira är nutids- och framtidsorienterad är Musik Soldat, den före detta Kraftwerk-musikern Wolfgang Flyr, mer klassiskt orienterad. Han bjöd på en personlig resa, både som DJ och VJ (Visual Jockey) där gamla tidningsurklipp, bilder och TV-inslag från hans gamla karriär gick hand i hand med musiken som spelades. På bröstkorgen satt en elektronisk namnbricka som projicerade Musik Soldat i rullande fart. Med en något minimalistisk dans och handklappande fick han otrolig fart på publiken som älskade precis allt han gjorde. Vilket kanske inte är så konstigt med hans kulturhistoriska relevans, som gjordes tillgängligt genom den nostalgiska resan han bjöd på (som dessutom filmades).
Text och foto: Fredrik Gertz
Läs även andra bloggares åsikter om Voltfestivalen, musik, elektroniskt, musikfestival, Uppsala