Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Stockholm Music & Arts: Patti Smith äger natten, recension, bilder och filmklipp

by

Patti Smith
Stockholm Music & Arts 3 augusti 2012
Betyg: 4

”Because the night belongs to us” sjöng Patti Smith i sin legendariska hitlåt när hon stod på scenen på Stockholm Music & Arts på Skeppsholmen på fredagskvällen. Med sin säregna röst och sina rörelser som påminner om en slags kråka när hon rör sig på scen i ett riktig antidans, liksom magiskt och hotfullt och helt sig själv.

Visst äger hon natten. Ingen är som hon och hon har behållit sig egen stil och visar att en kvinna också efter 40 kan vara äkta punk. Ett budskap som behöver spridas och alldeles särskilt i ett land som Sverige där åldersdiskrimineringen är tyngre och hårdare än i de flesta andra länder.

Patti Smith gjorde ju en legendarisk spelning i Konserthuset i Stockholm förra året när hon gästade Sverige för att ta emot Polarpriset.
Hon är generös mot sin publik och spelar alla sina största låtar som ”Power to the People” och ”Because the Night”.

Hon hade sådan publikkontakt, alla var med, klappade takten och sjöng med. Eftersom övriga programmet på scenen varit mer lugn musik tror jag Patti Smith fartfyllda punk satt extra bra.

Bilderna här nedan, foto: Annika Berglund:

Fler recensioner från Stockholm Music & Arts

Buffy Sainte-Marie rockade loss – ett tips för Sweden Rock
Björk glänser på Skeppsholmen
Laleh är konsekvent i sitt konstnärliga uttryck
Ed Harcourt stod för en stark öppning av lördagen
Elegant Marianne Faithfull intog Skeppsholmen
Antony and the Johnsons gjorde natten magisk

Relaterat:
Dagens Nyheter och Expressen och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Stockholm Music & Arts: Buffy Sainte-Marie rockade loss – ett tips för Sweden Rock

by

Buffy Sainte-Marie
Stockholm Music & Arts 5 augusti 2012
Betyg: 4

Buffy Sainte-Marie slog igenom under 1960-talet. Ett av spåren på hennes första album – ”It’s My Way” – som släpptes 1964 var Universal Soldier” som blev en hit inte bara med henne utan även med Donovan och Glen Campbell.Hon blev tidigt känd både som artist och för sitt starka engagemang för ursprungsfolk och miljöfrågor. När hon nu äntligen efter så många står på en svensk scen har hon hunnit fylla 71 år. Hon bjuder på en väl blandad spelning med flera riktigt, riktigt ösiga rocklåtar.
Hallå: Sweden Rock Festival: Boka henne till nästa år. Publiken applåderades och applåderade och vill bara ha mer och Buffy fick gå ut på scenen för extranummer två gånger.


Buffy Sainte-Marie spelade på Stockholm Music & Arts med en klassisk rockuppsättning:En gitarrist, en basist och en trummis. Buffy själv på sång och med en keyboard.

Första låten var en countrylåt men sedan var det fullt ös rock på nästa låt och därefter kom en väl av vägd blandning av rock och blues och några protestsånger med mjukare ton. Hon pratade mellan sångerna och berättade om varje låt, men hon höll pratat på en lagom nivå så att spelningen inte tappade tempot. Buffy Sainte-Maire är ett proffs på alla sätt.

Givetvis bjöd hon publiken på sina allra mest kända sånger som ”Soldier Blue”, ”Universal Soldier” och ”Up there we belong” som hon skrev tillsammans med Will Jennings and Jack Nitzsche) sjöngs av Joe Cocker och Jennifer Warnes till filmen En officer och en gentleman.

Jo hon bjöd också på den lite mer sötsliskiga sången ”I’m Gonna Be a Country Girl Again” från 1968 som blev en jättehit i Sverige med Lena Andersson med den svenska titeln ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång”.

Buffy Sainte-Marie är imponerande. I sex decennier har hon varit artist och aktivist och det var tydligt att publiken var jättenöjd. Hon fick komma in på scenen två gånger för extranummer och hade hon inte varit tvungen att lämna scenen för att den skulle göras i ordning för nästa artist skulle publiken vilja höra ännu mer av Buffy. Många var dock positivt överraskade att han var så rockig.
Det brukar sägas att Patti Smith (som ju spelade på Stockholm Music & Arts på fredagaskvällen) är punkfarmor. Då borde Buffy Sainte-Marie ha titel rockmormor. Ett tung titel som kanske kan öppna ögonen för människor att sluta med åldersdiskriminering. Det går utmärkt att rocka som sjuttioårig kvinna.

