Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Hinkemann – slungar vilt mot samhällets orättvisor

by


Foto: Sören Vilks

Hinkemann
Av Ernst Toller
I fri bearbeting av Tom Silkeberg
Regi Anja Susa
Scenografi Helga Bumsch
Kostym Maja Mirkovic
Koreografi Damjan Kecojević
Peruk och mask Mimmi Lindell, Frida Ottosson
Medverkande Gustav Berg, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Danilo Bejarano, Natalie Sundelin, Marcus Vögeli och Elisabeth Wernesjö
Premiär på Dramatens lilla scen 13 mars 2025

En föreställning som slungar vilt mot vår tid, mot högerextremism, mot indivudalism och nyliberalism men också mot föräldrar som överger sina barn och nyandlighetens filosofi om att man kan tänka sig frisk med positiva tankar. I Dramatens pressmeddelande beskrivs den som en absurd tragedi om krig och kärlek, men det är mycket mer än detta som den tar upp. Det är mycket prat, många dialoger och monologer. Det är en föreställning som inte alls tagit till sig den kreativa principen Less is more.

Jag uppskattar oftast pjäser liksom filmer och litteratur som har flera bottnar och som inte måste säga allt utan som litar på sin publik och sina läsare. Här blir det tvärtom. Allt måste attackeras och sägas om och om igen på flera sätt, som om vi i publiken förutsätts inte kunna tänka eller känna eller uppfatta något mellan raderna eller ytan. Det blir för mycket som hamras in. År andra sidan finns det onekligen mycket att prata om efter att ha sett Hinkemann.

Hinkemann är soldat som blivit sårad, hamnat på sjukhus och sedan blivit hemskickad till sin fru. Han har våldsamma minnen och lider av Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Det är tydligt att han och hans fru behöver inkomster. Scenografin stryker under det med flagnade tapeter på scenens sidor. Hinkemann skulle självklart behöva vård för sina mentala problem. Det är ett av föreställningens många budskap att vi behöver samhällen där människor som fått sådana mentala skador ska kunna få stöd och hjälp istället för att tvingas ut och söka arbete.

Men han lyckas få ett arbete, mot alla odds. Direktören för stadens nöjespark ser att han har muskler och utstrålar styrka och Hinkemann får ett välbetalt jobb som samtidigt är djupt förnedrande. Direktören spelas skickligt av Danilo Bejarano, fast kanske direktören har sminkats lite för övertydligt med Hitlermustasch?


Den tyske dramatikern Ernst Toller försökte göra socialistisk revolution. Dramatens pressmeddelande berättar att han skrev sina främsta verk i fängelse och tvingades fly från nazisterna och som, baserat på egen erfarenhet, skildrade hur den enskilda människans kamp för frihet och självständighet krossas av kollektiva krafter eller auktoritära system

Föreställningen kniper många poäng genom träffsäkra skildringar av orättvisor i världen och hur makthavare utnyttjar människors utsattthet och svaghet. En del scener är talande starka och mycket rakt på sak. Skådespelarna bär föreställningen till stor del. Marcus Vögeli som den utsatte och förvirrade Hinkemann får mina stående ovationer tillsammans med övriga skådespelare. Danilo Bejarano imponerar som nöjesparkens direktör och Hulda Lind Jóhannsdóttir har en gudagåva att kunna vara komisk samtidigt som hon förmedlar människors tragedier. Hon är imponerade i de olika roller hon gestaltar i Hinkemann.

Scenografin är till skillnad från allt prat ganska sparsmakad med ett runt spår i scenens mitt där några fötöljer är fastsatta och kan snurra runt och ge cirkuskänsla på en scen omgiven av flagnande tapeter.

Föreställningen är stark, mycket stark och berörande. Den dröjer sig kvar inom mig i tankar och känslor länge. Det går inte att tänka bort allt den förmedlar. Samtidigt tycker jag den säger för mycket på en gång, så det är med kluvna känslor jag funderar på den.

Fakta om Ernst Toller:
Ernst Toller (1893–1939) var en tysk dramatiker mest känd för sina expressionistiska pjäser och sitt politiska engagemang. Hinkemann, liksom flera andra verk, skrev han i fängelse under tidigt 1920-tal, där han satt till följd av sitt engagemang i den socialistiska revolutionära Bayerska rådsrepubliken där han var president under sex dagar 1919. Han var jude och en mycket uttalad antifascist som tvingades lämna Tyskland när nazisterna tog makten.

