Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Uppenbarelsen – en spännande resa in i själens och miraklernas rike

by

Uppenbarelsen
Betyg 5
Svensk biopremiär 2 november 2018
Regi Xavier Giannoli

En spännande resa in i själens och miraklernas rike. En film som tar greppet om mig och som sitter kvar inne i mig länge efteråt och som öppnar ögonen för en värld som finns och som många i det sekulariserade Sverige inte insett finns, inte särskilt långt bort.

En välrenommerad journalist och fotograf, Jacques, har kommit hem efter en reportageresa i krigshärjat område där han närmaste vän och kollega dödats. En bomb slog ned och dödade Jacques kollega och Jacques själv fick en skada i örat som plågar honom. På hans arbetsplats vill läkare inte att han börjar arbeta förrän han läkts mer från såväl de fysiska som de psykiska skadorna.

Då får han ett samtal från Vatikanen, katolska kyrkans centrum, där han blir ombedd att träffa en biskop. Jacques förstår inte varför han blir kallad dit, han är inte aktiv inom kyrkan alls och har aldrig överhuvudtaget funderar på religiösa eller existentiella frågor.

Biskopen har läst många av hans reportage och beundrar hans arbete och vill nu att han följer med en kommitté som ska undersöka sanningshalten i en påstådd gudomlig uppenbarelse. En unga kvinna, Anna, hävdar att hon sett Jesus moder, Jungfru Maria, i uppenbarelser och att hon fått och får budskap till mänskligheten.

Katolska kyrkan har ett stort arkiv med alla påstådda uppenbarelser och mirakler. Många blir avslöjade av kyrkan som bluff eller att den som påstår sig ha uppenbarelser blir klassad som psykisk sjuk. Andra uppenbarelser och mirakler följs upp utan att kyrkan accepterar dem, men de blir inte heller stämplade som falska. Mycket få går vidare och blir godkända och ännu färre av de som har uppenbarelser eller utför mirakler blir helgonförklarade.

Den unga Anna har fått stor uppmärksamhet. Hon tas om hand av ett kloster för nunnor där hon blivit mottagen som novis. Pilgrimer kommer från hela världen för att se henne, för bli välsignade av henne och för att besöka de platser där hon haft uppenbarelser och där hon vuxit upp. Hon har några munkar som tar hand om henne och sköter om att allt hon gör sprids ut till kyrkor och bönemöten runt om i världen via Internet.

Jacques ska nu tillsammans med några utsända präster, teologer och en psykiater undersöka hur trovärdigt det är. Kraven för att bli godkänd är svåra. Jacques som aldrig varit intresserad av religiösa frågor möter en för honom helt ny värld. Samtidigt är det något som han känner inte stämmer riktigt. Även om Anna ger ett äkta och varmt och medkännande intryck är det något mekaniskt över hennes berättelser om uppenbarelser, som om de är inrepeterade, tycker han.

Filmen är skickligt berättad, indelad i sex episoder och delvis är det en deckargåta, där Jacques försöker hitta sanningen. Den är helt enkelt en fantastisk film, vacker, enastående, berörande och den sätter igång många frågor om de existentiella frågorna. Och den sekulariserade svensken får en inblick i en verklighet bara lite längre söderut i Europa.

Filmrecension: Cold War – oändligt vacker tragedi

by

Cold War
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 november 2018
Regi Paweł Pawlikowski
Originaltitel Zimna vojna
Manus Pawel Pawlikowski och Janusz Głowacki
I rollerna Joanna Kulig, Tomasz Kot, Borys Szyc, Agata Kulesza, Cédric Kahn, Jeanne Balibar

Oscarsvinnaren Paweł Pawlikowski är tillbaka med en oändligt vacker film. Paweł Pawlikowskis drama Ida vann en Oscar för bästa utländska film. I år fick han regipriset i Cannes för Cold War, som är en tragisk berättelse om kärlek i efterkrigstidens Europa under kalla kriget.

Konstnärligt är filmen obeskrivligt vacker, fotot i svartvitt och eftersom de två huvudkaraktärerna är musiker sätter musiken en stark prägel på filmen från polska folksånger till jazz och klassisk rock.

