Scenkonst

Det går inte! En omöjlig komedi.
Regi: Kent Ekberg
Manus: John Swedenmark, Kent Ekberg
Producent: Kajsa Nordin
Körledare: Maria Peters
Sångtexter: Kerstin Svart Eriksson
Musiker: Lauri Antila, Marcus Bouquelon, Magnus Karlsson
Premiär på Teater Reflex i Kärrtorp 4 december 2015

Har alla kommit? undrar en ledigt klädd man i svart, där han dyker upp i framkanten av scenen. Han tar upp sin mobil och säger till oss att han glömt stänga av den.

Det är självaste regissören som ser ut över publiken. Naturligt, sådär som bara få skådespelare kan, får han en personlig kontakt med oss från första stund. Men så är det också en van Kent Ekberg, mannen som var med och startade Enskedespelet på 80-talet. I fem år har de nu utöver det, tillsammans med en föreningen Södra fot, drivit Teater Reflex i den gamla biografen i Kärrtorp. Just i dag har han fått hoppa in i en roll, eftersom en av aktörerna blev sjuk precis före premiären. Detta sista, får publiken också veta, innan allt rullar igång …

Helt klart är det samme man vi nyss såg i sammetssoffan i foajén. Då syntes han framför en doftande räkmacka och en grupp vänner, medan vi besökare vandrade in i lokalen. Allt känns ovant här ute, men också spännande. Först resan på tunnelbanan, och så korta svängen ut på torget. Torget som nyss poppat upp i bild på min tonårssons mobilskärm, då fyllt av en våldsam demonstration. Han känner igen sig från TV. Vi är något av innerstadskatter som kommit ut i det fria.

Det som hänt här i Kärrtorp har faktiskt ökat sammanhållningen här ute. Det hemska har faktiskt vänts till något positivt, berättar producent Kajsa Nordin som möter oss. Hon berättar också historien om hur föreningarna länge samsats om att göra ett mycket levande teaterliv just där.

Min son ser sig osäkert runt, den korta stunden vi väntar på att bli insläppta. Kan det vara så här när man går på teater? Redan i foajén känns att här kan allt hända. Tankarna väcks igen, när vi sitter där, räddade, på våra platser. Vi kunde ätit en enkel korv från den ångande kastrullen på bardisken, kanske tagit ett glas vin, kanske ätit en chokladboll eller en liten chipspåse. Umgåtts lite, helt enkelt.

Kontrasten är så kännbar, att jag känner mig lite omskakad, vilket också gör mig extra förväntansfull. Jag är faktiskt mer närvarande. Som flerbarnsförälder är min erfarenhet av teater (snarare filmupplevelse) oftast hörlurar, ensam i mörkret, med svt-play hemma i soffan, sent då barnen lagt sig. Det har absolut INGEN, jag säger INGEN likhet med det här!

Innan spelet kan börja säger regissören några ord till därframme. Vi får veta att pjäsen är skapad av dem tillsammans i ensemblen. De hade många frågor, men inga svar. Men en av frågorna, gav dem nyckeln till handlingen: Om det hade funnits en Robin Hood i dag, vem hade det då varit? Svaret blev en grävande journalist. Sedan tar spelet fart.

Cirka 40 personer intar scenen. Vartefter upplever man att det är de som egentligen kollektivt har huvudrollen. Visst ser vi en regent, en bankman, en hjälte. Men behållningen är alla dessa som agerar tillsammans. Den effektivt utnyttjade gruppen av människor gör susen för scenbilden. Här anar man många års vana. Klädda i blåfärgad bomull med hårt knutna sjalar över håret, sjunger de starkt och vackert. Sedan plockar de fram festligt rött. Även om paralleller till Brechts talkör finns, så är det här vänligare, mer musikaliskt och värmande. I skiftande väl genomförda positioner fryser gruppen ibland sina rörelser, formar sig i vågor, i rytmer. Alla med sitt personliga uttryck. Flera av de spelande har fantastiska sångröster. När det blir tal lyssnar vi ena stunden till klingande finska, andra stunden undrar jag om det är arabiska. Men säkert är att vi i slutet hör grekiska. Föreställningen leker med de olika språk vi människor har, utan att göra stor sak av själva skillnaden.

Manuset är skrivet av Kent Ekberg och medförfattare John Swedenmark. Men pjäsen är samtidigt frukten av ett samarbete skådespelarna haft sinsemellan. Handlingen, som är knuten till vår nutid, utspelar sig i en stad där regenten flytt ut till Sherwoodskogen för att söka personlig lycka. Regentens syster har tagit över och styr med hårda tag. I staden finns den grävande journalisten som jagas för det hon tagit reda på om ett läkemedelsföretag. Bankherrarnas stora pengapåsar flyger högt i luften, bakom alla bostadsrättsägarna. Igenkänningsfaktorn finns där, och många skämt landar där de ska.

När spelet drar mot sitt slut, efter en paus bland skådespelarna, känner jag igen melodin de sjunger på scenen. Den nyskrivna texten finns i programbladet:
Det mullrar av mörkerkrafter som marscherar, mobiliserar manövrerar.
Medmänskligheten demonterar och destruerar.
Man hukar sig i ängslighet.
Bugar sig i följsamhet.
Medan motkraften mognar

Slutorden berättar om en mänsklig kedja där man håller varandras händer hårt. Sångtexten kunde klingat banalt, men nej. Jag hade tacksamt sjungit med i fler gamla socialistiska klyschor! På raderna bakom oss finns en hel tålmodig, entusiastisk klass från grundskolan som just sett sin fröken spela. Men applåderar gör även vi vuxna i den nästan fullsatta lokalen. Det här är folklig teater, i en tid där folklig teater verkligen behövs. Inte visste jag att jag saknade det så oerhört.

Text: Pernilla Wiechel

Ensemble: Agnetha Edberg- Menon, Anders Palm, Ann Besmandoff, Ann Zetterberg, Acelle Axell, Birgitta Råstander, Britta Sjödin, Carina Wesslund, Cia Sutinen, Elin Westin, Elisabeth Söderhäll Ellen Gustafsson, Eva Kahn, Ewa Rönnholm, Gun Friberg, Håkan Lindhoff, Janine Söderhjelm, Johanna Wahlberg Couch, Kajsa Stenfelt, Karolin Fernholm, Mahir Taha, Marianne Schvarcz, Marianne Tigerschiöld, Marie Holmqvist, Marie Åström, Marika Frykholm, Mats Nordin, Mia Hansson, Mia Stubbendorff, Minni Remes Grevelius, Olja Jämtin, Paggas Mousikides, Per Sjögren, Roland Karlsson, Simone Söderhjelm, Stephen Kabuubi Lwanga, Susanne Wiklund, Viki Klingstedt, Yvonne Relert.