Fakta om regissören Anja Suša:
Anja Suša är en mångfaldigt prisbelönad teaterregissör verksam i Serbien, Kroatien, Montenegro, Slovenien, Polen, Sverige och Danmark. Sedan 2019 undervisar hon som professor i teaterregi vid Stockholms konstnärliga högskola. På Dramaten har hon tidigare satt upp #Jeanne, en uppsättning som belönades med Grand Prix på Belgrads internationella teaterfestival 2023. Anja Suša och Tom Silkeberg har samarbetat i många år. Silkebergs texter spelas flitigt runtom i Europa och han är Orlando Burg Theater i Wien

Teaterkritik: The Dresser – Hollas ansikte bär och ger styrka bortom mellanmjölkens horisont

by

Foto Ben van Duin

The Dresser
Av & med Karina Holla
Dramaturgi Jeroen Kriek
Scenografi Theun Mosk
Kostym Mattijs van Bergen
Musik Rikard Borggård
Teater Giljotin – gästspel med premiär 1 mars 2025, recensionsdag 8 mars
Foto Ben van Duin

Den i Amsterdam baserade, flerfalt prisade mimskådespelaren Karina Holla gör ett återbesök – som ett led på sin turné – på Teater Giljotin. I sina två senaste föreställningar Warrior Women och Darger spelade hon för utsålda hus i Nederländerna och Sverige. The Dresser hade premiär i oktober 2023 och den första turnén i Nederländerna har fått ett varmt mottagande. Kvällens föreställning ges på engelska.

En röd stor bur – som blir hennes scenrum – är det första man ser. Klänningar, kavajer – med var sin karaktär – hänger uppsatta på galgar i taket. Holla träder in värdigt, stilla i en vit – liknande sidenpyjamas. Kragen upptill ger ändå pondus till det mjuka materialet, och hennes lite stabila men också känsliga gestalt. Hennes öppna ansikte med rödmålade läpparna och pigga vakna ögon blir belyst och spelet kan börja. Hon inger respekt. Titeln The Dresser flaggar för att livet bakom scenen är det som ska visas, och nog blir det allvar från första stund.

Jag är inte i Sverige, är det första jag tänker. Det spektrumet av uttryck, som direkt uppstår har inget med vår lilla jantelag eller lagom-tillvaro att göra. Sakta tar hennes erfarenhet plats på scenen – färgat av ett långt teaterliv. Associationerna går till Louise Bourgeois – som också använt sig av en bur som ett galler i sin konst. Hon är också kvinnan som gjort kraftfulla verk i hög ålder. Lite senare flyger Bourgeoises namn också över Hollas läppar – när hon på tydlig engelska både skämtar och lite skrämmer oss.
”Again, and again and again…” säger hon och beskriver att även om det så är endast tre personer i publiken – och ”bara en skrattar på rätt ställe” – så vill hon ge allt. Men hennes humoristiska argument för att dö, för att på så sätt verkligen ”understryka att hon levt” och existerat – hör vi också.


Hon rör sig lugnt och medvetet, med en mimartists alla väl formade gester. De små knotiga händerna blir följda i minsta rörelse. ”I wanted a prince to come and make me free” säger hon. Vi får höra hur han som i en saga sedan kommer och landar på fönsterkarmen. I en liten gest bara lutar hon sig – därefter något bakåt – andas … och ”blir fri” – i en av pjäsens subtila ögonblick. Nog blir hon fri, men inte som hon tänkt sig .. och prinsen går till och med och dör får vi höra.

Då och då hämtar hon vatten hos sin ljus- och ljudtekniker utanför buren – och visar stolt på att hon är människa bakom allt agerande. Han som lägger alla kläderna i hennes armar i slutet av pjäsen.

Vid ett fotografi av Salgado föreställande en afrikansk mammas ståtliga kropp, fanns en gång en bildtext: ”She is a tree of life to them”. De orden som drabbade mig då, dyker nu upp. Den bottnande tydliga speglingen som Holla bjuder på är precis som sådan nödvändig näring för ett litet barn. Vi bärs av autenciteten. Luften blir stilla, allvarlig eller lättsam och klar i hennes makt – hennes skicklighet.
I småpratet som följer i foajén efteråt viskas namn på våra stjärnor som Margareta Krok, Ernst Hugo Järegård och även Edit Piaf. Det är den 8:e mars och det känns värdigt.