Handlingen utspelar sig efter andra världskriget, i ett Europa präglat av kalla kriget och där det var en stor osynlig mur mellan öst och väst. De två huvudkaraktärerna är pianisten Wiktor och sångbegåvningen Zula. De möts då Wiktor är med i en kommitté som ska välja ut unga flickor och pojkar som ska få gå en utbildning i sång och dans och sedan ska representera Polen och öststaterna i olika sammanhang. Zula är en av de unga landsbygdsflickor som ansöker om plats i utbildningen.

En passion drabbar Wiktor och Zula, en förälskelse som de måste hålla hemlig. De har väldigt olika bakgrund, Wiktor har finkulturell bakgrund medan den betydligt mer temperamentsfulla Zula kommer ut enkla fattiga förhållanden och är van att slåss ur underläge.

De älskar båda musik och mellan dem finns en attraktion som varken geografiska avstånd eller tidens tand rår på, men deras relation är destruktiv när de lever i skuggan av kalla kriget. I Polen tvingas Wiktor och Zula bli en del av Sovjets propagandamaskin. Vid en turné till Berlin ser de chansen att fly till Paris. Att leva i Paris är inte så enkelt för en människa uppväxt i en öststad.

Cold War skildrar politiska strömningar och två egensinniga människor och deras relation under femton års tid. Pawel Pawlikowski inspirerades av sina föräldrars kärlekshistoria när han skapade filmen och har gett Wiktor och Zula sina föräldrars förnamn.

Cold War är Polens officiella Oscarsbidrag och nämns redan som en favorit för statyetten som tilldelas bästa icke engelskspråkiga film, om den skulle nomineras.

Filmtekniskt, fotomässigt, ljudmässigt och ljusmässigt är filmen enastående. Musik och dans är extra plus. Varför får denna film då inte ännu högre betyg av mig? Den har flera lager i vad den berättar och det är mycket som inte sägs rent ut. Det är sådant som jag normalt uppskattar i en film. Varför blir jag mest obehagligt berörd av denna film? Det är för mycket som inte berättas, för mycket jag undrar över dessa två människor. Det är svårt att kalla det en kärlekshistoria när Zula sviker Wiktor så många gånger. Det är för mycket jag vill veta om karaktärerna, det är svårt att tycka om Zula.

Fakta om regissören:
Pawlikowski, född i Warsawa 1957, lämnade som tonåring det kommunistiska Polen. Efter en tid i Tyskland flyttade han till England och utbildade sig på universitetet i Oxford, varefter han inledde filmkarriären med en rad dokumentärer för brittisk tv. Han vann en BAFTA för bästa nykomling för långfilmen Last Resort, och ännu en BAFTA för My Summer of Love med Emily Blunt. Pawlikowski regisserade sedan Ethan Hawke och Kristin Scott-Thomas i The Woman in the Fifth, innan han återvände till sin barndoms Polen med Oscarvinnaren Ida.

Teaterkritik: Den inbillade sjuke på Maximteatern med Mikael Persbrandt och Petra Mede

by

Foto: Sören Vilks

Den inbillade sjuke
Av Molière
Regi och bearbetning: Stefan Larsson
Översättning: Sven-Åke Heed
Konstnärligt Team:
Scenografi/ljusdesign/rekvisita: Jens Sethzman
Kostymdesign: Nina Sandström
Mask och peruk: Nathalie Pujol
Koreografi: Per-Magnus Andersson
Musikbakgrund och film: David Nyström

Molières Den inbillade sjuke har sattes för första gången upp 1673. Den är en komedi men med udd på saker i dåtida samhället som Molière ofta angrep i komedins format. När Maximteatern nu sätter upp den i regi av Stefan Larsson med Mikael Persbrandt i huvudrollen har en inte särskilt mycket samhällskritik i sig utan är mest ett underhållande tidsfördriv. Den är rolig men inte så rolig att jag sitter och vrider mig av skratt. Tiden flyger iväg, jag sitter aldrig och tycker det är segt heller. Men frågan är om inte den som har allra roligast är Persbrandt själv. Han sitter och ler stort av och till. En vän till mig uttryckte det så här: ”Det är som när man äter en hamburgare. Det mättar för stunden och är inget fel på det, men det ger inte någon näring av betydelse.”

Premiärpubliken gav föreställningen stående ovationer. Jag vet inte om det var för att de tyckte den var så jätte-fantastisk eller om de mer applåderade att de haft en rolig kväll.

