• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Litteraturkritik: Häxyngel av Margaret Atwood – en underbar, fantastisk version och analys av Shakespeares Stormen

27 augusti, 2018 by Rosemari Södergren

Häxyngel
Författare: Margaret Atwood
Språk: Svenska Utgiven: 2017-12
Översättare: Hjalmar Manfred Svensson
ISBN: 9789146229896
Förlag: Wahlström Widstrand
Serie: The Hogarth Shakespeare

En underbar, fantastisk version av Shakespeares drama Stormen, placerad i nutid och fortfarande med så många nivåer av handlingen. Margaret Atwood, den underbara författaren till The handmaid’s tale en av de starkaste tv-serierna som sänds på streaming-tjänster världen över har tagit sig an att göra sin version av Shakespeares drama Stormen. Hon gör mer än så, hon kombinerar nutidstolkningen av dramat med att göra en analys som öppnar för många olika sätt att se dramat på.

2016 var det 400 år sedan Shakespeare dog och det firades världen över med ett jubileumsår, vilket inte märktes så mycket i Sverige medan det uppmärksammades stort i England. Förstås. Med tv-produktioner, filmer, teaterföreställningar och en lång rad bokutgivningar av olika slag, bland annat den serie där berömda, etablerade författare fått tolka var sitt drama av Shakespeare. Macbeth tolkades till exempel av den norske deckarförfattaren Jo Nesbø (recension här i kulturbloggen).

Stormen av Shakespeare är ett drama som skiljer sig en del från hans övriga produktion. Stormen handlar om en man, Prospero, som var kung i en italiensk stat och manövrerades bort av sin maktgalne bror. Prospero och hans lilla dotter Miranda sattes ut på en båt med broderns plan att de skulle drunkna ute på havet. Prospero och Miranda hamnar dock på en ö där de är nästan ensamma. Där finns bara en övergiven konstig varelse, Caliban, som är son till en häxa. Där finns också en luftande, Ariel, som lyder Prosperos order. Om Ariel finns eller är skapad av Prosperos magi, det får betraktaren själv välja. Det är mycket i detta drama som är upp till betraktaren att tolka.

Handlingen kretsar kring en hyllad teaterchef, Felix, som ska sätta upp Shakespeares pjäs Stormen och han går in för det med hela sin själ. Han sörjer sin dotter Miranda som dog när hon var tre år och han har också förlorat sin fru – så han lever ensam och uppsättningen av Stormen ska i hans fantasi få tillbaka Miranda, eftersom Prosperos dotter i pjäsen har precis samma namn som Felix dotter.

Felix förråds av en kollega som tvingar bort Felix från teatern. Sveket drabbar honom hårt. I tolv år lever han isolerad och hämndlysten medan han sörjer sin bortgångna dotter Miranda. Men så kommer en lite möjlighet för Felix till upprättelse – och snart börjar han också planera för en gruvlig hämnd. Felix får jobb med ett kulturprojekt för fångar på ett fängelse. Han väljer att låta fångarna sätta upp Shakespeare-pjäser. Efter några lyckades uppsättningar tar han itu med att sätta upp Stormen.

Då han sätter upp Stormen får vi följa hur han och fångarna tolkar pjäsen och hur de tolkar de olika karaktärerna. Det är jättespännande och fördjupar mitt sätt att uppfatta Stormen. Men jag tror faktiskt att boken är lika intressant att läsa för den som aldrig läst dramat Stormen eller sett det framföras på en scen. Däremot tror jag att den som läser Margaret Atwoods Häxyngel blir nyfiken både på Stormen och Shakespeare.

Bokförlaget skriver på sin hemsida om Häxyngel:
Margaret Atwood nämner ofta William Shakespeare som en av de författare som har influerat henne mest. I Häxyngel tar hon sig an pjäsen Stormen och bjuder på en intensiv roman fylld av illusioner och dråpliga överraskningar.

Och jag håller med. Häxyngel är intensiv och spännande, den är fascinerande och den är precis so Stormen fylld av illusioner och dråpliga överraskningar.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bok, Bokrecension, Litteraturkritik, Recension, Shakespeare

Teaterkritik: En natt i den svenska sommaren – vackert, filosofiskt, drömskt, vemodigt, ömsint

26 augusti, 2018 by Rosemari Södergren

En natt i den svenska sommaren
Av: Erland Josephson
Regi: Eirik Stubø
Scenografi: Erlend Birkeland
Ljusdesign: Ellen Ruge
Ljuddesign: Björn Lönnroos
Videodesign: Annie Tådne och Emi Stahl
Peruk och mask: EvaMaria Holm
Premiär den 25 augusti 2918 på Elverket, Dramaten
Föreställning som recenseras: 26 augusti 2018

Vackert, filosofiskt, drömskt, vemodigt, ömsint … Erland Josephsons drama i regi av Dramatenchefen Eirik Stubø är omkring en timme och tjugo minuter – men dess innehåll är så fokuserat att dramat på denna korta tid hinner säga mycket mer än många betydligt längre dramer.