Teaterkritik: Studie i mänskligt beteende – smart, rolig, tankeväckande – en helt underbar komedi

by


Foto: Sören Vilks

Studie i mänskligt beteende
Av Lena Andersson
Dramatisering Sofia Fredén
Regi Sissela Kyle
Scenografi Erik Salvesen
Kostym Kersti Vitali Rudolfsson
Ljus Patrik Bogårdh
Mask Johanna Ruben
Medverkande Astrid Drettner, Isabelle Kyed, Siham Shurafa, Sofia Papadimitriou Ledarp, Annika Hallin, Alexej Antic, Jan Mybrand
Urpremiär 7 mars 2025 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Vilken skrattfest. Så roligt och så träffsäkert och dråpligt. Oj vad jag skrattade. Det var nog inte en minut då jag inte skrattade eller log. Studie i mänskligt beteende bygger på Lena Anderssons bok med samma namn, som nominerades till Augustpriset 2023.
Skarpsynt skildrar lögner vanliga människor lurar sig själva med och strör omkring sig. Dubbelmoralen som finns i så många sammanhang blir synlig och oförmågan att se något ur olika perspektiv – allt det som gör att människor springer i flock utan att tänka eller vara ärliga. Visst, det går att skaka av sig det och mena att det är sådana människor är. Men för femhundra år sedan är det detta fenomen som gjorde att människor kunde flockas för att se på när häxor brändes på bål. Det är viktigt att vi i dagens Sverige vågar se vilka så kallade sanningar som inte får ifrågasättas. Se vad det är vi inte får tänka eller säga. Vad vi inte får ifrågasätta alls.

Vi får se två väninnor som är småbarnsmammor och som träffas på ett café för att övertyga varandra om hur duktiga mammor de är och att de är så lyckliga med sina liv. Snabbt går samtalet över till att bara om deras gemensamma väninna Matilda som inte har varken man eller barn. De två väninnorna tävlar om att hacka ned på Matilda som person och att hitta alla fel de kan på henne: riktigt skitsnack, helt enkelt, bakom ryggen. Detta hindrar förstås inte någon av dessa två väninnor att sedan själv träffa Matilda och umgås med henne och snacka skit om sin andra väninna.

Matilda är den enda karaktären på scen som talar sanning. Hon säger oftast precis som de är och väldigt klarsynt. Det gör bara att omgivningen tycker ännu sämre om henne och vrider det hon säger till att betyda något annat. Efter föreställningens paus dyker en annan form av sanningssägare upp. Men den här gången är det en person som inte söker förstå helheten och är helt oförmögen se saker ur olika synvinklar, tvärtom är hon tvärsäker på att hen har rätt i allt och hävdar det bestämt så ingen har en chans att eller vågar säga emot.


Att det fungerar så enormt bra beror förstås på manus men lika viktigt är det skådespelarna alla är duktiga. Ensemblen är otroligt samspelt, det är svårt att förstå att det är en premiär. Hela ensemblen är viktig men jag vill trots det ge en extra eloge till Isabelle Kyed som är en otrolig talang hon kan spela en självgod rektor eller en tonårig prao med samma trovärdighet och komik. Hon verkligen äger scenen när hon agerar.

Scenografin är smart. Handlingen flyter runt mellan olika situationer där karaktärer möts, som på café, en rektorsexpedition, på en bokklubb, i en sybehörsbutik, i en festlokal för att träffas tjugo år efter examen. På scenen är bord, stolar, soffa och bänk uppställda i olika grupper. Till och med utanför scenen, på sidorna, är två scen-stationer uppställda. Allt ger tillsammans känslan av hur allt flyter på, som livet ju gör.

Föreställningen innehåller flera små berättelse som ändå hör ihop, de olika karaktärerna flyter in i olika sammanhang. Den första delen dominerades av ett skärskådande av relationer mellan kvinnor och visar hur kvinnor kan tro att de stöttar varandra men sanningen är att de lika ofta motarbetar varandra och lurar varandra. Det blir så synligt att ofta bubblar en dubbelmoralen kvinnor som bryter mönstret blir ifrågasatta.

Efter paus dominerar teman kring svenskhet och om kunskap kontra flum. Scenerna hos rektorns expedition där den ryska läraren Olga blir inkallad på medarbetarsamtal och får kritik för att hon vill förmedla kunskap till elever är sanslöst rolig, men samtidigt tankeväckande.

Mest av tycker jag att föreställningen handlar om hur viktigt det är att försöka se saker ur olika perspektiv och att kunna lyssna och inte alltid behöva trycka ned någon som tycker eller tänker annorlunda. Att vi faktiskt kan lära oss något av att lyssna på den som vågar kritisera den allmänna uppfattningen. Och detta framfört i en av roligaste föreställningarna på länge.

