Artist: The Flaming Lips
Titel: The Flaming Lips and Heady Fwends
Betyg: 3
Släpps juli 2012
Det här albumet av experimentella psykedelikainspirerade The Flaming Lips släpptes från början som limiterad vinylutgåva till Record Store Day i april. I Sverige har det inte fått direkt översvallande mottagande, men i England och USA desto bättre. Exempelvis gav Pitchfork betyget 8,2 av 10. Var ligger då sanningen? Närmare det svenska mottagandet skulle jag säga. Albumet är ojämnt. Det märks att gästartisterna är många och att det inte är tänkt som ett sammanhängande album från början. Det är lite hopplock och ibland får bandets dokumenterade vilja att göra stora ljudmattor och skapa vackra melodier med hjälp av svåra elektroniska ljud inte de bästa konsekvenserna.
Första låten, 2012 (You Must Be Upgraded) med Ke$ha och Biz Markie är det bäst att spola förbi och glömma bort. Ofokuserat oljud. Men snabbt är bandet på det igen och såväl Ashes in the Air med hyllade Bon Iver och därpå följande Helping the Retarded to Find God med Edward Sharpe and the Magnetic Zeros är utmärkta exempel på bandets förmåga att skapa suggestiv smekande musik.
Det är en skiva med massor av samarbeten, bland de andra låtarna märks Jim Jones från My Mornig Jacket, den hypade hip-hop/elektroproducenten Prefuse 72 (vars stökiga låt är en av skivans sämre), och Yoko Ono. Stjärnspäckat.
Som bäst blir det när bandet låter det storslagna och suggestiva ta plats, när det får förbli avskalat, när inte alla häftiga ljud som fanns hemma trycks in på samma låt. Som i skivans topp, pianodrivna I Don’t Want You to Die med Chris Martin från Coldplay. Det lyckas man med några gånger. Men inte tillräckligt många.
Text: Jens Lundberg
Läs även andra bloggares åsikter om Flaming Lips, skivrecension, musik, skivnytt