Thomas Hanzon och Lena Endre

Föreställningen beskrivs på Dramatens hemsida: En natt i den svenska sommaren av Erland Josephson handlar om inspelningen av Andrej Tarkovskijs sista film Offret, som spelades in på Gotland 1985. Det är en pjäs om ett möte mellan svenska skådespelare och filmarbetare, och en kompromisslös rysk regissör.

Jovisst, det är ett sätt att beskriva den. Visst handlar den om film, kultur, skådespelare och regissörer, men den handlar om mycket mer. Vad är att vara en människa? Vad är att mötas? Vad är att vara vänner? Vad är att respektera varandra? Frågor som berör oss alla formuleras och vem kan uppleva denna föreställning utan att bli alldeles tagen? Dess atmosfär sitter kvar i mig.

Handlingen utspelar sig under en sommarnatt där några skådespelare och en producent väntar och väntar på att Tarkovskij ska ge besked om vad som ska filmas. Tiden går och samtal och ibland hårda ord pendlar fram och tillbaka, regissören kommer in ibland men försvinner strax igen. Av och till ser vi Erland Josephson (Thomas Hanzon) och Tarkovskij (Erik Ehn) i drömlika samtal. På bakre fonden ser visas delar ur filmen Offret och filmklipp med Tarkovskij.

För att vara ett drama som handlar om en unik regissör är den ovanligt väl anpassad till skådespelare. Det är en pjäs som upplagd för skådespelare. Så är den ju också skriven av Erland Josephson, en av Sveriges stora skådespelare. Thomas Hanzon har rollen som Erland Josephson. Han är helt självklar i den rollen. Helt enastående. Med skägg och hår anpassat så han dessutom får viss likhet med Erland Josephson.

Ensemblen är uppenbart noga utvald, var och en är perfekt i sin roll. Erik Ehn som Tarkovskij, pojkaktigt charmig och samtidigt undflyende som en konstnär fokuserad på sitt skapande. Torkel Petersson som den mer yvige Victor vars tankar är upptagna av en roll som den nazistiske bödeln Eichmann. Victor ska spela Eichmann i en kommande teaterföreställning och har många olika känslor inför att gestalta en sådan massmördare. Nina Fex som tolken som blir en förlängning av Tarkovskij och Lena Endre är skådespelerskan som är kär i Tarkovskij men vill helst vara det på avstånd och som splittras mellan hurdan hon vill vara som kvinna. Tova Magnusson är en bitter producent som slits mellan de ekonomiska kraven som är hennes uppdrag att ansvara för och samtidigt har mer respekt för konstnärssjälen än hon vill erkänna.

Före föreställningen var det ett samtal i foajén om Tarkovskij, filmen Offret och teaterföreställningen En natt i den svenska sommaren. Layla Alexander-Garrett, tolk under inspelningen av Offret, berättade att Ingmar Bergman vid flera tillfällen vägrade att hälsa på Tarkovskij. Han lär ha tyckt att Tarkovskij var för stor regissör, var förklaringen vi fick. I Laterna Magica skriver Ingmar Bergman:
– När film inte är dokument är den dröm. Därför är Tarkovskij den störste av alla. Han rör sig med självklarhet i drömmarnas rum, han förklarar inte, vad skulle han för resten förklara? Jag har hela mitt liv bultat på dörrarna till de rum där han rör sig så självklart.

Att alla som älskar Tarkovskijs filmer vill se detta drama, det är väl självklart. Men föreställningen ger lika mycket för den som aldrig fastnat för Tarkovskijs filmspråk. Samtalen mellan skådespelarna och regissör och producent handlar om vad det är att möta varandra, hur hittar vi oss själva och vårt inre och vad är vi själva och vad är vår anpassning till förväntningar, vad är vänskap? Frågor som berör alla, var och en. Föreställningen är knappt en och en halv timme lång och det enda som händer är att några skådespelare, en regissör och en producent sitter ned och pratar medan de väntar – ändå är det som sägs och det som inte sägs men känns så träffande.