Teaterkritik: Leka för livet – ett slags Noréndrama

by


Foto: Viktor Kjellberg

Leka för livet
Av Bess Wohl
Regi Elin skärstrand
Översättning Bengt Ohlsson
Scenografi Paul Garbers
Kostym Maria Felldin
Ljusdesign Johan Sundén
Komposition och ljuddesign Mikael Svanevik
Mask Catharina Lundin
På scen Maria Sundbom, Anastasios Soulis, Frida Beckman, André Nilsson Hermele, Ian Hammarbäck/Leo Forsgren, Alva Adermark/Stina Kvarnhem, Anna Robertsson Klingberg/Bianca Lynxén, Eddie Kilander/Henry Dymmel
Sverigepremiär 21 februari 2025
Föreställning som recenseras 1 mars 2025

Playhouse Teater gör succé igen. Teatern imponerar med att om och om igen hitta och översätta starka pjäser från Broadway till Stockholmspubliken. Leka för livet är en berörande, stark föreställning som tar itu med tankar och ställer frågor kring om hur stark påverkan arv eller miljö har på en människas liv och framtid. Svaren får vi söka inom oss själva.

Fyra barn, syskonen Conlee, samlas i ett lekrum på vinden i huset där de bor. De är två bröder och två systrar. Deras mamma är inte hemma och inte ens nästa dag har hon dykt upp. Syskonen är inte direkt förvånade, det verkar inte vara första gången deras mamma inte är hemma och tar hand om dem. De leker och de grälar. Äldsta syskonet, tolvåriga storebror Chris, tycks bestämma det mesta. När de leker familj får vi en sorglig bild av vad deras uppväxt består av. De leker att han är pappan och att han kommer hem från jobbet och när han inte är nöjd med middagsmaten både skriker han och slåss. Tioåriga Kate får spela mamman och sjuåriga Addie får spela familjens barn. Den yngsta brodern, femåriga Carl, får vara hund när de leker och pratar därför inget utan bara säger ”voff” som en hund.

Barnen har olika roller i familjen och i syskonskaran. Deras lek är skrämmande ärliga. De speglar vad de upplevt i livet. Efter drygt halva tiden har tiden gått och barnen återkommer till lekrummet på vinden, nu som vuxna. De är samlade för en begravning och smiter undan släktingar som samlats på nedervåningen.

Av och till är föreställningen ett slags Norén-drama. Vi kan känna igen Lars Noréns förmåga att avslöja vad som sker bakom husens väggar, när vi inte längre spelar upp en mask i det offentliga.

En av föreställningens stora styrkor är skådespelarnas insatser. Både vuxna och barn är duktiga och naturliga i sina roller. Föreställningen ingen har också en annan styrka som samtidigt kan uppfattas som en svaghet, beroende på hur man ser på handlingen. Det är en hel del svar vi inte får. Istället sätter föreställningen igång många tankar och frågor. För min del tänker jag att det är bra, det gör att jag kan ha mina tankar och känslor kring dessa svar.

Pjäsen är skriven av Bess Wohl, originaltiteln är Make Belive. Den hade premiär 2018 på Broadway och fick fina recensioner.

Handlingen kretsar kring frågor och tankar om syskonskap och om hur vi påverkas av vår uppväxt, vilka sår vi fått men den ställer också frågor kring om vilket arv vi bär med oss i vårt DNA. Det är starkt, det berörande och det går inte att skaka av sig. Föreställningen hänger kvar inom mig länge efteråt.

Teaterkritik: Pelikanen – Gripande rysare om en familj i obalans

by


Foto: Mats Bäcker

Pelikanen
Av August Strindberg
Manus och scenografi Emil Graffman
Ljus Tobias Hagström Ståhl
Kostym Helle Carlsson
Premiär 6 februari 2025 på Dramaten
Föreställning som recenseras 13 februari 2025
Medverkande Lena Endre, Electra Hallman, Peter Viitanen, Anneli Martini och Torkel Pettersson

Strindbergs intelligenta kammarspel Pelikanen spelas sällan på svenska teaterscener. Därför är det mycket välkommet att Dramaten sätter upp dramat. Regissören Emil Graffman förpackar elegant berättelsens stora känslor i ett litet intimt påträngande format. En skicklig ensemble gör att föreställningen verkligen berör. Det går inte att värja sig mot denna rysare om hur avsaknad av närhet och omsorg kan bryta ned människor.

