SAFE
Översättning: Magnus Lindman
Regi: Falk Richter
Koreografi: Falk Richter och Johanna Lemke
Video: Christopher Kondek
Scenografi: Katrin Hoffmann
Kostym: Daniela Selig
Musik: Helgi Jónsson och Valgeir Sigurðsson
Ljusdesign: Carsten Sander
Ljuddesign: Daniel Rejmer
Peruk och mask: Melanie Åberg
Urpremiär: 23 augusti, Stora scenen
Speltid: 2 timmar, utan paus
Ångest, ångest – människorna i västvärlden mår inte bra. ”Jag har bra intressant jobb som utvecklar mig, intressanta samtal, bra lön …” En ung man med bra karriär funderar på sitt liv. Han borde vara fylld av lyckokänslor ändå mår han dåligt så in i märgen. Falk Richter fantastiska uppsättning SAFE är något av det mest intressanta, mest fängslande, mest berörande jag sett på en svensk teaterscen på länge. Föreställningen fick stående ovationer på premiären på Dramaten där den invigde Bergmanfestivalen detta speciella jubileumsår då Ingmar Bergman skulle fyllt 100 år. Ett drama lämpligare att inviga festivalen är svår att hitta.
Det som gör SAFE till en uppsättning i särklass, en enastående scenkonst-uppsättning, går inte att beskriva. För mig slår den allt jag sett av Ingmar Bergman med hästlängder. Den ångest som Bergmans medelklasskvinnor som aldrig känts angelägen skildras nu mycket mer nära, mer berörande och den går ner på djupet på ett sätt som Bergmans ångestfyllda kvinnor aldrig gjorde och det viktigaste: Richter sätter in människors ångest i ett politiskt samhälleligt sammanhang. Den gör ångesten på många sätt begriplig.
Fem dansare, sex skådespelare och den isländske singer-songwritern Helgi Jónsson på Stora scenen slår knockout på publiken. Skådespelarna som samtliga är duktiga överträffar sig själva i en föreställning som är ensemblespel när det är som bäst. Ingen enskild har någon bärande roll, var och en är viktig, var och en är en unik individ vars livsångest lyfts fram. Dansarna är så skickliga och koreografin talar till oss på djupet.
Det är en sådan helhet med så många sätt att kommunicera: koreografin, scenografin, dräkter, mask, smink och imponerade musik skriven av kompositören Valgeir Sigurðsson och den isländska singer/songwritern Helgi Harfn Jónsson – som också medverkar på scenen.
Premiärföreställningen är två timmar, utan paus. Dessa två timmar gick snabbt som sekunder men var så samtidigt så fyllda av känslor, budskap, tankar att det sitter kvar i mig fortfarande och jag tänker att den här uppsättningen måste jag se igen. Det går inte att ta in allt första gången. Spelet på scen med vridscenen som utnyttjas effektivt, scenografin med stommar till hus, dansarnas rörelser och musiken och digitala filmklipp och foton som appliceras stort på bakre väggen av scenen – allt är talande och starkt.
Det är inget vanligt drama där vi följer en bestämd handling, det är snarare ett resonemangs-drama där karaktärerna delvis är desamma men samtidigt byter karaktär och position och de möts i olika sammanhang.
SAFE är ett tidsklipp för vår tid, om vår tids människor som i medier oavbrutet möts av klimathot, flyktingkatastrofer, fake news och inte vet hur de ska hitta sig själva mitt i alla intryck. Det är ångestfyllda människor som går att känna igen sig själv i. Samtidigt har det som sker och sägs på scen många nivåer och inget är svart eller vitt och jag som betraktare håller inte med om allt som förmedlas. Istället sätts processer igång inne i mig och får mig att själv fundera och känna vidare, söka mina svar, söka mina frågor.
Uppsättningen är regissören Falk Richters premiär på Dramaten. Han är en av de viktigaste nutida yngre dramatikerna och regissörerna. Han är verksam bland annat på Burgtheater i Wien, Théȃtre National de Bruxelles, Nationaltheatret i Oslo, Maxim Gorki Theater, Shauspielhaus Hamburg och Festival d´Avignon. Sedan år 2000 är han husdramatiker och regissör på Schaubühne i Berlin. Hans pjäser är översatta till 35 språk och spelas över hela världen.
Hans förmåga att sätta fingret på nutidsmänniskan och vår situation och våra problem och att sätta samman olika sätt att berätta på gör honom till ett stort hopp för att få en yngre publik att upptäcka teatervärldens storhet.
Vart leder denna tilltagande längtan efter skenbar säkerhet, när det bara är rädsla som kan mobilisera oss?
Europa befinner sig i beredskapsläge. Kontinenten glider isär. Värderingar förskjuts. Det går inte ett år utan att det inträffar händelser som utlöser undantagstillstånd. Vare sig det handlar om terrorism, klimat, politik eller ekonomi, så hörs ropen efter trygghet från alla håll i radikalt förändrade tider.
Medverkande: Ulriqa Fernqvist, Ana Gil de Melo Nascimento, Electra Hallman, Ruth Rebekka Hansen, Helgi Jónsson, Ninos Josef, David Lagerqvist, Razmus Nyström, Magnus Roosmann, Reuben Sallmander, Alexander Salzberger, Björn Vårsjö.
För den som fastnade för den första Superhjälte-filmen är uppföljaren en kär och välkommen återkomst. Superhjältarna kom 2004 och var regisserad av Brad Bird som regisserat också denna uppföljare.
Superhjältarna ska få kameror inplacerade på sig. När de ingriper mot skurkar kan människor via tv-kanaler och streaming-tjänster se vad de ser och då kan de förstå hur viktiga superhjältarna är och de kan se att det är skurkarna som står för förödelsen. Tillsammans med sin syster, en framstående forskar, har Winston Deaver beslutat att först ut att rädda världen med en kamera på sig blir Elastaflickan, alltså mamman i superhjälte-familjen.