Medverkande: Erik Ehn, Lena Endre, Nina Fex, Thomas Hanzon, Torkel Petersson, Tova Magnusson

 

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Bergmanfestivalen, Dramaten, Recension, Scenkonst, Tarkovskij, Teater, Teaterkritik

Teaterkritik: Fenix på Dramaten – så färgsprakande att jag inte kunde ta in allt första gången

25 augusti, 2018 by Rosemari Södergren

 

Fenix
Av: Ann-Sofie Bárány
Regi: Suzanne Osten
Scenografi och kostym: Anna Heymowska
Ljusdesign: Torben Lendorph
Musik: Malin Dahlström och Gustaf Karlöf från Niki & The Dove
Sång: Maria Johansson Josephson
Videoprojektion: Velourfilm
Peruk och mask: Mimmi Lindell, Nathalie Pujol
Clown- och melodramainstruktör: Maria Öller
Urpremiär 24 augusti 2018, Lilla scenen på Dramaten. Del av Bergmanfestivalen.
Speltid: 2 timmar och 20 minuter, inklusive 10 minuters paus

En visuell föreställning som det sprakar om med budskap på flera nivåer. En kvinnlig poet i Ryssland 1918 söker kontakt med en stor teaterman mitt under brinnande inbördeskrig. Dramat är skrivet av Ann-Sofie Bárány och skildrar mötet mellan den ryska poeten Marina Tsvetajeva och den ryska teatermannen Evgenij Vakhtangov.

Siri Hamari i rollen som Marinas äldsta dotter

Det är en spännande epok i den ryska historien som sänder vågor ut och påverkade hela Europa och hela världen, egentligen. Revolutionen där har förändrat världens historia. Många poeter, konstnärer och kulturfolk stödde revolutionen och bolsjevikerna i början, bland andra Vladimir Majakovskij, men många blev djupt också besvikna och  begick självmord när de sett hur revolutionen urartade till diktatur.

Marina Tsvetajeva var däremot skeptisk och kritisk redan från början, även om hon gjorde en del försök att anpassa sig till den nya tiden. Hon var uppväxt i en välbärgad familj i centrala Moskva, hon var välutbildad och familjen slogs i spillror och blev av med sina tillgångar när bolsjevikerna tog makten. Hennes man krigade med de vita trupperna mot bolsjevikerna.

En stor del av uppsättningen berättas ur Marinas ena dotters perspektiv, mycket bra spelad av Siri Hamari, som är en av föreställningens stora behållningar. Siri Hamari spelar med hela kroppen och får mig att känna med henne och alla barn som kommer i kläm under krig och oro och med föräldrar som egentligen inte vill ha ansvar över barn och familj.

Visuellt är föreställningen enastående. Det visuella och musiken (nyskriven musik av Malin Dahlström och Gustaf Karlöf från Niki & The Dove) tillsammans är enastående och jag kan sitta och bara njuta av alla färger, av scenbilder, av koreografin.

Dramaturgiskt kände jag att föreställningen kanske tar upp för många spår, kanske spretar den åt för många håll. Den tar upp frågor kring teaterkonst kontra poesi, den tar upp frågor om vad fantasi ger oss, det ställer frågor om poesins och skaparenergin i förhållande till vårt materiella liv: hur mycket måste en konstnär, en poet, offra för att kunna skapa? Allt utspelas med bakgrund till krigslarm från inbördeskriget. Jag skulle vilja se denna uppsättning minst en gång till innan jag skriver något om den, egentligen. Den har så mycket att upptäcka, så många detaljer, den är så färgsprakande att jag inte kunde ta in allt första gången.

Handlingen i korthet från Dramatens hemsida:
Marina Tsvetajeva (1892 – 1941), var en hyllad rysk poet, i pjäsen besatt av tanken på att ta sig in på teatern med sin sinnliga poesi och nya teman. Beväpnad med sin nyskrivna pjäs Fenix, om en flicka och en åldrad Casanova, jagar hon stadens mest upptagna manliga teatergeni Jevgenij Vachtangov (1883 – 1922). Samtidigt pågår den ryska revolutionen som omkullkastar hennes och allas borgerliga tillvaro. Hon kämpar för sin själs och sina barns överlevnad.

Om regissören:
Suzanne Osten, är en av Sveriges mest framstående och inflytelserika teater- och filmregissörer som i egenskap av regiprofessor undervisat flera generationer – om bland annat commedians estetik och just Vachtangov. På Dramaten har hon tidigare regisserat Falla ur tiden.