Foto: Lena Dahlström

Tips:
Enn Kokk har i en utförlig recension av ett album skrivit mer om Buffy Sainte-Marie.
Sainte-Marie, Buffy: Soldier Blue – The Best of the Vanguard Years

Fler recensioner från Stockholm Music & Arts
Björk glänser på Skeppsholmen
Laleh är konsekvent i sitt konstnärliga uttryck
Ed Harcourt stod för en stark öppning av lördagen
Elegant Marianne Faithfull intog Skeppsholmen
Antony and the Johnsons gjorde natten magisk

 


Relaterat: Dagens Nyheter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Stockholm Music & Arts: Ed Harcourt stod för en stark öppning av lördagen

by

Ed Harcourt
Stockholm Music & Arts 4 augusti 2012
Betyg: 4

Publik satt på stenmuren och väntade i stekande sommarsol. Därifrån hade de utsikt över både scenen och vattnet. Skeppsholmen är en härlig plats för en festival. Stockholm Music & Arts är förhoppningsvis på Skeppsholmen för att stanna.

Mitt på ljusa eftermiddagen var Ed Harcourt först ut på stora scenen på lördagen. Ed Harcourt är för mig starkt förknippat med att lyssna på tillsammans med en kopp te medan höstregnet smattrar mot fönsterrutan.

Hur skulle Harcourts vackra gitarrtoner, melankoliska pianoklink och vemodiga sångröst kännas en solig augustilördag mitt på ljusa dagen?

Jag kan konstatera att han stor för en mycket stark öppning av festivalens anda dag. Publiken fyllde på snabbt och när han sjöng en sång helt a cappela, utan assistans av något instrument, fick han kraftiga applåder.

Fast det är klart att när en av hans stora hitlåtar kom: ”Born In The ’70s” , då fick ha igång publiken ännu mer. Då höjdes stämningen ännu ett par steg och publiken klappade takten.

Ellekari från The Tiny
gästade på den underbara balladen ”Loneliness”. Deras röster så fina tillsammans.

Ed Harcourt överraskade dessutom med att avsluta med en rytmisk låt som startade med ett trumintro och sedan hade fullt ös.

Ed Harcourt var en stark öppning på lördagen och han visade sin bredd med både ljuva, vemodiga toner och fullt ös.

Foto: Christian Gustavsson

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Bilder och filmklipp: Jimmy Cliff på Gröna Lund

by

Jimmy Cliff
Gröna Lund
1 augusti 2012

Den jamaicanska reggaemusikern Jimmy Cliff spelade på soliga Gröna Lund den första augusti. Det var verkligen varmt och riktigt härligt att få se honom framföra hitsen ”Wonderful World, Beautiful People”, ”You Can GetIt If You Really Want” och inte minst den underbara ”I Can See Clearly
Now”, hälsar fotografen.
Foto: Calle Andersson

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Skivrecension: The Flaming Lips – The Flaming Lips and Heady Fwends

by

Artist: The Flaming Lips
Titel: The Flaming Lips and Heady Fwends
Betyg: 3
Släpps juli 2012

Det här albumet av experimentella psykedelikainspirerade The Flaming Lips släpptes från början som limiterad vinylutgåva till Record Store Day i april. I Sverige har det inte fått direkt översvallande mottagande, men i England och USA desto bättre. Exempelvis gav Pitchfork betyget 8,2 av 10. Var ligger då sanningen? Närmare det svenska mottagandet skulle jag säga. Albumet är ojämnt. Det märks att gästartisterna är många och att det inte är tänkt som ett sammanhängande album från början. Det är lite hopplock och ibland får bandets dokumenterade vilja att göra stora ljudmattor och skapa vackra melodier med hjälp av svåra elektroniska ljud inte de bästa konsekvenserna.

Första låten, 2012 (You Must Be Upgraded) med Ke$ha och Biz Markie är det bäst att spola förbi och glömma bort. Ofokuserat oljud. Men snabbt är bandet på det igen och såväl Ashes in the Air med hyllade Bon Iver och därpå följande Helping the Retarded to Find God med Edward Sharpe and the Magnetic Zeros är utmärkta exempel på bandets förmåga att skapa suggestiv smekande musik.

Det är en skiva med massor av samarbeten, bland de andra låtarna märks Jim Jones från My Mornig Jacket, den hypade hip-hop/elektroproducenten Prefuse 72 (vars stökiga låt är en av skivans sämre), och Yoko Ono. Stjärnspäckat.

Som bäst blir det när bandet låter det storslagna och suggestiva ta plats, när det får förbli avskalat, när inte alla häftiga ljud som fanns hemma trycks in på samma låt. Som i skivans topp, pianodrivna I Don’t Want You to Die med Chris Martin från Coldplay. Det lyckas man med några gånger. Men inte tillräckligt många.

Text: Jens Lundberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,