Mikael Persbrandt ska ha en stor eloge för att han bjuder på sig själv. Att just han gör denna löjliga figur som Argon är, det roligt redan i sig. Petra Mede spelar Nettan, familjens tjänstekvinna, som är en bekäftig karaktär. Hon gör den riktigt bra, hon är helt rätt i den rollen. Mikael Persbrandt är högaktuell i flera sammanhang denna höst. 7 november invigs Stockholms filmfestival med filmen X & Y där han spelar en av huvudrollerna.

Pjäsen handlar om Argon, en man som är omgift med en yngre kvinna och har en giftaslysten dotter från tidigare äktenskap. Argon är hypokondriker av värsta slag, han har inbillar både sig själv och omgivningen att han är sjuk. På så sätt får han uppmärksamhet. Han har bestämt sig för att hans äldsta dotter ska gifta sig med en läkare, då får han en svärson som kan ge honom medicinska råd gratis. Argons räkningar till läkare och apotekare är inte billiga.

Det är rätt svårt i dagens samhälle att ta till sig något av pjäsen som den sätts upp i denna version. Döttrar blir inte bortgifta i dagens Sverige och räkningar till sjukvård och läkare blir sällan så skyhöga eftersom vi har en högkostnadsskydd.

Ingen uppsättning av Den inbillade sjuke, eller någon komedi eller någon tragedi, är den andra lik. I denna versionen finns inte familjens yngsta dotter med. Hon nämns någon gång med finns inte på scen. Några anspelningar på nutiden finns med. Några av skådespelarnas kläder är en kombination av dagens mode och 1600-talets klädstil. Lite metateater finns också då Molière och komedin Den inbillade sjuke nämns. Sådant lockar väl alltid till skratt. Med en sådan uppsättning av duktiga skådespelare (utöver Persbrandt och Mede har vi duktiga Ellen Jelinek, Johan Wahlström ,Alexandra Zetterberg Ehn och Pelle Grytt) kommer den säkert att dra fullsatta hus ett bra tag.

Den inbillade sjuke (Le Malade imaginaire), blev Molières sista pjäs, eftersom under den fjärde föreställningen 17 februari 1673 kollapsade Molière, som även spelade titelrollen i pjäsen, och avled kort därefter.

I Dramatens uppsättning från 1987 spelade Sven Lindberg Argan, Mona Malm Béline och Anita Wall Toinette, pjäsen filmatiserades och sändes i SVT 1989. År 2001 sattes pjäsen upp på Fredriksdalsteatern, då under namnet Kärlek och Lavemang. I en nyöversättning 2010 för Åsa Kalmérs uppsättning som hade premiär på Göteborgs stadsteater i september 2010 har Anders Bodegård givit pjäsen titeln Den inbillningssjuke.

Mikael Persbrandt och föreställningens regissör Stefan Larsson har haft flera lyckade samarbeten tidigare. 2014 spelade Persbrandt i Stefan Larssons uppsättning av Dödsdansen och 2017 i MacBeth.

Stefan Larsson har regisserat närmare 40 föreställningar på Dramaten, bland annat Rikard III, Medea och Fanny och Alexander. 2019 tillträder han som teaterchef på Den national scenen i Bergen i Norge.

Medverkande:
Mikael Persbrandt
Petra Mede
Ellen Jelinek
Johan Wahlström
Alexandra Zetterberg Ehn
Pelle Grytt

Teaterkritik: De skyddssökande – något av det bästa på en Stockholms-scen den här säsongen

by

Foto: Sören Vilks

De skyddssökande
Av Aischylos
Bearbetning David Greig
Regi Dritëro Kasapi
Översättning Helena Fagertun och Mirna Sakhleh
Scenografi och kostym Annika Nieminen Bromberg
Ljus Markus Granqvist
Ljud Magnus Ericsson
Mask Patricia Svajger
Premiär 18 oktober 2018 på Kulturhuset stadsteatern, Lilla scenen

En fantastisk uppsättning av den grekiska tragedin, där antiken möter nutid och allt fungerar perfekt. Berörande, går inte att värja sig. Föreställningen säger mycket om kvinnors situation i världen, om immigration och emigration, om att söka asyl, om vilka värderingar vi vill leva med, om att kunna se på sig själv med respekt – att vara människa.