Pelikanen brukar kallas en bild av ett modersmonster. Självfallet är den egoistiska och fåfänga modern som grovt försummar sina barn en komplex roll värd att diskutera och analysera. Men Emil Graffman poängterar i sin tolkning att berättelsen kärna är en familj i djup obalans och att Strindbergs blick på karaktärerna är kylig men att där ändå finns medkänsla. Alla familjemedlemmar plågas av ångest är fyllda av begär och har en vild frihetslängtan i sitt inre.

Dramat inleds med att maken i familjen oväntat dör. Eller egentligen börjar allt med ett skrik i mörkret som får besökare att rycka till i bänkraderna. Detta skrik anger tonläget i föreställningen. Karaktärernas nerver är på helspänn och handlingen innehåller drastiska vändningar. Ibland rycker de till som om de fått en stöt.

Att Lena Endre lockats tillbaka till Dramaten för att spela modern är givetvis ett stort plus med Pelikanen. Hon är en av våra främsta skådespelare och gestaltar insiktsfullt och mångbottnat denna kvinna som är sig själv nog. Inte sedan hon gjorde Lady Macbeth i Staffan Valdemar Holms föreställning på Dramaten har hon varit så hemskt bra. Lena Endre är dessutom en skådespelare som värnar om samspelet och inte skymmer resten av ensemblen.

Modern verkar aldrig ha älskat sin man och tycker kanske att det är skönt att han är död. Hon bryr sig inte heller om sina barn, rycker på axlarna åt deras oro och längtan och inleder obekymrat en förbindelse med sin nyblivna svärson. Hennes framtidsfokus är att ensam få styra hushållet. Hon tänker bo kvar i den stora salongen, medan det nygifta paret får nöja sig med mindre rum, och leva gott på de pengar maken lämnat efter sig. Sonen tänker hon kallsinnigt sparka ut och det trogna hembiträdet likaså.

Men handlingen utvecklas inte alls som modern tänkt. Hon kastar alltmer desperat i sig ångestdämpande medicin mellan förtjusta och omsider lite virriga tirader om hur uppvaktad hon blev på dotterns bröllop, att alla ville dansa med henne och att hon kanske ska gifta om sig.

Rollporträtten av de vuxna och själsligt förkrympta barnen är fint utmejslade av Electra Hallman och Peter Viitanen och aldrig överdrivna trots häftiga utbrott. Som publik känner man deras vånda och längtan.

Syskonen är fulla av självförakt och svaga och sjukliga av att närmast ha fått svälta under sin uppväxt. Gerda säger med tom röst att hon är lycklig som fått den man hon vill ha. Men hon vet att Axel redan är trött på henne och moderns älskare. Dessutom har läkaren konstaterat att hon inte kan få barn. Så vad finns att hoppas på?

Sonen saknar förtvivlat fadern och flyr in i spriten och musiken. Han vet inte vad han ska ta sig till med sitt liv. Hittar ingen riktning och skräms av ensamheten som väntar. När han läser ömsint brev i sin hand som fadern skrivit till just honom bryter han nästan samman av sorg.

Desperat försöker syskonen finna tröst i varandras famn och det antyds att de kan ha ett incestuöst förhållande.

En ljuspunkt i föreställningen är hembiträdet i härlig gestaltning av Anneli Martini. Margret verkar ha frid i sitt sinne, talar uppriktigt – dock för döva öron förstås – om hur modern behandlat barnen och hur det skadat dem. Hon ser nya möjligheter när tillvaron förändras.

Svärsonen är en roll som främst kan beskrivas som en penninggniden och falsk person utan äkta känslor. Torkel Pettersson gör trots kort tid på scenen avtryck.

Scenrummet går i gråsvarta toner med ett sängskåp i centrum och en spegel modern i början gärna dröjer vid och sedan skyr. Ljuset strömmar in när rollfigurerna tänder lampor och belyser det de vill gömma undan. Mörka ridåer dras ibland oväntat för – vilket väcker förvåning. Idag är ridåer närmast tabu inom teatern eftersom de anses skärma av upplevelsen.

Modern glänser symboliskt kostymmässigt i först en vacker blå dräkt och sedan en böljande blodröd klänning. Barnen har kläder i bleka toner som de skuggfigurer i tillvaron de känner att de är.

Föreställningen slutar verkligt otäckt och visar hur fruktansvärda val människor som tycker att de kränkts och förlorat allt kan göra. Pelikanen är en drabbande och mycket välspelad föreställning. Missa den inte!