Medverkande:
Thérèse Brunnander, Siri Hamari, Emelie Jonsson, Elin Klinga, Hannes Meidal, Simon Norrthon, Martin Selze

 

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Recension, Scenkonst, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Teaterkritik: Ned med vapnen – ett ständigt aktuellt ämne

24 augusti, 2018 by Birgitta Komaki

Ned med vapnen
Av Bertha von Suttner
Dramatiserad av Stina Oscarsson
Regi: Nora Nilsson
Scenografi: Annika Nieminen Bromberg
Kostym: LIV Pettersson
Ljus: Marcus GranQvist
Premiär på Kulturhuset Stadsteater, Lilla scenen 23 september 2018

Bertha von Suttner, född 1843 i Österrike blev en pionjär för fredsrörelsen. Hennes bok Ned med vapnen är idag en klassiker. En roman där huvudpersonen är generalsdotter och lever i en tid präglad av patriotism och förhärligande av krig. Bertha von Suttner fick år 1913 Nobels fredspris för sitt arbete mot krig och idag är hon en nationalhjälte i sitt hemland. Med ett klart budskap mot krig och övertygad om krigets meningslöshet arbetade hon för fred och pacifism. Detta i en tid då få kvinnor hördes i samhället. Trots att hon levde i en tid och en omgivning där krig anses ge ära och fostra unga män kom hon till insikten att: Varje krig för med sig fröet till ett nytt eftersom den som blev besegrad vill ha revansch. Föreställningen väcker till eftertanke om krigets orimlighet.

När skådespelaren Robert Fux gestaltar Marthas liv och hennes idéer i en monolog på scen går budskapet fram. Vi får följa den unga Martha genom hennes liv och hennes erfarenheter. Dekoren med ett antal enfärgade ridåer lyfter fram den förtjusande gestalten i korsett, krinolinklänning och lockat hår.
Hennes kroppsspråk när hon blir förälskad och hennes förtvivlan är skickligt synliggjord. När Martha börjar ifrågasätta de sanningar och värderingar hon omges av kommer frågorna.

När hon tackar gud för att maken inte står på listan för avlidna. I nästa stund slås hon av tanken att hon har knäppt sina händer och tackat gud för att många andra unga män har dött. Eller när vännen förtröstansfullt säger ” Han har sin moders skyddsamulett, han klarar sig mot kulorna. Vad händer då om båda arméerna har mödrars amuletter?

Robert Fux gör en fantastisk prestation på scen som en ung kvinna. Skickligt alternerar han också mellan olika brytningar för övriga roller.

Monologen är levande och intressant och håller tempot hela vägen trots att det är en lång föreställning. Kanske den hade vunnit på att kortas något.
En monolog på 1 timme och 45 minuter är intensivt även om föreställningen bryts med några korta musikstycken.
Den inledande monologen med anknytning till dagens ungdom och tid och avslutningen ramar in föreställningen på ett bra sätt.

Ett liv är ett liv och inte en historia och en dramatisering av ett liv behöver inte överensstämma med verkligheten. Det här livet visas med mycket poesi och hjärta och frågorna är lika aktuella idag som då. En föreställning som vill engagera oss i frågor som ibland försvinner i debatten trots att de alltid är aktuella.

Ljud: Magnus Ericsson
Mask: Anna Jensen Arktoft
Dramaturg: Sara Israelsson
På scen: Robert Fux

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteater, Recension, Scenkonst, Stockholm, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Teaterkritik: SAFE – slår Bergmans verk med hästlängder

24 augusti, 2018 by Rosemari Södergren

SAFE
Översättning: Magnus Lindman
Regi: Falk Richter
Koreografi: Falk Richter och Johanna Lemke
Video: Christopher Kondek
Scenografi: Katrin Hoffmann
Kostym: Daniela Selig
Musik: Helgi Jónsson och Valgeir Sigurðsson
Ljusdesign: Carsten Sander
Ljuddesign: Daniel Rejmer
Peruk och mask: Melanie Åberg
Urpremiär: 23 augusti, Stora scenen
Speltid: 2 timmar, utan paus

Ångest, ångest – människorna i västvärlden mår inte bra. ”Jag har bra intressant jobb som utvecklar mig, intressanta samtal, bra lön …” En ung man med bra karriär funderar på sitt liv. Han borde vara fylld av lyckokänslor ändå mår han dåligt så in i märgen. Falk Richter fantastiska uppsättning SAFE är något av det mest intressanta, mest fängslande, mest berörande jag sett på en svensk teaterscen på länge. Föreställningen fick stående ovationer på premiären på Dramaten där den invigde Bergmanfestivalen detta speciella jubileumsår då Ingmar Bergman skulle fyllt 100 år. Ett drama lämpligare att inviga festivalen är svår att hitta.