Aischylos drama är 2.500 år och har något att säga människor idag fortfarande. Ja lika mycket som då det skrivs. 50 kvinnor flyr över Medelhavet i ett skepp. När de nått sitt mål – Argos i Grekland – vädjar de omedelbart till kung Pelasgos – skydda oss! De flyr undan krig, slaveri och tvångsgifte. Från män som erövrat deras hemland. Som troligen redan är på jakt efter dem. Det är en situation vi på flera sätt kan känna igen från dagens värld. Vem har inte sett bilderna på flyktingar som tar sig till Europa över Medelhavet i vingliga gummibåtar.

När Aischylos skrev denna tragedi framfördes scenkonst av en kör. Aischylos tros vara den som utvecklade dramat på scen med en skådespelare. I regi av den skotske dramatikern David Greig bibehålls formen med kör på ett smart sätt. Sju svenska skådespelare sitter vid var sitt litet bord och nio skådespelerskor från Palestina medverkar på länk och syns på en stor digital skärm. Tillsammans blir dessa svenska och palestinska skådespelare kören. Det fungerar starkt, mycket bra.

En bit in i föreställningen kommer då den enskilde skådespelaren fram, Per Sandberg, som spelar kung Pelasgos som får en svår situation att lösa. De 50 flyende, asylsökande kvinna hotas av att bli hämtade av de män som anser sig ha rätt att äga dem. För kungen och invånarna i Argos är det en skam att neka en flykting hjälp. Å andra sidan utsätts hela staden för en stor fara, staden kan bli tvungen att gå i krig för att hindra att kvinnorna blir tagna av de män som anser de vara deras egendom.

Kungen låter folket rösta. Folket måste vara enigt, menar han. Här ser vi hur Aischylos var en kämpe för demokrati, den nya formen av samhällsskikt. Regissören har valt att låta publiken agera folket och får rösta om hur de asylsökande 50 unga kvinnorna ska bemötas. Att interagera med publik kan bli krystat, men inte här. Det fungerar mycket bra. Den här uppsättningen är något av det bästa på en Stockholms-scen den här säsongen.

Medverkande:
Kirsti Stubø, Elisabet Carlsson, Eva Stenson, Angelika Prick, Leonard Terfelt, Per Sandberg, Åke Lundqvist och Annika Hallin.
Medverkar i bild från Al Harah – teatern:
Christin Hodali,Diana Swity,Faten Khoury,Hanin Tarabay,Iman Aoun,Mirna Sakhleh,Raeda Ghazaleh, Reem Talhami och Riham Isaac.

Filmrecension: Ramen shop – En film för de som älskar mat och matlagning och mat som en skön konst

by

Ramen shop
Betyg 3
Premiär 19 oktober 2018
Regi Eric Khoo

En film för de som älskar mat och matlagning och mat som en skön konst.

Den unge Masato driver en Ramenshop i Japan tillsammans med sin far. Fadern som håller moderns minne vid liv med varenda ramenskål han serverar. När fadern dör beslutar sig Masato att resa till Singapore för att söka sin mors släkt och rötter. Den kinesiska släkt som inte ville ha någon kontakt med Japan efter grymheterna i andra världskriget.

Maten blir ingången till en andra kultur. Liksom i Japan är maten i Singapore otroligt viktig del av samhället och kulturen. Den fulländade tillagningen är målet och allt måste ske med allvar och noggrannhet. Ingredienser och tillagning är av största vikt och när människor med mat som sitt stora intresse möts blir maten en bro över kulturskillnader. Här har personerna det också som arbete och livsuppgift. Men viktigast av allt är att maten berör och öppnar känslor.

En estetiskt tilltalande film med de mest fantastiska filmsekvenser av mat. När kameran dröjer sig kvar över nystekta droppande fläsksidor eller puttrande grytor med buljong vattnas det i munnen. Genom maten visar regissören vad som förenar men också de olikheter som finns mellan Japan och Singapore. Det är synd att själva historien om Masato och hans resa är så lågmäld. Där finns ju både kärlek, längtan och en oförsonlig vrede men filmen går aldrig på djupet.

Med ett manus som känns som en ursäkt att få presentera olika matkulturer blir filmen inte en engagerande historia. Det hade varit spännande att se mer vad som förenar och skiljer även på andra områden än vid matbordet. Två asiatiska kulturer som har mycket gemensamt från grunden men också stora skillnader.

Jag hade velat se mer av hur relationerna mellan släktingar utvecklas och hur man förstår varandra. Men för alla de som älskar matlagningsprogram på TV, avsmakningsmenyer och matbloggar är det här den perfekta filmen. Och den retar garanterat aptiten på alla.