Det som gör SAFE till en uppsättning i särklass, en enastående scenkonst-uppsättning, går inte att beskriva. För mig slår den allt jag sett av Ingmar Bergman med hästlängder. Den ångest som Bergmans medelklasskvinnor som aldrig känts angelägen skildras nu mycket mer nära, mer berörande och den går ner på djupet på ett sätt som Bergmans ångestfyllda kvinnor aldrig gjorde och det viktigaste: Richter sätter in människors ångest i ett politiskt samhälleligt sammanhang. Den gör ångesten på många sätt begriplig.

Fem dansare, sex skådespelare och den isländske singer-songwritern Helgi Jónsson på Stora scenen slår knockout på publiken. Skådespelarna som samtliga är duktiga överträffar sig själva i en föreställning som är ensemblespel när det är som bäst. Ingen enskild har någon bärande roll, var och en är viktig, var och en är en unik individ vars livsångest lyfts fram. Dansarna är så skickliga och koreografin talar till oss på djupet.

Det är en sådan helhet med så många sätt att kommunicera: koreografin, scenografin, dräkter, mask, smink och imponerade musik skriven av kompositören Valgeir Sigurðsson och den isländska singer/songwritern Helgi Harfn Jónsson – som också medverkar på scenen.

Premiärföreställningen är två timmar, utan paus. Dessa två timmar gick snabbt som sekunder men var så samtidigt så fyllda av känslor, budskap, tankar att det sitter kvar i mig fortfarande och jag tänker att den här uppsättningen måste jag se igen. Det går inte att ta in allt första gången. Spelet på scen med vridscenen som utnyttjas effektivt, scenografin med stommar till hus, dansarnas rörelser och musiken och digitala filmklipp och foton som appliceras stort på bakre väggen av scenen – allt är talande och starkt.

Det är inget vanligt drama där vi följer en bestämd handling, det är snarare ett resonemangs-drama där karaktärerna delvis är desamma men samtidigt byter karaktär och position och de möts i olika sammanhang.

SAFE är ett tidsklipp för vår tid, om vår tids människor som i medier oavbrutet möts av klimathot, flyktingkatastrofer, fake news och inte vet hur de ska hitta sig själva mitt i alla intryck. Det är ångestfyllda människor som går att känna igen sig själv i. Samtidigt har det som sker och sägs på scen många nivåer och inget är svart eller vitt och jag som betraktare håller inte med om allt som förmedlas. Istället sätts processer igång inne i mig och får mig att själv fundera och känna vidare, söka mina svar, söka mina frågor.

Uppsättningen är regissören Falk Richters premiär på Dramaten. Han är en av de viktigaste nutida yngre dramatikerna och regissörerna. Han är verksam bland annat på Burgtheater i Wien, Théȃtre National de Bruxelles, Nationaltheatret i Oslo, Maxim Gorki Theater, Shauspielhaus Hamburg och Festival d´Avignon. Sedan år 2000 är han husdramatiker och regissör på Schaubühne i Berlin. Hans pjäser är översatta till 35 språk och spelas över hela världen.

Hans förmåga att sätta fingret på nutidsmänniskan och vår situation och våra problem och att sätta samman olika sätt att berätta på gör honom till ett stort hopp för att få en yngre publik att upptäcka teatervärldens storhet.

Vart leder denna tilltagande längtan efter skenbar säkerhet, när det bara är rädsla som kan mobilisera oss?

Europa befinner sig i beredskapsläge. Kontinenten glider isär. Värderingar förskjuts. Det går inte ett år utan att det inträffar händelser som utlöser undantagstillstånd. Vare sig det handlar om terrorism, klimat, politik eller ekonomi, så hörs ropen efter trygghet från alla håll i radikalt förändrade tider.

Medverkande: Ulriqa Fernqvist, Ana Gil de Melo Nascimento, Electra Hallman, Ruth Rebekka Hansen, Helgi Jónsson, Ninos Josef, David Lagerqvist, Razmus Nyström, Magnus Roosmann, Reuben Sallmander, Alexander Salzberger, Björn Vårsjö.

Arkiverad under: Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Bergmanfestivalen, Dramaten, Recension, Scenkonst, Teaterkritik, Tysk regi

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 64
  • Sida 65
  • Sida 66
  • Sida 67
  • Sida 68
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in